Omställning kan bara skapas underifrån

”Framför oss reser sig en väldig vägg. Vi står inför ett episkt sammanflöde av kriser och tillbakagång. Och vår okunskap är bedövande... Men hur många svenskar har kunskap om oljetoppen och resursväggen? Om slutet för tillväxtfabriken? Om att industriålder, välfärdssamhälle och shoppingkultur snart tillhör historien?”

Den som ställer de retoriska frågorna är Björn Forsberg i boken Omställningens tid – Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid (Karneval 2012). Han har skrivit sin bok ”för att visa på vilken framtid vi kan skapa. En möjlig framtid och ett alternativ till det resurskrig som följer om vi inte väljer omställningsvägen. Att utvecklingen ligger i våra egna händer kan inte nog starkt inskärpas när en fördjupad global kris nu följs av snabbt förvärrade motsättningar.”

Omställningen sker inte av sig själv utan bygger på vår egen förändringsvilja och det är just där som Forsbergs bok vill vara ett kreativt bidrag till en annan (och bättre) värld. Detta är en mångfacetterad och resonerande bok som jag rekommenderar alla som känner ”obehag i kulturen” (för att låna ett uttryck från salig Freud) att ge sig i kast med – för att få impulser och inspiration om vad som behöver och vad som kan göras för att göra reträtten ut ur industrisamhället så skonsam som möjligt.

Forsberg bygger på samma kunskapsbas som Peak Oil-teoretiker och civilisationskritiker som Richard Heinberg, John Michael Greer och Howard Kunstler men han tillför också en hel del egna erfarenheter från omställningsrörelsen. Han målar inte heller i svart-vitt utan vrider och vänder på de alternativ han rapporterar om för att visa såväl framsteg som svagheter. Det gäller t ex stadsodlingarna i världens forna bilhuvudstad Detroit, omläggningen av trafik- och energisystem i Portland, Oregon, och på Samsö, Danmark och det gäller ett av de mest genomgripande bortom-oljan-programmen som genomförts, nämligen på Kuba – för övrigt ett av bokens bästa kapitel.

Om man ska sammanfatta Forsbergs budskap utifrån hans egna och andras erfarenheter skulle det kunna skrivas så här; oljetoppen och resursväggen är nu, tillväxten är död, förnyelsebar energi och ”grön” teknik kan inte rädda systemet; förändringen/omställningen kan bara komma underifrån och bygga på ett nytt sätt att tänka, på en ny värdegrund där normer och värderingar måste vara i samklang med ekosystemen. En sådan värdegrund kan försätta berg och åtminstone krympa utrymmet för ohållbara beteenden.

Det där är ju lätt att skriva under på, liksom Forsbergs analys av vad som förblindar våra sinnen så att vi inte ser det uppenbara; tekniken pekas ut som vår största fiende som gör oss oförmögna att se de problem som tekniken faktiskt står svarslös inför. Forsberg gör sig också till talesman för en omdefiniering av ekonomin; ”Nyckelordet för ekonomin bortom tillväxteran är nedskalning.” I stället för en ohållbar global ekonomi ska vi bygga lokala ekonomier som samtidigt bygger social gemenskap och möjliggör balans med naturen. Omställningen är vårt livs chans till frigörelse från materialismens andefattiga och passiviserande livsform. Och vägen dit? Ja, den går via lokala initiativ som ger ”lust till framtiden”. Det gäller alltså att bygga glädjefyllda visioner och finna glädje i omställningen, som inte ska ses som en uppoffring även om den innebär en betydligt lägre materiell standard än vi har idag i t ex Sverige. För att omställningen ska få fart och så småningom omfatta hela samhällen behövs säkert djupgående kriser på många samhällsområden som kan generera förändringsvilja hos det stora flertalet människor. Framtiden skapas på Detroits bakgårdar skriver Forsberg hoppfullt, men vi måste komma ihåg att stadsodlingarna i Detroit och Havanna (liksom omläggningen av hela det kubanska jordbruket till att bli fossilfritt) inte har inletts förrän nöden har tvingat människor att ordna sin försörjning på egen hand.

Svagheten i Omställningens tid liksom i omställningsrörelsen i stort är att den inte går tillräckligt djupt i det som Forsberg kallar de djupa frågorna eller värdegrunden och det som jag brukar kalla livssyn. Andliga dimensioner undviks som pesten. Man talar gärna om ekosystem och respekt för andra arters rättigheter, men man tar aldrig steget fullt ut och förklarar att jorden faktiskt är ett levande, kännande och medvetet väsen, att Moder Jord inte bara är en metafor utan en reell beskrivning av det faktiska förhållandet; jorden är vår moder! Jag får en känsla av att Forsberg försöker skapa en ny värdegrund med hjälp av just sådant sätt att tänka som orsakat problemen och all naturförödelse. Medicinmannen Rolling Thunder sa när jag träffade honom 1982 att nedsmutsningen av jorden kommer ur nedsmutsningen av tänkandet och så ligger det faktiskt till.

Ett nytt tankesystem måste också växa fram underifrån, ur Moder Jord, och bygga på att allt är ett och hänger samman, liksom att allt har liv, medvetande och själ. När vi omfattar en sådan förståelse på djupet då blir exploateringen av naturen en omöjlighet. Men kanske kan en sådan djup förståelse hos tillräckligt många bara växa fram ur industrisamhällets kommande stora omskakningar? Hur som helst finns åtskilliga initiativ till sådana nya tankesystem på g världen över. Mycket av det beskrivs grundligt i Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet som idémässigt är en vassare bok än Forsbergs. Hallgren är också en av initiativtagarna till nätverket Lodyn där en djupgående kreativ idé-process satts igång. Jo, jag själv är också med på ett hörn i Lodyn och rekommenderar ett besök på hemsidan.

Hybris, kalhyggen och vargattack

Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten. Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.

En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.

Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens. Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar, som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.

Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer vilda djur.

Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker. En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen” (för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.

Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det stora kretsloppet.

World Peace and Prayer Day 2012

För 17:e året i rad anordnas World Peace and Prayer Day i samband med sommarsolståndet den 21 juni. I år hålls huvudceremonin i Grand Teton National Park i Wyoming, USA. Alla som vill bidra till att skydda heliga platser och läka Moder Jord uppmanas att denna dag världen över hålla egna ceremonier.

Initiativtagaren till denna storslagna ceremoni är Arvol Looking Horse som är beskyddare i 19:e generationen av lakota-indianernas heliga pipa – den som de ursprungligen fick tillsammans med sju heliga riter av Den vita buffelkvinnan. Inför årets ceremoni har Arvol gjort ett uttalande som i sin helhet kan läsas här.

I sedvanlig ordning uppmanar Arvol alla att med ett ärligt och öppet hjärta samlas på sina heliga platser för att åstadkomma ett energiskifte för vad han kallar ”ett stort läkande” (a great healing). Han ser tydliga budskap till oss människor från djurriket, framför allt genom att allt fler heliga vita djur föds, om att vi måste axla vårt ansvar för att skydda Jordens helighet.

Årets huvudceremoni hålls intill det mäktiga bergsmassivet Grand Teton för att speciellt markera stödet för buffel-nationen. USA:s största vildlevande buffelstam finns i den angränsande nationalparken Yellowstone. Arvol Looking Horse kommer att genomföra en tre dagar lång resa längs Spirit Highway Route till Grand Teton National Park. De heliga platser som besöks på vägen är Gray Horn Butte (som också går under namnet Devil’s Tower) där en fredsstång ska resas, den uråldriga stensättningen Big Horn Medicine Wheel och Yellowstone National Park. Den 18 juni anländer Arvol och hans sällskap till Grand Teton där han ska inleda programmet med en eldceremoni i gryningen. Arvol själv reser sedan till Brasilien där han ska delta i kringaktiviteter i samband med FN:s stora miljökonferens i Rio om hållbar utveckling. Just den 21 juni blir det en ceremoni också där - tillsammans med representanter för Brasiliens urfolk.

World Peace and Prayer Day känns viktigare för varje år som går. Tecknen blir, som Arvol påpekar, allt fler på den djupa kris som industricivilisationens rovdrift på Moder Jord har framkallat. Behovet av skydd och läkning för heliga platser har väl aldrig varit större? I samband med sommarsolståndet kan vi alla bidra till det energiskifte som Arvol Looking Horse efterlyser med en ceremoni, liten eller stor, ensam eller tillsammans med andra. Var och en kan utforma sin ceremoni efter eget huvud så länge den håller sig inom ramarna för evenemanget, nämligen ”att hela och bevara jordens underverk och att medskapa fred i vår tid på heliga platser världen över” (to heal and preserve the wonderment of the earth and co-create peace in our time at sacred sites worldwide).   

För egen del utformar jag min ceremoni som en tacksägelse till Moder Jord enligt det ceremoniella protokoll som utvecklats inom irokes-förbundet och som jag tidigare skrivit om här.

Mer information om World Peace and Prayer Day (program, historik, uppförandekod m m) finns här. Dit kan man också skicka information om sin egen ceremoni. Jag kommer att ägna tiden fram till den 21 juni åt ceremoniella förberedelser och därför blir det inga nya bloggtexter dessförinnan. World Peace and Prayer Day är topprioriterat!