Den amerikanska dokumentärfilmen Hästpojken som förra veckan visades på SVT är en gripande historia som ställer många viktiga frågor. Den skildrar en resa som ett amerikanskt föräldrapar gör tillsammans med sin svårt autistiske sexårige son till Mongoliet för att där söka hjälp hos shamaner.
Den sexårige Rowan har ett antal rigida beteendemönster. Han får ofta långa vredesutbrott, han vägrar att baja på toan och han är oförmögen till socialt samspel med andra barn. Föräldrarna, han författare, hon psykolog, är gamla globetrotters men de har aldrig tidigare kunnat resa långt med Rowan. Anledningen till att de väljer Mongoliet är inte bara shamanerna där utan också landets hästkultur. Rowan är intresserad av hästar och gillar att rida tillsammans med pappa på grannens sävliga märr.
Redan de första dagarna i Mongoliet håller nio shamaner en gemensam ceremoni för Rowan på ett berg strax utanför huvudstaden Ulan Bator. Det är spektakulärt värre med shamanerna i full utstyrsel och med dånande trummor. Den diagnos som de ställer handlar bland annat om att pojkens döda mormorsmor, som hade mentala problem, på något sätt har satt klorna i gossen (en västerlänning skulle kanske tala om genetisk påverkan i stället). Sessionen handlar bland annat om att lossa detta grepp, men diagnosen verkar mer komplex än så för både mamman och pappan piskas av shamanerna. Jag har läst åtskilligt om hur sibiriska shamaner brukar piska sjukdomar ur kroppen men det här var första gången jag fick se det. Mycket intressant – inte minst för att shamanerna valde att behandla hela familjen, inklusive avlidna anhöriga. Onekligen ett helhetsgrepp för att återskapa harmoni och balans.
Resan fortsätter därefter till de nordligaste delarna av Mongoliet, först flera dagar i en minibuss och därefter lika många på hästrygg. Resan tycks ibland stå inför en omedelbar kollaps när Rowan regredierar men småningom når expeditionen fram till det renskötande dukha-folket, där särdeles kraftfulla shamaner ska finnas. En sådan tar sig också an Rowan efter att först ha rådgjort med andarna i ett dygn. Vi får inte se så mycket av seansen i tältkåtans dunkel, kanske var den så här kort eller också ville inte shamanen bli filmad. När seansen var över ropade Rowan: ”Jag vill ha mer shaman” och det var ju i sig ett uttryck för att något avgörande hade hänt. Dagen därpå söker shamanen upp familjen i fullt dagsljus och balanserar pojkens aura med mjuka handrörelser. Han tycks dra ut något ur pojkens aura och sedan skicka iväg det. Han lovar omgående förbättring vad gäller vredesutbrott och toalettrutiner och blir sannspådd. Autismen i sig ska mildras under de kommande åren, heter det.
Filmen avslutas några veckor efter hemkomsten till USA. Rowan bajar på toa, han samspelar med andra barn, hans vredesutbrott har försvunnit eller i alla fall blivit färre och han håller på att lära sig rida ensam. Vilken underbar lättnad för familjen! Så resan kan kanske karakteriseras som en healing för hela familjen och den har fadern Rupert Isaacson också skildrat i en bok som heter just Hästpojken och som även finns på svenska. Filmen går att få tag på som dvd men enbart från denna sajt.
Många frågor dyker upp efter denna gripande film: om vad autism egentligen är och om hur vårt samhälle på ett världsunikt sätt sjukdomsstämplar tillståndet, om hur shamaner med urgamla metoder kan nå fram till kunskaper av liknande slag som modern genkunskap, om hur metoder från Drömtiden kan lösa upp rigida beteenden hos en autistisk pojke och så att säga återföda honom in i världen, om vad föräldraskap innebär och om vad en familj egentligen är – insnärjd i en väv av relationer både till omgivningen och bakåt i historien. Själv undrar jag om inte Rowan hade kunnat återfödas in i livet utan att behöva resa ända till Mongoliet – det kanske hade räckt med Syddakota eller Wyoming och de synnerligen hästskickliga indiankulturer som fortfarande finns där.