Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.

Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”

Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.

Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.

Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.

”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”

”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”

”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”

Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.