Unika böcker om wixárica-indianerna

Nästan 40 år efter att John Hedberg för första gången såg en grupp wixárica-indianer på en sandstrand på Mexikos västkust ger han ut två böcker som summerar hans unika och grundliga undersökningar av denna kultur – den indiankultur i Mexiko som allra längst stod emot kolonialismen och bevarade sina gamla traditioner (och för det mesta går under de spanska kolonisatörernas namn huicholer).
Båda böckerna bär huvudtiteln Paradisets barnbarn. Den ena är en helt enastående fotobok där Hedberg i storslagna färgbilder tagna under drygt 30 år åskådliggör wixáricas landskap, liv och andlighet. Fotoboken har undertiteln Bilder från en döende, 1970-2001 och beskrivs av författaren själv som ”en undersökning av en försvinnande kultur i övergången från samlande/jakt till svedjebruk”. Den andra boken har undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001. Båda böckerna är utgivna 2009 på Hedbergs eget förlag EXIT.
De flesta av dagens drygt 20 000 wixáricas bor numera utanför det traditionella huicholområdet i de otillgängliga bergstrakterna i Sierra Madre Occidental och har mer eller mindre assimilerats av den mexikanska majoritetskulturen. Hedberg beskriver det som att de flesta wixárica inför suget från den industriella kulturen flydde sin egen och att det han bevittnat är slutfaser i stammens kulturella upplösning.
Under årens lopp har Hedberg gjort nio resor till wixárica. Han har knutit personliga kontakter med wixárica, bott med dem på ensligt belägna gårdar, deltagit i olika ceremonier och tuggat peyote. Men även om han ändå aldrig riktigt blir insläppt i kulturen skaffar han sig en mycket grundlig kunskap om deras historia, vandringar, andlighet, myter, försörjningsmetoder och livssätt. Och inte bara kunskap i en yttre bemärkelse utan verklig förståelse inifrån. Centralt för denna förståelse är att Hedberg tidigt inser att andlighet för wixárica är ett sätt att leva.
Det finns ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt i en traditionell wixáricas tankevärld. Det som i västerländsk terminologi brukar kallas gudar betraktas helt enkelt som släktingar, där de viktigaste är Tátewari, farfar eld, Nákawe, växandets moder, Kaumari, storebror hjort/den blå hjorten, som är kunskapen och undervisar shamanerna, och majsmodern som ger wixárica deras föda. Den andliga aspekten av livet handlar till stor del om att skapa och vidmakthålla en balans till alla natursläktingar och de stora kosmiska kretsloppen.
Den ceremoniellt utnyttjade kaktusen peyote, hikuri, har vuxit fram ur storebror hjorts fotspår och ger visioner som förbinder wixárica med förfäder och historia. I wixáricas föreställningsvärld finns ett intimt samband mellan hjorten, peyoten och majsen och de har överfört ursprungliga föreställningar från samlar- och jägartillvaron till jordbruksepoken som ett sätt att ceremoniellt bearbeta sin existentiella ångest.
John Hedbergs böcker om wixárica går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. En längre recension av hans författarskap går att läsa här.