Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.

Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”

Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.

Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.

Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.

”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”

”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”

”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”

Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

Dan Andersson revisited (2)

Efter att ha läst Göran Greiders bok om Dan Andersson – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – hade jag rätt stora förhoppningar på Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse, som jag lyckades få tag på antikvariskt. Jag tänkte att texterna skulle kunna vara en bra introduktion till finnmarkernas traditionella livssyn och ett försök att överbrygga klyftan mellan det skogsfinska och det österländska, som ju utövade stor lockelse på Dan Andersson. Jag hoppades att han skulle försöka se parallellerna och finna mycken andlig lärdom också i den egna kulturens förhållningssätt.
Men jag blev ganska besviken. Det känns att novellerna är skrivna i en väldigt annorlunda tid – vilket i och för sig inte behöver göra dem mossiga. Det är snarare stilen i sig som jag upplever som ett problem - historierna känns konstruerade och programmatiska och dialogerna uppstyltade och hurtfriska (talade folk verkligen så på den tiden?) Den botare som Andersson har modellerat sin "trollkarl" Karigo efter har verkligen existerat. Han hette Karl Pettersson (1863-1915), kallades Nybo-Kalle och var känd som sjukdomsbotare och fjärrskådare. Sådana fanns och finns både här och var och är i allmänhet mycket ödmjuka, empatiska och värdiga personer. Karigo däremot blir exotiserad och demoniserad av Andersson. Botaren och hans verksamhet beskrivs närmast som en serie spökhistorier och fylleslag där brännvinet flödar och osaliga andar och gastar hälsar på. Och Karigo själv tycks ha fått sin kraft av Djävulen.
Detta är närmast en karikatyr av folklig läkekonst och magi och en sakfråga är högst berättigad: visste Dan Andersson överhuvud taget något om folklig läkekonst och magi annat än vad han hört i form av skrönor? Texterna får mig att tvivla. Här hade han annars haft ett hav av rika erfarenheter att ösa ur – för att ur dessa folkliga berättelser vaska fram den underliggande traditionella livssynen och filosofin som onekligen levde kvar väldigt länge i finnmarkerna.
Som novellförfattare är Dan Andersson ojämn - han kan glimma till som i Midnatt vid varma källorna men hamnar alltsomoftast i en sorts bygdeförfattarstil – fången i sin egen tid och dess föreställningar trots försöken att bryta sig loss. Det är egentligen inte så underligt att det är Dan Anderssons poesi och inte hans prosa som eftervärlden framför allt tagit till sitt hjärta. Och där tror jag att Göran Greider med sin bok har gjort en värdefull insats för att avromantisera den schablonmässiga kulten kring Dan Andersson och befria honom ur den upphöjda vemodsbox som trubadurer och andra uttolkare placerat honom i. Jag minns med en rysning av obehag de muzakversioner av Dan Anderssons texter som Hootenanny Singers plågade oss med på 60- och 70-talet. Att Dan Andersson fortfarande har något att säga oss visar flera nutida och djärvare sångare, t ex Sofia Karlsson, som ramar in och skaver texterna i ett kongenialt och lite motsträvigt musikaliskt sammanhang. Det är ingen idyll Dan Andersson skildrar – det är en djup existentiell klyvnad och i den kan vi alla känna igen oss.

Dan Andersson revisited (1)

Två år efter att Göran Greiders bok om Dan Andersson kom ut har jag äntligen haft tid att djupläsa denna förnämliga introduktion till den folkkäre poeten. Boken är också en guide till ett mycket annorlunda och materiellt sett oerhört mycket fattigare Sverige än det vi lever i idag. Bokens titel är hämtad från en av Dan Anderssons noveller – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – och Greider borrar djupt såväl i Anderssons rastlösa inre sökande som i frågan varför denne till synes otidsenlige författare fortfarande känns så aktuell.
Greiders analys imponerar. Han har verkligen försökt kartlägga Dan Anderssons hav av relationer och yttre och inre spänningsfält. Hans beskrivning av den triad av problemkomplex som Dan Andersson brottas med känns mycket träffande: klass, etnicitet och religion. Samtliga dessa är på ett intrikat sätt sammanvävda i och av hans dominante fadersgestalt. Fadern är folkskolelärare när Dan föds men degraderar sig frivilligt till torpare/skogsarbetare, han stammar från invandrade finska svedjebönder och han är djupt troende i en gammaltestamentlig kristendomstradition.
Dan Andersson gör ideliga försök att bryta sig ur sina begränsande omständigheter, såväl genom skrivandet som genom sitt kringflackande - samtidigt som han obönhörligt sugs tillbaka in i det han vill lämna. Greiders beskrivning av honom som en gränsmänniska känns helt rätt. Dan Andersson präglas av en djup klyvnad av existentiellt slag - mellan stad och landsbygd, mellan politik och andlighet, mellan gammaltestamentlig fadersreligion och österländsk visdom, mellan andlighet och nihilistisk västerländsk filosofi. Han har ett starkt socialt patos, han är en period rentav revolutionär ungsocialist, men förkvävs samtidigt av det påvra intellektuella livet bland vanligt folk. Han känner både stolthet och skam över sitt ursprung. I alla de inre bataljer som han utkämpar tillkommer kärleken som ytterligare en komplicerande faktor. Förhållandet med borgarflickan Märta Larsson från Stockholm, som han mötte på Brunnsviks folkhögskola, var himlastormande och omskakande men omöjligt att fullfölja eftersom Märtas far satte p för denna allians med en urfattig författare in spe.
Greider skildrar empatiskt det nästan outhärdligt inre tryck som Dan Andersson måste ha levt under dessa år, och han är grundlig i sin analys av varför Dan Andersson tvekar i steget. Han vågar aldrig löpa linan ut och bryta sig fri. Kanske var han på väg mot något sådant när han vid 32 års ålder dog i en hotellsäng i Stockholm, förgiftad av ångor efter en vägglusbekämpning, men det kommer vi ju aldrig att få veta. Dan Andersson levde som en ständig sökare, han nosade på än det ena, än det andra (t ex vad gäller andlighet och filosofi) men tog aldrig de avgörande stegen – kanske för alltid hämmad av den dominante fadersgestalt som han bar i sitt inre.
Greider analyserar den folkliga kult som snabbt uppstod kring Dan Andersson direkt efter hans död och som sedan blossat upp med ojämna mellanrum. Förklaringen var enligt Greider mystiken, det universella upproret och hans karismatiska yttre gestalt. För egen del tror jag att grunden till att många människor fortfarande fascineras av Dan Andersson är hans envetna och nästan febriga försök att övervinna den existentiella klyvnaden och att hans texter – även i sin ofullkomlighet – fortfarande kan inspirera till eget sökande. I min nästa text ska jag analysera Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse.