Där renflocken drar förbi…

Många samer har uttryckt som sin sista önskan att bli begravda intill renarnas vandringsvägar så att de även efter döden ska få uppleva närheten till de underbara renarna. Denna önskan har också fått låna titel till en liten men mycket intressant bok om den sydsamiska kulturen och historien. Där renflocken drar förbi... är utgiven av Boska – Föreningen för bevarande av samisk kultur och folkmedicin. Åtta författare, de flesta akademiker och flera av dem samer, medverkar under redaktörskap av Åsa Virdi Kroik, nu åter bosatt i sin barndoms trakter i norra Jämtland
En av bokens texter av religionsvetaren Jorunn Jernsletten handlar just om samiska gravplatser inne i landskapet. Trots att samerna i formell mening var kristnade levde skicket med begravningar i landskapet, längs med de gamla flyttlederna, kvar långt in på 1800-talet. Seden med gravar i landskapet har bidragit till att styrka samhörigheten både med släkten och med landskapet. De döda finns närvarande i landskapet och blir en del av det kollektiva minnet. Gravarna är en del av landskapets berättelse och det är ett sätt från samernas sida att uttrycka att också människorna tillhör landskapet och hör hemma där.
En annan av texterna behandlar de samband som uttrycks mellan människa, ren och landskap i de ben- och horngömmor som man kan hitta både här och där – mellan stenar, i småtjärnar eller helt enkelt nergrävda i jorden. Det ansågs viktigt att samla ihop alla benen från den slaktade renen och ge dem tillbaka till jorden eller vattnet. Det var en handling av vördnad och aktning för djuren som man var tvungen att döda för att överleva. Bakom bengömmorna finns också en tanke om att det ska bidra till att hålla renflocken samlad och en önskan om att man ska få fortsatt renlycka, dvs lyckas väl i sitt arbete med renarna. Bengömmorna ingick som ett självklart inslag i vardagslivet och arkeologen Ewa Ljungdahl skriver: ”Sannolikt var gränserna mellan rituella eller andliga och vardagliga sysslor inte alls så skarpa som i dagens samhälle, utan handlingarna ingick i en större helhet där allt – liv och död, människa och djur – hängde ihop”. Därmed kommer Ljungdahl fram till en liknande hållning som t ex den finländske antropologen Juha Pentikäinen som definierar shamanism som ett sätt att tänka och leva och hon ligger väldigt nära Kerstin Eidlitz Kuoljok som använder begreppet livssyn om hela det tankekomplex som styr handlingarna i traditionella samhällen.
Där renflocken drar förbi… är i sina bästa stunder ett uttryck för den nyare akademiska forskningen om och av samer som innebär att man försöker gå utöver och bortom gamla västerländska begrepp som ”religion”, ”gudar”, ”övernaturligt” etc för att i stället förstå den kultur man studerar – i detta fall den sydsamiska – på dess egna villkor och genom att närma sig dess egen tankemetod. Det sker inte minst genom att man lyfter näsorna över missionärernas gamla så kallade källskrifter och i stället samtalar med levande samer och att man beger sig ut i landskapet för att på olika sätt tolka dess tecken – en forskningsmetod som av-exotiserar och av-objektifierar den studerade kulturen.
En längre recension av boken finns på min hemsida .