Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Jag strävar efter att manifestera det kosmiska i det jordiska genom shamansk aktivism.

söndag 8 augusti 2010

Dan Andersson revisited (2)

Efter att ha läst Göran Greiders bok om Dan Andersson – Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke – hade jag rätt stora förhoppningar på Dan Anderssons novellsamling Det kallas vidskepelse, som jag lyckades få tag på antikvariskt. Jag tänkte att texterna skulle kunna vara en bra introduktion till finnmarkernas traditionella livssyn och ett försök att överbrygga klyftan mellan det skogsfinska och det österländska, som ju utövade stor lockelse på Dan Andersson. Jag hoppades att han skulle försöka se parallellerna och finna mycken andlig lärdom också i den egna kulturens förhållningssätt.
Men jag blev ganska besviken. Det känns att novellerna är skrivna i en väldigt annorlunda tid – vilket i och för sig inte behöver göra dem mossiga. Det är snarare stilen i sig som jag upplever som ett problem - historierna känns konstruerade och programmatiska och dialogerna uppstyltade och hurtfriska (talade folk verkligen så på den tiden?) Den botare som Andersson har modellerat sin "trollkarl" Karigo efter har verkligen existerat. Han hette Karl Pettersson (1863-1915), kallades Nybo-Kalle och var känd som sjukdomsbotare och fjärrskådare. Sådana fanns och finns både här och var och är i allmänhet mycket ödmjuka, empatiska och värdiga personer. Karigo däremot blir exotiserad och demoniserad av Andersson. Botaren och hans verksamhet beskrivs närmast som en serie spökhistorier och fylleslag där brännvinet flödar och osaliga andar och gastar hälsar på. Och Karigo själv tycks ha fått sin kraft av Djävulen.
Detta är närmast en karikatyr av folklig läkekonst och magi och en sakfråga är högst berättigad: visste Dan Andersson överhuvud taget något om folklig läkekonst och magi annat än vad han hört i form av skrönor? Texterna får mig att tvivla. Här hade han annars haft ett hav av rika erfarenheter att ösa ur – för att ur dessa folkliga berättelser vaska fram den underliggande traditionella livssynen och filosofin som onekligen levde kvar väldigt länge i finnmarkerna.
Som novellförfattare är Dan Andersson ojämn - han kan glimma till som i Midnatt vid varma källorna men hamnar alltsomoftast i en sorts bygdeförfattarstil – fången i sin egen tid och dess föreställningar trots försöken att bryta sig loss. Det är egentligen inte så underligt att det är Dan Anderssons poesi och inte hans prosa som eftervärlden framför allt tagit till sitt hjärta. Och där tror jag att Göran Greider med sin bok har gjort en värdefull insats för att avromantisera den schablonmässiga kulten kring Dan Andersson och befria honom ur den upphöjda vemodsbox som trubadurer och andra uttolkare placerat honom i. Jag minns med en rysning av obehag de muzakversioner av Dan Anderssons texter som Hootenanny Singers plågade oss med på 60- och 70-talet. Att Dan Andersson fortfarande har något att säga oss visar flera nutida och djärvare sångare, t ex Sofia Karlsson, som ramar in och skaver texterna i ett kongenialt och lite motsträvigt musikaliskt sammanhang. Det är ingen idyll Dan Andersson skildrar – det är en djup existentiell klyvnad och i den kan vi alla känna igen oss.