Är vargen vårt syskon?

I områdena runt de stora sjöarna i USA har vargen varit så framgångsrik i sin återetablering att den federala regeringen har tagit bort den från listan över hotade arter som behöver skydd. I delstaterna Minnesota, Wisconsin och Michigan finns nu omkring 4 000 vargar. För oss i Sverige låter detta som skön musik, här i detta land där drygt 200 vargar framkallar hysteri, hat, omfattande tjuvjakt och hot och sabotage mot personer som värnar vargens plats och roll i landskapets biologiska mångfald.

Men allt är inte frid och fröjd over there heller. Delstatsmyndigheterna i Minnesota har nämligen som en följd av beslutet att ta bort vargen från listan över hotade arter beslutat att i höst tillåta jakt på varg. Detta är något som upprör områdets ursprungsbefolkning och en kulturell krock av ansenligt slag är under uppsegling, skriver Indian CountryToday.

Karen Diver som är ordförande för ojibwe-indianerna i Fond du Lac skriver i ett protestbrev till Minnesotas naturresursdepartement;

”Vargen är en del av vår skapelseberättelse och därför har många ojibwe en stark andlig relation till vargen. Många ojibwe anser att vargens öde är tätt knutet till alla ojibwes öde. Av den anledningen anser Fond du Lac-stammen att jakt och infångande av vargar är otillbörligt.”

Den federala regeringens avsikt var att delstatsmyndigheterna skulle samråda med områdets ursprungsfolk när det gäller vargstammens utveckling och eventuell flytt av och jakt på vargar. Något sådant samråd har inte skett och det är naturligtvis en faktor som ytterligare upprör den indianska befolkningen. Steve Mortensen som är ansvarig för naturresursförvaltningen hos Leech Lake-stammen skriver till delstaten;

”Det råder stor oro över att vargar kommer att jagas för nöjes skull. Många stammedlemmar känner att vargar är deras bröder och att de måste respekteras som sådana.”

James Zorn på Great Lakes Indian Fish and Wildlife Commission, som representerar elva ojibwe-stammar i Minnesota, Wisconsin och Michigan säger;

”Vi ser vargarna som våra lärare, som lär oss om jakt och om att arbeta tillsammans i utvidgade familjegrupper. Vargar exemplifierar uthållighet, beskydd, intelligens och visdom.”

Dessa uttalanden tyder på att motståndet mot vargjakten i Minnesota kommer att fortsätta och förhoppningsvis också tillta under sommaren. Men vad kan vi lära av detta? Kontemplera vad de olika ojibwe-företrädarna säger i sina uttalanden; att vargar är våra syskon och våra lärare och att människornas öde är sammantvinnat med vargarnas. Jag vill betona att dessa uttryck inte ska ses som metaforer eller som symboliska stöduttalanden för vargen. De uttrycker en livssyn som i grunden skiljer sig från den västerländska; vargarna är verkligen våra syskon och lärare och deras och våra öden är tätt sammanlänkade. Allt är ett och hänger samman. På riktigt.  

Hybris, kalhyggen och vargattack

Gryningsdiserna har väckt mig tidigt den gångna veckan och jag har tagit löprundor strax efter soluppgången i härlig morgonsvalka och ackompanjerad av trädgårdssångare, svarthättor och gök. Men de naturliga morgonljuden har också störts av långtradare som dånat fram längs den smala vägen fullastade med tall och gran från flera pågående stora hyggen i trakten. Timmerbilarna kör i stort sett dygnet runt – ibland med tämligen magra trädstammar för den till synes omättliga massaindustrin.

En av mina grannar – en pensionerad skogsarbetare – ojar sig över slanorna som transporteras iväg; förr skulle träden vara 100 år innan de höggs, sedan blev det 80 och nu huggs de vid 60. En annan gammal skogsarbetare som jag brukar möta på mina löprundor längs skogsvägarna är bekymrad över alla fågelbon som demoleras när man kalhugger på våren och försommaren.

Jag är också bekymrad över skogsindustrins härjningar, som fullständigt nonchalerar hänsyn till ekologiska kretslopp och biologisk mångfald. Dess omstöpning av skogen till monokulturella gran- och tallplantager utarmar inte bara nuets skogar och djurliv utan framför allt framtidens. Avverkningsindustrins extrema oljeberoende innebär dessutom att kalhyggesbruket är fullständigt ohållbart på sikt. Från en ekonomisk ståndpunkt torde det även vara långsiktigt olönsamt – i synnerhet med tanke på att det omintetgör många andra viktiga framtidsnäringar som bygger på levande och mångfaldiga skogar, som olika varianter av träförädling, djurbete, bär- och svampplockning och annan matinsamling, fiske, turism och jakt. Man kan säkert ifrågasätta om skogsindustrin verkligen är lönsam ens på kort sikt.

Detta är några av tankarna som uppstår när timmerbilarna skramlar förbi – och då ser jag också kopplingen mellan dessa kalhyggen och den tragedi som nyligen utspelade sig i Kolmårdens djurpark när en grupp vargar attackerade och dödade en djurskötare (om det nu var så det gick till). Vargattacken var en sorts svar från naturen på en bisarr och befängd idé, nämligen att inte bara hålla vilda djur inspärrade i en djurpark utan dessutom genom flaskuppfödning och andra metoder försöka tämja dem, eller ”socialisera” dem som de djurparksansvariga kallar det. Men hallå; vargar är sociala djur som socialiserar sig själva. Att kalla domesticering av vargar för socialisering är vilseledande eller i värsta fall uttryck för djup okunnighet. Den domesticerade vargflocken i Kolmården var helt onaturligt sammansatt utan alfa-hanne och alfa-hona där resultatet blev en märklig flock som är vare sig varg-socialiserad eller fullt domesticerad. Att behandla vargar på detta vis är uttryck för mänsklig hybris – liksom att tro att man kan kontrollera en sådan varggrupp och förutsäga dess beteende. Vargarna gillade det inte. Naturen slog tillbaka. Vargar ska behandlas med den respekt och ödmjukhet som tillkommer vilda djur.

Den attityd som ligger bakom industriskogsbrukets kalhyggen är ett uttryck för samma sorts mänskliga hybris som manifesteras i djurparker. En hybris som ger människan rätt att efter eget godtycke använda andra arter och existensformer utan minsta inslag av respekt för de andras rättigheter och behov. På liknande sätt som Kolmårdens ledning tror skogsindustrins ledarfigurer att de kan kontrollera och förutsäga hela ekosystems beteende. Men räkna med att skogen, precis som vargarna i Kolmården, ”vantrivs i kulturen” (för att använda ett begrepp från Freud) och på ett eller annat sätt kommer att göra motstånd, slå tillbaka, bita ifrån.

Allt är ett och hänger samman. Allt har liv och medvetande och det gäller för människan att förstå och ödmjukt acceptera sin plats i Det stora kretsloppet.

Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)

Behöver vargen en armé?

”The Wolf Armys mål och syfte är att rädda vargarna från fortsatt förföljelse och utrotning genom att grunda ett nätverk av människor, stärka oppositionen, kunskapen, kontakterna och de ekonomiska och politiska krafterna för att nå vårt mål.” Så lyder programförklaringen för en ny sajt på internet - Wolf Army Sweden . Wolf Army grundades i Sydafrika 2005 av Vincent Arthur Kennard, ex-militär och författare till boken The Wolf Chronicles. Nätverket har etablerats i flera länder och nu alltså även i Sverige.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (2)

Att ordet varg kan kombineras med hur många olika svärord som helst blev jag varse när jag såg SVT-dokumentären Vargkriget. I den öser anonyma varghatare med förvrängda röster ur sig sitt bottenlösa varghat, som måste betecknas som rent patologiskt. De hävdar att de ingår i en sorts väpnad gerillarörelse som hittills tagit livet av 26 vargar – med kulor eller med gift. Ingen vågar skvallra om dessa marodörer för polisen på grund av rädsla för repressalier och i programmet hotade en av milismännen dem som försöker stoppa den illegala vargjakten med att de kommer att gå samma öde till mötes som vargen.
Det påminner onekligen om de kriminella mc-gängens metoder, men här sägs förövarna vara människor som lever ett vanligt Svenssonliv förutom att de mördar vargar i hemliga sällskap. Om programmets beskrivning av milisjägarna stämmer borde Säpo för länge sedan ha intresserat sig för och kartlagt grupperna – de utgör ju ett hot mot det demokratiska systemet. Och självfallet borde de lagföras.
Men jag undrar om inte programmakaren Peter Andersson fallit för sin egen mediedramaturgi. Varghatarna har självfallet ett intresse av att visa upp sig som starkare och mer organiserade än vad de antagligen är – inte minst för att blåsa upp sin egen stukade självbild och för att fortsätta sätta skräck i eventuella motståndare och tjallare.
Hur som helst gav dessa personer rikhaltiga inblickar i hur mänsklig hybris resonerar och förhåller sig. Varghatet har sin grund i att vargen konkurrerar om villebrådet som dessa personer anser sig ha ensamrätt till. När vargen dödar ett bytesdjur är det grymt bortom allt vanvett, medan jägarnas eget dödande beskrivs som ”förvaltning”. Men nu är vargen ett faktum som det helt enkelt gäller för människan att förhålla sig till. Den går inte att utrota en gång till i Sverige. De vargar som klarar sig undan legal och illegal jakt förökar sig villigt och nya vargar kommer vandrande österifrån. Vargarna rör sig med Moder Jord, varghatarna rör sig mot. Därför är deras kamp i det långa loppet dömd att misslyckas. För varje varg de skjuter skjuter de sig själva i foten. Deras hat och karma kommer obönhörligen att hinna ifatt dem. Vargen däremot representerar framtiden. Den ingår som en viktig beståndsdel i ett nordiskt landskap i harmoni och balans. Den har kommit för att stanna. Så är det och så kommer det att vara.

Skaparen kommer att visa sig som en varg

- Vi kan inte förlita oss på det moderna samhället för att överleva. Det är upp till oss alla att lära oss hur vi ska leva med naturen – vi kan inte förlita oss på civilisationen utan måste själva veta hur vi ska försörja oss.
Så skulle man kunna sammanfatta kärnan i budskapet från shoshone-indianen James Trosper som framträdde på Etnografiska museet i Stockholm på fredagskvällen den 26 februari. Trosper är bland mycket annat ledare för shoshonernas soldans.
Trosper fick frågor bl a om shoshonernas syn på vattnet och på vargen – frågor som har bäring också för oss i Sverige. Så här tolkar jag hans svar:
- Vattnet är mycket heligt för oss shoshoner och vi använder det i alla våra ceremonier. Vattnet har en själ och den lärde människorna vattensången som är en av våra viktigaste sånger. När vi i soldansen har fastat i tre dagar och tre nätter sjunger vi vattensången innan vi till slut får dricka. Då har vi en ödmjuk attityd till vattnet och öppnar oss för dess kunskap.
- Vargen har återinförts i Wyoming och det är jag mycket glad för. Vi berättar vinterhistorier med budskap. Ofta handlar de om coyote som gör fel saker och lär oss hur vi inte ska göra. Vargen däremot gör saker rätt och har en upphöjd position i våra berättelser. Vargen, buffeln och örnen är heliga och har speciell kraft och medicin för oss. Skaparen kommer att visa sig som en varg när han återkommer till jorden.
Man kan verkligen undra om de svenska vargjägarna har kläm på vem det är som de skjuter på.
Kvällen på Etnografiska museet ingick i en turné i Sydsverige som arrangerades av Klimatvågen . James Trosper inte bara talade utan dansade också i full utstyrsel som framgår av bilden ovan. Mycket imponerande. Detsamma kan sägas om trummaren/sångaren Verlon Gould som trots en rätt så aktningsvärd ålder falsettsjöng med obruten röst och trummade minst lika hårt som Gimle drummers en gång gjorde. Minnesvärt från kvällen var också Sofia Karlssons kongeniala tolkningar av ett par Dan Andersson-dikter.

Radiosändare vs medlevande kunskap

För första gången på drygt 100 år finns det varg i Stockholms län. Det började ifjol med att en ung hane med ryskt eller finskt påbrå vandrade ner i Rialatrakten och sedan stannade kvar. Under hösten fick han sällskap av en ung hona, som nu löper och det innebär att det kan bli ungar framme i maj.
Allt detta är gott och väl och man tycker att paret borde lämnas ifred, men då bestämmer sig länsstyrelsen för att förse också honan med en radiosändare. I ett inslag i SVT:s lokala nyhetsprogram ABC fick vi se hur den fina honan sövdes med ett bedövningsskott, vägdes, mättes och undersöktes på alla möjliga vis innan hon slutligen försågs med ett rejält halsband med en radiosändare. Motiveringen är att man vill veta hur vargar lever i ett så pass befolkat område, vad de livnär sig på etc.
Detta kan vara att spela varghatarna i händerna. Det har hänt förr att de lyckats pejla in sändarförsedda vargar och avlivat dem. Och detta visar i blixtbelysning den kvalitativa skillnaden mellan västerländsk och ursprunglig vetenskap (native science).
Västerländsk vetenskap närmar sig det som ska studeras som ett objekt som den försöker lära känna utifrån, från utsidan, t ex genom att hänga på en radiosändare på en varg. Ursprunglig vetenskap däremot är relationell, den ser kunskap som ett resultat av en process där man samverkar och samspelar med det som studeras. Det är ett sätt att lära känna företeelser inifrån och bygger på synen att det inte finns någon dualism mellan den som studerar och det som studeras – de är delar av samma livsväv. Det blir en annorlunda kunskap och ofta dessutom en bättre kunskap. Den som tvivlar på det kan läsa Ynge Ryds bok Ren och varg. Samer berättar. (Läs recension här ). De gamla samernas kunskap om såväl renen som de vilda djuren är otroligt djupgående, detaljerad och imponerande. De kan t ex berätta om vargens blick när den anfaller en ren, att den inte hör något just när den hugger och varför den inte är ett hot när den ylar. Denna otroligt rika kunskap har de fått genom att leva med djuren, genom att delta i naturens processer, genom att lyssna på de gamlas berättelser och genom intuition. Ett ödmjukt och överlägset sätt att skaffa sig kunskap som kommer att behövas i allt större utsträckning för den som vill leva i harmoni och balans med skapelsen.

Vargavinter – tid för vargen och skogsarbete

Isen har lagt sig i Bottenviken och det kan gynna vargen. Fritt fram för vargar från Finland och Ryssland att traska över isen till Sverige. Ni är så välkomna så! Det är extra viktigt nu efter årets skandalösa licensjakt på varg att vargstammen tillförs nya individer och gener utifrån. Människor runt om i Sverige håller just nu ceremonier för vargens överlevnad, för att den ska lyckas med sina parningar och få många valpar (underskatta inte dessa ceremonier!). I Roslagen tycks det som att ett vargpar håller på att bilda familj och det är naturligtvis ett välkommet tillskott till mångfalden i landskapet, som ju skadats allvarligt av skogsbruk, jordbruk, jakt och andra mänskliga aktiviteter.
På torsdag den 4 februari hålls en mer ordinär manifestation för vargen. För andra året i rad firas då Vargens Dag med en manifestation på Stortorget i Örebro mot vargjakten. Bakom Vargens Dag står medlemmar i föreningarna Nordulv och Svenska Rovdjursföreningen . I Örebro talar bland andra Djurskyddets styrelseledamot Sven-Erik Alhem:
- Våra få överlevande vargar liksom alla naturälskande människor i landet behöver denna manifestationens dag för att framhålla människans ödmjuka förhållningssätt till vargen och dess levnadsbetingelser i vårt land.
Vintern är vargens säsong men den är också säsong för människor som använder skogen på ett ödmjukt sätt, t ex för att hugga sin vedbrand och då inte bara respekterar skogens mångfald utan kanske rent av ökar den. Den sympatiska bloggen Skogen hyllar i en text det manuella skogsarbetet på ett så sinnligt sätt att det kliar i nävarna att ta tag i sågen och yxan. ”Få sysslor kan vara så - konstigt nog med tanke på hur hårt jobbet är - rogivande som skogsarbete vintertid”, skriver Johannes Söderqvist från Värmlands skogstrakter. Och den egenhuggna veden är rätt från Moder Jords synpunkt också: ”Att leva av det man kan producera där man lever är nästan alltid en i miljöhänseende överlägsen metod.” Texten illustreras av fina bilder på hur ardennern Lazy hjälper till i skogsbruket.

Fångar rymde – alla sköts

Det finns flera filosofiska lärdomar att dra av de tragiska händelserna i djurparken i Höör i helgen där hela vargflocken på tolv individer sköts sedan ett antal av dem – bl a alfahonan – hade rymt ur sitt hägn, tagit sig in i andra djurhägn och spridit panik som höll på att anta kaosartade former.
En är att det i grunden är fel att hålla vargar inspärrade – oavsett hägnets storlek eller stängslets karaktär. Vargar vill vara på rörlig fot. De är inte hundar och deras frihetslängtan är så stor att den inte kan kontrolleras av människor, även om dessa skulle vara välmenande.
En annan är att människa och varg inte ska umgås alltför nära. Det handlar om respektfullt avstånd som utgår från att både människa och varg är delar av Det Stora Kretsloppet där de har olika funktioner och intressen. När intressena kolliderar får man lösa det på ett sätt som ömsesidigt respekterar alla parter.
En tredje är att vargar antagligen intuitivt känner av när något negativ inträffar för artfränder någon annan stans. Oron i vargflocken i Höör hade antagligen att göra med det kaos som den licensierade och galna vargjakten ställde till med under den första veckan i år. Att Sverige på kort tid utmärkt sig som ett negativt globalt exempel genom att skjuta minst 39 vargar är ett pinsamt uttryck för mänsklig hybris som det inte kan komma något gott ur.