När kalhyggen tas upp i närheten av där man bor och rör sig blir man på ett övertydligt sätt påmind om det moderna skogsbrukets destruktiva effekter. I Norduppland tycks det som om Stora Enso har drabbats av någon sorts avverkningsmani och gått bärsärk denna vinter och vår. Kör man gamla Gävlevägen mellan Tierp och Mehedeby avlöser det ena jättehygget det andra och det som för några månader sedan var tallhedar med rikligt med blåbärsris har förvandlats till oigenkännlighet. På en del hyggen har man med hjälp av jätteplogar vänt upp mineraljorden så man tror sig skåda en krigsskådeplats.Och visst är det ett krig som det moderna skogsbruket bedriver mot Moder Jord när skogar omvandlas till virkesplantager. Skogsindustrins egna apologeter brukar hävda att branschen skapar jobb och drar in kapital till landet, men jag tror att vi absolut kan sätta frågetecken efter dessa påståenden. Om vi anlägger ett någorlunda långsiktigt perspektiv på ett par människogenerationer (och det är egentligen ett ganska kort perspektiv) tror jag att det är rimligare att säga att skogsindustrin avskaffar jobb och föröder inte bara biologisk mångfald utan också långsiktigt hållbara resurser. Och det kapital som inbringas hamnar säkert som på de gamla träbaronernas tid i lyxkonsumtion hos skogsindustrins ägare och finansiärer.
Skogsbruket blir alltmer kapitalintensivt och ju mer kapitalintensivt det blir, desto mer skog måste avverkas för att få större omsättning och intäkter. Det är detta som kallas profitkvotens fallande tendens – en företeelse som Marx analyserade grundligt för snart 150 år sedan. Ägarna till de jättelika hyggesmaskinerna sitter fast i detta kapital- och lönsamhetsskruvstäd. Och dessa stora maskiner är över huvud taget inte användbara i något annat sammanhang än att förstöra. Denna teknologi har ingen framtid.
En annan destruktiv sida hos det moderna skogsbruket är att det i praktiken upphäver allemansrätten. Det är mycket svårt att över huvud taget ta sig fram på ett hygge med dess virrvarr av grenar, klenvirke, djupa hjulspår och vattensamlingar. Om hygget dessutom plöjs blir det nästintill omöjligt. Och hur lång tid tar det för blåbärsris att etablera sig igen? En generation? Två? Ibland känns det som att det enda som kan läka skadorna efter skogsbruket är en ny istid.
Det verkar också som om skogsbolagen medvetet försöker hindra folk från att röra sig i skog och mark. Numera spärrar de ofta skogsbilvägarna med bommar eller lägger så grov stenflis på dem att det blir omöjligt att cykla och riskfyllt att köra bil. Förr, för bara 20-30 år sedan var skogsbilvägarna finfina cykelvägar som man kunde använda för att komma in i blåbärsskogen eller till hallonfället.
De som finansierar och profiterar på skogsförstörelsen är Moder Jords fiender. Och det gäller även de som tillverkar de stora skogsmaskinerna, som John Deere och Komatsuforest/Valmet, och de som använder dem. Men hur får man stopp på förstörelsen? Ett sätt är naturligtvis att kämpa för att mer skog undantas från avverkning i form av reservat, men det är ett tveeggat svärd eftersom skogsindustrin då kan härja fritt i merparten av skogarna. På något sätt måste skogsindustrin vingklippas av något som är betydligt starkare än grupper av miljöaktivister. Det kan bara ske genom staten och det kräver självfallet en regering med helt annan inställning än den nuvarande. Och så kan du själv kanske bidra genom att undandra dina pensionspengar från fonder som är med och finansierar förödelsen.
