Att vandra i skönhet i världen

Här hittar du mina tankar om världen och om Drömtiden och om vad det innebär att tänka och vandra i skönhet. Denna blogg söker realisera den gamla nordiska definitionen av begreppet visdom som insikt i världen och i det fördolda.

måndag 30 augusti 2010

Strömmande vatten, svävande älgar

I Glösa i Krokoms kommun i Jämtland finns en liten men mycket speciell hällristningslokal. På en berghäll intill Glösabäcken finns ett 30-tal distinkta bilder inhuggna – de flesta föreställer älgar och nästan alla har huvudet riktat uppströms, mot norr. Mitt i den strida bäckfåran ligger ett klippblock som starkt påminner om ett älghuvud. Efter ristningshällen kastar sig bäcken över klippkanten ner i en djup ravin och lite längre ner rinner den ut i sjön Alsen.
I närheten av ristningarna har Alsens hembygdsförening ställt i ordning en liten utställning om shamanismen hos de människor som gjorde ristningarna för minst 6 000 år sedan, kanske ännu längre sedan. Dessutom har föreningen rekonstruerat en stenåldershydda och byggt en stämningsfull utställnings- och möteslokal som kallas Älghallen. En halv kilometer bort finns en liten utställning om områdets fångstgropar. Denna småskaliga anläggning tar varje sommar emot cirka 5 000 turister och det finns lyckligtvis ingen ambition att utveckla någon massturism. På denna magiska plats höll jag i helgen en kurs i Runmagi och shamanism.
Curt Lofterud, en av eldsjälarna i hembygdsföreningen, betonar att det här är det enda hällristningsmuseet som fokuserar på de andliga föreställningarna, livssynen, hos de jägare och samlare som avsatte spåren i hällen. Han är också väl medveten om att det är ganska unikt för en hembygdsförening att så uttalat ägna sig åt de allra första mänskliga invånarna och deras kultur – även om han själv ser detta som en självklarhet. Dessa tidiga förfäder satte ju sin prägel på bygden under flera tusen år!
Vilket budskap har då ”älgklanens folk” som de kallas här lämnat efter sig på berghällen? Min uppfattning är att de har knackat fram de bilder som redan fanns i berget – för dem höll älgens rådare till i berget, intill bäcken, som då kanske var ännu vildare. Ristningarna var ett sätt att ödmjukt tacka älgens rådare och att samtala med den/dem för att få fortsatt lycka i jakten och allt det övriga livet. Men också för att tydliggöra den kunskap som man kan få om man verkligen lyssnar till berget och bäcken – Moder Jord och hennes strömmande, livgivande vatten. Med ristningarna skickar de ett tydligt budskap rakt in i framtiden: stanna upp på denna plats, lyssna till platsens rådare, respektera älgen och alla andra levande varelser och vandra ödmjukt och varsamt på Moder Jord.