Medier som kolonialt projekt

Mycket av de stora mediernas rapportering om jordbävningen i Haiti har gjorts med de koloniala glasögonen på. Haitierna har beskrivits som passiva, oförmögna att hjälpa varandra, snara att ta till våld och begivna på plundring. Den som tar en förpackning torrmjölk från en sammanrasad butik beskrivs som en plundrare men är han inte i själva verket en dådkraftig familjefar som agerar för att hans barn ska överleva katastrofen, alltså snarare en hjälte? Att västmedierna anser att egendom är viktigare än människoliv är uttryck för deras koloniala synsätt. Rebecca Solnit har skrivit en djuplodande artikel om detta When the Media is the Disaster på Tom Dispatch.
Hennes artikel väcker stora frågor. Vem ska berätta en historia som främst berör förtryckta och fattiga människor? Med vems ord berättas historierna och i vilka syften? Just sådana frågor debatterades i veckan vid den internationella filmfestivalen i Tromsö. Temat var hur urfolk skildras på film. Det kom fram väldigt tydligt att filmskapare med urfolksbakgrund vill berätta sina egna historier själva för att komma bort från kolonialistiska tankemönster.
- Ett folks identitet växer av självtillit och självkänsla. Om vi visar det på film kommer det att påverka vår framtid och samhällsutveckling, sa den samiska filmaren Ánne Lájlá Utsi till NRK Sámi Radio.
- Urfolk har ofta en annan världssyn än majoriteten. Dessutom är urfolk ofta naturfolk med mycket kunskap om natur, resursanvändning och klimat. Jag tror att världssamfundet behöver den kunskapen, sa Utsi.
Filmaren Bob Boyer som är metis från kanadensiska Red River sa att det är urfolken som måste berätta sanningen.
– Vi måste kämpa mot hundratals år av kolonisering och stereotypa uppfattningar om vad vi är. Genom att representera oss själva på ett ärligt och sant sätt kommer vi att kunna ändra på detta.
Haitierna har inte bara att kämpa mot effekterna av kolonialism, korrupta inhemska kleptokratier och den svåra jordbävningen utan också mot mediernas stereotypa beskrivningar av dem.

Årets gång och det verkliga livet

Var utspelar sig det verkliga livet? Knappast på webben i alla fall. Snarare på ställen som gården Lisselbäcka och dess fäbod utanför Orsa i Dalarna eller i Kestina i Dalarnas finnskogar. Det är spelplatserna i två fascinerande filmer av Nina Hedenius, som har visats i SVT och nu också finns som dvd. De heter Årets gång respektive Gubben i stugan.
Utan monolog, dialog eller speakerröst följer Hedenius årets gång i dessa skogliga trakter. På Lisselbäcka arbetar bonden Karl Gustav Hedling och hans medarbetare med att bevara gamla lantraser av kor, getter, får, hästar, höns och kalkoner. Det handlar i mångt och mycket om ett gammalt sätt att bedriva jordbruk. I Kestina framlever den pensionerade skogsarbetaren Ragnar sina dagar i en enslig stuga. Han odlar sin potatis, hugger sin ved, hämtar sitt vatten och ger intensivt akt på de ständiga skiftningarna i naturens kretslopp
Hedenius skildrar dessa människor ömsint och respektfullt i deras samspel med årets växlingar och djuren och naturen omkring dem. Detta är det verkliga livet och det verkliga livets hastighet. Så här kan en kreativ närvaro i naturen gestaltas. Det handlar om människor som utan stora åthävor är närvarande och medvarande i och med landskapet och alla dess övriga bebyggare. All my relations, som lakotaindianerna säger. Alla mina släktingar, alla mina relationer.
Detta är på sätt och vis gårdagens sätt att leva, men säkert också morgondagens.