Att beröra internet sparsamt och med kvalitet

En plats för djupt lyssnande och tänkande

 Internet kan vara ett bra medium för att ta del av nyheter och information, finna viktig litteratur och hitta personer som förvaltar kunskap. För shamaner gäller dock att beröra internet sparsamt och med kvalitet. Shamanism kan inte läras eller läras ut via webben. Det är något i mediets själva struktur som förytligar, dränerar och rentav förgiftar det som läggs ut där. När det gäller Big Tech och deras ”tjänster” som ”sociala” medier, mejl-servrar, sökmotorer och portaler kan de betraktas som moderna former av svart magi med avsikt att binda upp användarna för att lägga beslag på deras pengar, tid, kontakter, tankar och aktiviteter.

Det gamla bondesamhällets magiska bjäror motsvaras idag av Big Techs smartphones, surfplattor och laptops. Med AI tar allt detta ett kvalitativt språng – i destruktiv riktning. Det gör det ännu viktigare att genomföra någon form av digital detox och medvetet bringa ner sin tillvaro med och på webben till ett minimum – med avsikt att bevara själslig balans och undvika att ens tänkande ockuperas av Big Techs svartmagiska algoritmer. Här skissar jag några punkter om varför en digital detox är nödvändig för shamaner och egentligen för alla som strävar efter andlig fördjupning och som kreativt vill bidra till ett leverne och ett samhälle i balans med Moder Jord.
Den som söker själslig balans, andlig fördjupning och kunskap för att bidra till positiv samhällsförändring behöver tillägna sig flera metoder som alla innehåller ordet ”djup”. Djup läsning, djuplyssnande, djup kontemplation, djupseende, djuptänkande, djupa möten, djupa samtal. Allt detta är svårt eller rentav omöjligt på webben. Syftet med Big Techs algoritmer är bl a att motverka allt som har med djup och komplexitet att göra.
Läsning är en primär källa till kunskap för människor. Djup läsning bygger på att man har en text framför sig som man kan stanna upp i, reflektera över, gå bakåt i och långsamt smälta och infoga i sitt väsen. Främsta källan är ju böcker, men även andra tryckta medier kan fylla samma funktion. På webben är läsning något helt annat, i synnerhet på mobilernas små skärmar: ytlig, hetsig, snabb och hela tiden störd av andra signaler från skärmen.
Djupt lyssnande är egentligen en föregångare till djup läsning och var i begynnelsen ett lyssnande till den omgivande naturens alla ljud. Djur, växter, vind, väder och vatten – alla gav ifrån sig ljud som var viktiga att snappa upp och avkoda. Djup lyssning på Youtube eller Zoom? Glöm det. Den utövas bäst i verklig samvaro med andra människor och i reell närvaro i naturen, som än så länge är fylld av meningsfulla och meningsskapande ljud.
Djupt seende var i begynnelsen en viktig överlevnadsfaktor. Vidsyn, fjärrsyn, djupsyn – livet kunde hänga på sådana förmågor. Vad ska vi kalla seendet via digitala skärmar? Ytligt flimmer kanske passar.
Djupa möten och djupa samtal kan egentligen bara ske IRL, det tror jag att läsaren kan intyga från egen erfarenhet. Det förutsätter små grupper, gott om tid och långsamhet, något som helt går på tvärs mot de digitala mediernas accelererande tempo.
Djup kontemplation är kanske den viktigaste av alla kunskapskällor vare sig man kallar den meditation, bön, ceremoni, utesittning, vision quest eller något annat. För min del formulerar jag denna metod idag som ”djup kontemplation i naturen”. Ett sådant försjunkande i Moder Jord, i det icke-ordinära, i det kosmiska medvetandet är helt oförenligt med digitala medier.
Djupt tänkande är det som kan födas fram ur dessa olika djup-metoder – ett tänkande som går till roten av allt, som omfattar alltings djupaste väsen – och det är ett tänkande som är helt nödvändigt att vi tillägnar oss i dagens värld. Det ruggiga med digitala medier är inte bara att de stjäl vår tid utan att de också utarmar vårt tänkande. Djupa tankar som formuleras på webben och i digitala medier har en tendens att på ett märkligt sätt omvandlas till något annat än man avsett. Och vi själva förändras då förstås samtidigt – till det sämre. På 1970-talet talades om repressiv tolerans som maktens sätt att suga upp opposition och omvandla den till något harmlöst. Guy Debords texter om skådespelssamhället innehåller visionär djupanalys av dessa mekanismer, som idag har blivit ännu mycket effektivare med hjälp av chipsrevolutionen.
De ”sociala” medierna (och mycket annat på webben) fångar in sina användare genom att skamlöst manipulera medfödda mänskliga beteenden, t ex vår rädsla för att hamna utanför den grupp vi är eller vill vara del av. Denna fear of missing out fyllde ursprungligen en livsviktig funktion, men gynnar idag enbart techoligarkerna och deras hov. I själva verket är det just genom att använda dessa medier som vi hamnar utanför de verkligt viktiga skeendena och sammanhangen. För den som vill fördjupa sin andlighet och sin aktiva medvaro i världen borde det vara enkelt: tillbringa så lite tid som möjligt på webben och säg adjö till de ”sociala” medier som kontrolleras av Big Tech.

Shamaner, fåglar och supervision

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

Bilder som spränger hinnan till Drömtiden

Den som är intresserad av hällristningar och andra former av så kallad klippkonst har lagom till vintern 2010/2011 fått en finfin bok att sjunka in i. Den heter Jägarens leende – Resor i hällkonstens rymd och är skriven av den finlandssvenska etnologen och författaren Ulla-Lena Lundberg (utgiven av Söderströms förlag i Helsingfors). Detta är en synnerligen välskriven och välkomnande bok som observerar, analyserar, diskuterar och kommenterar den mångtusenåriga konst som har målats, ristats eller knackats in i berg och sten världen över.
Det skulle säkert ta en livstid i anspråk att bara besöka alla områden med klippkonst. Lundberg skriver om hällkonst i Afrika och Europa, skickligt tematiskt uppdelat i fyra huvudområden; klippmålningar (södra Afrika), grottmålningar (Spanien och Frankrike), hällristningar och hällmålningar (Sverige, Norge, Finland och Ryssland) samt den underjordiska konsten i stora megalitmonument (Irland och Frankrike). Hon har entusiastiskt rest runt tillsammans med sin syster och boken innehåller också gripande avsnitt om deras livslånga syskonkärlek och existentiella samtal som pågår in i det sista även under systerns borttynande i sjukdom.
Lundberg är en entusiastisk anhängare av de nyaste rönen inom hällkonstforskningen, som ställer shamanen i centrum och primärt beskriver hällarnas bilder som beskrivningar av shamanska transupplevelser. Bilderna betraktas numera i allt mindre omfattning som uttryck för så kallad jaktmagi utan mera som skapelseberättelser, ”om varifrån vi kommer” och som uttryck för en världsåskådning där gränserna är flytande mellan människor och djur, mellan vår värld och den osynliga världen, där ”världarna går in och ut hos varandra”.
Lundberg beskriver sin och systerns metod som ”intuitivt betraktande” där de försöker se och uppleva hällbilderna utan förutfattade meningar. Det gör att hon ofta kommer väldigt nära en shamansk uppfattning av dessa bilder, som ju innebär att man ser dem som portar till Drömtiden. Hon beskriver det som att klippkonsten strävar till att frigöra det som ligger bakom hinnan till en annan värld. Konstnärerna tog alltså fram de bilder som redan fanns på platsen. Hällbilderna har koncentrerats till vissa platser just för att en speciell kraft fanns/finns där: ”Platsen är lika viktig som konsten och utslagsgivande för dess placering”, och ”konsten förstärker och proklamerar platsens betydelse”.
När det gäller de senare ristningarna från bronsåldern konstaterar Lundberg att de är uttryck för ett annat samhälle och en annan livssyn än den som fanns i det egalitära samlar- och jägarsamfundet. Bilderna ger uttryck för världslig och religiös makt, hierarkier och våld även om äldre mer egalitära och vilda element fortfarande smyger sig in i ristningarna – som björnspåren på hällen i Himmelstalund i Norrköping. Lundberg säger sig tycka mycket bättre om jägare och samlare än om bofasta jordbrukssamhällen ”som förökar sig för snabbt och utvecklar militanta hierarkier”. Och de jättelika stenmonumenten i Irland (t ex Newgrange) och Carnac i Frankrike, som förutsatte tvångs- eller slavarbete, betecknar hon som ”vanvettiga stenbaxarprojekt” för att förgylla makten.
Ulla-Lena Lundberg är ödmjuk och fylld av respekt inför klippkonsten och dess skapare och erkänner att många frågor är obesvarade och kanske aldrig kommer att få några logiska svar. En sådan gåta är skålgroparna. Vad var den ursprungliga avsikten med dem? Kanske skulle hällbildsforskarna komma svaren närmare om de tog steget fullt ut från ett erkännande av sambandet mellan shamansk trans och hällbilderna till att själva pröva dessa transmetoder för att verkligen gå in i bilderna och Drömtiden och kanske komma tillbaka något klokare? När börjar bildforskarna ta med sig trummor till de magiska hällarna?
Samtidigt skulle jag vilja ifrågasätta fixeringen vid transupplevelserna. Jag tror att den förklaringen kan vara lite för enkelspårig. Klippkonsten är uttryck för en livssyn. När den gjordes kunde säkerligen människor i gemen – och inte bara shamanerna - ”läsa” bilderna.
En annan förklaring som Lundberg inte alls kommer in på är bildernas karaktär av budskap till kommande generationer och människor. Traditionella hopis t ex ser klippkonst som ett medvetet sätt av förfäder och förmödrar ute på långa vandringar över kontinenten att markera var man gått fram och därigenom också kommunicera genom tiden – med oss.
Jag hade gärna sett flera bilder i Jägarens leende, men oavsett det så måste detta vara en av de bästa böckerna 2010 för den shamanskt intresserade.

Att kalla på björnens ande

Den som vill få en inblick i hur sibirisk shamanism gestaltade och gestaltar sig har nu fått en guldgruva att ösa ur. Det handlar om boken Calling the Bear Spirit – Ancient Shamanic Invocations and Working Songs from Tuva (Kjellin 2010), som har shamanen, antropologen och professorn i historia Mongush B Kenin-Lopsan som sammanställare.
Boken innehåller en mastig samling shamanska kraftsånger från den ryska delrepubliken Tuva som ligger norr om Mongoliet. Sångerna samlades in, med stora personliga risker, under sovjettiden medan shamanismen fortfarande var förbjuden. Kenin-Lopsan vill rädda de kunskaper som shamanerna födda före "civilisationens intåg" hade. Sångerna ges nu ut av Anna K Kjellin, som besökt Tuva flera gånger, och hjälpt till att översätta sångerna till engelska.
Kraftsångerna, eller algysher som de benämns i Tuva, är personliga sånger som shamanerna använder för att kalla in sina skydds- och hjälpandar, för att ställa sig i harmoni och balans med landskapet, för att bota sjuka människor, för att påverka väder och vind, för att välsigna äktenskap etc. Här får vi en god inblick rakt in i ett antal sibiriska shamanska medvetanden. De magiska sångerna är oftast väldigt rakt på sak, ibland kan de ha stor poetisk kraft och det fina med denna samling är att den ger en osminkad bild av vad shamanism kan handla om – här filtreras ingenting genom ett västerländskt new age-tänkande.
Bokens titel kommer av att björnen i Tuva betraktas som en helig varelse sedan björnanden Khayirakan i Drömtiden steg ned till jorden från den nionde himlen för att skapa människorna. Många shamaner har björnen som hjälpare och beskyddare och samtalar med den under den shamanska ritualen.
Kraftsångerna präglas i allmänhet av en ödmjuk ton gentemot det osynliga. Shamanen befaller ytterst sällan sina andehjälpare – det handlar i stället om att be andehjälparna om bistånd. Det här är fint broderade böner om sjukdomsbot och annan hjälp till utsatta människor. Jag kommer osökt att tänka på vad den samiske shamanen Eirik Myrhaug en gång sa till mig: Vi kan be, men vi kan inte bestämma.
En längre recension av boken finns på norrshaman och förlagets information om boken finns här.

Autism, healing och shamanism

Den amerikanska dokumentärfilmen Hästpojken som förra veckan visades på SVT är en gripande historia som ställer många viktiga frågor. Den skildrar en resa som ett amerikanskt föräldrapar gör tillsammans med sin svårt autistiske sexårige son till Mongoliet för att där söka hjälp hos shamaner.
Den sexårige Rowan har ett antal rigida beteendemönster. Han får ofta långa vredesutbrott, han vägrar att baja på toan och han är oförmögen till socialt samspel med andra barn. Föräldrarna, han författare, hon psykolog, är gamla globetrotters men de har aldrig tidigare kunnat resa långt med Rowan. Anledningen till att de väljer Mongoliet är inte bara shamanerna där utan också landets hästkultur. Rowan är intresserad av hästar och gillar att rida tillsammans med pappa på grannens sävliga märr.
Redan de första dagarna i Mongoliet håller nio shamaner en gemensam ceremoni för Rowan på ett berg strax utanför huvudstaden Ulan Bator. Det är spektakulärt värre med shamanerna i full utstyrsel och med dånande trummor. Den diagnos som de ställer handlar bland annat om att pojkens döda mormorsmor, som hade mentala problem, på något sätt har satt klorna i gossen (en västerlänning skulle kanske tala om genetisk påverkan i stället). Sessionen handlar bland annat om att lossa detta grepp, men diagnosen verkar mer komplex än så för både mamman och pappan piskas av shamanerna. Jag har läst åtskilligt om hur sibiriska shamaner brukar piska sjukdomar ur kroppen men det här var första gången jag fick se det. Mycket intressant – inte minst för att shamanerna valde att behandla hela familjen, inklusive avlidna anhöriga. Onekligen ett helhetsgrepp för att återskapa harmoni och balans.
Resan fortsätter därefter till de nordligaste delarna av Mongoliet, först flera dagar i en minibuss och därefter lika många på hästrygg. Resan tycks ibland stå inför en omedelbar kollaps när Rowan regredierar men småningom når expeditionen fram till det renskötande dukha-folket, där särdeles kraftfulla shamaner ska finnas. En sådan tar sig också an Rowan efter att först ha rådgjort med andarna i ett dygn. Vi får inte se så mycket av seansen i tältkåtans dunkel, kanske var den så här kort eller också ville inte shamanen bli filmad. När seansen var över ropade Rowan: ”Jag vill ha mer shaman” och det var ju i sig ett uttryck för att något avgörande hade hänt. Dagen därpå söker shamanen upp familjen i fullt dagsljus och balanserar pojkens aura med mjuka handrörelser. Han tycks dra ut något ur pojkens aura och sedan skicka iväg det. Han lovar omgående förbättring vad gäller vredesutbrott och toalettrutiner och blir sannspådd. Autismen i sig ska mildras under de kommande åren, heter det.
Filmen avslutas några veckor efter hemkomsten till USA. Rowan bajar på toa, han samspelar med andra barn, hans vredesutbrott har försvunnit eller i alla fall blivit färre och han håller på att lära sig rida ensam. Vilken underbar lättnad för familjen! Så resan kan kanske karakteriseras som en healing för hela familjen och den har fadern Rupert Isaacson också skildrat i en bok som heter just Hästpojken och som även finns på svenska. Filmen går att få tag på som dvd men enbart från denna sajt.
Många frågor dyker upp efter denna gripande film: om vad autism egentligen är och om hur vårt samhälle på ett världsunikt sätt sjukdomsstämplar tillståndet, om hur shamaner med urgamla metoder kan nå fram till kunskaper av liknande slag som modern genkunskap, om hur metoder från Drömtiden kan lösa upp rigida beteenden hos en autistisk pojke och så att säga återföda honom in i världen, om vad föräldraskap innebär och om vad en familj egentligen är – insnärjd i en väv av relationer både till omgivningen och bakåt i historien. Själv undrar jag om inte Rowan hade kunnat återfödas in i livet utan att behöva resa ända till Mongoliet – det kanske hade räckt med Syddakota eller Wyoming och de synnerligen hästskickliga indiankulturer som fortfarande finns där.