Det som ses på bilden är en låda som jag vanligtvis har i jordkällaren för att förvara morötter i. Varje försommar måste jag ta ut den ur den mycket gamla stenvalvsbyggda och fuktiga jordkällaren för att torka. Då är också min uppgift att skrubba bort mögel- och svampangrepp på virket. I år var detta inte lönt. Lådans botten och nedre brädvarv var alltför svårt angripet av svamp så jag hade att välja mellan att skaffa nytt virke och bygga en helt ny låda eller försöka reparera den nedre delen och bottnen på lådan.Detta är vad som hände. En fantastisk majkväll tog jag cykeln bort till ett hygge som togs upp för fem år sedan och nu har planterats med nya gran- och tallplantor. Anledningen till min utflykt var att man där ofta kan höra och ibland också se göken. Jag satte mig på en sten och just som göken började hoa föll min blick på två lastpallsbottnar som använts för att frakta dit skogsplantorna. De hade uppenbarligen legat där sedan förra sommaren. Aha, tänkte jag, göken vill att jag ska ta hand om dem – de kanske kan användas till morotslådan? Enkel återanvändning.
Tack gök, sa jag, du är min lärare. Just då satte den igång att hoa igen och jag tog mig för att räkna antalet hoanden. Det blev 24. Alltså – hela utharken! Gökens budskap var solklart: visdomen finns i de 24 runorna i utharken.
Kvällen därpå återvände jag med bilen och en kofot och medan jag bröt loss de användbara bräderna ackompanjerades jag av göken, som la av för kvällen just när jag lastade in bräderna i bilen. Idag har jag renoverat morotslådan – bänt och slagit bort de svampangripna bräderna och lagt in de nya, som jag också kunde spika ihop en ny botten av. Inte snyggt, men enkelt och funktionellt. Medan jag jobbade med detta flödade tankarna: har vi möjligen inbyggd i oss en längtan efter det enkla? Det enkla livet och de enkla sysslorna – att leva och samspela med Moder Jord på en materiell nivå som kan vara hållbar på sikt och för alla människor. Att samspela med jorden, medmänniskorna och alla andra medvarelser på ett ödmjukt sätt.
På senare tid har en del av mina vänner tagit intryck av olika alarmistiska webbsajter som tycks övertygade om industricivilisationens snara implosion. Är det läge att placera sina tillgångar i guld i stället för i pensionsfonder som kanske inte finns om några år? För egen del tror jag liksom ärkedruiden John Michael Greer att industricivilisationen imploderar långsamt, som att rulla nerför en sluttning i stället för att störta utför ett stup. Guld är en värdefull tillgång bara så länge det finns en allmän konsensus om detta. Mycket bättre förberedelse för en post-industriell tid är att utveckla sina egna kunskaper och färdigheter, sin egen mjukvara – det som jag kallar Det stora återlärandet. Shamanismen är en del av detta återlärande. Liksom relationsbyggande, med andra människor och andra medvarelser. Det är bara i gemensamt arbete som människor i samverkan med andra arter och väsen kan ta sig an de kommande väldiga utmaningarna. Enkelt arbete och enkla sysslor, enkel andlighet i form av samvaro, närvaro och medvaro med Moder Jord.
