Att gödsla Moder Jord till döds

På 1970-talet blev Indien självförsörjande på livsmedel genom den så kallade gröna revolutionen som byggde på hårt driven växtförädling och massiva insatser av konstgödning och konstbevattning. Nu drygt 30 år senare ser vi effekterna: överanvändning av subventionerad konstgödsel har utarmat jordarna och skördarna krymper trots allt intensivare gödsling och bevattning. Indien måste åter importera vete och förra året steg livsmedelspriserna med 19 procent. Det framgår av en djuplodande artikel om det indiska jordbrukets problem i Wall Street Journal.
De indiska bönderna använder framför allt ämnet urea som till stor del produceras inom Indien och är kraftigt subventionerat. Konstgödseltillverkarna fick förra året statliga subventioner på motsvarande 150 miljarder kronor för att sälja urean med 50 procents rabatt till bönderna. Subventionssystemet ska förändras men gödseltillverkarna utgör en mäktig lobby som har stort inflytande i parlamentet och över regeringen och det handlar inte om några grundläggande förändringar.
Trots att bönderna överanvänder den billiga urean får Indien idag ändå lägre skördar per capita än grannländerna Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka och Kina. Man håller helt enkelt på att föröda det som biodynamikerna kallar jordens alstringskraft. Men den ”gröna” revolutionen föröder inte bara jorden utan också vattnet. Den massiva konstbevattningen har sänkt grundvattennivån kraftigt vilket kommer att få allvarliga konsekvenser på sikt.
- Jorden har blivit svagare och svagare under de senaste 10-15 åren. Vi måste använda mer och mer urea för att få lika stor skörd. Framtiden ser inte bra ut, säger en bekymrad bonde i Punjab till Wall Street Journal.
Jordbruk kan bara bedrivas med Moder Jord, inte mot Moder Jord. Ett uthålligt jordbruk måste till alla sina delar ingå i de naturliga kretsloppen.

Årets gång och det verkliga livet

Var utspelar sig det verkliga livet? Knappast på webben i alla fall. Snarare på ställen som gården Lisselbäcka och dess fäbod utanför Orsa i Dalarna eller i Kestina i Dalarnas finnskogar. Det är spelplatserna i två fascinerande filmer av Nina Hedenius, som har visats i SVT och nu också finns som dvd. De heter Årets gång respektive Gubben i stugan.
Utan monolog, dialog eller speakerröst följer Hedenius årets gång i dessa skogliga trakter. På Lisselbäcka arbetar bonden Karl Gustav Hedling och hans medarbetare med att bevara gamla lantraser av kor, getter, får, hästar, höns och kalkoner. Det handlar i mångt och mycket om ett gammalt sätt att bedriva jordbruk. I Kestina framlever den pensionerade skogsarbetaren Ragnar sina dagar i en enslig stuga. Han odlar sin potatis, hugger sin ved, hämtar sitt vatten och ger intensivt akt på de ständiga skiftningarna i naturens kretslopp
Hedenius skildrar dessa människor ömsint och respektfullt i deras samspel med årets växlingar och djuren och naturen omkring dem. Detta är det verkliga livet och det verkliga livets hastighet. Så här kan en kreativ närvaro i naturen gestaltas. Det handlar om människor som utan stora åthävor är närvarande och medvarande i och med landskapet och alla dess övriga bebyggare. All my relations, som lakotaindianerna säger. Alla mina släktingar, alla mina relationer.
Detta är på sätt och vis gårdagens sätt att leva, men säkert också morgondagens.

Måtte 10-talet bli ulvens årtionde!

När jag skriver detta är den makabra svenska vargjakten i stort sett över och det verkar ha gått till just så okontrollerat som jaktens kritiker befarade. Frågan är om vi någonsin kommer att få reda på hur många vargar som verkligen sköts, men vi kan nog lugnt utgå från att de cirka 10 000 jägare som kände sig kallade knäppte fler än de 27 som ingick i regeringens gåva till kungen och Jägarförbundet.
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!