”Före uranbrytningen levde vi i harmoni och allt var bra och vackert”. Så sa en gammal navajokvinna i slutet av 1990-talet när uranbrytningens effekter i Navajo Nation hade slagit till med full kraft och skördat hundratals liv på reservatet. Lungcancer, magcancer, bröstcancer, leukemi, njursjukdomar, fosterskador och missbildade barn. De drabbade: män som utan skyddsutrustning arbetat med att bryta uran, framför allt i dagbrott, kvinnor och barn som blivit radioaktivt smittade av männens arbetskläder och i radioaktiva bostäder byggda av betong från gruvavfall och män, kvinnor och barn som blivit förgiftade av vatten de druckit när de vallat får, ibland ganska långt från själva uranbrytningen. Fortfarande tickar de radioaktiva tidsinställda bomberna i generna hos gruvarbetarnas efterlevande, fortfarande sprids radioaktivt damm från gamla varphögar och fortfarande rör sig radioaktivt nedsmutsat grundvatten allt närmare dricksvattentäkter som används inte bara av navajo utan även av deras grannar hopi. Det gula monstret, som navajo kallar uranet, är fortfarande aktivt.
Detta är följderna av den uranbrytning som bedrevs i navajoland från början av 1940-talet till slutet av 1970-talet. Det allra mesta av uranet utvanns av privata bolag som kunde skära guld med täljkniv när de med hjälp av billig arbetskraft och utan några som helst investeringar i arbetar- och miljöskydd fick garanterad avsättning av uranet till fasta priser. Det fanns bara en köpare: den amerikanska federala staten genom Atomic Energy Commission. Och en enda användning: till atomvapen. Det var bråttom att få fram uranet för att först hinna före Nazityskland med att ta fram atombomben och därefter för att ligga före Sovjetunionen i det kalla krigets kapprustning.
De fullständigt förödande effekterna för de navajoer som arbetade med uranbrytningen och de som bodde och bor i närheten av gruvorna skildras i en mycket skakande bok av den undersökande reportern Judy Pasternak: Yellow Dirt – An American Story of a Poisoned Land and a People Betrayed (Free Press 2010). Detta är undersökande journalistik av allra bästa märke: Pasternak gräver fram en mängd skandalösa uppgifter ur federala arkiv och hon ger röst åt de mest utsatta – de navajoer som utan att någonsin få reda på något om strålning eller radioaktivitet betalar med sina liv för det amerikanska atombombsprogrammet. Hon följer flera av de familjer som blev indragna i uranbrytningen genom generationerna och hon gör det på ett respektfullt sätt.
Och hon ställer de federala myndigheterna vid skampålen, bl a Indianbyrån som enligt fredsavtalet från 1868 ska agera som beskyddare av navajofolket. Pasternak visar övertygande hur myndigheterna känt till farorna men medvetet valt att blunda. Hur de kände till skadorna men i det längsta vägrade att ta ansvar för och åtgärda dem. Det var först när Pasternak 2006 publicerade en serie uppseendeväckande reportage om problemen i Los Angeles Times som det blev någon aktivitet att tala om från myndigheternas sida – och egentligen inte förrän upprörda ledamöter i representanthuset satte tummen i ögat på dem och fick igång ett nu löpande femårsprogram för att sanera gamla urangruvor och radioaktiva bostäder. Alldeles för sent och för lite för de drabbade.
Och nu finns nya planer på uranbrytning i navajoland – något som navajo kämpar emot med näbbar och klor, men som tyvärr ser ut att kunna bli verklighet redan 2013. Vi kan stödja denna aktuella kamp med sympatiyttringar, men framför allt kan vi ge vårt stöd genom att säga nej till kärnkraft och uranbrytning i Sverige. Det är samma kamp här som där! Navajoernas erfarenheter visar att uranet aldrig ska tas upp ur marken. När det en gång frigjorts ur berget sprids det okontrollerat till mark och vatten, människor, djur och växter. Det är en illusion att tro att radioaktiv strålning kan kontrolleras. Nu matas vi med argument om att uran i Sverige bara ska användas till ”fredlig” kärnkraft, men den är vare sig koldioxidfri eller ofarlig och har dessutom en siamesisk tvilling som följer med på köpet: atomvapen. Uranet måste stanna kvar i marken!
