Att hitta kraft och hopp i mörkret (3)

När den undersökande reportern Judy Pasternak säger till en navajo-man i New Mexico som oroar sig för radioaktiv förorening av dricksvattnet att ”du måste vara arg” får hon ett omedelbart tillrättavisande svar: ”Vad gäller ilska, så tar man hand om den med bön. Jag kan inte ändra omständigheterna, men jag måste behålla harmonin”.
Dialogen återges i Pasternaks bok Yellow Dirt som handlar om uranbrytningens effekter i Navajo Nation. Den ger en läsupplevelse av förtvivlan och jag återkommer med en recension av denna gripande bok.
Vi är många i industricivilisationens kärnområden som känner en liknande förtvivlan som navajo-mannen inför den förstörelse som Moder Jord utsätts för. Vi är utsatta för detta trauma tillsammans med en rad andra arter, skogar, berg, sjöar, floder, hav, myrmarker, regn, vindar och klimatsystem – eftersom vi alla är ett och hänger samman med varandra i den stora kosmiska väven. Alla varelser känner av allt som alla andra varelser känner.
Traumat och förtvivlan kan leda till ilska och hat och få människor att utföra överilade handlingar men det kan också leda till depression och passivitet, till att man blir lamslagen av förtvivlan inför den väldiga omfattningen av naturförstörelse. Men traumat kan transformeras till en drivkraft för en positiv förändring genom ceremonier, som är en sorts bön, där man vågar se förstörelsen i vitögat och medvetet söker en försoning med traumat och med Moder Jord.
Man kan gå till botten med och i själva upplevelsen av traumat. Det gäller att bottna i lidandet, att ta till sig det helt och fullt under kontrollerade former. I en ceremoni av detta slag bjuder man Moder Jord och alla hennes invånare, synliga såväl som osynliga, att tala sitt lidande direkt till deltagarna. Som deltagare gäller det att ta in, att andas in, att intuitivt öppna sig för detta lidande och införliva det med sitt eget väsen, som ju egentligen inte är åtskilt från Moder Jords väsen. Det handlar om att sammansmälta med och bli ett med traumat och lidandet och när man har nått botten i den upplevelsen är det ceremonins uppgift att omvandla traumat till en kraft som vill vända sig utåt igen och ge ett kreativt bidrag till Den stora väven. Man har andats in lidandet och andas nu ut det igen. Traumat har transformerats i ceremonicirkeln och energin kan vända utåt för att i stället spela en positiv, kreativ roll i Det Stora Kretsloppet, t ex för att skydda hotade arter eller balansera klimatet. Man släpper helt enkelt ifrån sig kraften och om man gör det i ett rent och ärligt syfte så gör man det också möjligt för det osynliga, att använda denna kraft på bästa möjliga sätt.
En ceremoni av detta slag kan, om den görs på rätt sätt, bli en boteprocess för tanke, kropp och landskap, en boteprocess både för de enskilda deltagarna och för Moder Jord och en boteprocess för relationen mellan deltagarna och Det stora kretsloppet. Deltagarna har fått möjlighet att identifiera sig med Moder Jords trauma och lidande och samtidigt fått möjlighet att ge sitt eget trauma en kreativ utväg.