Bärplockning – en ädel överlevnadskonst

De senaste dagarna har jag några tidiga morgnar ägnat mig åt att plocka smultron längs ”min” väg i Norduppland. Smultronen är stora och söta och mitt arbete har gett hushållet ett par härliga bärluncher. Samtidigt har jag kunnat kolla hur långt blåbär och hallon har kommit. Det finns mycket kart i år men frågan är hur de påverkas av den rådande värmeböljan och torkan. I värsta fall torkar både blåbär och hallon bort – sådant har hänt förr, men kan självfallet undvikas om Åskmannen kan bringa några rejäla regnskurar de närmaste dagarna.
En sak som har slagit mig när jag plockat smultron är hur förvånade människor ser ut när de passerar i sina bilar. En man, 60+, som plockar bär vid vägkanten – det verkar vara nästan som att se ett UFO. Förr var åsynen av bärplockande människor i alla möjliga åldrar vardagsmat. Vi behöver bara gå en halv eller hel generation bakåt – då var bärplockning en mer eller mindre nödvändig del i den egna försörjningen och den unga generationen skolades tidigt in i konsten.
Min morfar, född 1878, kunde vara ute hela dagar och plocka blåbär. Han gav sig av tidigt på morgonen med bara några mackor och en kaffepanna i bagaget och kom hem framåt kvällen med 10-15 liter blåbär. Min pappa, född 1914, fick tidigt hjälpa sin mamma att plocka blåbär som skulle säljas på torget i det lilla sörmländska brukssamhället. Hon måste ha varit en utmärkt pedagog för trots sina sedermera ganska grova arbetshänder kunde han plocka blåbären mycket skonsamt och dessutom utföra grovrensningen redan i den kupade handen. Med en ljudlig frustning blåste han bort blad och barr och fick bara blåbär kvar i handen. Jag kan fortfarande både se och höra honom för mitt inre där han långsamt arbetade sig fram över tuvorna. En sann mästerplockare!
Min egen glädjefyllda inskolning i bärplockningens konst har jag sedan försökt överföra till mina barn. Som riktigt små fick de hänga på ryggen och bara äta bär, sedan kunde man sätta dem på en stubbe och ge dem lite bär att mumsa på. Så småningom började de plocka själva och stoppa i munnen för att efter ännu en liten tid också hjälpa till med att fylla pappas eller mammas hink. Mycket av denna lustfyllda inskolning i skogens resursutnyttjande tycks ha gått förlorad i det moderna samhället. Folk äter gärna bär och sylt men lär sina barn att det är något som man köper från en hylla i affären.
Den lustfyllda bärplockningen, kunskapen om var och när man kan hitta bär och kunskapen om hur man använder och bevarar bär är en viktig del i Det stora återlärandet av gammal, traditionell kunskap som är nödvändig för att människor ska kunna överleva industricivilisationens kommande sammanbrott. Det är också en verksamhet med en andlig innebörd, där man samverkar med hela landskapet, såväl dess synliga som dess osynliga dimensioner.