De indianer som 1492 välkomnade Columbus i Karibien, taíno, drabbades oerhört hårt av mötet med de spanska erövrarna och länge trodde man att de helt hade dött ut. Men de lever kvar, inte bara i många karibiers dna utan även som en separat etnisk grupp. Livaktiga spår av deras kultur och traditioner finns i Dominikanska republiken, Haiti och på östra Kuba, visar en häpnadsväckande artikel i Smithsonian Magazine.
Taínos ursprung har spårats till Orinocodeltat i nuvarande Venezuela och de började bosätta sig på de karibiska öarna på 400-talet f. Kr. De kunde tillverka kanoter som bar 100 paddlare och deras småskaliga fiske och jordbruk var väl utvecklat. De odlade yucca, potatis, majs och bönor. De framställde keramik, skulpturer och klippkonst av hög kvalitet och var fler än tre miljoner när spanjorerna började kolonisera Amerika. Inom 50 år hade taíno reducerats till en folkspillra till följd av sjukdomar som mässling och smittkoppor, umbäranden som slavarbetare i guldgruvor och plantager, tvångsäktenskap med erövrarna och naket militärt våld från kolonialmakten.
Men taíno finns kvar. En intressant trend är att alltfler unga på de karibiska öarna, även bland stadsbor, öppet definierar sig som just taíno eller i alla fall som ättlingar till taíno. Och det är många karibier som bär på taíno-dna. Det gäller t ex 15-18 procent av invånarna i Dominikanska republiken. I Puerto Rico har 60 procent av invånarna mitokondrie-dna (som ärvs på mödernet) av indianskt ursprung.
Smithsonians reporter Robert M. Poole reser runt i Haiti, Dominikanska republiken, Puerto Rico och Kuba och hittar förvånansvärt många spår efter taíno-kulturen – i traditionell arkitektur, småskaliga jordbruks- och fiskemetoder och folklig läkekonst. Det rör sig visserligen inte om de mäktiga shamaner, caciques, som reste in i Drömtiden med hjälp av pulver från hallucinogena frön, utan om enklare botare som har bevarat traditionell kunskap om läkeväxter och handpåläggning.
På Kuba träffar Poole en man i 70-årsåldern, Francisco Ramírez Rojas, som bor inte långt från den amerikanska Guantánamobasen. Ramírez förvaltar en gammal läkekonst som han lärt av en gammelfabror och han tar med reportern ut på en tur i landskapet för att leta medicin. Ramírez går fram till ett cederträ och klappar om det:
”Det här trädet är en släkting. Det har känslor som vi, så det måste behandlas med respekt. Om man gör te från barken på det här trädet, så har det massvis med kraft. Det är bra vid förkylning och andningsproblem. Men om man inte ber om tillåtelse innan man skär av barken så kanske det inte fungerar. Så jag ber alltid en liten bön så att trädet vet att jag är seriös och att jag vill dela dess kraft. ’Ge mig av din kraft för att kunna bota.’ Det är vad jag ber om.”
”Om vi förväntar oss att få mat från jorden så måste vi ge något tillbaka. När det är såtid ber vi alltid en bön och gräver ner en liten sten eller ett mynt på åkern, som ett litet budskap till jorden, så att hon hjälper till att producera.”
Robert M. Poole beskriver hur nackhåren reser sig på honom när han hör Ramírez tala med växter på exakt samma sätt som spanska krönikörer beskrev för över 500 år sedan. Och traditionen verkar ha goda förutsättningar att överleva. Ramírez själv för kunskaperna vidare till sin son, Vladimir Lenin Ramírez – ett namn som visar att det är många olika tankespår som möts på östra Kuba. Och mångfald är ju Moder Jords naturliga tillvägagångssätt.
Visar inlägg med etikett Haiti. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Haiti. Visa alla inlägg
torsdag 20 oktober 2011
tisdag 11 januari 2011
Varför har det gått så fel i Haiti?
Viktiga orsaker till varför återuppbyggnaden efter jordbävningen i Haiti 2010 har gått fullständigt i stå är den modell som det internationella samfundet – FN, de amerikanska staternas organisation OAS och rader av biståndsorganisationer så kallade NGO-er – försöker pressa på landet och dess arma invånare. De försöker göra Haiti till ett Disneyland för hjälporganisationer. Så ungefär sa brasilianaren Ricardo Seitenfus i en tidningsintervju strax före jul och det ledde till att han omgående fick sparken som OAS-representant i Haiti. Nu har tv-kanalen al Jazira intervjuat Seitenfus i Brasilia och alla som är intresserade av Haiti i synnerhet och biståndsverksamhet i allmänhet har mycket att hämta i denna intervju.
Seitenfus är akademiker och lägger inga diplomatiska dimridåer kring det han vill säga. Den utländska hjälpinsatsen i Haiti är feltänkt i grunden, menar han och pekar först och främst ut den militära FN-styrkan i landet som ett stort problem. Haiti är ingen säkerhetsrisk och hotar inget annat land i området. Haitis fiende är inte säkerhet utan fattigdom och frånvaron av hopp, perspektiv, arbete och inkomst, slår Seitenfus fast. Det internationella systemet kan inte hantera Haiti och dess problem med en arbetslöshet på 80 procent och där 50 procent av befolkningen lever i misär, på mindre än en US-dollar om dagen, och där det inte finns en fungerande stat.
Allt detta gör att Haiti riskerar att bli ett land i händerna på biståndsorganisationer och NGO-er, en sorts NGO-styrd stat, Haiti-NGO. Hjälpinsatserna försvagar i praktiken den haitiska staten och de haitiska institutionerna, säger Seitenfus. Bara sådan hjälp borde accepteras som stärker Haitis egna institutioner och gör det möjligt för Haiti att på egen hand ta itu med de väldiga samhällsklyftorna.
-Vi kan inte göra Haiti till ett Disneyland för NGO-er. Stopp! Detta är ett självständigt land som måste respekteras, inte bara för det land det är utan också för vad det representerar i världshistorien, säger Seitenfus och anspelar på Haitis självständighetsuppror mot den franska kolonialmakten i början av 1800-talet.
Ju längre de fredsbevarande styrkorna stannar i landet, desto mindre framgångar kommer de att uppleva.
-Låt oss sluta leka med Haiti. Vi måste – i en dialog med det haitiska samhället, den haitiska staten och de politiska partierna – hitta en formel för att ge detta land och dess folk med en sådan exceptionell historia en möjlighet att ta sig ur den förnedrande situation de befinner sig i idag.
Visst har Seitenfus kritik mot själva biståndstänkandet relevans för många andra projekt världen över? Bistånd som inslag i nykolonialismen. Bistånd som ett sätt att permanenta underordning och beroende, som ett sätt att göra stora delar av världen till ”ett Disneyland för NGO-er”.
Seitenfus är akademiker och lägger inga diplomatiska dimridåer kring det han vill säga. Den utländska hjälpinsatsen i Haiti är feltänkt i grunden, menar han och pekar först och främst ut den militära FN-styrkan i landet som ett stort problem. Haiti är ingen säkerhetsrisk och hotar inget annat land i området. Haitis fiende är inte säkerhet utan fattigdom och frånvaron av hopp, perspektiv, arbete och inkomst, slår Seitenfus fast. Det internationella systemet kan inte hantera Haiti och dess problem med en arbetslöshet på 80 procent och där 50 procent av befolkningen lever i misär, på mindre än en US-dollar om dagen, och där det inte finns en fungerande stat.
Allt detta gör att Haiti riskerar att bli ett land i händerna på biståndsorganisationer och NGO-er, en sorts NGO-styrd stat, Haiti-NGO. Hjälpinsatserna försvagar i praktiken den haitiska staten och de haitiska institutionerna, säger Seitenfus. Bara sådan hjälp borde accepteras som stärker Haitis egna institutioner och gör det möjligt för Haiti att på egen hand ta itu med de väldiga samhällsklyftorna.
-Vi kan inte göra Haiti till ett Disneyland för NGO-er. Stopp! Detta är ett självständigt land som måste respekteras, inte bara för det land det är utan också för vad det representerar i världshistorien, säger Seitenfus och anspelar på Haitis självständighetsuppror mot den franska kolonialmakten i början av 1800-talet.
Ju längre de fredsbevarande styrkorna stannar i landet, desto mindre framgångar kommer de att uppleva.
-Låt oss sluta leka med Haiti. Vi måste – i en dialog med det haitiska samhället, den haitiska staten och de politiska partierna – hitta en formel för att ge detta land och dess folk med en sådan exceptionell historia en möjlighet att ta sig ur den förnedrande situation de befinner sig i idag.
Visst har Seitenfus kritik mot själva biståndstänkandet relevans för många andra projekt världen över? Bistånd som inslag i nykolonialismen. Bistånd som ett sätt att permanenta underordning och beroende, som ett sätt att göra stora delar av världen till ”ett Disneyland för NGO-er”.
tisdag 2 februari 2010
Land ska med vodou byggas
Vodoun behövs för att bygga upp Haiti till ett harmoniskt samhälle efter jordbävningen – ett samhälle som är i harmoni med naturen. Det säger företrädare för vodoun i ett reportage som den arabiska tv-kanalen Al Jazira spelat in i staden Gonaive i Haiti.
Reportaget visar hur utövare av vodou samlas till möte och ceremoni för att hjälpa till att bygga upp landet efter den förödande jordbävningen.
- Haiti kan inte byggas upp igen utan vodou. Det var inte så många av de som utövar vodou som dog för de var i harmoni med naturen. De som dog var de som inte var i harmoni med naturen. Vodou går ut på att alltid vara i harmoni med naturen. I vodou är naturen Gud, Gud är naturen, säger vodouprästen Reginald Bailly till Al Jazira.
Läs också min tidigare text om hur vodoun som de förtrycktas religion omvandlar kolonialismens trauma till andlig drivkraft. Här.
Reportaget visar hur utövare av vodou samlas till möte och ceremoni för att hjälpa till att bygga upp landet efter den förödande jordbävningen.
- Haiti kan inte byggas upp igen utan vodou. Det var inte så många av de som utövar vodou som dog för de var i harmoni med naturen. De som dog var de som inte var i harmoni med naturen. Vodou går ut på att alltid vara i harmoni med naturen. I vodou är naturen Gud, Gud är naturen, säger vodouprästen Reginald Bailly till Al Jazira.
Läs också min tidigare text om hur vodoun som de förtrycktas religion omvandlar kolonialismens trauma till andlig drivkraft. Här.
fredag 22 januari 2010
Medier som kolonialt projekt
Mycket av de stora mediernas rapportering om jordbävningen i Haiti har gjorts med de koloniala glasögonen på. Haitierna har beskrivits som passiva, oförmögna att hjälpa varandra, snara att ta till våld och begivna på plundring. Den som tar en förpackning torrmjölk från en sammanrasad butik beskrivs som en plundrare men är han inte i själva verket en dådkraftig familjefar som agerar för att hans barn ska överleva katastrofen, alltså snarare en hjälte? Att västmedierna anser att egendom är viktigare än människoliv är uttryck för deras koloniala synsätt. Rebecca Solnit har skrivit en djuplodande artikel om detta When the Media is the Disaster på Tom Dispatch.
Hennes artikel väcker stora frågor. Vem ska berätta en historia som främst berör förtryckta och fattiga människor? Med vems ord berättas historierna och i vilka syften? Just sådana frågor debatterades i veckan vid den internationella filmfestivalen i Tromsö. Temat var hur urfolk skildras på film. Det kom fram väldigt tydligt att filmskapare med urfolksbakgrund vill berätta sina egna historier själva för att komma bort från kolonialistiska tankemönster.
- Ett folks identitet växer av självtillit och självkänsla. Om vi visar det på film kommer det att påverka vår framtid och samhällsutveckling, sa den samiska filmaren Ánne Lájlá Utsi till NRK Sámi Radio.
- Urfolk har ofta en annan världssyn än majoriteten. Dessutom är urfolk ofta naturfolk med mycket kunskap om natur, resursanvändning och klimat. Jag tror att världssamfundet behöver den kunskapen, sa Utsi.
Filmaren Bob Boyer som är metis från kanadensiska Red River sa att det är urfolken som måste berätta sanningen.
– Vi måste kämpa mot hundratals år av kolonisering och stereotypa uppfattningar om vad vi är. Genom att representera oss själva på ett ärligt och sant sätt kommer vi att kunna ändra på detta.
Haitierna har inte bara att kämpa mot effekterna av kolonialism, korrupta inhemska kleptokratier och den svåra jordbävningen utan också mot mediernas stereotypa beskrivningar av dem.
Hennes artikel väcker stora frågor. Vem ska berätta en historia som främst berör förtryckta och fattiga människor? Med vems ord berättas historierna och i vilka syften? Just sådana frågor debatterades i veckan vid den internationella filmfestivalen i Tromsö. Temat var hur urfolk skildras på film. Det kom fram väldigt tydligt att filmskapare med urfolksbakgrund vill berätta sina egna historier själva för att komma bort från kolonialistiska tankemönster.
- Ett folks identitet växer av självtillit och självkänsla. Om vi visar det på film kommer det att påverka vår framtid och samhällsutveckling, sa den samiska filmaren Ánne Lájlá Utsi till NRK Sámi Radio.
- Urfolk har ofta en annan världssyn än majoriteten. Dessutom är urfolk ofta naturfolk med mycket kunskap om natur, resursanvändning och klimat. Jag tror att världssamfundet behöver den kunskapen, sa Utsi.
Filmaren Bob Boyer som är metis från kanadensiska Red River sa att det är urfolken som måste berätta sanningen.
– Vi måste kämpa mot hundratals år av kolonisering och stereotypa uppfattningar om vad vi är. Genom att representera oss själva på ett ärligt och sant sätt kommer vi att kunna ändra på detta.
Haitierna har inte bara att kämpa mot effekterna av kolonialism, korrupta inhemska kleptokratier och den svåra jordbävningen utan också mot mediernas stereotypa beskrivningar av dem.
torsdag 21 januari 2010
Vodou och jordbävningen i Haiti
”Haiti är en kvinna, vår moder. När man behandlar henne illa och hugger ner hennes träd, när man lastar över ett alltför stort ansvar på henne, då är hon som en kvinna med cancer. Tumören metastaserar och exploderar”. Orden kommer från konstnären och vodou-prästen Erol Josué, en haitier som bor i Brooklyn.
I massmediernas schablonbilder av våld och elände från Haiti saknas oftast haitiska analytiska röster som Josués. Hans uttalanden återges av religionsprofessorn Elizabeth McAlister vid Wesleyan University i Connecticut i artikeln Voodoo's view of the quake in Haiti som publicerats av bl a Washington Post.
McAlister påpekar att vodoun är en livssyn som omfattar filosofi, medicin, juridik och konst i ett kosmiskt system där den fundamental principen är att allt är ande och att alla ritualer i grunden handlar om att finna en balans mellan människor och andar. Hon beskriver jordbävningen och dess följder som ett uttryck för att det mesta i Haiti har varit kraftigt ur balans och att ”dödens andar har genomfört en statskupp”.
Vodou-prästen Erol Josué ser jordbävningen inte som en hämnd från Moder Jords sida utan som hennes sätt att försvara sig mot den erosion, avskogning och miljöförstörelse som har ägt rum de senaste decennierna. Maktens symboler har störtat samman – presidentpalatset, parlamentet, skattemyndigheten och den katolska katedralen. Jordbävningen är ett uttryck för en jättelik naturlig återbalansering, som en reaktion mot människans härjningar med ekosystemet. ”De som styrt Haiti – inifrån och utifrån – har missbrukat Vår Moder. Hon gör det som är naturligt, som en häst kastar hon av en våldsam ryttare”.
Låt oss innerligt hoppas att vodoun som är de förtrycktas religion och livssyn kan spela en kreativ och konstruktiv roll när haitierna ska bygga ett nytt och annorlunda Haiti.
Läs även min artikel om vodou och posttraumatisk stress på norrshaman.
I massmediernas schablonbilder av våld och elände från Haiti saknas oftast haitiska analytiska röster som Josués. Hans uttalanden återges av religionsprofessorn Elizabeth McAlister vid Wesleyan University i Connecticut i artikeln Voodoo's view of the quake in Haiti som publicerats av bl a Washington Post.
McAlister påpekar att vodoun är en livssyn som omfattar filosofi, medicin, juridik och konst i ett kosmiskt system där den fundamental principen är att allt är ande och att alla ritualer i grunden handlar om att finna en balans mellan människor och andar. Hon beskriver jordbävningen och dess följder som ett uttryck för att det mesta i Haiti har varit kraftigt ur balans och att ”dödens andar har genomfört en statskupp”.
Vodou-prästen Erol Josué ser jordbävningen inte som en hämnd från Moder Jords sida utan som hennes sätt att försvara sig mot den erosion, avskogning och miljöförstörelse som har ägt rum de senaste decennierna. Maktens symboler har störtat samman – presidentpalatset, parlamentet, skattemyndigheten och den katolska katedralen. Jordbävningen är ett uttryck för en jättelik naturlig återbalansering, som en reaktion mot människans härjningar med ekosystemet. ”De som styrt Haiti – inifrån och utifrån – har missbrukat Vår Moder. Hon gör det som är naturligt, som en häst kastar hon av en våldsam ryttare”.
Låt oss innerligt hoppas att vodoun som är de förtrycktas religion och livssyn kan spela en kreativ och konstruktiv roll när haitierna ska bygga ett nytt och annorlunda Haiti.
Läs även min artikel om vodou och posttraumatisk stress på norrshaman.
fredag 15 januari 2010
Västvärlden medskyldig till Haitis lidande
De enorma konsekvenserna av jordbävningen i Haiti är en direkt följd av att Columbus år 1492 landsteg på ön. Århundraden av spansk, fransk och amerikansk kolonisering har utrotat ursprungsbefolkningen, tagit livet av tiotusentals afrikanska slavar, förött landets resurser och skapat fattigdom.
Att jordbävningen orsakar så väldig förödelse är en konsekvens av fattigdomen i Haiti. ”Skyll inte på tektoniska plattor. 99 procent av dödssiffran beror på fattigdom”, skriver Ted Rall i artikeln Haitian Earthquake: Made in the USA på Common Dreams. Och varför blev Haiti så fattigt? Rall lägger huvudskulden på USA som ockuperade Haiti militärt mellan 1915 och 1934, tog kontroll över landets finanser och slog sönder landets självförsörjande jordbruk genom att dumpa amerikanska jordbruksprodukter. Dessutom backade USA upp kleptokratiska diktaturer, som familjen Duvalier.
För 20 år sedan var Haiti självförsörjande på ris. Idag kommer tre fjärdedelar av riset från USA. Livsmedelsimporten underminerade jordbruket och drev in mängder av utfattiga bönder till Port-au-Prince och andra städer som billig arbetskraft för USA-ägda kläd- och prylföretag. USA har aktivt bidragit till de förhållanden som gjort jordbävningen så katastrofal, skriver Kerry Trueman i artikeln Haiti: The Aid Masquerade.
Också Peter Hallward skriver i Our Role in Haiti’s Plight i The Guardian att det ”internationella samfundet” (läs den globala kapitalismen) är ansvarigt för de katastrofala effekterna och han pekar också på de internationellt påtvingade nyliberala nedskärningarna under de senaste decennierna som en viktig förklaring till att den haitiska staten är oförmögen att hjälpa sina egna medborgare.
Att jordbävningen orsakar så väldig förödelse är en konsekvens av fattigdomen i Haiti. ”Skyll inte på tektoniska plattor. 99 procent av dödssiffran beror på fattigdom”, skriver Ted Rall i artikeln Haitian Earthquake: Made in the USA på Common Dreams. Och varför blev Haiti så fattigt? Rall lägger huvudskulden på USA som ockuperade Haiti militärt mellan 1915 och 1934, tog kontroll över landets finanser och slog sönder landets självförsörjande jordbruk genom att dumpa amerikanska jordbruksprodukter. Dessutom backade USA upp kleptokratiska diktaturer, som familjen Duvalier.
För 20 år sedan var Haiti självförsörjande på ris. Idag kommer tre fjärdedelar av riset från USA. Livsmedelsimporten underminerade jordbruket och drev in mängder av utfattiga bönder till Port-au-Prince och andra städer som billig arbetskraft för USA-ägda kläd- och prylföretag. USA har aktivt bidragit till de förhållanden som gjort jordbävningen så katastrofal, skriver Kerry Trueman i artikeln Haiti: The Aid Masquerade.
Också Peter Hallward skriver i Our Role in Haiti’s Plight i The Guardian att det ”internationella samfundet” (läs den globala kapitalismen) är ansvarigt för de katastrofala effekterna och han pekar också på de internationellt påtvingade nyliberala nedskärningarna under de senaste decennierna som en viktig förklaring till att den haitiska staten är oförmögen att hjälpa sina egna medborgare.
fredag 1 januari 2010
Vodou och trauma som andlig drivkraft
Den stora vodou-utställningen på Världskulturmuseet i Göteborg har förlängts till den 24 januari. Är du i eller i närheten av Göteborg så passa på att se denna suggestiva beskrivning av vodoun som de förtrycktas religion, som deras andliga vapen i kampen för slaveriets avskaffande och för nationell frigörelse.
Bland annat visas dockor i mänsklig storlek som hemliga vodousällskap på Haiti använt i sina magiska ceremonier. Att vandra omkring bland dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna ger en alldeles särskild närvarokänsla. Den förstärks dessutom av att dockorna innehåller mänskliga kvarlevor som dödskallar och andra skelettdelar. Det är ett sätt att uttrycka det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva traumat i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin.
De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse.
Om du vill läsa mer om hur vi i industricivilisationens kärnområden kan lära något av denna utställning hänvisar jag till en längre text på min webbsajt, Att omvandla trauma till andlig drivkraft.
Bland annat visas dockor i mänsklig storlek som hemliga vodousällskap på Haiti använt i sina magiska ceremonier. Att vandra omkring bland dessa dockor som i mångt och mycket påminner om otäcka fågelskrämmor med groteska ansiktsuttryck och mängder av småspeglar på kropparna ger en alldeles särskild närvarokänsla. Den förstärks dessutom av att dockorna innehåller mänskliga kvarlevor som dödskallar och andra skelettdelar. Det är ett sätt att uttrycka det trauma och den smärta som slaveriet och kolonisationen åsamkat haitierna. Dockorna har avhuggna händer eller har fötterna fastlåsta i något som påminner om betongblock eller de kan vara fjättrade med kraftiga rep eller järnkättingar. De flesta uttrycker stor skräck och lidande, men visar också att vodouns utövare på något sätt ändå lyckats införliva traumat i sina andliga föreställningar och på så sätt transformerat lidandet till en drivkraft i ceremonierna och magin.
De flesta urfolk har utsatts för våldsamma former av kolonialism. De har fått sina landskap, sina kroppar och sina föreställningar koloniserade, förödda och demoniserade så att deras kulturer, deras jaguppfattningar och identiteter har slagits i spillror. Vodoun var ett svar på denna inre koloniserings- och förnedringsprocess. Många urfolk återknyter nu till sin traditionella kultur, till De äldstes visdom, till sin egen andlighet som ett led i försöken att avkolonisera sig själva och landskapet, både i yttre och inre bemärkelse.
Om du vill läsa mer om hur vi i industricivilisationens kärnområden kan lära något av denna utställning hänvisar jag till en längre text på min webbsajt, Att omvandla trauma till andlig drivkraft.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
