Vägar ut eller återvändsgränder?

Författaren, chefredaktören m m Göran Greider har skrivit en av de mest tänkvärda politiska debattböckerna på länge – Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Anslaget är stort: utgångspunkten i Greiders analys är den finansiella krisen och klimatkrisen och i detta väver han också in sin egen (och vänsterns) utveckling de senaste 40 åren. Det hela mynnar ut i ett antal idéer om möjliga utvägar ur mänsklighetens predikament.
Greider skriver flyhänt och personligt och det är lätt att känna sympati för honom som människa och för hans idéer. Analyserna av finans- och klimatkriserna är välgrundade och går på djupet till skillnad från många andras lättköpta skällande på giriga bankdirektörer och det parasitära finanskapitalet. Med en marxistisk ekonomisk analys i botten fastslår Greider att finanskapitalismen representerar en utveckling av kapitalismen där nya produktionsmedel som snabba datasystem och internet har möjliggjort en kapitaltillväxt utan tidigare motsvarighet. Samtidigt har det skett en massiv överföring av resurser från vanliga lönearbetare till finanskapitalet (sedan början av 80-talet har lönernas andel av bruttonationalprodukten stadigt minskat i industriländerna) som dammsugit världen på jakt efter nya projekt för att växa ytterligare. En annan väsentlig faktor som Greider pekar på är militariseringen av ekonomin – det var egentligen först med inträdet i andra världskriget som USA övervann den förra djupa depressionen och de senaste decennierna tycks det vara USA:s krigföring runtom i världen som förhindrat eller i alla fall skjutit upp mer djupgående kriser. Tills nu.
Greiders analys av såväl finanskrisen som klimatkrisen är systemkritisk. Som huvudorsak pekar han ut den kapitalistiska tillväxtekonomin, som måste tämjas och växlas in på helt andra hållbara spår för att världen, som vi känner den, ska ha en framtid. Greider, som helhjärtat bekänner sig till reformismen, känner förtvivlan över att den traditionella vänstern i industriländerna verkar stå svars- och strategilös inför de dubbla (och sammanhängande) finans- och klimatkriserna och han söker med ljus och lykta världen över efter sociala rörelser som skulle kunna bära upp och genomföra en förändring av världen till att bli mer jämlik och i balans med klimat och naturresurser. För en vänsterman som Greider måste denna rörelse komma ur arbetarklassen, som utgör majoriteten av befolkningen, och då menar han den globala arbetarklassen. Men kanske är det bara en from förhoppning att likt Greider tro att den kinesiska arbetarklassen ska kunna utgöra spjutspetsen i en önskvärd omvandling av världen? Hans strategi för att omvandla samhället är med nödvändighet ganska vag, men frågan är om inte en del av hans så kallade vägskyltar till framtiden mera pekar in i återvändsgränder än i utvägar. Demokratisk planhushållning? Globalt styre? Låter välmenande men hur ska detta kunna åstadkommas i en värld där energibrist snarare kommer att leda till mindre än till mera globalisering? Kanske handlar det inte så mycket om den värld vi skulle vilja ha utan snarare om den värld som vi kommer att tvingas anpassa oss till.
Själv hade jag önskat att Greider hade tagit in urfolksperspektiv och urfilosofi i resonemangen. Eller känner han, som många andra vänstertänkare, inte till urtänkandets civilisationskritiska potential? Likaså saknar jag mer djupgående resonemang om de omskakande effekter för hela industricivilisationen som den sinande tillgången på billig fossil energi kommer att få – ganska snart. Peak Oil, Greider?

Dan Andersson revisited (2)

Efter att ha läst Göran Greiders bok om Dan Andersson – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – hade jag rätt stora förhoppningar på Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse, som jag lyckades få tag på antikvariskt. Jag tänkte att texterna skulle kunna vara en bra introduktion till finnmarkernas traditionella livssyn och ett försök att överbrygga klyftan mellan det skogsfinska och det österländska, som ju utövade stor lockelse på Dan Andersson. Jag hoppades att han skulle försöka se parallellerna och finna mycken andlig lärdom också i den egna kulturens förhållningssätt.
Men jag blev ganska besviken. Det känns att novellerna är skrivna i en väldigt annorlunda tid – vilket i och för sig inte behöver göra dem mossiga. Det är snarare stilen i sig som jag upplever som ett problem - historierna känns konstruerade och programmatiska och dialogerna uppstyltade och hurtfriska (talade folk verkligen så på den tiden?) Den botare som Andersson har modellerat sin "trollkarl" Karigo efter har verkligen existerat. Han hette Karl Pettersson (1863-1915), kallades Nybo-Kalle och var känd som sjukdomsbotare och fjärrskådare. Sådana fanns och finns både här och var och är i allmänhet mycket ödmjuka, empatiska och värdiga personer. Karigo däremot blir exotiserad och demoniserad av Andersson. Botaren och hans verksamhet beskrivs närmast som en serie spökhistorier och fylleslag där brännvinet flödar och osaliga andar och gastar hälsar på. Och Karigo själv tycks ha fått sin kraft av Djävulen.
Detta är närmast en karikatyr av folklig läkekonst och magi och en sakfråga är högst berättigad: visste Dan Andersson överhuvud taget något om folklig läkekonst och magi annat än vad han hört i form av skrönor? Texterna får mig att tvivla. Här hade han annars haft ett hav av rika erfarenheter att ösa ur – för att ur dessa folkliga berättelser vaska fram den underliggande traditionella livssynen och filosofin som onekligen levde kvar väldigt länge i finnmarkerna.
Som novellförfattare är Dan Andersson ojämn - han kan glimma till som i Midnatt vid varma källorna men hamnar alltsomoftast i en sorts bygdeförfattarstil – fången i sin egen tid och dess föreställningar trots försöken att bryta sig loss. Det är egentligen inte så underligt att det är Dan Anderssons poesi och inte hans prosa som eftervärlden framför allt tagit till sitt hjärta. Och där tror jag att Göran Greider med sin bok har gjort en värdefull insats för att avromantisera den schablonmässiga kulten kring Dan Andersson och befria honom ur den upphöjda vemodsbox som trubadurer och andra uttolkare placerat honom i. Jag minns med en rysning av obehag de muzakversioner av Dan Anderssons texter som Hootenanny Singers plågade oss med på 60- och 70-talet. Att Dan Andersson fortfarande har något att säga oss visar flera nutida och djärvare sångare, t ex Sofia Karlsson, som ramar in och skaver texterna i ett kongenialt och lite motsträvigt musikaliskt sammanhang. Det är ingen idyll Dan Andersson skildrar – det är en djup existentiell klyvnad och i den kan vi alla känna igen oss.

Dan Andersson revisited (1)

Två år efter att Göran Greiders bok om Dan Andersson kom ut har jag äntligen haft tid att djupläsa denna förnämliga introduktion till den folkkäre poeten. Boken är också en guide till ett mycket annorlunda och materiellt sett oerhört mycket fattigare Sverige än det vi lever i idag. Bokens titel är hämtad från en av Dan Anderssons noveller – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – och Greider borrar djupt såväl i Anderssons rastlösa inre sökande som i frågan varför denne till synes otidsenlige författare fortfarande känns så aktuell.
Greiders analys imponerar. Han har verkligen försökt kartlägga Dan Anderssons hav av relationer och yttre och inre spänningsfält. Hans beskrivning av den triad av problemkomplex som Dan Andersson brottas med känns mycket träffande: klass, etnicitet och religion. Samtliga dessa är på ett intrikat sätt sammanvävda i och av hans dominante fadersgestalt. Fadern är folkskolelärare när Dan föds men degraderar sig frivilligt till torpare/skogsarbetare, han stammar från invandrade finska svedjebönder och han är djupt troende i en gammaltestamentlig kristendomstradition.
Dan Andersson gör ideliga försök att bryta sig ur sina begränsande omständigheter, såväl genom skrivandet som genom sitt kringflackande - samtidigt som han obönhörligt sugs tillbaka in i det han vill lämna. Greiders beskrivning av honom som en gränsmänniska känns helt rätt. Dan Andersson präglas av en djup klyvnad av existentiellt slag - mellan stad och landsbygd, mellan politik och andlighet, mellan gammaltestamentlig fadersreligion och österländsk visdom, mellan andlighet och nihilistisk västerländsk filosofi. Han har ett starkt socialt patos, han är en period rentav revolutionär ungsocialist, men förkvävs samtidigt av det påvra intellektuella livet bland vanligt folk. Han känner både stolthet och skam över sitt ursprung. I alla de inre bataljer som han utkämpar tillkommer kärleken som ytterligare en komplicerande faktor. Förhållandet med borgarflickan Märta Larsson från Stockholm, som han mötte på Brunnsviks folkhögskola, var himlastormande och omskakande men omöjligt att fullfölja eftersom Märtas far satte p för denna allians med en urfattig författare in spe.
Greider skildrar empatiskt det nästan outhärdligt inre tryck som Dan Andersson måste ha levt under dessa år, och han är grundlig i sin analys av varför Dan Andersson tvekar i steget. Han vågar aldrig löpa linan ut och bryta sig fri. Kanske var han på väg mot något sådant när han vid 32 års ålder dog i en hotellsäng i Stockholm, förgiftad av ångor efter en vägglusbekämpning, men det kommer vi ju aldrig att få veta. Dan Andersson levde som en ständig sökare, han nosade på än det ena, än det andra (t ex vad gäller andlighet och filosofi) men tog aldrig de avgörande stegen – kanske för alltid hämmad av den dominante fadersgestalt som han bar i sitt inre.
Greider analyserar den folkliga kult som snabbt uppstod kring Dan Andersson direkt efter hans död och som sedan blossat upp med ojämna mellanrum. Förklaringen var enligt Greider mystiken, det universella upproret och hans karismatiska yttre gestalt. För egen del tror jag att grunden till att många människor fortfarande fascineras av Dan Andersson är hans envetna och nästan febriga försök att övervinna den existentiella klyvnaden och att hans texter – även i sin ofullkomlighet – fortfarande kan inspirera till eget sökande. I min nästa text ska jag analysera Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse.