Liv, död och visdom (1)

Livet och döden är komplementära krafter. Den ena förutsätter den andra och den andra förutsätter den ena. Den ena övergår i den andra som övergår i den ena i ett ständigt pågående dynamiskt kretslopp. Det är tankar som är lätta att ta till sig på en abstrakt, filosofisk nivå. Betydligt svårare och smärtsammare när man konfronteras med dessa energier i verkliga livet, som till exempel när en anhörig i ilfart måste transporteras till sjukhusakuten mitt i natten. Även när en sådan omskakande händelse leder till fortsatt – och förnyat – liv har den ändå frambringat en konfrontation med döden, eller i alla fall den egna dödsrädslan. Dock kan en sådan händelse, om man efteråt kontemplerar den på djupet och förmår att införliva den, leda till fördjupad livserfarenhet och visdom.
Det finns inte ett ögonblick som inte är ett ögonblick av kraft och kunskap. Det handlar helt enkelt om att göra sig tillgänglig. En åskådlig lektion i detta får jag när jag i den tidiga morgonen på ödsliga vägar kör hem från akuten. Längs vägen ser jag flera ormvråkar som sitter på pass på lyktstolparna, stoiskt spanande efter byte. Jag ropar: ”Hej ormvråk!” och strax därefter kommer en sork löpande upp på motorvägen. Jag har inte en chans att undvika den och ser i backspegeln hur den blir liggande alldeles stilla på körbanan. Efter bara någon sekund ser jag två kråkor blixtsnabbt slå ner på sorken. Jag har ändat sorkens liv men gett föda och nytt liv åt två kråkor. Händelsen ger mig en stark inre förvissning om det mänskliga drama som jag är en del av och jag känner ett lugn breda ut sig inom mig.
Exakt vilken personlig kunskap detta motorvägsdrama gav mig kan jag inte gå in på här, men här finns en generell slutsats som kan intressera mina läsare, nämligen att allt är ett och hänger samman med allt annat, att allt ömsesidigt påverkar allt annat och att det ena alltid följer på det andra i en evig kosmisk dans.
I nästa text kommer några tankar om hur svensk sjukvård ingår i detta stora kretslopp.