Bolivia i post-kapitalistisk omvandling

-Vi hoppas kunna gå bortom kapitalismen även om detta inte kan vara ett enskilt lands uppgift. Det säger Bolivias vicepresident Álvaro García Linera i en intervju om läget i landets avkoloniseringsprocess, sex år efter att aymara-indianen Evo Morales valdes till president. Intervjun som gjordes av Luis Hernández Navarro publicerades ursprungligen i den mexikanska dagstidningen La Jornada den 7 februari 2012. Här följer ett utdrag i svensk tolkning baserat på en engelsk översättning från Bolivia Rising;
LHN: Ni har styrt Bolivia i sex år. Har ni verkligen uppnått några framsteg i att avklonisera staten?
AGL: Det fundamentala faktum som vi har upplevt i Bolivia handlar om hur rollen har förändrats för de människor som utgjort och utgör den demografiska majoriteten – ursprungsfolken. Tidigare var ursprungsfolken tvingade till att vara bönder, arbetare, hantlangare, bärare eller uppassare till följd av brutaliteten i den europeiska invasionen och bördorna från århundraden av dominans, som genomsyrade synsättet både hos den härskande och de underordnade klasserna. Nu är representanter för ursprungsfolken ministrar (både män och kvinnor), parlamentsledamöter, chefer för statliga företag, författningsutformare, domare i högsta domstolen, guvernörer och president.
Avkolonisering är en process för att avveckla de institutionella, sociala, kulturella och symboliska strukturer som har knutit människors dagliga aktiviteter till de intressen, hierarkier och berättelser som har påtvingats av utomstående makter. Kolonialism innebär territoriell dominans påtvingad genom tvång som över tid blir en ”andra natur”. Den blir inetsad i det ”normala” beteendet, i den dagliga rutinen och de vardagliga sätten att uppfatta tillvaron hos de dominerade folken. Därför tar det lång tid att avveckla dominans-maskineriet. I synnerhet behövs tid för att förändra den dominans som har tagit sig uttryck i det allmänna synsättet och att förändra människors kulturella vanor.
De organisatoriska formerna hos den nuvarande urfolksrörelsen – kollektiv, bönder, fackföreningar – och deras arbetssätt med diskussioner på stormöten, traditionell rotation på förtroendeposter och, i en del fall, gemensam kontroll över produktionsmedlen, gör att de idag är i centrum för det politiska beslutsfattandet och att de utgör en god del av Bolivias ekonomi.
För att idag påverka statsbudgeten eller känna till regeringens agenda hjälper det inte alls att frottera sig med höga representanter från Internationella valutafonden, Den inter-amerikanska utvecklingsbanken eller USA:s eller de europeiska ländernas ambassader. Idag går statsmaktens bana genom debatterna och besluten i församlingar av urfolk, arbetare och grannskapskommittéer.
Politikens subjekt och de verkliga maktinstitutionerna återfinns nu på ursprungsbefolkningens folkliga arena. Idag är statens verkliga makt lokaliserad inom det som en gång kallades ”konflikt-scenarier” som fackföreningar och samhällsgrupper. Och de som tidigare var förvisade till att vara tysta och underordnade subjekt är de som utformar dagens politik.
Detta sätt att öppna upp de historiska möjligheternas horisont för ursprungsfolken – så att de inte bara kan vara bönder, arbetare, murare, hushållsarbetare utan också utrikesministrar, senatorer eller domare – är den största och mest egalitära revolutionen i Bolivia sedan landet bildades. De undanträngda förnäma härskande klasserna använder en torr och nedsättande fras för att beteckna de senaste sex årens ”förintelse”: ”Indianer har makten.”
LHN: Hur ska den ekonomiska modell som har införts karakteriseras? Är den ett uttryck för det 21:a århundradets socialism? Är det en form av post-nyliberalism?
AGL: I grunden är det en post-nyliberal model, en post-kapitalistisk omvandling. Ledd av ursprungsbefolkningens rörelse har den omfattat att återta kontrollen över naturresurser som var i främmande händer (gas, olja, en del mineraler, vatten, elektricitet) och placera dem i statens händer. Andra resurser som statlig mark, stora egendomar och skogar har hamnat under gemensam kontroll av ursprungsfolk och bönder.
Idag är staten den huvudsakliga skaparen av välstånd. Detta välstånd valoriseras inte som kapital; det omfördelas genom hela samhället i form av bonusar, hyror, sociala förmåner, frysning av taxorna för samhällsviktiga tjänster och av bränslepriser, samt subventioner till jordbruksproduktion. Vi försöker prioritera välstånd i form av bruksvärde framför bytesvärde. I detta avseende uppträder inte staten som en kollektiv kapitalist i den statskapitalistiska bemärkelsen utan agerar som en omfördelare av kollektivt välstånd bland de arbetande klasserna. Den agerar också som en främjare av de materiella, tekniska och föreningsmässiga kapaciteterna bland bönder, hantverkare och andra produktionsgrupper. Vi sätter vårt hopp till att röra oss bortom kapitalismen genom denna utvidgning av gemensamhetsandan bland befolkningen i stad och på land, även om vi vet att detta är en universell uppgift och inte bara uppgiften för ett enskilt land.
LHN: En del hävdar att Bolivia förblir en leverantör av råvaror till den internationella marknaden och att den rådande utvecklingsmodellen i praktiken inte ifrågasätter denna roll. Är det sant? Innehåller den en ackumulationsfas som förenas med en omfördelning av inkomster?
AGL: Varken utvinning (eller inte utvinning) av råvaror, eller industrialismen erbjuder något vaccin mot orättvisa, exploatering och ojämlikhet. I sig själva är de varken produktionssätt eller sätt att hantera välstånd. De är tekniska system för att bearbeta naturen genom arbete. Och beroende på hur de använder dessa tekniska system, och hur de hanterar det välstånd som därigenom produceras, står ekonomiska regimer för mer eller mindre rättvisa, oavsett hur de exploaterar arbete.

FN oroat över samernas situation

Sverige måste ratificera ILO-deklaration 169 om urfolkens rättigheter till mark och vatten, förbättra de samiska språkens situation och stärka sametingets roll som folkvalt organ. Det är några av rekommendationerna i en rapport från James Anaya, FN:s speciella rapportör om urfolkens situation. Hans rapport om samernas situation presenterades på torsdagen i Tromsö och kan läsas i sin helhet här.
Efter några vänliga inledande fraser om att Sverige, Norge och Finland i internationell jämförelse har fäst stor vikt vid urfolksfrågor så konstaterar Anaya att mycket återstår att göra för att möjliggöra självstyre för samerna, något som internationella avtal påbjuder. Alla tre länderna uppmanas att överföra mer beslutsrätt i frågor om mark och naturresurser, språk och kultur till sametingen för att garantera samerna en uthållig ekonomisk, social och kulturell utveckling.
När det gäller Sverige säger han att här behövs reformer som garanterar sametingets oberoende gentemot staten. Idag är ju sametinget en hybrid – både statlig myndighet och ett folkvalt organ. Sverige uppmanas också att ratificera ILO-deklaration 169 och lagstifta om att lätta på samernas bevisbörda när det gäller rättstvister om markrättigheter, betesmarker etc. Den svenska staten måste definiera vad som är traditionella samiska områden och när det gäller rovdjur har staten ett ansvar för att hålla rovdjursstammarna på en sådan nivå att de inte hotar rennäringen.
Anaya hyser stor oro för de samiska språkens framtid och han uppmanar de tre regeringarna att fördubbla ansträngningarna med att stärka och vitalisera språken. Det handlar bl a om att skjuta till pengar för att stärka utbildningen i samiska språk och samisk kultur, utvidga möjligheten att använda samiska i rättsprocesser och vid kontakt med myndigheter.
– Specialrapportören sätter fingret på de mest centrala problem vi brottas med i dag, säger Jörgen Jonsson, ordförande i Svenska samernas riksförbund.
– Vi förutsätter att Sverige nu till slut tar FN på allvar, och rättar till de brister FN:s specifika rapport om samerna identifierat, säger Mattias Åhrén i Samerådet.

Urfolksprotester mot G20-mötet

De ekonomiska toppmötena i Kanada med G8- respektive G20-grupperna får självfallet stor uppmärksamhet även i svenska medier, liksom demonstrationerna emot dessa självutnämnda och odemokratiska församlingar. Vissa demonstrationer vill säga. Den stora demonstration som Kanadas urfolk, First Nations, genomförde torsdagen den 24 juni i Toronto har inte skildrats såvitt jag vet. Huvudparollen för den var ”Canada can’t hide genocide”, dvs Kanada kan inte gömma sitt folkmord.
Kanada har fått ett oförtjänt positivt rykte om sig när det gäller urfolksfrågor. Det har bland annat att göra med de stora självstyrande områden som urfolk i norra Kanada har kunnat bilda, t ex Nunavut. Samtidigt finns 800 krav på landrättigheter från urfolk i Kanada där ingen lösning har nåtts. Förhållandena på många indianreservat är i klass med dem i USA med skyhög arbetslöshet och omfattande sociala problem med missbruk, våld och annan kriminalitet och själsliga sår efter det kulturella folkmordet i form av tvångsmissionering och internatskolor. I flera kanadensiska delstater utgör indianer majoriteten av fängelseinternerna, i Saskatchewan så många som 80 procent. Till allt detta kommer högaktuella frågor som utvinningen av oljesand och industriellt skogsbruk som föröder både natur och kultur.
En bra rapport från demonstrationen i Toronto finns på Democracy Now! och Al Jazira har en bra analys av det missnöje – Canada’s Brewing Insurgency - som kokar i Kanadas First Nations och som redan har lett till våldsamma sammanstötningar mellan militanta aktivister, i synnerhet mohawker, och den kanadensiska polisen och militären. Den kanadensiska militärledningen verkar rentav se sin insats i Afghanistan som en förövning för vad som komma kan på hemmaplan!