Säregna träd på heliga platser

 Träd som växer på heliga platser kan ofta anta säregna former. De här björkarna växer intill skeppssättningen i Runsa utanför Upplands Väsby. Ovanför skeppssättningen på Runsaberget ligger en så kallad fornborg från tidig folkvandringstid. De senaste årens arkeologiska utgrävningar på platsen visar att det alls inte var någon renodlad försvarsanläggning utan snarare en pampig stormannagård som låg uppe på berget.
Namnet Runsa är en variant på det ursprungliga Runnhusa som tolkas som de många husen på höjden. Spår efter flera byggnader har undersökts, bl a den stora hallen och förra sommaren grävdes i ett område alldeles intill storhallen. Fynden där har fått arkeologerna att tala om ett kulthus, alltså en plats för andliga ceremonier och ett av fynden kan vara en torshammare - i så fall den äldsta som hittills har påträffats.
Runsa tycks vara centrum för ett kluster av heliga platser och allt detta skildras utförligt i min och Jonas Ungers nya bok Heligt landskap: Platser för kraft och kunskap. Den går att beställa via Adlibris, Bokus och Bokbörsen eller direkt från mig.

Att vandra Ommas stigar

Landskapet är genomsyrat av helighet men det finns platser som är mer heliga än andra; platser där sprickan mellan världarna är vidare än annorstädes; platser som är portar till Drömtiden. Och bland dessa heliga platser finns sådana som har extra stor räckvidd såväl historiskt som geografiskt. Jag brukar kalla dem för megaplatser. En sådan är Omberg, det en mil långa och tre kilometer breda berget vid Vätterns östra strand.

Sent omsider har en stor liten bok (112 sidor) om detta storslagna berg kommit till mig. Den heter Vaniljdoft och dimslöjor – Att vandra Ommas stigar (Lavkattans Bokförlag 2007) och är skriven av bildkonstnären Ana Danielsson, själv bosatt i Hästholmen vid Ombergs södra spets. Detta är med Anas egna ord ”En bok om Omberg och dess sägner”; och det är en bok som präglas inte bara av Danielssons skira språk och målningar utan också av Steve Danielssons foton av Ombergs trolska miljö. Det är en njutning att med långsam läsart ta sig fram i denna bok och varsamt guidas längs bergets stigar till fornborgar, grottor, heliga källor, rika kalkkärr, porlande bäckar och branta stup. Här finns granurskog, bokskog, ekskog, idegranar, den vaniljdoftande purpurknipproten och så förstås Vätterns lättrörliga vatten med sina luftbilder och hägringar. Detta är en plats präglad av skönhet och magi med väsen som talar till oss om vi bara lyssnar och där vi vistas i ”parallella världar, i en mångdimensionell tillvaro.”

”Omma som är bergets rådare vandrar ännu på sina stigar. Många sägner berättar om henne. Hon kan förbindas med en feminin arketyp, med den ursprungliga livgivande gudinnan. Som alla arketypiska energier visar hon sig i olika skepnader, beroende på vem som ser henne och i vilket sammanhang hon dyker upp. Hon är en gåtfull och gäckande gestalt som föder vår själ och får oss att förundrade förnimma livets mening.”

Ana Danielssons styrka är att hon sätter in Omma och Omberg i ett stort mytiskt och globalt sammanhang. Omberg är en del av ett nätverk som spänner över hela jorden och drottning Omma själv kan spåras ända ner i jägarstenåldern. På Omberg har människor bott i 10 000 år och lämnat rikhaltiga andliga spår efter sig – t ex i de hällristningar som finns i Hästholmen och förutom ormprydda skepp också innehåller en magisk björntass. När det gäller Ommas ursprung följer Danielsson flera olika spår, som alla kan vara en del av sanningen. Omma kan vara hustru till Omi, som är ett av Odens många binamn; ett spår som är helt i sin ordning när man betänker att korpen är en av Ombergs karaktärsfåglar. Som hustru till Omi är Omma fågelgudinna, full av visdom och förknippad med berguven. Aspekter av Omma kan också länkas samman med gudinnor som Lilith, Artemis, Hekate och Hel.

Berget i sig har sedan mycket lång tid betraktats som ett levande och medvetet väsen och det är inte säkert att det har fått sitt namn efter Omma; det kan likaväl var en avledning av verbet omma, åmma (=ryka) som namnat Omberg och än idag säger människor i trakten att berget ommar när dess hjässa ligger insvept i sina karakteristiska dimslöjor.

Danielsson vill med sin bok skydda och värna detta heliga berg, som otroligt nog i mångt och mycket saknar juridiskt skydd mot skogsavverkning och annan exploatering. Det finns fem små naturreservat på Omberg och den största markägaren, statliga Sveaskog, har utsett Omberg till ”ekopark” med löfte om att bevara bergets natur- och kulturvärden. Det känns inte helt tillförlitligt, eller hur? Och från flygvapnet, som fortfarande huserar i Karlsborg på andra sidan Vättern, kommer hot i form av planer på utvidgade skjutfält och övningsområden. Ska missiler avfyrade av JAS Gripen och dånande Nato-flygplan skrämma Omma på flykten? Planerna har självfallet mötts av motstånd från lokalbefolkningen – samordnat bl a av Rädda Vättern.

Ana Danielsson ställer krav på sina läsare;

”Myter, sägner och sagor är kollektiva drömmar; områden som behöver skyddas. I vildmarken är det överlevnad som är viktigast. Omberg med sin kvinnliga rådare Omma är också ett stycke vildmark som ännu lever. Kommer vi att skydda och bevara detta unika berg med dess vilda och besjälade natur?”

Som jag ser det har vi inget annat val än att försöka bevara ceremonierna och försvara Moder Jord. Ett sätt är att besöka Omberg och ödmjukt ceremoniera där. Med Ana Danielssons bok och en karta över Omberg i jackfickan är man en bit på väg.

Att leva väl eller att leva bättre

Bolivias president Evo Morales har hyllats världen över för att han vägrade skriva under det urvattnade amerikansk-kinesiska slutdokumentet vid klimatkonferensen i Köpenhamn och för att han har kallat samman ett folkets klimatmöte den 20-22 april i Cochabamba. Det mötet ska bland annat anta ett dokument om Moder Jords rättigheter, något som jag tidigare skrivit om här.
Bolivia är ett av de länder som redan märker betydande effekter av klimatförändringarna – och det är knappast självförvållat. År 2000 svarade Bolivia för 0,35 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Det som sker redan nu är att de stora glaciärerna som ger färskvatten till flera miljoner bolivianer som bor i högländerna, t ex i La Paz och systerstaden El Alto, håller på att smälta – och det i en takt som överstiger det förväntade.
Den amerikanska tidskriften Yes! Magazine har ett färskt reportage från den bolivianska byn Khapi som ligger nedanför berget Illimani, vars stora glaciär tidigare har försett byn, och La Paz på andra sidan berget, med ett kontinuerligt flöde av färskvatten. Glaciären har krympt oroväckande och vattnet från den har ändrat karaktär – flödet är mindre och ojämnare och vattnet har antagit en gul kulör som gör att varken människor eller djur gärna dricker det. Glaciärvattnet är oumbärligt för människorna här och deras småskaliga jordbruk.
Men Yes-reportern Jessica Camille Aguirre skriver också om en oerhört intressant debatt som klimatförändringarna har satt fart på i Bolivia. Den handlar om vilken värld vi vill och kan leva i. Ska det vara en värld där vi ”lever väl” (vivir bien) och får våra grundläggande behov tillfredsställda i balans med naturen eller en värld där vi ”lever bättre” (vivir mejor) och ständigt försöker öka det materiella välståndet på naturens bekostnad?
De flesta miljögrupperna vill återknyta till grundläggande andinska föreställningar om landskapets och bergens helighet och behovet av gemenskap och gemensamma handlingar och strävanden. Illimani och dess glaciär är apu, ett heligt väsen, som innehåller wakas, heliga platser med speciell energi och med viktiga uppgifter i vädrets kretslopp. Det är bergen och glaciärerna som bringar regn och garanterar jordens, Pachamamas, alstringskraft. På mötet i Cochabamba ska Pachamamas rättigheter stadfästas, men sedan handlar det ju om att människorna – inte minst i de industrialiserade länderna – väljer vivir bien i stället för vivir mejor.