Bolivia i post-kapitalistisk omvandling

-Vi hoppas kunna gå bortom kapitalismen även om detta inte kan vara ett enskilt lands uppgift. Det säger Bolivias vicepresident Álvaro García Linera i en intervju om läget i landets avkoloniseringsprocess, sex år efter att aymara-indianen Evo Morales valdes till president. Intervjun som gjordes av Luis Hernández Navarro publicerades ursprungligen i den mexikanska dagstidningen La Jornada den 7 februari 2012. Här följer ett utdrag i svensk tolkning baserat på en engelsk översättning från Bolivia Rising;
LHN: Ni har styrt Bolivia i sex år. Har ni verkligen uppnått några framsteg i att avklonisera staten?
AGL: Det fundamentala faktum som vi har upplevt i Bolivia handlar om hur rollen har förändrats för de människor som utgjort och utgör den demografiska majoriteten – ursprungsfolken. Tidigare var ursprungsfolken tvingade till att vara bönder, arbetare, hantlangare, bärare eller uppassare till följd av brutaliteten i den europeiska invasionen och bördorna från århundraden av dominans, som genomsyrade synsättet både hos den härskande och de underordnade klasserna. Nu är representanter för ursprungsfolken ministrar (både män och kvinnor), parlamentsledamöter, chefer för statliga företag, författningsutformare, domare i högsta domstolen, guvernörer och president.
Avkolonisering är en process för att avveckla de institutionella, sociala, kulturella och symboliska strukturer som har knutit människors dagliga aktiviteter till de intressen, hierarkier och berättelser som har påtvingats av utomstående makter. Kolonialism innebär territoriell dominans påtvingad genom tvång som över tid blir en ”andra natur”. Den blir inetsad i det ”normala” beteendet, i den dagliga rutinen och de vardagliga sätten att uppfatta tillvaron hos de dominerade folken. Därför tar det lång tid att avveckla dominans-maskineriet. I synnerhet behövs tid för att förändra den dominans som har tagit sig uttryck i det allmänna synsättet och att förändra människors kulturella vanor.
De organisatoriska formerna hos den nuvarande urfolksrörelsen – kollektiv, bönder, fackföreningar – och deras arbetssätt med diskussioner på stormöten, traditionell rotation på förtroendeposter och, i en del fall, gemensam kontroll över produktionsmedlen, gör att de idag är i centrum för det politiska beslutsfattandet och att de utgör en god del av Bolivias ekonomi.
För att idag påverka statsbudgeten eller känna till regeringens agenda hjälper det inte alls att frottera sig med höga representanter från Internationella valutafonden, Den inter-amerikanska utvecklingsbanken eller USA:s eller de europeiska ländernas ambassader. Idag går statsmaktens bana genom debatterna och besluten i församlingar av urfolk, arbetare och grannskapskommittéer.
Politikens subjekt och de verkliga maktinstitutionerna återfinns nu på ursprungsbefolkningens folkliga arena. Idag är statens verkliga makt lokaliserad inom det som en gång kallades ”konflikt-scenarier” som fackföreningar och samhällsgrupper. Och de som tidigare var förvisade till att vara tysta och underordnade subjekt är de som utformar dagens politik.
Detta sätt att öppna upp de historiska möjligheternas horisont för ursprungsfolken – så att de inte bara kan vara bönder, arbetare, murare, hushållsarbetare utan också utrikesministrar, senatorer eller domare – är den största och mest egalitära revolutionen i Bolivia sedan landet bildades. De undanträngda förnäma härskande klasserna använder en torr och nedsättande fras för att beteckna de senaste sex årens ”förintelse”: ”Indianer har makten.”
LHN: Hur ska den ekonomiska modell som har införts karakteriseras? Är den ett uttryck för det 21:a århundradets socialism? Är det en form av post-nyliberalism?
AGL: I grunden är det en post-nyliberal model, en post-kapitalistisk omvandling. Ledd av ursprungsbefolkningens rörelse har den omfattat att återta kontrollen över naturresurser som var i främmande händer (gas, olja, en del mineraler, vatten, elektricitet) och placera dem i statens händer. Andra resurser som statlig mark, stora egendomar och skogar har hamnat under gemensam kontroll av ursprungsfolk och bönder.
Idag är staten den huvudsakliga skaparen av välstånd. Detta välstånd valoriseras inte som kapital; det omfördelas genom hela samhället i form av bonusar, hyror, sociala förmåner, frysning av taxorna för samhällsviktiga tjänster och av bränslepriser, samt subventioner till jordbruksproduktion. Vi försöker prioritera välstånd i form av bruksvärde framför bytesvärde. I detta avseende uppträder inte staten som en kollektiv kapitalist i den statskapitalistiska bemärkelsen utan agerar som en omfördelare av kollektivt välstånd bland de arbetande klasserna. Den agerar också som en främjare av de materiella, tekniska och föreningsmässiga kapaciteterna bland bönder, hantverkare och andra produktionsgrupper. Vi sätter vårt hopp till att röra oss bortom kapitalismen genom denna utvidgning av gemensamhetsandan bland befolkningen i stad och på land, även om vi vet att detta är en universell uppgift och inte bara uppgiften för ett enskilt land.
LHN: En del hävdar att Bolivia förblir en leverantör av råvaror till den internationella marknaden och att den rådande utvecklingsmodellen i praktiken inte ifrågasätter denna roll. Är det sant? Innehåller den en ackumulationsfas som förenas med en omfördelning av inkomster?
AGL: Varken utvinning (eller inte utvinning) av råvaror, eller industrialismen erbjuder något vaccin mot orättvisa, exploatering och ojämlikhet. I sig själva är de varken produktionssätt eller sätt att hantera välstånd. De är tekniska system för att bearbeta naturen genom arbete. Och beroende på hur de använder dessa tekniska system, och hur de hanterar det välstånd som därigenom produceras, står ekonomiska regimer för mer eller mindre rättvisa, oavsett hur de exploaterar arbete.

Vad har det tagit åt Evo Morales?

Sedan en protestmarsch med urfolksrepresentanter från bolivianska delarna av Amazonas stoppats med våld av polis har flera ministrar avgått ur Bolivias regering. Försvarsministern i protest mot ingripandet. Inrikesministern som åtminstone delvis ansvarig för ingripandet. President Evo Morales förnekar allt eget ansvar för det våldsamma ingripandet, men har i denna fråga likväl hamnat på kollisionskurs med flera av de ursprungsbefolkningar som fört honom till makten.
Bolivia har 36 olika urfolk. De största är aymara, som Evo Morales tillhör, och quechua. Bakom den aktuella protesten står majoriteten av de övriga urfolken, som motsätter sig bygget av vägen genom nationalparken och reservatet Tipnis. För dem är vägen ett hot mot deras livssätt och kultur. Vägen är tänkt att gå mellan provinserna Beni och Cochabamba och finansieras av brasilianskt kapital. För Brasilien skulle denna väg, som redan påbörjats kan det påpekas, innebära kortare avstånd till hamnar vid Stilla havet. Evo Morales har förklarat att han ser vägen som oerhört viktig – inte minst för att bringa välstånd och ”utveckling” till de tropiska delarna av Bolivia. Problemet är dock att Morales varit alltför ivrig att sätta spaden i marken och inlett vägbygget utan att först konsultera urbefolkningen – något som stadgas i Bolivias författning numera.
De oppositionella har tänkt sig att marschera de 50 milen till huvudstaden La Paz för att protestera direkt hos president Morales och dessutom framför en rad andra krav, men stoppades nu drygt halvvägs. Det var inte bara polisen som stod i vägen utan också grupper av nybyggare från aymara- och quechua-folken, som är intresserade av att området ”öppnas upp” – inte minst för kokaodling. Här står alltså grupper som fört Morales till makten emot varandra. Morales själv kastade bränsle på elden genom att deklarera att vägen kommer att byggas och att det bakom protesten finns högergrupper som är lierade med och även betalade av USA-imperiet. Visserligen har landets högeropposition backat upp marschen som ett sätt att underminera Morales men hans beskyllningar är grovt missvisande och förödmjukande.
Frågan är: varför kunde inte Morales och hans regering ha låtit marschen gå till La Paz? Och varför konsulterades inte områdets urbefolkningar från början? Nu kommer marschen ändå att ta sig till La Paz på det ena eller andra sättet och Morales har bidragit till att splittra sitt eget stöd. Nu har han visserligen lagt i alla fall en del av vägbygget på is och talat om att hålla en folkomröstning om det (utan att ge några detaljer), men skadan är redan skedd. Kanske skulle Morales till att börja med ha frågat de aymara-shamaner som installerade honom i ämbetet om råd?
Samtidigt visar konflikten i blixtbelysning mer av vad som komma kan, nämligen om länder som Bolivia ska försöka höja sig ur materiell fattigdom genom att exploatera sina naturresurser åt den globala kapitalismen eller om man ska försöka hitta en annan väg där man definierar välstånd annorlunda och ser balansen med Moder Jord som det primära. Morales har försökt profilera sig som Moder Jords, Pachamamas försvarare, men många av de grupper som stöder honom har en konventionell vänstersyn med ”utveckling” som bygger på naturexploatering. Att leva väl eller leva bättre. Så brukar den konflikten beskrivas. Morales kan inte sitta på två stolar samtidigt.
(En utförlig artikel som försöker att blottlägga flera av de komplexa mönstren i denna konflikt finns på Upside Down World.)

Bolivia lagfäster Moder Jords rättigheter

Bolivia står i färd med att anta en lag som garanterar en rad rättigheter för Moder Jord och som innebär inrättande av en ombudsman för Moder Jord som ska se till att lagen efterlevs. Det här är första gången som ett land genom lagstiftning slår fast att Moder Jord är ett levande subjekt med en rad rättigheter.
Lagförslaget definierar Moder Jord som helig och ”ett dynamiskt levande system sammansatt av ett odelbart samhälle av alla sammanhängande, ömsesidigt beroende och komplementära livssystem och levande varelser, som delar ett gemensamt öde”. Moder Jord omfattar alltså allt som är naturen och finns i naturen, från mikroorganismer till klimatologiska och geologiska processer. Alla dessa varelser och processer omfattas av rättigheterna i lagförslaget.
Innan dessa rättigheter definieras går lagtexten igenom de bindande principerna i lagen, t ex att alla mänskliga aktiviteter måste ske i dynamisk balans med Moder Jords inneboende kretslopp och processer, att Moder Jords rättigheter tar överhanden över individuella rättigheter och att Moder Jord inte får göras till varor eller ingå i någons privata egendom.
Sedan räknas sju rättigheter för Moder Jord upp:
1. Rätten till liv.
2. Rätten till mångfald.
3. Rätten till vatten.
4. Rätten till ren luft.
5. Rätten till balans.
6. Rätten till återställande.
7. Rätten att leva utan föroreningar.
Lagen fastställer att den bolivianska staten, samhället och folket måste utveckla balanserade sätt att producera och konsumera för att tillfredsställa behovet hos Bolivias folk att ”leva väl” samtidigt som Moder Jords balans bevaras.
För den brittiska tidningen The Guardian beskriver Bolivias vicepresident Alvaro Garcia Linera den nya lagen:
-Den skapar världshistoria. Jorden är moder till alla. Den nya lagen upprättar ett nytt förhållande mellan människan och naturen vars harmoni måste bevaras som en garanti för dess förnyelse.
Det ska bli spännande att se hur Bolivia i praktisk handling kommer att balansera den nya lagen mot intressena hos såväl inhemska som utländska företag och finansintressen och krav från den egna befolkningen om att komma ur den materiella fattigdomen. President Evo Morales och hans regering har tagit ett viktigt steg på vägen mot ett mänskligt samhälle i balans med Moder Jord. Bolivia är ett föredöme för den övriga världen.
En längre text om detta finns på min hemsida .

Evo Morales sänker pensionsåldern

Vänsterregeringen i Bolivia går emot den internationella trenden med höjd pensionsålder och sänkta pensioner. I december presenterade president Evo Morales en ny pensionslag tillsammans med representanter för landets fackföreningar. Det nya är att de privata pensionsfonderna förstatligas, att pensionssystemet ska omfatta alla och att pensionsåldern sänks. Såväl Evo Morales som facket betecknar pensionslagen som revolutionär och historisk.
Bolivias pensionsreform är av stort intresse för lönearbetare världen över som ett exempel på ett alternativ till de pensionsdiktat som kommer från det internationella finanskapitalet. En fyllig presentation finns på Upside Down World .
Bolivias tidigare pensionssystem var stöpt i nyliberal form och byggde på höga individuella inbetalningar under mycket lång tid och låga pensionsnivåer. Bara 15 procent av lönearbetarna har kunnat betala in kontinuerligt till pensionsfonderna. Arbetare i den informella sektorn – 60 procent av arbetskraften – har stått utanför systemet. Det gäller t ex arbetare inom handel och tjänstesektor. Nu inrättas en särskild solidaritetsfond med hjälp av arbetsgivaravgifter för att även arbetare som tidigare inte betalat in till pensionsfonderna ska kunna få pension.
Det nya systemet kommer att göra det möjligt för arbetare att gå i pension vid 58 års ålder (i stället för 60). Kvinnor som har tre eller flera barn kan ta ut pensionen vid 55 och gruvarbetare vid 56. Om man betänker att medellivslängden i Bolivia idag är 62 år för män och 65 för kvinnor så ter sig sänkningen av pensionsåldern som helt nödvändig. Pensionerna höjs dessutom. De ska baseras på månadslönen under de två sista åren. Den som jobbat i 20 år ska få 60 procent av den nivån och den som jobbat i 30 år ska få 70 procent av lönen.
En facklig vänsteropposition anser att pensionsreformen inte går tillräckligt långt och ifrågasätter om den är uthållig på lång sikt. Kritiken gäller bland annat att också det nya pensionssystemet behåller den existerande nyliberala modell som bygger på individuella pensionskonton. Kritikerna vill att staten och arbetsgivarna ska stå för en större del av bördan. Regeringen å sin sida ser systemet som en pragmatisk kompromiss och hoppas att det ska fungera i minst 35 år – en förhoppning som bygger på att Bolivias ekonomi fortsätter att växa.
Att ett av Latinamerikas fattigaste länder försöker genomföra en omvälvande pensionsreform som omfattar alla är imponerande och bör vara en inspiration för många kämpande arbetarrörelser världen över.

Sveket i Cancun mot Moder Jord

FN:s klimatkonferens i Cancun i Mexiko avslutades förra helgen med att 193 av de 194 deltagande länderna ställde sig bakom en icke-bindande överenskommelse om marknadsbaserade lösningar för att skydda skog plus vaga åtaganden om hjälp till klimatåtgärder i utvecklingsländer och mer eller mindre substanslösa löften om att minska utsläppen av växthusgaser. Ett enda land stod ut: Bolivia, som vägrade skriva under. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren beskyllde Bolivia för att vilja ta hela klimatkonferensen som gisslan för att få igenom särintressen. Skäms Carlgren! Det var bara Bolivia som stod upp för Moder Jords rättigheter. Övriga 193 länder, inklusive Sverige, har tagit Moder Jord som gisslan för att inte behöva gå till roten med klimatkrisen.
Många gräsrotsorganisationer och representanter för urfolk har fördömt Cancunöverenskommelsen för att den innebär en fortsatt behandling av Moder Jord som en vara att köpa och sälja och för att den inte kommer att leda till några verkliga framsteg i kampen mot klimatförändringarna.
Indigenous Environmental Network la fram sin kritik mot Cancun i ett uttalande den 11 december. Där sägs att man reagerar mot överenskommelsen med indignation och avsky och att den saknar substans. Här är i korthet något av kritiken:
Vi har inte råd med dessa orättvisa och falska ”lösningar” eftersom klimatförändringarna redan dödar våra folk, kulturer och ekosystem. Vi behöver reella åtaganden om att minska utsläppen vid källan och behålla de fossila bränslena i marken.
Vi kräver respekt för Moder Jord och en fundamental omdefinition av industrisamhällets relationer med planeten.
De föreslagna ”lösningarna” gynnar USA, industriländerna, big business, industrin och finansiella spekulanter.
Marknaden kommer inte att skydda våra rättigheter. Marknadsbaserade förhållningssätt har misslyckats med att stoppa klimatförändringarna eftersom de är utformade för att göra jorden och atmosfären till varor.
Åtgärderna för att skydda skogar, det så kallade REDD-programmet, tillåter förorenarna att fortsätta förgifta land, vatten, luft och våra kroppar utan att göra något åt klimatkrisen.
Klimatlösningar måste baseras på 1) urfolkens rättigheter, 2) Moder Jords rättigheter och 3) en rättvis omställning bort från fossila bränslen.
Bolivias chefsförhandlare i Cancun, FN-ambassadören Pablo Solon utvecklar de bolivianska ståndpunkterna i en intervju i Toward Freedom. Där understryker han att det behövs ett helt annat synsätt för att bemöta klimatförändringarna:
- Ett synsätt som inte ser Moder Jord som en vara, som ett objekt, som ett ting, utan i stället erkänner att naturen är vårt hem och att vi måste ha en respektfull relation till vårt hem och att vi inte kan sälja den eller köpa den utan att vi i stället måste erkänna dess rättigheter och integritet. Det är därför vi verkar för ett erkännande av Moder Jords rättigheter i dessa förhandlingar. Vi har inget behov av att gynna ett nytt varufierande av naturen, i stället behöver vi utveckla en process för att erkänna naturens rättigheter.
Nästa år hålls FN:s klimatförhandlingar i Durban i Sydafrika. Kampen fortsätter. Det verkligt intressanta tror jag kommer att ske utanför FN-processen, på gräsrotsnivå. Bolivia och Evo Morales kommer att spela en mycket viktig roll.

Kritik mot vänsterns exploatering av naturen

- Det är en massa snack om omvandling och revolution, men det fortsätter att vara mer av samma sak. Detta är inte det 21:a århundradets socialism utan det 21:a århundradets extraktivism.
Detta omdöme om vänsterregeringarna i Ecuador, Venezuela och Bolivia kommer från Alberto Acosta, tidigare energi- och gruvminister i Ecuador under vänsterpresidenten Rafael Correa i en artikel i Upside Down World.
Extraktivism (extractivism) är den ideologi som säger att välstånd kan byggas genom storskalig exploatering av naturresurser och råvaruexport till världsmarknaden. Acosta är bedrövad över att vänsterregeringarna inte försöker frigöra sig från naturexploateringens ekonomiska strukturer. Ecuadors ekonomi bygger liksom tidigare på utvinning och export av olja och Bolivia är enligt Acosta mer beroende än tidigare av naturgasexport och arbetar dessutom under president Evo Morales för att öka utvinningen av olja, gas och mineraler.
Det som skiljer de nuvarande vänsterregeringarna från de tidigare mer eller mindre nyliberala regimerna är att naturexploateringen delvis förstatligats och att intäkterna i högre grad kommit vanligt folk till godo i form av sociala program med barnbidrag, mödravård och utbildning. Dessutom har såväl Ecuador som Bolivia i sina författningar inarbetat garantier för urfolkens och naturens rättigheter, men enligt Acosta omsätts inte dessa fina formuleringar i praktiken. Han förordar en annan ekonomisk modell för att minska beroendet av att exploatera naturresurser – med mer demokrati, mer jämlikhet och mer regionalt samarbete för att möjliggöra en annan relation till världsmarknaden.
I en annan artikel i Upside Down World betonar den uruguayanske ekologen Eduardo Gudynas att exploateringen av naturresurser i Latinamerika inte har skapat socialt välstånd och inte heller är uthållig. Skogsskövling, industrijordbruk, mineralutvinning och vattenkraftdammar har enligt Gudynas skapat ett nödläge för miljön (environmental emergency). Värst är det i Brasilien, Peru och Ecuador. Extraktivismens idéer är så allmänt spridda, även inom vänstern i Latinamerika, att allt ifrågasättande och alla alternativ betraktas med stor misstänksamhet. Den senaste tiden har t ex presidenterna Correa och Morales utmålat kritiken mot naturexploateringen som en del i en utländsk konspiration mot sina respektive revolutioner. Absurda anklagelser eftersom kritiken framförs utifrån ett engagemang för Moder Jord som de själva säger sig ömma för.

Att leva väl eller att leva bättre

Bolivias president Evo Morales har hyllats världen över för att han vägrade skriva under det urvattnade amerikansk-kinesiska slutdokumentet vid klimatkonferensen i Köpenhamn och för att han har kallat samman ett folkets klimatmöte den 20-22 april i Cochabamba. Det mötet ska bland annat anta ett dokument om Moder Jords rättigheter, något som jag tidigare skrivit om här.
Bolivia är ett av de länder som redan märker betydande effekter av klimatförändringarna – och det är knappast självförvållat. År 2000 svarade Bolivia för 0,35 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Det som sker redan nu är att de stora glaciärerna som ger färskvatten till flera miljoner bolivianer som bor i högländerna, t ex i La Paz och systerstaden El Alto, håller på att smälta – och det i en takt som överstiger det förväntade.
Den amerikanska tidskriften Yes! Magazine har ett färskt reportage från den bolivianska byn Khapi som ligger nedanför berget Illimani, vars stora glaciär tidigare har försett byn, och La Paz på andra sidan berget, med ett kontinuerligt flöde av färskvatten. Glaciären har krympt oroväckande och vattnet från den har ändrat karaktär – flödet är mindre och ojämnare och vattnet har antagit en gul kulör som gör att varken människor eller djur gärna dricker det. Glaciärvattnet är oumbärligt för människorna här och deras småskaliga jordbruk.
Men Yes-reportern Jessica Camille Aguirre skriver också om en oerhört intressant debatt som klimatförändringarna har satt fart på i Bolivia. Den handlar om vilken värld vi vill och kan leva i. Ska det vara en värld där vi ”lever väl” (vivir bien) och får våra grundläggande behov tillfredsställda i balans med naturen eller en värld där vi ”lever bättre” (vivir mejor) och ständigt försöker öka det materiella välståndet på naturens bekostnad?
De flesta miljögrupperna vill återknyta till grundläggande andinska föreställningar om landskapets och bergens helighet och behovet av gemenskap och gemensamma handlingar och strävanden. Illimani och dess glaciär är apu, ett heligt väsen, som innehåller wakas, heliga platser med speciell energi och med viktiga uppgifter i vädrets kretslopp. Det är bergen och glaciärerna som bringar regn och garanterar jordens, Pachamamas, alstringskraft. På mötet i Cochabamba ska Pachamamas rättigheter stadfästas, men sedan handlar det ju om att människorna – inte minst i de industrialiserade länderna – väljer vivir bien i stället för vivir mejor.

Evo Morales välsignad av shamaner

Dagen innan Evo Morales formellt svors in för en ny period på fem år som Bolivias president välsignades han den 21 januari på traditionellt vis av aymarashamaner i det ceremoniella centret Tiwanaku vid Titicacasjön. De andliga ledarna bad ”Pachamama”, Moder Jord, att ge Morales styrka och visdom – precis som de gjorde när Morales inledde sin första presidentperiod 2006.
–Moder Jord, Fader Sol, vi ber om styrka och visdom för vår store ledare, sade den aymara-präst som ledde ceremonin.
Flera tusen människor hade samlats för ceremonin på den bolivianska högplatån och ropade Jallalla Tata Evo (Leve Fader Evo). En hundraårig aymarakvinna ledsagade Morales som var klädd i en vit tunika av lama-ull och en svart, broderad mössa. Han föll på knä flera gånger och blev överöst med blommor under sin vandring bland tempelruinerna.
- Vi behöver drömma, bröder och systrar, drömma med värdighet, frihet, drömma att de förtryckta ska få tillgång till utbildning, hälsovård och grundläggande service. Vårt stora ansvar är nu att fördjupa och accelerera de förändringar vi redan har sett i Bolivia, sa Morales som fått igenom en ny författning som ger landets drygt 30 urfolk ökade rättigheter och självbestämmande. Genom att öka den statliga kontrollen över gas- och oljeutvinning har Morales också kunnat sätta igång ambitiösa skol- och hälsoprogram – det senare inriktat mot gravida kvinnor och späda barn. Värt att notera är också att hälften av ministrarna i Morales nya regering är kvinnor. Unikt för Latinamerika. Avkoloniseringen av Bolivia gör framsteg.

Evo Morales utlyser nytt klimatmöte

I kölvattnet av fiaskot vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 har nu Bolivias president Evo Morales bjudit in till en alternativ klimatkonferens. Den ska hållas den 20-22 april i Cochabamba och Morales räknar med deltagande från världens urfolk, sociala rörelser, miljöaktivister och regeringar “som vill arbeta tillsammans med sina folk”.
Morales har tidigare riktat hård kritik mot FN:s klimatmöte både i sitt eget tal på mötet och efteråt där han anklagade kapitalismen för att ha orsakat klimatproblemen genom att ignorera naturens och urfolkens rättigheter.
Avsikten med det kommande alternativa mötet i Cochabamba är bland annat att öka trycket på industriländerna så att de erkänner att de har en klimatskuld till de fattiga länderna och att försöka inrätta en internationell domstol om miljöbrott. Morales vill också att mötet ska mynna ut i en resolution om Moder Jords rättigheter av liknande slag som FN-konventionen om mänskliga rättigheter och om urfolkens rättigheter.
Läs mer här.