Oändlighetens aktiva sida - Boksläpp 16 oktober

Jörgen I Eriksson har umgåtts med Carlos Castanedas böcker under nära 40 år och den 16 oktober släpps hans bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen i samband med en föredragskväll på Jordstrålningscentrum i Stockholm.
Denna bok är en djupanalys av de sammanlagt 12 böcker som Castaneda publicerade mellan 1968 och 1998 om hans läroperiod med den mexikanske shamanen don Juan Matus. I boken och i föredraget går Jörgen igenom grundtankarna i don Juans kunskapssystem – den oklanderliga krigarens väg – och försöker besvara frågan om vad Castaneda kan ha att säga oss idag. 
Något av innehållet: döden som rådgivare; de fyra fienderna; att detronisera självviktigheten; första, andra och tredje uppmärksamheten; människans lysande energikropp; medvetandets fogpunkt; drömmandets och smygandets konst; tonal och nagual; resan in i det ovetbara; icke-organiska varelser; flygarna och medvetandets rovdjur; det kosmiska uppsåtet; oändlighetens aktiva sida; medvetandets mörka hav. 
Castaneda använder många säregna begrepp som går långt tillbaka till det förcolumbianska Mexiko, men det finns åtskilliga beröringspunkter med andra andliga traditioner, så även med den nordiska runmagin.

Plats: Kammakargatan 56 Stockholm.
Tid: 18:45 – 22:00.
Entré: 200 kr.

Under kvällen finns möjlighet att köpa Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen till specialpriset 100 kr. OBS – kontant betalning. Boken kan förbeställas genom att mejla norrshaman@gmail.com Var noga med att ange namn och adress. Faktura bifogas med boken. Priset blir 150 kr + porto = 209 kr. Boken kan också förbokas hos både Adlibris och Bokus.

Praktisk info om föredragskvällen den 16 oktober finns hos http://jordstralningscentrum.se/

Med Castaneda in i Oändligheten

Den 16 oktober släpps min nya bok Oändlighetens aktiva sida – Castaneda och shamanismen. Den är ett försök att på 90 sidor dra fram essensen ur Castanedas författarskap som utgår från den läroperiod han inledde hos den mexikanske shamanen don Juan Matus i början av 1960-talet. Att läsa Castaneda kan vara ett äventyr i sig och på rätt sätt kan läsningen fungera som en virvel in i Drömtiden. Min bok är ett försök att avdramatisera, av-exotisera och avmystifiera Castaneda – att befria Castaneda från Castaneda.

Carlos Castaneda skrev mellan åren 1968 och 1998 tolv böcker om don Juan Matus. Det är böcker som ger djupa inblickar i en sällsam magisk tradition med rötter långt tillbaka i förcolumbiansk tid. Det finns många sätt att läsa Castaneda, som ju är en mycket omstridd figur både inom och utom shamanska kretsar. Jag har under nära 40 år umgåtts flitigt med hans texter och min läsning innebär att jag utifrån mina egna shamanska erfarenheter analyserar de grundläggande begreppen i don Juans kunskapsväg – krigarens väg, den inre dialogen och självviktigheten, viljan och uppsåtet, drömmandet och smygandet, döden som rådgivare, rekapitulationen av minnesvärda händelser, konsten att se och att uppleva energin direkt, våra lysande energikokonger, medvetandets fogpunkt, icke-organiska varelser, Örnen och oändlighetens energikluster, medvetandets mörka hav och den totala friheten. Castanedas terminologi är delvis unik men parallellerna med andra shamanska traditioner är många och påtagliga, även om såväl don Juan som Castaneda undvek att beteckna sig själva som shamaner. När Castaneda tvingar don Juan att sätta en benämning på sitt tankesystem kommer denne motvilligt fram till att det mest träffande uttrycket borde vara nagualism. Det är en avledning av nagual som hos don Juan betecknar både den ovetbara dimensionen av kosmos och ledaren för hans grupp av magiker.

Denna bok är tänkt som en manual till don Juans och Castanedas idévärld och mynnar ut i tankar om hur deras idéer kan inspirera den som idag söker personlig kunskap och kraft och samtidigt vill värna och skydda Moder Jord.

Oändlighetens aktiva sida är på 90 sidor, häftad i A5-format. Priset är 150 kr + frakt och den går att förboka redan nu via mejl till norrshaman@gmail.com. Boken går också utmärkt att förboka hos Adlibris och Bokus. 

Om Drömtiden, tonal och nagual

I Tales of Power lägger Carlos Castaneda, eller snarare hans mentor don Juan Matus, ut texten om tonal och nagual och relationen mellan dem. Detta gäller framför allt bokens näst sista kapitel med rubriken The Bubble of Perception (= Varseblivningens bubbla). Don Juans utläggning ingår i den sista förberedelsen inför Castanedas slutliga avsked från sin mentor. Nu är det dags för den verkliga initiationen för att fortsättningsvis klara sig helt på egen hand som en impeccable warrior (= otadlig krigare). 

Här är några citat ur don Juans utläggning: "Nagualen är det outsägliga". "Det finns inget sätt att referera till det okända, man kan bara uppleva det." "Nagualen är det obeskrivbara tomrum som innehåller allting". Här finns onekligen många likheter med Jungs kollektiva omedvetna som vi enligt Jung ju bara kan se effekterna av när det påverkar vårt medvetna. Om vi kunde beskriva själva det omedvetna vore det ju inte omedvetet utan medvetet! Ännu fler likheter finns med Jungs alkemiska begrepp Unus Mundus, alltså beteckningen på det som allting kommer ur och där allt bara finns som Det Enda, alltså före uppdelningen i ande och materia, ljus och mörker, liv och död; före utvecklingen av tid och rum. Det ännu oskapade finns där bara i sin potentialitet Jag ser tydliga paralleller till det som en del kvantfysiker kallar potentialitetsfältet (= möjlighetsfältet) och till det begrepp som jag själv föredrar att använda, nämligen Drömtiden. 

Castaneda själv talade i sina tidiga böcker om den ordinära kontra den icke-ordinära verkligheten. I hans senare texter tycks då nagualen vara mer eller mindre liktydig med den icke-ordinära verkligheten och tonalen med den ordinära verkligheten. Men det är mer komplext än så. Don Juan förklarar att vi alla har ett centrum varifrån vi kan bevittna eller uppleva nagualen. Han kallar detta centrum för vilja. Med hjälp av denna vilja kan den andlige krigaren bege sig in i nagualen och där låta sitt medvetandekluster omforma sig på alla möjliga sätt så att hen kan "beröra andra medvetanden", t ex en kråkas, en coyotes eller en syrsas. Jag tolkar detta som att det är möjligt att "gå in i och uppleva" andra varelsers medvetande inifrån, som en sorts sammansmältning. Kanske var det så bärsärkarna och ulvhednarna upplevde sin sammansmältning med björnar resp vargar? 

Med don Juans ord: I nagualen "flyter alla möjliga känslor, medvetanden, väsen och själv (obs pluralform) omkring som 'pråmar' - fredligt, oföränderliga, för alltid. När livets lim binder samman dessa känslor så skapas en varelse som då förlorar känslan för sin sanna natur och blir förblindad av glansen och larmet från det område där varelser håller till, tonalen." Tonalen är alltså den sfär eller värld där vi existerar. Vår egen tonal börjar när vi föds och slutar vid döden. "Så snart som livskraften lämnar kroppen så upplöses alla dessa enskilda medvetanden och återvänder dit de kom ifrån, nagualen". När krigaren reser in i nagualen är det väldigt likt att dö förutom att krigarens kluster av medvetande och känslor inte upplöses utan i stället utvidgas utan att förlora sin sammanhållning. Det där klustret kallar don Juan för "förnimmelsens bubbla". För de flesta öppnas denna bubbla bara när man dör men krigaren kan medvetet öppna bubblan och resa in i nagualen. 

Detta påminner mig starkt om den judiska mystikens uttryck "att lyfta illusionens slöja". Vad krigaren kan åstadkomma med sin resa in i nagualen (som alltså befinner sig bortom det som går att beskriva) är att "bygga om" sitt kluster och t ex uppleva sådant som sker på flera ställen samtidigt eller sådant som andra varelser upplever. Med det som don Juan kallar vilja kan krigaren bevittna/uppleva nagualens effekter utan att dock kunna beskriva vad nagualen egentligen är; alltså lika lite som Jung ansåg att det var möjligt att beskriva vad det kollektiva omedvetna egentligen är. När det gäller tonalen säger don Juan att vi bara kan bevittna/uppleva den med hjälp av förnuftet. Men i båda fallen, betonar han, finns inget hopp om att vi verkligen ska kunna förstå eller förklara vad det är som vi bevittnar. Tonalen tycks alltså vara lika komplex och svår att förstå som nagualen även om det är i tonalen som vi lever. Don Juan avslutar utläggningen med att peka på den paradox som alla "lysande varelser" ställs inför, nämligen: "Tonalen hos var och en av oss är inget annat än en återspegling av det obeskrivbara okända som är fyllt med ordning; nagualen hos var och en av oss är bara en återspegling av det obeskrivbara tomrum som innehåller allt."

Det här resonemanget öppnar för en mer komplex uppdelning av existensen än den mellan ordinär och icke-ordinär verklighet. Att nagualen är det icke-ordinära, det totalt okända är ju helt klart. Men även tonalen tycks innehålla en icke-ordinär aspekt eller dimension. Det understryks av vad don Juan säger om de psykoaktiva växter som Castaneda fick sätta i sig i begynnelsen av deras bekantskap:”De öppnade upp dig genom att sätta stopp för din bild av världen. I det hänseendet har kraftväxter samma effekt på tonalen som det rätta sättet att gå. Båda översvämmar den med information och tvingar den inre dialogen att stanna av. Växterna är utmärkta för detta, men till ett väldigt högt pris. De orsakar kroppen outsäglig skada.” Castaneda själv lägger till att det inte var förrän under de sista åren av sin lärotid hos don Juan som han insåg att shamanernas meningsfulla transformationer och upptäckter alltid gjordes i tillstånd av ”nyktert medvetande”.

I Castanedas världsbild har vi alltså att göra med både en ordinär som en icke-ordinär aspekt av tonalen och med den fullständigt icke-ordinära nagualen (som definitivt inte har någon ordinär aspekt över huvud taget). I The Bubble of Perception gör han också ett par försök att beskriva upplevelsen av att resa in i nagualen. Det låter först som en sorts initiationsupplevelse där han upplever att han faller i en rasande fart och där kläder och kött slits av honom för att sedan explodera i ”tusen bitar” där hans jag inte längre finns. ”Det fanns ingenting och ändå var detta ingenting fyllt. Det var inte ljus eller mörker, hetta eller köld, behagligt eller obehagligt… Jag var en myriad av själv, som alla var ’jag’… Det var inte så att jag visste detta bortom skuggan av ett tvivel för det fanns ingenting som jag kunde ha ’vetat’ med, men alla mina enskilda medvetanden ’visste’ att ’jaget’ i min bekanta värld var en koloni, en hopgyttring av åtskilda och oberoende känslor som hade en obändig solidaritet med varandra. Den obändiga solidariteten hos mina oräkneliga medvetanden, den lojalitet som dessa delar hade gentemot varandra var min livskraft.” Och det är denna solidaritet och lojalitet som återför alla delar till ett helt, till Castanedas jag. Det han har upplevt är sin egen totalitet som don Juan uttrycker saken.

Castaneda har medvetet lyckats öppna sin perceptionsbubbla, rest in i nagualen, expanderat sitt medvetandekluster och sedan återvänt till tonalen. Den beskrivning han i efterhand gör av resan är egentligen ingen beskrivning av själva nagualen eftersom den är det obeskrivbara, Det Enda, enbart potentialitet. Det är inte ens hans ”jag” som registrerar det som händer utan ”något någonstans” som gör det. I min terminologi skulle det kanske kunna formuleras som att det är själva Drömtiden, eller drömmandet, som registrerar.

Hur som helst beskriver don Juan dessa upplevelser som att Castaneda till slut har mött kraften, eller kanske snarare inte flytt undan när kraften har sökt honom. Carlos beskrivs i och med detta som redo för friheten och att axla den krigarens uppgift som kraften kommer att ge honom.

Även om don Juans och Castanedas utläggningar är mångordiga så är de ändå inexakta och saknar i mångt och mycket användbara konkretioner. Det är kanske inte heller särskilt viktigt att försöka analysera mer exakt vad de la in i begreppen. Det är ju upplevelsen som är det intressanta, inte den intellektuella beskrivningen av upplevelsen. Jag vill därför snarare använda deras resonemang som en avstamp för mitt eget sökande, baserat på mina egna shamanska erfarenheter och likheterna med andra andliga traditioner.

Inom shamanismen talas om det inre ljus som kan uppfylla ens hela organism i samband med initiationer eller övningar som utesittning, själsresa, extastrumning och dans. Det är en extatisk upplevelse av att helt och hållet uppfyllas av ett starkt ljus där ens egna gränser gentemot omvärlden upplöses, i alla fall för en stund. Den har sin motsvarighet inom alkemins heliga giftermål mellan himmel och jord, mellan det maskulina och det feminina. Det brukar bildmässigt skildras som ett samlag mellan arketyperna kungen och drottningen men är en inre process som ska frambringa det inre guldet, de vises sten, den filosofiska sonen – kort sagt upplysning och visdom. 

När en shamansk själsresa eller ett alkemiskt giftermål verkligen äger rum på djupet och inte bara som en tankefigur hos utövaren så föreställer jag mig att processen äger rum i nagualen och då är den bara möjlig att uppleva, inte att beskriva. När upplevelsen är mer av en tankekonstruktion rör sig utövaren fortfarande i tonalen, om än kanske i tonalens icke-ordinära aspekt. Jag är övertygad om att detta gäller för majoriteten av nyshamanismens så kallade trumresor och alkemisternas aktiva imaginationer. Att dessa upplevelser av möten med kraftdjur, avlidna personer och andliga lärare från andra dimensioner i själva verket äger rum i den ordinära verkligheten gör dem dock inte meningslösa eller verkningslösa, men de bryter inte igenom utövarens egen perceptionsbubbla, de sätter inte stopp för den inre dialogen och kan därmed inte heller ingripa i eller påverka nagualen, dvs möjlighetsfältet. Å andra sidan: i drömmar och även i samband med trumresor och imaginationer kan en ibland uppleva sådant som flyr undan försöken att sätta ord på dem. I efterhand tycks det omöjligt att ens få grepp om vad det är som en har varit med om – det försvinner ur medvetandet ungefär som vatten kan rinna mellan fingrarna när en försöker gripa tag om det. Sådana upplevelser kan vara följden av att den egna perceptionsbubblan har öppnats och att en faktiskt har lyckats doppa en tå i det outsägligas ocean, i nagualen. Och sådana perceptionsöppningar kan ibland komma opåkallat och överraskande för den som råkar befinna sig på rätt plats och tid.

För att kunna medverka i djupgående magiska förändringar tycks det nödvändigt att röra sig in i nagualen – annars stannar ansträngningen kvar i tonalen. Även där kan den i och för sig utöva en starkt transformerande effekt på utövarens personlighet, men den kan också vara en betydligt mer trivial händelse som saknar djupare mening. Så frågan för den seriösa shamaneleven är hur hen kan öppna sin perceptionsbubbla och resa in i nagualen, Drömtiden. Eller kanske snarare hur en kan öppna sin perceptionsbubbla och släppa in nagualen i sitt medvetande och sitt liv. Och huruvida hen är beredd att verkligen möta kraften. Det är först då som begreppet Drömtidens portar får sin verkligt djupgående betydelse.

I Tales of Power sammanfattar don Juan Matus några av de metoder som han låtit Castaneda praktisera för att nå detta tillstånd. Det handlar om att 1) stoppa den inre dialogen genom att tillämpa det rätta sättet att gå (= maktens gångart) och genom att handla utan att tro och utan att vänta sig belöning, 2) utplåna den personliga historien genom att släppa självviktighet, axla ansvar och använda döden som rådgivare och 3) tillämpa drömmandet. Som synes en inte särskilt kodifierad eller dogmatiserad visdomsväg. Min uppfattning är att kodifiering av den andliga vägen snarast kan fungera som hinder i stället för hjälpmedel för att få kraft och kunskap. Ju mer kodifierad och noggrant utstakad vägen beskrivs desto större hinder kan den bli. Några exempel på detta: instruktionerna i Michael Harners kärnshamanism om hur resor till ”undervärlden” resp ”övervärlden” bör ske; de väldigt detaljerat beskrivna rörelsemomenten i den tensegrity som Carlos Castaneda utvecklade, påminnande om tai chi men betydligt mer kraftfull; alkemisternas oändliga imaginationer om vad som bör göras i det mentala laboratoriet. Mot detta sätter jag den ursprungliga shamanismens mer anarkistiska hållning: det handlar helt enkelt om att göra sig mottaglig för kraft och kunskap genom att släppa sin självviktighet, stoppa den inre dialogen och ödmjukt ge akt.

Denna text är del i ett pågående arbete med nagualen och tonalen. Om du vill bidra till detta är du välkommen att mejla synpunkter till: norrshaman@gmail.com.

Sibirien tur och retur

Jag önskar att alla som på olika sätt använder shamanska metoder i sin andliga och världsliga verksamhet ska läsa denna bok av den rysk-amerikanske historikern/antropologen Andrei A. Znamenski: The Beauty of the Primitive – Shamanism and the Western Imagination (Oxford University Press 2007). Den som på något sätt är delaktig i den globala nyshamanska rörelsen bör nämligen känna till en del om shamanismens historia; om hur shamanism har undersökts och beskrivits; om hur det kom sig att den utvecklades från att vara ett specialintresse för en liten grupp antropologer till att bli en global andlig rörelse och del av en ekologisk och kulturell motrörelse mot den västerländska industricivilisationen.

På lite drygt 400 sidor gör Znamenski en imponerande sammanfattning av shamanismens öden och äventyr under de senaste 200 åren och han sätter in detta i stora sociala och politiska sammanhang. Detta är något av det mest omfattande och bästa jag har läst om shamanism. Boken tar sin utgångspunkt i de tidigaste uppteckningarna om sibirisk shamanism från 1700- och 1800-talen. Ursprungligen ansågs denna andliga tradition finnas enbart i Sibirien och ha sitt kärnområde hos evenkerna, som tidigare kallats tunguser. Det är också från tungusiskan som ordet shaman ursprungligen kommer. De första forskare som undersökte shamaner och deras verksamhet kom från Tsarryssland; en del var utsända av tsaren för att kartlägga imperiets exotiska kulturer, andra kom från Finland på jakt efter en finsk ursprungsidentitet medan åter andra var politiska motståndare till tsarismen som förvisats till Sibirien och var tvungna att hitta på något vettigt att göra under exilen.

Från början betraktades de sibiriska shamanerna som exotiska eller bisarra figurer som efterhand kom att betecknas som neurotiker, psykopater och bedragare. Termen ”arktisk hysteri” lanserades som en förklaring till shamanernas extatiskt präglade verksamhet och det var en teori som levde kvar en bra bit in på 1900-talet. En av dess mest ivriga förespråkare var Åke Ohlmarks som i Znamenskis bok med rätta framställs som fördomsfull och egentligen okunnig om shamanernas kosmologi, deras verksamhet och sociala roll. Småningom kom antropologerna att betrakta den sibiriska shamanismen mera utifrån dess egna förutsättningar och ekologiska sammanhang; från att ha betraktats som ett utslag för sinnessjukdom blev den alltmer betraktad som en föränderlig naturfilosofi och naturmedicin med en kreativ förmåga att på ett odogmatiskt sätt suga upp idéer från många olika håll, inklusive de stora religionerna. Shamanen var inte längre en galning utan en social funktionär som skapade ordning ur kaos.

Gradvis förstod antropologerna och religionsvetarna att denna företeelse inte bara fanns i Sibirien utan även i nordvästra Amerika och efterhand insåg de att shamanska kulturer faktiskt fanns över hela världen. Nu inträdde den stora generaliseringsperioden; antropologerna och religionshistorikerna koncentrerade sig på det som var gemensamt för de olika shamanska kulturerna, som shamanens trance och själsresor till andra världar. Den allra främsta företrädaren för denna tendens var den rumänskfödde religionshistorikern Mircea Eliade vars bok Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy blev epokgörande och starkt bidrog till att bana väg för författare och antropologer som Carlos Castaneda och Michael Harner. Shamanismen blev nu en global och modern rörelse, om än inte en massrörelse. Kanske borde den snarast betecknas som en antimodern rörelse, eftersom den var en del av den kritik mot västerländska tänke- och levnadssätt som blev en viktig social faktor från 1960-talet och framåt.

Znamenski anser att Castanedas berättelser om sin indianske mentor don Juan Matus är fiktion. Han kallar don Juan för Castanedas alter ego, men förringar ingalunda detta epokgörande författarskap. Castaneda baserade sig visserligen till stor del på kunskap som han läste sig till i universitetsbiblioteket i Los Angeles men han gjorde också otvivelaktigt en del så kallat fältarbete bland indiankulturer i Arizona, Kalifornien och Mexiko. Znamenski talar om Castanedas böcker som helande fiktion: ”Castaneda framstår som skapare av en kraftfull modern myt som hjälper till att andas in det andliga i våra liv igen.” Det är en vacker formulering och min egen slutsats är att Castaneda med sitt författarskap förkroppsligade en shamans uppgifter och sociala roll. Han var en shaman med en tydlig tricksterdimension.

Michael Harner byggde med sin core shamanism vidare på den generaliserade shamanism som Eliade banat väg för och han är den mest extreme förespråkaren för denna avkulturiserade shamanism. Znamenski påpekar helt riktigt att Harner faktiskt har upptagit en del viktiga element från västerländsk psykoterapi i sin shamanismversion, t ex är hans begrepp ”soul loss” klart influerat av psykoanalys. Det finns också viktiga skillnader mellan Harners bekväma core shamanism och ursprunglig shamanism som ofta innehöll moment av plågor och svårt lidande för shamanens del. I kärnshamanismen är alla andar välvilliga, något som en sibirisk shaman knappast skulle hålla med om.

Som en postmodern motrörelse har antropologer under de senaste decennierna blivit alltmer kritiska till Eliades och Harners generaliserade shamanism som rentav beskrivs som ”en abstraktion som inte har någonting med verkligheten att göra”. I själva verket är skillnaderna stora inte bara mellan olika shamanska kulturer och geografier utan också mellan de utövande individerna inom en och samma kultur och därför talar antropologer numera om shamanism som ”en individuell andlig teknik”. Den generaliserade shamanismen anses vara ett uttryck för ”koloniala fantasier från västerländska manliga upptäckare och skribenter”. Det går inte längre att tala om en shamanism så en del antropologer använder i stället termen i pluralis; shamanismer.

Znamenski skildrar ingående hur den nyshamanska rörelsen hämtat inspiration från amerikanska indiankulturer (men också avvisats av dess traditionella andliga utövare) för att under senare år alltmer söka efter sina egna rötter i europeisk och nordisk förkristen tradition. Även min och det shamanska nätverket Yggdrasils verksamhet och inriktning analyseras av Znamenski; i huvudsak på ett korrekt sätt. Han bygger därvidlag på den doktorsavhandling som Galina Lindquist publicerade 1997 Shamanic Performances on the Urban Scene. Neo-Shamanism in Contemporary Sweden. Galina var deltagande observatör i många av Yggdrasils ceremonier på slutet av 1980-talet och början av 1990-talet och intervjuade även flera av de ledande aktivisterna i nätverket. Allt fick hon väl inte rätt, t ex insåg hon inte vilken viktig inspirationskälla de samiska och arktiska shamanismerna spelade för Yggdrasil.

Znamenski beskriver sig själv som en sympatisk observatör av den nyshamanska rörelsen som han trots all dess spretighet och flummighet ser som en högst intressant och viktig andlig strömning i dagens värld. Andligheten inom nyshamanismen är inte av lägre eller sämre kvalitet än någon annan etablerad andlighet betonar han. Han vrider och vänder på argumenten från alla möjliga håll, även den kritiken mot nyshamanismen för ytlighet, kommersialisering och kolonialt utnyttjande som kommer från traditionella indianer och sibirier. Znamenski hyser förståelse för alla sidor i dessa konflikter men kritiserar traditionalisterna för att försöka frysa religioner och kulturer i tid och rum, något som aldrig inträffar i verkligheten, där allting befinner sig i ständig förändring. ”Det finns inget tydligt svar på vad som exakt utgör en traditionell ursprunglig andlighet.” För Znamenski är nyshamanismen numera lika traditionell och äkta som den gamla shamanismen. Jag tycker att han här går lite för långt i sitt postmoderna tänkande men jag njuter av hans grundliga genomgång av alla möjliga varianter, konflikter, kommersialiseringar och rena lurendrejerier som kan föras samman under den vitt omfamnande etiketten nyshamanism.

I det högintressanta slutkapitlet beskriver Znamenski hur shamanismen återvänder till Sibirien efter Sovjetunionens implosion i början av 1990-talet. Även om bolsjevikregimen efter revolutionen 1917 till att börja med såg positivt på shamanismen som ett uttryck för en urkommunistisk egalitär andlighet, vars magiska metoder kanske skulle kunna användas i världsrevolutionens tjänst, så ändrade den stalinistiska diktaturen radikalt uppfattning om shamanismen redan mot slutet av 1920-talet. Nu var shamanerna plötsligt klassfiender som stod i vägen för den socialistiska revolutionen och de skulle helt enkelt elimineras. Den långvariga och periodvis intensiva förföljelsen ledde till att bara spillror av de ursprungliga shamanismerna i Sibirien lyckades övervintra under den sovjetiska diktaturen. De kunde komma upp till ytan först efter Sovjetunionens sönderfall och nu som del i en sibirisk kulturell renässans. Men för att finna sin riktning och plats i denna nya sköna värld behövde de stöd och råd utifrån fö. Detta stöd kom, kanske lite paradoxalt kan tyckas, från den nyshamanska rörelsen i väst, framför allt från USA och Michael Harners kärnshamanism. Därmed hade den sibiriska shamanismen fullbordat en sorts tur- och returresa – från Sibirien till USA och så tillbaka till Sibirien igen. Nyshamanismen har inte bara hjälpt till att återuppliva den sibiriska shamanismen, den har också tagit med sig sina mer flummiga och kommersiella avarter och allt belyses av Andrei Znamenski som tar sig an det hela med samma öppna och glada sinne som präglar hela boken. Jag bugar mig i vördnad för hans arbete och önskar att The Beauty of the Primitive ska få många läsare, så även bland svenska nyshamaner.

Michael Harner writes his testament

Michael Harner’s book The Way of the Shaman (1980) opened a new dimension in the lives of many Westerners. The ground was already prepared by Carlos Castaneda’s writings about his experiences with his master, don Juan Matus, in Mexico. But, in contrast to Castaneda, Harner wrote a manual – a systematic description of how shamans can work hands-on.

I remember how I almost feverishly turned the pages of The Way of the Shaman and felt an intractable desire to start drumming and journeying into the other worlds. The fact that Michael Harner himself came to Sweden and gave a basic workshop in shamanism in the summer of 1983 was like a gift from Dreamtime. The impetus of this workshop was far-reaching; drumming groups were formed and a lot of soul journeying and ecstatic dancing was being performed. The Way of the Shaman was translated into Swedish and I had the privilege of writing the preface where I stated: “To those who want to try the way of the shaman Michael Harner’s book is indispensable.”

I wouldn’t make such a statement on Harner’s new book Cave and Cosmos – Shamanic Encounters with Another Reality (2013). Rather I would say that it might be indispensable to go beyond Harner’s version of shamanism if you really want to deeply root your shamanic way in Mother Earth.

I am deeply indebted to Michael Harner not only for the workshop in 1983 but above all for two pieces of advice on my own shamanic work; he advised me to go North in order to learn from Saami healers and shamans, and he had the good idea of how I should find a teacher in non-ordinary reality who could teach me the essence of the old Nordic runes. But this cannot stop me from being downright critical of Cave and Cosmos. To me it is a boring read, partly due to the long and detailed stories from Westerners (mostly white middleclass Americans) about what they have experienced when journeying into the dimension that is called the upper world or “heaven” in core shamanism.

I guess that Harner's point is that reading those accounts will demonstrate that Westerners can have similar experiences as traditional shamans but then it would have been enough with just a few journeying reports. After all, one of Harner’s main theses is that we all experience different things and that the meaning of the experiences only can be fully understood by the individual doing the journey. Another question that follows, and that Harner doesn’t address, is if you really can compare what an Inuit shaman-to-be experienced naked and alone in a snow hut after fasting for a couple of weeks to what a Westerner experiences during half an hour lying in a cozy and warm room with sonic driving sounds in the earphones. Are the experiences really of the same dimension? Doesn’t the Inuit shaman have a point when he claims that wisdom only comes through suffering and loneliness?

I remember how Harner in 1983 frenetically took notes of what people in the workshop told about their journeys explaining that he was working on a cosmological cartography. After 30 years we have part of this mapping in Cave and Cosmos - but it is hardly a coherent map of non-ordinary reality, since all maps of non-ordinary reality are individual and no one can draw a universal one. Some of the book’s drawings by Harner’s disciples describing the different levels of heavens remind me of the Swedish theologian, and Christian mystic Emanuel Swedenborg and his book Heaven and Hell from 1758 (In Latin: De Caelo et Ejus Mirabilibus et de inferno, ex Auditis et Visis = Heaven and its Wonders and Hell From Things Heard and Seen).

Is Harner trying to establish a new religion? He himself rejects such an idea. According to him, core shamanism is no religion since it is based on what each individual can experience. You don’t believe what other people tell you – not even Harner – instead you find out for yourself by directly experiencing how things are. That sounds good and is also a traditional shamanic standpoint, but core shamanism has been developed into its own brand of shamanism. This is quite obvious if you compare Cave and Cosmos to The Way of the Shaman, which really was a general introduction to some of the methods that traditional shamans use. Core shamanism has now been cleansed from most of the cultural and traditional features that you will find in “old” shamanism and turned into a modern, Western, individually designed kind of shamanism.

According to Harner, this “culture free” kind of shamanism is what best suits Westerners. This might be so, especially for those Americans who have lost contact with their own European indigenous traditions and haven’t found any creative way to connect to the land of Turtle Island. But there is a danger that this “culture free” kind of shamanism will be decoupled from the landscape, the world view and the ways of life where shamanism developed.

Even if you don’t look at core shamanism as a new religion it is obvious to me that it certainly has the potential to move in that direction. The core shamanism of Cave and Cosmos seems to be totally focused on soul journeying with the help of a drum or other sonic driving devices which only is part of what shamans traditionally devote themselves to. It represents a coherent system, a shamanism that is systemized in a way that is unknown to traditional shamans. One might call what Harner has created a shamanic “body” held together by certain basic theoretical key tenets that bears many similarities to religion. For years, Harner claimed that core shamanism has no “dogma.” Sadly, Cave and Cosmos negates that statement.

The main topic of Michael Harner’s paradigm seems to be the question of spirits – the existence of spirits, the proofs that they exist and the differences between varied types of spirits, those that dwell in this world (the middle world), those that dwell in heaven and those that dwell somewhere between. In The Way of the Shaman Harner wrote about energies, power and power animals, now this has changed into detailed descriptions and classifications of spirits. The shaman is seen mainly as a mediator between the humans who need help and the “compassionate spirits” who always know what everybody needs.

Which spirits do Harner’s disciples meet in heaven? It can be Benjamin Franklin, or Albert Einstein, or Jesus, or Buddha. The spirits are clever and adopt guises that are adjusted to the journeyer. These compassionate spirits, according to Harner, all have experiences from life on earth, either as humans or animals; they know everybody’s need and they only wish to do good – in contrast to some of the spirits in the middle world that have not been able to make it into heaven. Those spirits may cause chaos, sickness and all kinds of problems. For me, this talk about good and evil spirits is distressingly familiar and gives me bad vibrations. Has Michael Harner turned into a prophet? He stresses that his heavenly journeyers have the same experiences as the founders of the great religions and he interprets his disciples’ reports as proof that the heavens do exist. I accept that this is Harner’s experience, but my own 30 years of shamanic work tell me quite other stories about the cosmos and Mother Earth.

Harner writes that the power of the universe is so strong that shamans have to work with mediators such as power animals and spirits. My experience and understanding is that the cosmos chooses to let its power take familiar forms when it meets our consciousness, just to make it possible for us to handle this power. Carlos Castaneda wanted to take a further step, namely to experience energy directly instead of via its mediated forms. In his book The Wheel of Time he lets don Juan Matus explain how he has used shamanic rigmarole about allies, power plants, Mescalito, the little smoke, the wind, the spirits of rivers, mountains and chaparral as a way to lure Castaneda’s attention, as a way to trick him into the way of the spiritual warrior. Harner chooses the opposite way; instead of transcending form and experiencing energy directly he elaborates a highly systematic way on how to deal with the forms of power. This is not what I call spiritual freedom.

To me, shamanism has always had a political dimension, a Mother Earth dimension, and shamans sometimes have to take a stand in very practical and concrete ways, e.g. trying to stop the building of a pipeline or the mining for uranium or supporting indigenous peoples in their struggles to preserve their culture and land base. But the core shamanism of Cave and Cosmos seems to be more concerned with – and to prefer - Heaven than with Earth.

To Michael Harner core shamanism is sufficient unto itself. To me core shamanic methods can be used to reconnect to the shamanic traditions of your own landscape, but then you also have to transcend core shamanism. Shamanism cannot be “culture free”, at least not if you really want to put your shamanic feet deep down into the earth, making yourself accessible to the kiss of knowledge that is given not in heaven but by the spirits of the Earth, the landscape, from real existing animals and plants, from Mother Earth herself and through ceremony and prayer. 

(This article has been published in the fall issue 2013 of A Journal of Contemporary Shamanism. It was published in Swedish on this site May 3rd 2013: Michael Harner skriver testamente).

Med döden som rådgivare

Det sägs ofta att döden är ett tabubelagt ämne i det moderna industrisamhället. Må så vara, men det verkar vara en förändring på gång. Om det vittnar bland annat det väldiga intresset för musikern/författaren Kristian Gidlunds öde och för hans bok I kroppen min : resan mot livets slut och alltings början. Men det är många fler än Gidlund som bloggar om sina sjukdomar och om vi väljer att se detta skrivande och läsande inte som uttryck för moderna människors narcissism utan som ett genuint intresse för livets stora existentiella frågor så är det självfallet något positivt. I synnerhet om det får betydelse för hur vårt samhälle tar hand om svårt sjuka och döende människor.

Inom det som kallas palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, finns många goda människor verksamma som under åren samlat på sig en stor kunskapsmassa om död och döende. En av dem är cancerläkaren och tillika professorn i palliativ medicin Peter Strang, som just kommit ut med en ny bok i ämnet: Så länge vi lever (Libris 2013). Boken har den långa undertiteln Hur insikten om livets korthet kan tydliggöra nuet och dess möjligheter. Det säger en hel del om vad denna lilla lättlästa men djuplodande bok tar upp. Strangs utgångspunkt är att livet och döden hör ihop och förutsätter varandra och att tanken på och medvetenhet om döden kan både förhöja och förstärka livskänslan och göra livet intensivare – även för den som håller på att dö. ”Livet är aldrig så intensivt som i dödens närhet. Ångesten kan naturligtvis vara intensiv, men även känslan av mening kan vara mycket stark och ibland upplever döende patienter stunder av fullständig lycka.”

Peter Strang delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter av att arbeta med svårt sjuka och döende människor och han gör det med tydlig respekt för patienternas integritet. Det finns en kristet influerad grundton i boken – Libris ger ju huvudsakligen ut kristen litteratur – men Strang öser också rikligt från filosofer som Martin Buber, Viktor Frankl och Erich Fromm. En av böckerna han lånat citat från är för övrigt Ulf Nilssons fina barnbok om döden, Adjö, Herr Muffin.

Närheten till döden får människor att inse – kanske borde man skriva tvingar människor att inse – vad som är huvudsak och bisak i livet. För de flesta som är på väg att dö kokar insikterna ner till att de två viktigaste meningskällorna i livet är goda relationer och kärlek. Peter Strang vill hjälpa människor att förbereda sig för livets slutfas genom att reflektera över döden även om vi fortfarande är friska. I förordet skriver han att ”det här är en bok om de stora frågorna i livet och den är skriven för alla som ställt sig frågan om vad livet går ut på, vad som verkligen ger glädje i livet” – ”en ljus bok om hur tanken på livets korthet kan förstärka livsglädjen”.

Det kan vara både till nytta och till glädje att tänka på livets korthet, men Strang betonar att man inte bör fastna i tankar kring döden eftersom ingen knappast mår bra av att älta döden. En fråga som då inställer sig är hur ofta man ska tänka på döden och om ett tänk typ en gång i veckan verkligen kan ha någon djupgående effekt på ens sätt att leva. Jag tror mer på att låta döden vara ständigt närvarande, som en sorts bakgrundston i allt man tänker och gör. Den som kanske formulerat detta allra bäst är Carlos Castaneda, ja egentligen hans mentor don Juan Matus, och allra mest i Resan till Ixtlan. För honom handlar det inte bara om att tänka på döden då och då utan att använda döden som en rådgivare, för döden finns alltid där och då är det lika så gott att släppa in den i medvetandet.

”Döden är vår evige följeslagare. Den håller sig alltid till vänster om oss, på armlängds avstånd… Den har alltid iakttagit dig. Och det kommer den alltid att göra, tills den en dag klappar dig på axeln… Döden är den enda visa rådgivare som vi har.”

”Det ligger en egendomlig allt uppslukande lycka i att handla i full vetskap om att varje handling kan vara det sista som man gör på jorden. Jag vill rekommendera dig att betänka ditt liv och se dina handlingar i det ljuset.”

”En krigare/jägare vet att döden väntar på honom, och att just den handling han håller på att utföra mycket väl kan vara hans sista strid på jorden… De flesta människor går från den ena handlingen till den andra utan vare sig kamp eller eftertanke. En krigare/jägare däremot värderar varje handling och eftersom han har ingående kunskaper om sin död går han omdömesgillt till väga, som om varje handling vore hans sista strid.”

Håll alltså koll, snett till vänster om er, på armlängds avstånd!

Det är en dröm som drömmer oss

Drömtiden gör sig på olika sätt påmind dagligen, men jag har svårt att få grepp om det som händer och än svårare är det att försöka formulera det upplevda och tänkta i ord. Men här kommer i alla fall lite nya fragment från Drömtiden – en fortsättning och utveckling av mina tidigare texter Rapport från Drömtiden och När tänkandet stillnar.
Det är tidig kväll i slutet av maj. Jag går stavgång på en asfalterad men föga trafikerad väg i Norduppland. Ihållande frisk sydvästvind. Något manar mig att sakta in något på stegen. Jag ser strålkastarna från en annalkande bil på långt håll. Kommer att tänka på när Carlos Castaneda och don Juan Matus var ute och körde i Sonoraöknen och såg förföljande strålkastare långt bakom sig. don Juan förklarade att det var den främste rådgivaren Döden som följde dem – något som knappast lugnade Castaneda. Bilen som nalkas mig rattas dock inte av Döden utan av en medeltjock medelålders kvinna med en medelålders medeltjock man bredvid sig. Just när de kör förbi tänker jag: Såg de mig? Vi är ju i olika världar? Jag i Drömtiden och de i den ordinära verkligheten. Men jag är ju samtidigt närvarande och gående i den ordinära verkligheten också! Det är som om jag och bilisterna kör längs skilda spår i den kosmiska väven. Ungefär som när två tåg möts på en dubbelspårig järnväg. De möts men möts ändå inte. Vi följer olika spår i väven, ibland tangerar de varann, ibland möts de och ibland korsar de varann.
Jag fortsätter stavgången och funderar på vem som sa att jag är i Drömtiden. Tittar in i skogen. Där står de vanliga tallarna och björkarna i ljuset från den nedåtgående solen. Men ändå inte! Det är ytterligare någon ”kvalitet” där som inte brukar vara där. Är träden också inne i Drömtiden? Eller snarare i den process som vi kan kalla Drömmandet? Ett citat från bushmän i Kalahari kommer för mig: ”Det är en dröm som drömmer oss”. Vi är alla del i Drömmandets process, inbäddade i den, men vem är det som drömmer? Drömmen själv! Det är drömmen som drömmer sig själv. Eller snarare Drömmandet som drömmer drömmen. I den nordiska traditionen skulle man nog ha sagt att det är väven som drömmer sig själv, men man hade också ett annat sätt att beskriva denna kreativa kosmiska process. Det var nornorna som vävde väven och därmed också Drömmandet och Drömtiden. Nornorna som drömväverskor!
Kommer oförhappandes (?) att tänka på Viktor Rydbergs dikt Tomten – ni vet den med midvinternattens köld är hård. Efter att ha sett till gård och djur smyger tomten in i husbondfolkets sovkammare och betraktar dem nyfiket medan han grunnar på sin eviga gåta: varifrån kommer de nya generationerna och vart tar de gamla vägen? Det här handlar inte så mycket om tomtens gåta, för han kommer ju själv ur Drömtiden och borde veta, utan om Rydbergs eget grubblande, men det är likväl fint formulerat när tomten liksom är på väg att få tag i svaret (ungefär som jag försöker greppa Drömtiden):
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Nu vet vi ju att tiden inte är en ström som går från punkt A till punkt B utan en cyklisk rörelse, en spiralformad process. Men det som tomten, eller snarare Rydberg, hör är Drömmandet. Och det kommer inte i form av en ström får jag klart för mig denna stavgångskväll. Det ska snarare ses som ett uppvällande, ungefär som vattnet kan välla upp i en källa. Ibland talar man om källor som ”kokar”. En stor och mäktig sådan är Ingbo källor utanför Tärnsjö. Där kan man tydligt se det kristallklara vattnet välla upp ur botten. Så väller Drömmandet/skapandet in i världen via nornornas brunn – Urdarbrunnen. Kanske kan man som John Lamb Lash i boken Not In His Image till och med tala om en Drömtidens fysik när det gäller att förklara universums och galaxernas uppkomst och utveckling?
Jag ökar på stegen hemåt. Brygger en kopp Yunnan-te och funderar: Vem är det som brygger te? Vem är det som dricker?