Är vargen vårt syskon?

I områdena runt de stora sjöarna i USA har vargen varit så framgångsrik i sin återetablering att den federala regeringen har tagit bort den från listan över hotade arter som behöver skydd. I delstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan finns nu omkring 4 000 vargar. För oss i Sverige låter detta som skön musik, här i detta land där drygt 200 vargar framkallar hysteri, hat, omfattande tjuvjakt och hot och sabotage mot personer som värnar vargens plats och roll i landskapets biologiska mångfald.

Men allt är inte frid och fröjd over there heller. Delstatsmyndigheterna i Minnesota har nämligen som en följd av beslutet att ta bort vargen från listan över hotade arter beslutat att i höst tillåta jakt på varg. Detta är något som upprör områdets ursprungsbefolkning och en kulturell krock av ansenligt slag är under uppsegling, skriver Indian CountryToday.

Karen Diver som är ordförande för ojibwe-indianerna i Fond du Lac skriver i ett protestbrev till Minnesotas naturresursdepartement;

”Vargen är en del av vår skapelseberättelse och därför har många ojibwe en stark andlig relation till vargen. Många ojibwe anser att vargens öde är tätt knutet till alla ojibwes öde. Av den anledningen anser Fond du Lac-stammen att jakt och infångande av vargar är otillbörligt.”

Den federala regeringens avsikt var att delstatsmyndigheterna skulle samråda med områdets ursprungsfolk när det gäller vargstammens utveckling och eventuell flytt av och jakt på vargar. Något sådant samråd har inte skett och det är naturligtvis en faktor som ytterligare upprör den indianska befolkningen. Steve Mortensen som är ansvarig för naturresursförvaltningen hos Leech Lake-stammen skriver till delstaten;

”Det råder stor oro över att vargar kommer att jagas för nöjes skull. Många stammedlemmar känner att vargar är deras bröder och att de måste respekteras som sådana.”

James Zorn på Great Lakes Indian Fish and Wildlife Commission, som representerar elva ojibwe-stammar i Minnesota, Wisconsin och Michigan säger;

”Vi ser vargarna som våra lärare, som lär oss om jakt och om att arbeta tillsammans i utvidgade familjegrupper. Vargar exemplifierar uthållighet, beskydd, intelligens och visdom.”

Dessa uttalanden tyder på att motståndet mot vargjakten i Minnesota kommer att fortsätta och förhoppningsvis också tillta under sommaren. Men vad kan vi lära av detta? Kontemplera vad de olika ojibwe-företrädarna säger i sina uttalanden; att vargar är våra syskon och våra lärare och att människornas öde är sammantvinnat med vargarnas. Jag vill betona att dessa uttryck inte ska ses som metaforer eller som symboliska stöduttalanden för vargen. De uttrycker en livssyn som i grunden skiljer sig från den västerländska; vargarna är verkligen våra syskon och lärare och deras och våra öden är tätt sammanlänkade. Allt är ett och hänger samman. På riktigt.  

Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (2)

Att ordet varg kan kombineras med hur många olika svärord som helst blev jag varse när jag såg SVT-dokumentären Vargkriget. I den öser anonyma varghatare med förvrängda röster ur sig sitt bottenlösa varghat, som måste betecknas som rent patologiskt. De hävdar att de ingår i en sorts väpnad gerillarörelse som hittills tagit livet av 26 vargar – med kulor eller med gift. Ingen vågar skvallra om dessa marodörer för polisen på grund av rädsla för repressalier och i programmet hotade en av milismännen dem som försöker stoppa den illegala vargjakten med att de kommer att gå samma öde till mötes som vargen.
Det påminner onekligen om de kriminella mc-gängens metoder, men här sägs förövarna vara människor som lever ett vanligt Svenssonliv förutom att de mördar vargar i hemliga sällskap. Om programmets beskrivning av milisjägarna stämmer borde Säpo för länge sedan ha intresserat sig för och kartlagt grupperna – de utgör ju ett hot mot det demokratiska systemet. Och självfallet borde de lagföras.
Men jag undrar om inte programmakaren Peter Andersson fallit för sin egen mediedramaturgi. Varghatarna har självfallet ett intresse av att visa upp sig som starkare och mer organiserade än vad de antagligen är – inte minst för att blåsa upp sin egen stukade självbild och för att fortsätta sätta skräck i eventuella motståndare och tjallare.
Hur som helst gav dessa personer rikhaltiga inblickar i hur mänsklig hybris resonerar och förhåller sig. Varghatet har sin grund i att vargen konkurrerar om villebrådet som dessa personer anser sig ha ensamrätt till. När vargen dödar ett bytesdjur är det grymt bortom allt vanvett, medan jägarnas eget dödande beskrivs som ”förvaltning”. Men nu är vargen ett faktum som det helt enkelt gäller för människan att förhålla sig till. Den går inte att utrota en gång till i Sverige. De vargar som klarar sig undan legal och illegal jakt förökar sig villigt och nya vargar kommer vandrande österifrån. Vargarna rör sig med Moder Jord, varghatarna rör sig mot. Därför är deras kamp i det långa loppet dömd att misslyckas. För varje varg de skjuter skjuter de sig själva i foten. Deras hat och karma kommer obönhörligen att hinna ifatt dem. Vargen däremot representerar framtiden. Den ingår som en viktig beståndsdel i ett nordiskt landskap i harmoni och balans. Den har kommit för att stanna. Så är det och så kommer det att vara.

Moder Jord hör bön

Vinterns licensjakt på varg och lokatt ställer Sverige vid den internationella skampålen och har lett till en turbulens i inhemsk debatt och opinion som det nog kan komma ut en del gott av. Allt fler ifrågasätter varför en liten minoritet av befolkningen – de aktiva jägarna och deras organisationer - ska ha ett så otillbörligt stort inflytande över beslut som gäller djur och natur.
Helt klart är att inflytandet är helt oproportionerligt – inte minst bland riksdagens ledamöter. När jag nyligen höll ett föredrag om nordisk andlig tradition för en grupp amerikaner och nämnde vargjakten fick jag frågan hur många parlamentsledamöter vi har. Den frågande New York-mannen kunde med en medlidsam blick konstatera att Sverige har betydligt fler parlamentariker än vargar.
Argumenten för jakt på rovdjuren (utanför renskötselområdena) blir allt mer bisarra och motsägelsefulla. Än är det inavlade och sjuka djur som ska skjutas. Än ska de skjutas för att bereda plats för invandrade vargar österifrån. Än är det som rekreation de ska skjutas och ibland för att de konkurrerar med jägarna om villebrådet. En intervju häromdagen i SVT:s ABC med en företrädare för Jägareförbundet visade på ihåligheten i argumenten. Han talade hela tiden om att jägarna ska ”förvalta” rovdjursstammarna – ett argument som smulades sönder fullständigt i samma reportage av en biolog vid Uppsala universitet. Han påpekade helt enkelt att: ”Naturen förvaltar sig själv”.
”Miljö”minister Andreas Carlgren tycks ha drabbats av en allvarlig intellektuell härdsmälta, vilket fått till och med den borgerliga Upsala Nya Tidning att på ledarplats bli alldeles konfys inför argumenten.
Kanske hänger ministerns förvirring och den växande folkliga vreden samman med de många ceremonier som har gjorts för varg och lo? Moder Jord hör bön. Vi får se om hon kan påverka EU-kommissionen som just fått in en anmälan mot den svenska vargjakten från Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden WWF, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige för brott mot EU:s djurskyddsregler. Läs mer hos Rovdjursföreningen.

Fångar rymde – alla sköts

Det finns flera filosofiska lärdomar att dra av de tragiska händelserna i djurparken i Höör i helgen där hela vargflocken på tolv individer sköts sedan ett antal av dem – bl a alfahonan – hade rymt ur sitt hägn, tagit sig in i andra djurhägn och spridit panik som höll på att anta kaosartade former.
En är att det i grunden är fel att hålla vargar inspärrade – oavsett hägnets storlek eller stängslets karaktär. Vargar vill vara på rörlig fot. De är inte hundar och deras frihetslängtan är så stor att den inte kan kontrolleras av människor, även om dessa skulle vara välmenande.
En annan är att människa och varg inte ska umgås alltför nära. Det handlar om respektfullt avstånd som utgår från att både människa och varg är delar av Det Stora Kretsloppet där de har olika funktioner och intressen. När intressena kolliderar får man lösa det på ett sätt som ömsesidigt respekterar alla parter.
En tredje är att vargar antagligen intuitivt känner av när något negativ inträffar för artfränder någon annan stans. Oron i vargflocken i Höör hade antagligen att göra med det kaos som den licensierade och galna vargjakten ställde till med under den första veckan i år. Att Sverige på kort tid utmärkt sig som ett negativt globalt exempel genom att skjuta minst 39 vargar är ett pinsamt uttryck för mänsklig hybris som det inte kan komma något gott ur.

Måtte 10-talet bli ulvens årtionde!

När jag skriver detta är den makabra svenska vargjakten i stort sett över och det verkar ha gått till just så okontrollerat som jaktens kritiker befarade. Frågan är om vi någonsin kommer att få reda på hur många vargar som verkligen sköts, men vi kan nog lugnt utgå från att de cirka 10 000 jägare som kände sig kallade knäppte fler än de 27 som ingick i regeringens gåva till kungen och Jägarförbundet.
Jägare talar ibland om att vargen ska få finnas i skogarna men under ”kontrollerade former”. En sådan hållning är filosofiskt ohållbar och ett uttryck för mänskligt övermod. Människan har varken förmåga eller rätt att bestämma under vilka former andra arter får finnas till!
Ett annat feltänk från jägarhåll är föreställningen att jägare skulle ha större rätt än vargen till vissa villebråd eller ha större rätt att vistas i och bestämma över skogen än t ex bärplockare, ornitologer och naturfotografer. Jägarna får helt enkelt lov att bli som alla vi andra – små kuggar i Det Stora Kretsloppet där ingen står över någon annan.
Även om vargen har rätt till att ta villebråd har den ju ingen självklar rätt att ta bondens får. Men vargen finns och bonden får utgå från det. Kanske kan han lära en hel del av det gamla samiska sättet att vakta renar som Yngve Ryd skildrar i sin makalösa bok Ren och varg – Samer berättar. Man kanske måste återgå till att valla får efter gammalt eller utveckla nya vallmetoder som håller vargen borta.
Vargen har en viktig funktion att fylla i Det Stora Kretsloppet. Måtte därför många vargvalpar födas under detta år och hela 10-talet så att det kan bli ulvens årtionde!