Till dem som älskar träd

Christel Kvant som tidigare har skrivit flera trädgårdsböcker har nu gett sig ut på djupare vatten med boken Trädets tid (Norstedts 2011) – en genialt illustrerad ge-bort-bok med avsikt att ”fördjupa relationen till naturen och det växande”. Kvant tillägnar den ”dig som älskar träd” och nystar i mängder av trådar som på något sätt har med träd att göra: träd och identitet, träd och tid, träd i olika religioner och andliga traditioner, träd och hälsa och fakta om varför träd är så viktiga inte bara för människor utan för hela jorden och dess klimat, för Moder Jord.
Kvant är en driven skribent. Texten flödar jämnt och fint men ibland känns boken ibland som en samling anekdotiska berättelser om fantastiska träd i myt och verklighet, där t ex Buddhas bodhiträd och världsträdet Yggdrasil avhandlas på bara ett par sidor vardera. Det känns lite lättviktigt även om hon vill förmedla en känsla av vördnad inför träden och vikten av att vi vördar och vårdar dem. Och visst finns fina formuleringar som:
”Det finns en rikedom av liv som är så stor och så komplicerad i sina vävar av ömsesidigt beroende, att man bara kan knäfalla”.
Och litet mer naturvetenskapligt formulerat när det gäller trädens betydelse för rent vatten, frisk luft, jord att odla i, skydd mot översvämningar, klimat som går att leva i:
”För allt som är oumbärligt, inte bara i vårt eget människoliv utan även i alla andra arters liv, utgör träden grundförutsättningen”.
Boken rymmer även många faktauppgifter om träd och skog, som jag tror att många med mig kan ha nytta av.
Christel Kvant föreslår att ”vi återtar vår litenhet” inför träden och där tycker jag att hon fångar kärnan i en attityd som är nödvändig om vi ska kunna leva i en långsiktigt hållbar harmoni och balans med Moder Jord.
”Inför trädet är man liten. En kortlivad existens, vid jämförelse. Ställd inför denna tysta storhet, som lever sitt liv i trygga cykler i en oändlighet som sträcker sig både framåt och bakåt, kan man erfara en känsla av ödmjukhet som har en andlig dimension”.
Och skulle jag vilja tillägga: om man öppnar sig för en kommunikation med träden så kan man också erfara att träden inte bara har liv utan även medvetande, personlighet och vilja och är möjliga att kommunicera med. Det är ett djupare sätt att med hela sin organism inse sin litenhet och sitt sammanhang med allt annat levande.
Eftersom Trädets tid är skriven i en anda av ödmjukhet inför växandet rymmer den också en skarp kritik, både uttalad och outtalad, av det moderna skogsbruket – inte bara den variant som härjar i Asiens och Sydamerikas regnskogar utan också i våra egen del av taigan, det gigantiska barrskogsbälte som sträcker sig över hela norra halvklotet och (än så länge) utgör en tredjedel av världens skogar.

Bärplockning – en ädel överlevnadskonst

De senaste dagarna har jag några tidiga morgnar ägnat mig åt att plocka smultron längs ”min” väg i Norduppland. Smultronen är stora och söta och mitt arbete har gett hushållet ett par härliga bärluncher. Samtidigt har jag kunnat kolla hur långt blåbär och hallon har kommit. Det finns mycket kart i år men frågan är hur de påverkas av den rådande värmeböljan och torkan. I värsta fall torkar både blåbär och hallon bort – sådant har hänt förr, men kan självfallet undvikas om Åskmannen kan bringa några rejäla regnskurar de närmaste dagarna.
En sak som har slagit mig när jag plockat smultron är hur förvånade människor ser ut när de passerar i sina bilar. En man, 60+, som plockar bär vid vägkanten – det verkar vara nästan som att se ett UFO. Förr var åsynen av bärplockande människor i alla möjliga åldrar vardagsmat. Vi behöver bara gå en halv eller hel generation bakåt – då var bärplockning en mer eller mindre nödvändig del i den egna försörjningen och den unga generationen skolades tidigt in i konsten.
Min morfar, född 1878, kunde vara ute hela dagar och plocka blåbär. Han gav sig av tidigt på morgonen med bara några mackor och en kaffepanna i bagaget och kom hem framåt kvällen med 10-15 liter blåbär. Min pappa, född 1914, fick tidigt hjälpa sin mamma att plocka blåbär som skulle säljas på torget i det lilla sörmländska brukssamhället. Hon måste ha varit en utmärkt pedagog för trots sina sedermera ganska grova arbetshänder kunde han plocka blåbären mycket skonsamt och dessutom utföra grovrensningen redan i den kupade handen. Med en ljudlig frustning blåste han bort blad och barr och fick bara blåbär kvar i handen. Jag kan fortfarande både se och höra honom för mitt inre där han långsamt arbetade sig fram över tuvorna. En sann mästerplockare!
Min egen glädjefyllda inskolning i bärplockningens konst har jag sedan försökt överföra till mina barn. Som riktigt små fick de hänga på ryggen och bara äta bär, sedan kunde man sätta dem på en stubbe och ge dem lite bär att mumsa på. Så småningom började de plocka själva och stoppa i munnen för att efter ännu en liten tid också hjälpa till med att fylla pappas eller mammas hink. Mycket av denna lustfyllda inskolning i skogens resursutnyttjande tycks ha gått förlorad i det moderna samhället. Folk äter gärna bär och sylt men lär sina barn att det är något som man köper från en hylla i affären.
Den lustfyllda bärplockningen, kunskapen om var och när man kan hitta bär och kunskapen om hur man använder och bevarar bär är en viktig del i Det stora återlärandet av gammal, traditionell kunskap som är nödvändig för att människor ska kunna överleva industricivilisationens kommande sammanbrott. Det är också en verksamhet med en andlig innebörd, där man samverkar med hela landskapet, såväl dess synliga som dess osynliga dimensioner.

Skogen blir industrilandskap

Om fem eller tio år finns det antagligen ingen skyddsvärd skog kvar i Sverige. I framtiden kommer de flesta skogar att sakna stigar, och de fritt strömmande bäckarna är ersatta med grävda diken som dränerar skogens artrikaste miljöer. Det skriver två företrädare för Naturskyddsföreningen i Uppsala län i en välformulerad debattartikel i Upsala Nya Tidning.
Idag ingår nästan all skog i ett storskaligt industriellt skapat landskap med en monokultur ”där granarna står tätt uniformerade likt soldater i gruppkolonn och förkväver skogens mångfald av växter och djur, som ses mest som konkurrenter eller skadegörare”.
Debattartikeln utgår visserligen från situationen i Uppland men är allmängiltig. Så här beter sig det industriella skogsbruket överallt och sedan ganska många år. Alla som rör sig ute i skog och mark kan med egna ögon se hur skogarna försvinner och ersätts med industriplantager som är svåra att ta sig fram i och där man kan undra vart skogsrået tog vägen. Och från högsta håll – regering och Naturvårdsverket – stryps bidragen till bevarande av gammelskogar. Alltmer läggs över på ”frivilliga insatser” av skogsägarna, som ju nästan alltid väljer att hugga i stället för att bevara.
Många borde göra mer mot denna utarmning och förslumning av skogen. Nu!

Svenska pengar till skogsskövling i Tasmanien?

I Tasmanien har 85 procent av urskogarna med eucalyptusträd huggits ner och förvandlats till papper som bland annat exporterats till Japan. Bara 13 000 hektar gammelskog återstår men hälften av dessa ska kalhuggas. Den som avverkar skogen är Australiens största skogsbolag Gunns Limited som trots hårt motstånd från Australiens miljörörelse nu också har fått tillstånd av delstatsregeringen att bygga en massafabrik i norra Tasmanien.
Själva tillståndsprocessen har kantats av korruption och politiska skandaler och miljöorganisationen The Wilderness Society beskriver massafabriken som en katastrof för Tasmaniens skogar och dess djurliv, för havet, fisket och luftkvaliteten i området, bland annat för att den tänker använda klor vid blekningen av massan.
Svenska intressen kan bli inblandade på flera sätt: Skogsbolaget Södra har som ett av flera internationella skogsbolag blivit inbjudet att delta i massafabriken och Nordea sägs överväga att gå in med lån i projektet (något som australiensiska banker tackat nej till).
The Wilderness Society har riktat en namninsamlingskampanj mot Södra och då fått en utfästelse om att bolaget inte kommer att gå in i ett projekt som klorbleker pappersmassan. När det gäller Nordea så har organisationen Avaaz dragit igång en namninsamlingskampanj för att få Nordea att inte ge lån till projektet. Mer om hur du kan bidra till försvaret av Tasmaniens gammelskogar och motståndet mot massafabriken hittar du hos Wilderness Society och Avaaza.