Till minne av John Hedberg

Författaren och civilisationskritikern John Hedberg har avlidit 88 år gammal. I och med detta tystnar ett författarskap som var unikt djuplodande och tanketransformerande. Det gäller framför allt hans böcker om wixárica/huicholindianerna i Mexiko och hans djärva tankar om hur mänskligheten utvecklats till en ny hybridart, underordnad maskinen. 

För att göra John Hedbergs unika författarskap någorlunda rättvisa måste man, även i en kort text som denna, sätta in honom och hans tankar i ett större perspektiv av civilisationskritik och anti-kolonialism. Hedberg hann ge ut uppemot 30 böcker som jag schematiskt delar in i fyra huvudgrupper – även om de griper in i varandra på ett organiskt sätt.

* Civilisationskritisk filosofi, framför allt i Den nya arten, Hybridiseringen och Megalomanias epikris: sökandet efter den ultimata Higgspartikeln. Det är texter där Hedberg lägger fram sin evolutionsteori om hur människan utvecklats till att inte längre vara en egen art utan numera ingår som en underordnad biologisk komponent i en ny hybridart av människa och maskin. Även om Den nya arten kom redan i början av 1970-talet känns den nästan profetisk med tanke på hur den moderna människan blivit mer eller mindre förslavad av sina digitala apparater och system.

* Skönlitteratur baserad på denna civilisationskritiska filosofi, som Sydamerika, genom en döende, Vingdöden, Pilens ande och Pojken och monstret. 

* Undersökningarna av wixárica-kulturen i en serie böcker: Dagbok från Mexico, Den blå hjorten, Wixárica, Indiansommar, Paradisets barnbarn och Schizofrenia: klyvnaden.

* Rapporter och tankar om segling i små båtar: Anteckningar om en liten båt och en lång resa, Nära vattnet – långa seglingar i liten båt och Exit – segling i små båtar. Dokumentär om en döende art.

Under sitt sista decennium bearbetade Hedberg sitt eget åldrande och förestående död i böcker som Livets mening: uppgradering till rationell insikt, Helvete, med önskan om död i njutning: livets slutskede belyst genom en åldrings problem med prostata och Hjärta, prostata, stroke: erfarenheter av sjukdomsförlopp och behandlingar - med förslag om livets slutskede ur en patients perspektiv. Dessutom tog han sig före att i tre band försöka beskriva kristendomens historiska utveckling under titeln Caesar, Cleopatra, Antipater, Jesus: perspektiv på kristendomens uppkomst.

Hedbergs civilisationskritik är grunden för hela författarskapet och därmed också för hans intresse för wixárica, båtbyggnad och segling. Han kom ur en blekingsk släkt av sjömän, lotsar och fiskare, byggde sina segelbåtar själv hemma på tomten och skrev för några år sedan i ett brev till mig att: ”…det är först genom kontakten med wixárica och deras konkreta rituella återvändande jag insett den djupare betydelsen av mitt seglande”. Det han syftar på är främst wixáricas återkommande pilgrimsvandringar till Virakotaöknen, där de samlar in peyotekaktusar för senare ceremoniell användning, och till Stilla havskusten vid San Blas, där de ber Moder Hav om god nederbörd och fruktsamhet. 

Det var en sådan pilgrimsgrupp som Hedberg i maj 1970 fick syn på när han stressade av på de milslånga sandstränderna vid San Blas efter en ansträngande resa genom USA. Det blev en livsomvälvande upplevelse för Hedberg och inledningen på hans mångåriga undersökningar om wixárica: ”För några ögonblick tycktes de stanna upp i andakt inför något de såg eller upplevde. Mellan människorna och stranden, himlen och havet fanns plötsligt en märkbar spänning av energi lik den man känner under åskväder. Den föreföll koncentrera en oerhörd laddning av krafter över stranden och för en kort stund förbinda allt med sin genomträngande utstrålning. Jag kände detta som en hastig adrenalinkick och en vibrerande känsla i snabba växlingar mellan överväldigande lycka, vemod, styrka, sorgsenhet, kraft och tomhet. Ingången till en hemlig grotta hade öppnats framför mig. Den lät mig bevittna en tillvaro jag inte kände till och som förmedlade djup ångest och samtidigt en känsla av tillfredsställelse, som om jag tillförts väsentligheter som saknats i mitt liv. Den lilla gruppen hade förbundit mig med djupa känslomässiga stämningar ur människans förflutna, tidigare kulturella utvecklingssteg, som vi nu förlorar kontakten med.”

Alla som är intresserade av urfolks filosofi och motstånd mot kolonial exploatering har en guldgruva att ösa ur i Hedbergs böcker. Och det gäller även alla som är intresserade av mer djupgående kritik av grunderna för industricivilisationen. John Hedbergs författarskap går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. 

2010 när Paradisets barnbarn kom ut skrev jag en längre text om Hedbergs författarskap och tankar som finns att läsa här. 

Omställning kan bara skapas underifrån

”Framför oss reser sig en väldig vägg. Vi står inför ett episkt sammanflöde av kriser och tillbakagång. Och vår okunskap är bedövande... Men hur många svenskar har kunskap om oljetoppen och resursväggen? Om slutet för tillväxtfabriken? Om att industriålder, välfärdssamhälle och shoppingkultur snart tillhör historien?”

Den som ställer de retoriska frågorna är Björn Forsberg i boken Omställningens tid – Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid (Karneval 2012). Han har skrivit sin bok ”för att visa på vilken framtid vi kan skapa. En möjlig framtid och ett alternativ till det resurskrig som följer om vi inte väljer omställningsvägen. Att utvecklingen ligger i våra egna händer kan inte nog starkt inskärpas när en fördjupad global kris nu följs av snabbt förvärrade motsättningar.”

Omställningen sker inte av sig själv utan bygger på vår egen förändringsvilja och det är just där som Forsbergs bok vill vara ett kreativt bidrag till en annan (och bättre) värld. Detta är en mångfacetterad och resonerande bok som jag rekommenderar alla som känner ”obehag i kulturen” (för att låna ett uttryck från salig Freud) att ge sig i kast med – för att få impulser och inspiration om vad som behöver och vad som kan göras för att göra reträtten ut ur industrisamhället så skonsam som möjligt.

Forsberg bygger på samma kunskapsbas som Peak Oil-teoretiker och civilisationskritiker som Richard Heinberg, John Michael Greer och Howard Kunstler men han tillför också en hel del egna erfarenheter från omställningsrörelsen. Han målar inte heller i svart-vitt utan vrider och vänder på de alternativ han rapporterar om för att visa såväl framsteg som svagheter. Det gäller t ex stadsodlingarna i världens forna bilhuvudstad Detroit, omläggningen av trafik- och energisystem i Portland, Oregon, och på Samsö, Danmark och det gäller ett av de mest genomgripande bortom-oljan-programmen som genomförts, nämligen på Kuba – för övrigt ett av bokens bästa kapitel.

Om man ska sammanfatta Forsbergs budskap utifrån hans egna och andras erfarenheter skulle det kunna skrivas så här; oljetoppen och resursväggen är nu, tillväxten är död, förnyelsebar energi och ”grön” teknik kan inte rädda systemet; förändringen/omställningen kan bara komma underifrån och bygga på ett nytt sätt att tänka, på en ny värdegrund där normer och värderingar måste vara i samklang med ekosystemen. En sådan värdegrund kan försätta berg och åtminstone krympa utrymmet för ohållbara beteenden.

Det där är ju lätt att skriva under på, liksom Forsbergs analys av vad som förblindar våra sinnen så att vi inte ser det uppenbara; tekniken pekas ut som vår största fiende som gör oss oförmögna att se de problem som tekniken faktiskt står svarslös inför. Forsberg gör sig också till talesman för en omdefiniering av ekonomin; ”Nyckelordet för ekonomin bortom tillväxteran är nedskalning.” I stället för en ohållbar global ekonomi ska vi bygga lokala ekonomier som samtidigt bygger social gemenskap och möjliggör balans med naturen. Omställningen är vårt livs chans till frigörelse från materialismens andefattiga och passiviserande livsform. Och vägen dit? Ja, den går via lokala initiativ som ger ”lust till framtiden”. Det gäller alltså att bygga glädjefyllda visioner och finna glädje i omställningen, som inte ska ses som en uppoffring även om den innebär en betydligt lägre materiell standard än vi har idag i t ex Sverige. För att omställningen ska få fart och så småningom omfatta hela samhällen behövs säkert djupgående kriser på många samhällsområden som kan generera förändringsvilja hos det stora flertalet människor. Framtiden skapas på Detroits bakgårdar skriver Forsberg hoppfullt, men vi måste komma ihåg att stadsodlingarna i Detroit och Havanna (liksom omläggningen av hela det kubanska jordbruket till att bli fossilfritt) inte har inletts förrän nöden har tvingat människor att ordna sin försörjning på egen hand.

Svagheten i Omställningens tid liksom i omställningsrörelsen i stort är att den inte går tillräckligt djupt i det som Forsberg kallar de djupa frågorna eller värdegrunden och det som jag brukar kalla livssyn. Andliga dimensioner undviks som pesten. Man talar gärna om ekosystem och respekt för andra arters rättigheter, men man tar aldrig steget fullt ut och förklarar att jorden faktiskt är ett levande, kännande och medvetet väsen, att Moder Jord inte bara är en metafor utan en reell beskrivning av det faktiska förhållandet; jorden är vår moder! Jag får en känsla av att Forsberg försöker skapa en ny värdegrund med hjälp av just sådant sätt att tänka som orsakat problemen och all naturförödelse. Medicinmannen Rolling Thunder sa när jag träffade honom 1982 att nedsmutsningen av jorden kommer ur nedsmutsningen av tänkandet och så ligger det faktiskt till.

Ett nytt tankesystem måste också växa fram underifrån, ur Moder Jord, och bygga på att allt är ett och hänger samman, liksom att allt har liv, medvetande och själ. När vi omfattar en sådan förståelse på djupet då blir exploateringen av naturen en omöjlighet. Men kanske kan en sådan djup förståelse hos tillräckligt många bara växa fram ur industrisamhällets kommande stora omskakningar? Hur som helst finns åtskilliga initiativ till sådana nya tankesystem på g världen över. Mycket av det beskrivs grundligt i Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet som idémässigt är en vassare bok än Forsbergs. Hallgren är också en av initiativtagarna till nätverket Lodyn där en djupgående kreativ idé-process satts igång. Jo, jag själv är också med på ett hörn i Lodyn och rekommenderar ett besök på hemsidan.

Slutet för tillväxten

Vi står inför den femte stora omvandlingen i mänsklighetens historia, skriver Richard Heinberg i sin nya bok The End of Growth: Adapting to Our New Economic Reality (New Society Publishers 2011). Den första omvandlingen var förmågan att använda eld, den andra var språket som tog samarbete och planering till en helt ny nivå, den tredje var övergången till jordbruk, den fjärde var den industriella revolutionen med fossila bränslen som motor och den femte är övergången till ett uthålligt, förnybart och stabilt samhälle.
Denna femte omvandling är helt nödvändig, men ingalunda garanterad eller ödesbunden, eftersom industricivilisationen nått vägs ände. De problem vi står inför går i princip att lösa, skriver Heinberg, men det finns ett väldigt viktigt om och ett minst lika viktigt men: om vi är beredda att förändra vårt sätt att leva och samhällets fundamentala strukturer, men samhället som helhet verkar inte benäget att göra vad som krävs för att lösa problemen. Så frågan är: hur djup behöver krisen bli för att det som Heinberg kallar uthållighetsrevolutionen ska inträffa?
Heinberg är initiativtagare till Post Carbon Institute och han har tidigare skrivit böcker som The Party’s Over och Peak Everything – båda har blivit klassiker inom Peak Oil-samfundet. I den nya boken ger sig Heinberg in i en djupanalys av den globala kapitalismens och framför allt finanskapitalets drivkrafter. Han påbörjade analysen under finanskrisen 2008 och hans ståndpunkt kan sammanfattas som: ekonomisk tillväxt som vi har känt den är slut. Heinberg pekar ut tre huvudorsaker: 1) uttömning av fossila bränslen och mineraler, 2) miljöförstöring och klimatförändring, 3) finansiella konvulsioner till följd av att det ekonomiska systemet inte kan anpassas till knapphet på resurser och till stigande miljökostnader.
Finanskapitalismen är en lånedriven ekonomi, där mer pengar skapas genom nya lån och inte genom ökad produktion. Detta system kan bara fungera någorlunda smärtfritt så länge det växer men nu har systemet gått in i väggen. Dels till följd av energibrist och råvarubrist, dels till följd av att vi har nått gränsen för hur mycket skulderna kan växa - för hushåll, för företag och för stater. De stimulanspaket som många regeringar sjösatt (genom att öka sina skulder) har i bästa fall varit ett sätt att köpa tid, men har inte kunnat lösa de underliggande problemen. Att fortsätta stimulera ekonomin enligt Keynes recept är enligt Heinberg bara en bro som inte leder någonstans (a bridge to nowhere) i en epok där Moder Jord allt tydligare sätter gränser när det gäller tillgången på billig energi och på råvaror. Det riskerar bara att förlänga lidandet. Nyliberalernas recept med nedskärningar som en utväg ur krisen är ännu värre: det riskerar att omgående ta död på patienten.
Lösningen ligger enligt Heinberg i att vi först måste inse att vi nått slutet på en era och vårt nuvarande sätt att organisera ekonomin, politiken och vardagslivet. I stället för fåfänga försök att bibehålla eller återskapa ”det gamla normala” måste vi ställa om ekonomin till en hälsosam jämviktsekonomi (a steady-state economy) som bygger på 1) att förnybara resurser bara kan utnyttjas i en långsammare takt än de växer till, 2) att ej förnybara resurser bara kan förbrukas i en sjunkande takt och med ökad återanvändning av metaller och mineraler 3) att världens befolkning måste minska till den nivå som är möjlig när resurser utnyttjas på detta sparsamma sätt. Denna nivå kommer att vara betydligt lägre än dagens.
Hoppet om en återupptagen tillväxt (på lång sikt) är futilt eftersom världen har nått en omedelbar och ej förhandlingsbargräns för tillväxten, betonar Heinberg som följdriktigt också underkänner alla fromma förhoppningar om så kallad grön tillväxt. Vi står inför den jättelika uppgiften att försöka styra och administrera en allmän krympning (degrowth) av produktion och konsumtion. (Civilization is about to be downsized). Det handlar om att omdefiniera begrepp som framsteg och välstånd, att mäta välstånd med andra parametrar än ”bruttonationalprodukten”, t ex bruttonationallycka, och det handlar om att på kort sikt genomföra reformer av det finansiella systemet för att undvika en ekonomisk kollaps som skulle försvåra en omställning ytterligare. Här går Heinberg igenom många praktiska och konkreta förslag som alternativa valutor, lokala valutor, lokala banker med räntefria lån med förebild från den svenska JAK-banken etc.
Vi kan inte vänta på att de politiska eliterna kommer att ta de steg som är nödvändiga för denna väldiga omställning, men vi kan inte heller förlita oss på individuella utvägar skriver Heinberg. Om vi väntar på regeringarna blir det för lite gjort och för sent, om vi agerar som individer blir det för lite, men om vi agerar som samhällen (gemenskaper) kan det räcka och ske i tid. Den allra viktigaste tillgången i omställningen är enligt Heinberg fungerande lokala samhällen. Därför är det av högsta prioritet att bibehålla den sociala sammanhållningen. Den som någorlunda följer med i vad som sker inom EU och USA och tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien är väl medveten om att den globala kapitalismen verkar åt andra hållet: de sociala klyftorna vidgas.
Med The End of Growth har Richard Heinberg tagit ett viktigt steg i kritiken av industricivilisationen. Han har inte bara visat på det ohållbara i en ökad exploatering av energi- och råvarukällor utan även visat (liksom Karl Marx gjorde med sin tids kapitalism) på de inbyggda ekonomiska motsättningar som ofelbart tycks leda mot en systemimplosion samt på att omvandlingen måste vara social. Inte illa!

Om att äga sin egen tanke

Jag har just läst en liten bok på 106 sidor från 1997 som rymmer en skarp samhällskritik och kopplar samman den med strävan efter personlig frigörelse och strävan att överskrida sina omständigheter. Detta är en bok som jag rekommenderar alla som vill få nya och kanske oväntade infallsvinklar på vad det innebär att vara människa och hur demokrati kan växa fram ur dialog mellan jämställda människor. Den heter Den offentliga lögnen, är skriven av Bengt Nerman, utgiven av Atlas och kan fortfarande köpas hos internetbokhandlar som Bokus.
Bengt Nerman var lärare på Journalisthögskolan när jag gick där 1968-1970. Hans ämne hette först språkvård men döptes sedan om till massmedieretorik. Nerman är alltså en man som funderat mycket på språk och hur språk påverkar och begränsar vårt tänkande. En av hans tidigare böcker heter också Människan som språk. Med den nyskapade Journalisthögskolan ville Nerman förändra massmedierna inifrån och hitta nya vägar för journalistiken. Det lyckades inget vidare och för Nerman är medierna idag ”det etablerade samhällets uttryck och språkrör”, som erbjuder ”scener för ljugandet”, det offentliga ljugandet uppifrån som döljer och befäster rådande maktförhållanden.
Den offentliga lögnen skrevs i efterdyningarna av 90-talskrisen och dess stora nedskärningar, en process som Nerman beskriver som att marknaden håller på att vinna över demokratin, ”ett makalöst maktövertagande, en ockupation med ordens och bildernas hjälp”:
”När Sverige blir ett företag förvandlas samtidigt idédebatten och det offentliga samtalet till en åsiktsmarknad, där erfarenheter, visioner, utmaningar och förslag blir varor, så lika varandra att det går att välja mellan dem”. Medborgarna genomgår ett totalt identitetsbyte och reduceras till kunder, men denna odemokratiska process döljs för medborgarna genom det offentliga ljugandet, det som också kallas information. Orden döljer i stället för att upplysa. Ljugandet är förvillande likt sanningen, ”samhällsformen skyddar sig och döljer sina medel att hålla sig intakt, osynlig och självklar”. Medborgarna internaliserar förtrycksmekanismen, ”klassamhällets relationer har flyttat in i oss”, vi går in i en djup fångenskap, vi börjar själva imitera systemet i stället för att göra det synligt och försöka förändra det.
Detta marknadens yttre och inre maktövertagande har ju drivits betydligt längre under den borgerliga alliansens regeringsår och det skulle ha varit intressant att ta del av den nu 89-årige Nermans analys av det senaste decenniet. Redan 1997 gjorde han följande närmast profetiska förutsägelse om de nya kommunikationssystemen:
”Vi binder inte bara upp oss ekonomiskt: vi överlämnar både makt och kontroll till de väldiga elektroniska näten. De styr oss: de behärskar vår tid, våra sätt att se och förstå, vår valfrihet”.
För Bengt Nerman är demokrati inte frågan om form utan om de reella relationerna människor emellan. Vår demokratis sätt att tala är monologen, i form av befallningar och övertalning från makten, ofta dold i så kallad information som låtsas se ut som ett samtal. Mot det ställer Nerman dialogen mellan jämställda människor, ett sätt att tala som frigör, skapar nytt och där ingen utövar makt över den andre. Ur en sådan dialog mellan subjekt som har kunnande, identitet och integritet kan verklig demokrati växa fram.
Människan är för Nerman en relation, noga räknat ett system av relationer i system av relationer. ”Vi är på det sättet alltid många, var och en av oss, i förbindelse med varandra och med andra. Varje sådant system kan vi kalla ett ’jag’ eller en ’identitet.”
Jag ser också människan som en relation men då som en relation i ett hav av relationer med landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare. Nerman tycks begränsa sig till relationerna mellan människor. Och därmed sitter han på sätt och vis också själv fast i det västerländska tänkandets tvångströja.
Nyckeln till vår mänsklighet ligger för Nerman i förmågan att i tanken överskrida våra omständigheter och utifrån våra egna tankar och erfarenheter handla i gemenskap med andra ”jag”. Den innersta friheten är för honom ”att äga sin egen tanke”, då kan vi uppleva hur världen öppnar sig, överväldigande rik på mening och liv.
Trots sitt lilla format är denna bok liksom sin upphovsman mycket sammansatt och rymmer en hel del glimrande formuleringar som sätter läsarens egna tankar i brand, t ex där Nerman definierar livssyn varken som en tro eller en väg utan som ett ”gående genom tiden och rummet”. Woaw!

Civilisationen är farlig

Den massutrotning av den amerikanska kontinentens urfolk som inleddes med Columbus landstigning 1492 orsakades till största delen av de sjukdomar som européerna förde med sig och spred, såväl oavsiktligt som avsiktligt. Och detta är en process som fortsätter än idag, i Nordamerika t ex i form av diabetesepidemier och alkoholism och i Sydamerika genom att nyligen kontaktade folk i Amazonas smittas med för dem okända infektionssjukdomar.
Survival International refererar en ny rapport från Brasilien som visar att 15 procent av korubo-indianerna har dött sedan år 2000. Korubo lever i Javaradalen i västra Amazonas och en del koruba kontaktades av brasilianska myndigheter 1996 med förödande resultat. De senaste tio åren har alltså nästan var sjätte korubo avlidit som en följd av kontakt med civilisationen och sjukdomar som hepatit B och D. Rapporten kritiserar den brasilianska regeringen för att trots kunskap om förhållandena inte ha skyddat indianerna eller erbjudit dem tillräcklig hälso- och sjukvård.
Jorge Marubo som tillhör marubostammen i Javaridalen säger: ”Brasilianska indianer fortsätter att massakreras av sjukdomar …. detta måste upphöra!”
Javaridalen är det näst största urfolksområdet i Brasilien. Där bor nästan 4000 indianer – kanamari, kulina, marubo, matsés, matis, tsohom djapá och korubo. Fortfarande har majoriteten av korubo undvikit kontakt med civilisationen. Om de vill ha kontakt måste det vara upp till dem själva att bestämma och kontakten måste i så fall ske på deras villkor.

Världen som ömsesidigt pågående

Vi är människor bara genom vår kontakt med och vårt ömsesidiga samspel med det som inte är mänskligt, det som är större än det mänskliga, med den verkliga jorden och himlen. Världen är en pågående ömsesidighet, ett ömsesidigt pågående, där Drömtidens process ständigt föder fram världen på nytt. Landskapet är ett intelligensfält där vi som människor deltar med våra handlingar tillsammans med alla andra varelser. Varje landskap har sin egen intelligens som inte bara är människans utan också alla andra arters. Alla arter har sitt eget språk, men det är landskapet som talar genom oss alla, såväl människor som växter och djur.
Så kan man sammanfatta några av huvudtankarna i filosofen/ekologen David Abrams bok The Spell of the Sensous – Perception and Language in a More-Than-Human World (Random House 1997). Det är en bok som man verkligen får ta i för att hänga med i men så är det alltid med skribenter som ligger i framkant när det gäller radikalt tänkande.
Detta är alltså en bok om människans relation till landskapet och om språk som ett uttryck för denna relation. Abrams tes är att språket uppstår i det fysiska samspelet mellan människan och världen och att det lika mycket är landskapets som människornas språk. Med införandet av alfabetet, när bokstäver börjar användas som ljudtecken, riktas människans medvetande i allt högre grad in på sig självt. Språket och tänkandet blir abstrakt och förlorar sin direkta koppling till landskapet. Människorna förfrämligas inför landskapet, börjar uppleva sig som skilda från landskapet, vilket är en viktig orsak till framväxten av samhällen som bygger på exploatering av jorden och alla andra arter i stället för på samexistens och samverkan.
Den minskade biologiska mångfalden som i sig är ett resultat av denna förändring leder i sin tur till att språket utarmas ännu mer och dräneras på sitt innehåll. Vi är därmed inne i en ond cirkel av disharmoni och naturförstörelse.
Abrams, som bor i norra New Mexico, har tillsammans med andra civilisationskritiska filosofer grundat Alliance for Wild Ethics som ett sätt att bidra till vad han kallar en process av att komma ihåg och att åter rota oss och våra verksamheter i landskapet. I detta hämtar han inspiration från urfilosofi och shamanism där han, helt riktigt, ser shamanen primärt som en gestalt med övergripande uppgift att medla mellan det mänskliga samhället och landskapet och alla andra arter som vi är beroende av för vår överlevnad. Shamanen är den som balanserar människornas relation till omvärlden – först som en effekt av detta kan shamanen också vara verksam som healer.
Jag känner en stor samhörighet med David Abrams förespråkande av den direkta upplevelsen i landskapet som det bästa sättet att ta del av landskapets intelligens. Han ser intelligens som en egenskap hos jorden – vi är i den och av den. Men för att kunna ta del av denna intelligens måste vi utsätta oss för lång närvaro i den vilda naturen. Det här är ju ståndpunkter som är själva grunden i urfolksfilosofi och därför kan man tycka att Abrams väg till detta via den gren av den västerländska filosofin som kallas fenomenologi är en onödig omväg. Varför inte gå direkt till källan - traditionell andlighet och livssyn och ceremoniell närvaro i landskapet?
En alldeles färsk bok av Abrams föreligger nu. Den har titeln Becoming Animal – An Earthly Cosmology. Den kanske är mera rakt på sak? Den är beställd och jag återkommer med en recension.

Vägar ut eller återvändsgränder?

Författaren, chefredaktören m m Göran Greider har skrivit en av de mest tänkvärda politiska debattböckerna på länge – Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Anslaget är stort: utgångspunkten i Greiders analys är den finansiella krisen och klimatkrisen och i detta väver han också in sin egen (och vänsterns) utveckling de senaste 40 åren. Det hela mynnar ut i ett antal idéer om möjliga utvägar ur mänsklighetens predikament.
Greider skriver flyhänt och personligt och det är lätt att känna sympati för honom som människa och för hans idéer. Analyserna av finans- och klimatkriserna är välgrundade och går på djupet till skillnad från många andras lättköpta skällande på giriga bankdirektörer och det parasitära finanskapitalet. Med en marxistisk ekonomisk analys i botten fastslår Greider att finanskapitalismen representerar en utveckling av kapitalismen där nya produktionsmedel som snabba datasystem och internet har möjliggjort en kapitaltillväxt utan tidigare motsvarighet. Samtidigt har det skett en massiv överföring av resurser från vanliga lönearbetare till finanskapitalet (sedan början av 80-talet har lönernas andel av bruttonationalprodukten stadigt minskat i industriländerna) som dammsugit världen på jakt efter nya projekt för att växa ytterligare. En annan väsentlig faktor som Greider pekar på är militariseringen av ekonomin – det var egentligen först med inträdet i andra världskriget som USA övervann den förra djupa depressionen och de senaste decennierna tycks det vara USA:s krigföring runtom i världen som förhindrat eller i alla fall skjutit upp mer djupgående kriser. Tills nu.
Greiders analys av såväl finanskrisen som klimatkrisen är systemkritisk. Som huvudorsak pekar han ut den kapitalistiska tillväxtekonomin, som måste tämjas och växlas in på helt andra hållbara spår för att världen, som vi känner den, ska ha en framtid. Greider, som helhjärtat bekänner sig till reformismen, känner förtvivlan över att den traditionella vänstern i industriländerna verkar stå svars- och strategilös inför de dubbla (och sammanhängande) finans- och klimatkriserna och han söker med ljus och lykta världen över efter sociala rörelser som skulle kunna bära upp och genomföra en förändring av världen till att bli mer jämlik och i balans med klimat och naturresurser. För en vänsterman som Greider måste denna rörelse komma ur arbetarklassen, som utgör majoriteten av befolkningen, och då menar han den globala arbetarklassen. Men kanske är det bara en from förhoppning att likt Greider tro att den kinesiska arbetarklassen ska kunna utgöra spjutspetsen i en önskvärd omvandling av världen? Hans strategi för att omvandla samhället är med nödvändighet ganska vag, men frågan är om inte en del av hans så kallade vägskyltar till framtiden mera pekar in i återvändsgränder än i utvägar. Demokratisk planhushållning? Globalt styre? Låter välmenande men hur ska detta kunna åstadkommas i en värld där energibrist snarare kommer att leda till mindre än till mera globalisering? Kanske handlar det inte så mycket om den värld vi skulle vilja ha utan snarare om den värld som vi kommer att tvingas anpassa oss till.
Själv hade jag önskat att Greider hade tagit in urfolksperspektiv och urfilosofi i resonemangen. Eller känner han, som många andra vänstertänkare, inte till urtänkandets civilisationskritiska potential? Likaså saknar jag mer djupgående resonemang om de omskakande effekter för hela industricivilisationen som den sinande tillgången på billig fossil energi kommer att få – ganska snart. Peak Oil, Greider?

Ny civilisationskritik från ärkedruiden

Folk kan försöka bygga vilket samhälle de vill, men om de inte tar hänsyn till den ekologiska verklighetens hårda gränser kommer de att misslyckas. Vi har våra preferenser, men naturen har det slutgiltiga avgörandet. Ingen idag levande vet hur ett verkligt uthålligt tekniskt samhälle kan komma att se ut, än mindre hur ett sådant ska byggas.
Så kan man sammanfatta några av tankegångarna i John Michael Greers senaste bok The Ecotechnic Future – Envisioning a Post-peak World (New Society Publishers 2009). Den är en fristående fortsättning på The Long Descent som jag tidigare recenserat på norrshaman. John Michael Greer är ärkedruid i Ancient Order of Druids in America, men är kanske mest känd som en av de mer djuplodande tänkarna inom Peak Oil-lägret. På hans blogg thearchdruidreport kan man följa hans idémässiga arbete.
The Ecotechnic Future bygger på att den 300 år långa industriepok som möjliggjorts av billig och riklig tillgång på fossila bränslen är över och att en energiknapp framtid står för dörren – en framtid där livet kommer att gestalta sig mycket annorlunda mot idag. Att sätta upp en utopi som sedan ska genomföras i verkligheten är dock enligt Greer omöjligt och kontraproduktivt eftersom många av de förändringar som ekonomi, samhälle, klimat och ekologi kommer att genomgå (och en del kan vara nog så drastiska) är omöjliga att förutse och kommer att sätta ramarna för vad som är möjligt att förverkliga. Naturen spelar en huvudroll i alla historiska processer och Greer ser framför oss en lång nedgångsperiod som kommer att kännetecknas av fyra väldiga förändringar: folkminskning, stora migrationsströmmar, politiskt och kulturellt sönderfall framför allt i industriländerna och ekologiska förändringar. Det blir helt enkelt en annan planet som ett uthålligt samhälle ska utvecklas på. Men långt innan vi, eventuellt, når dit kommer vi och våra efterlevanden att få leva i något som Greer kallar scarcity industrialism, alltså ett knapphetsindustriellt samhälle.
The Ecotechnic Future är en av de bästa och mest tankeväckande böcker som har skrivits inom Peak Oil-kretsar även om ärkedruiden har en viss oförmåga att helt kliva ur sin västerländska tankekostym. Han utgår från ett västerländskt tankemönster (i grunden grekisk antik logik) och förbigår i stort sett fullständigt det som jag kallar urtänkandet, alltså det tänkande som utvecklats under jägar- och samlartillvaron och fortfarande är en levande kraft hos många urfolk. Jag anmäler alltså en viss oenighet gentemot ärkedruiden och det tror jag att han skulle uppskatta eftersom han ser sina egna tankar bara som ett av många bidrag som behövs för att lösa de väldiga problem som mänskligheten måste klara av när industricivilisationen går mot sitt Ragnarök. En längre recension finns på norrshaman.

John Zerzan vägrar skriva recept

Industricivilisationen befinner sig på en katastrofal kurs. Det är teknologin som har skapat problemen och de kan inte lösas med mer teknologi, inte heller så kallad grön teknologi, sa civilisationskritikern John Zerzan när han framträdde på ABF-huset i Stockholm den 6 maj.
Teknologi är inte neutral och det handlar inte om hur teknologi används, den är i sig destruktiv, menar Zerzan som noga skiljer på redskap (tools) och teknologi. Redskap är överblickbara, lätta att tillverka och fungerar som en förlängning, förstärkning av människans förmågor. Teknologi leder till och förutsätter expertvälde och utarmar människans potential.
Zerzan brukar betraktas som anarkoprimitivismens teoretiske fader och levde upp till epitetet i sitt inledande föredrag. Det som fört världen till den nuvarande krisen är den ursprungliga arbetsdelningen som långsamt växte fram i det paleolitiska samhället och gav upphov till hierarkier, privategendom och domesticering i form av jordbruk och boskapsskötsel - ”det värsta misstaget i historien”, enligt Zerzan. Domesticeringen innebar att växter och djur tämjdes och manipulerades och som en effekt domesticerades också människan.
Idag ser vi tydligt de patologiska sidorna hos industrialiseringen. Ju mer civilisation och domesticering, desto mer neuroser och våld. ”Civilisationen är permanent krig”, sa Zerzan. Publiken ville ha handfasta råd om vad vi ska ta oss till, men Zerzan lät sig inte lockas in i den fållan. Han vill inte skriva ut några recept för hur motståndet mot industricivilisationen ska bedrivas eller organiseras eller hur ett framtida, primitivt inspirerat samhälle ska se ut. Han är primärt kritiker av det bestående men gav ändå åhörarna ett antal begrepp att jobba vidare med själva:
• att återknyta till jorden
• att återskapa verklig gemenskap (community)
• att omlokalisera radikalt
• att utveckla icke domesticerade sätt att försörja oss
• att stödja urfolk som gör motstånd mot framstegstanken eftersom framsteg (progress) är katastrof.
Vi kan vara de som åstadkommer förändring, vi måste vara verksamma på många områden, men kommunikation är viktigare än organisation, sa Zerzan, som tycks anse att det är människors vantrivsel i kulturen (ett uttryck han lånat från Freud) som kan vara den viktigaste drivkraften för förändring.
Zerzan påpekade också att primitivismen inte bör bli en ideologi och att anarkism är en eurocentrisk idé, något som måste förändras. Ja, den är inte bara eurocentrisk, den är antropocentrisk, skulle jag vilja tillägga. Och även tankekonstruktionen primitivism bör överskridas om vi ska hitta fram till ett liv i harmoni och balans, till att vandra i skönhet.

Naturen visar sin styrka

Att sitta instängd i en flygplanskropp i sammanlagt 12 timmar på en yta ungefär lika stor som en värphönas kan ge upphov till många civilisationskritiska tankar. Kritiken skärps dessutom lätt efter några timmars väntan och transferförflyttning på storflygplatser som Chicago och Denver.
Hur kommer eftervärlden att betrakta dessa megaanläggningar som breder ut sig över ofattbart stora ytor? Som monument över vår tids härskande elit? Eller som medelstora städer dygnet runt bebodda av flygindustrins tusentals flitiga arbetare? Städer med ett eget liv, men utan en övergripande story om varför man gjorde allt detta?
På flygplatsen i Denver finns numera en förarlös tunnelbana som fraktar resenärerna mellan terminalerna och till bagageutlämningen och vars ankomst till hållplatserna signaleras med ett fränt rockriff. Ändå gör sig naturen påmind även på denna den mest onaturliga plats. Bredvid några av hissarna kan man se en reglad dörr med texten “tornado shelter”, alltså skyddsrum för virvelstormar. Naturens kraft är fortfarande mycket större än människans.
Det blir jag också varse när jag i bil kör söderut från Denver mot Santa Fe. Mil efter mil breder prärien ut sig med Klippiga bergen och Sangre de Christo i fonden till höger. Detta landskap är stort, det är storslaget och det är mäktigt. Dess mäktighet får flygresans obehag att sakta tona bort för att ersättas av en sorts harmonisk bävan. Här är människan liten och horisonten stor. Det blåser kraftigt från sydväst. Sliter i bilen och skickar upp buskar och annan bråte på vägen. Här och var piskar vinden upp stora moln av sand och jord, speciellt där någon bonde dristat sig till att plöja den känsliga marken. Här kan man med egna ögon se matjorden blåsa bort. Präriens ekosystem tål helt enkelt inte konventionellt jordbruk.
Längs en stor del av vägen tycks extensivt kreatursbete vara den vanligaste aktiviteten på prärien och det är säkert något som ekosystemet klarar. Här och där ser man små bondgårdar kura bakom en kulle eller i en träddunge. Många har övergivits, står i fullt förfall och håller på att återtas av naturen. Jag tänker: Huga, att bli fast härute under vinterns snöstormar!
Blanca Peak, väktaren i öster till navajoernas land - Diné Bikeyah - visar sig från sin mest imposanta sida mot en klarblå himmel (se bilden ovan). Just när jag tagit bilden slår en vråk ett byte i gräset mellan vägbanorna bara några meter bort. För mig ett tydligt budskap från Moder Jord. En tillfällighet säger kanske ni. Men i ett tänkande som använder sig av paradoxer sker inget (eller allt) av en tillfällighet.