Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.

Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.

Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.

I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.

Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.

Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.

Omställning kan bara skapas underifrån

”Framför oss reser sig en väldig vägg. Vi står inför ett episkt sammanflöde av kriser och tillbakagång. Och vår okunskap är bedövande... Men hur många svenskar har kunskap om oljetoppen och resursväggen? Om slutet för tillväxtfabriken? Om att industriålder, välfärdssamhälle och shoppingkultur snart tillhör historien?”

Den som ställer de retoriska frågorna är Björn Forsberg i boken Omställningens tid – Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid (Karneval 2012). Han har skrivit sin bok ”för att visa på vilken framtid vi kan skapa. En möjlig framtid och ett alternativ till det resurskrig som följer om vi inte väljer omställningsvägen. Att utvecklingen ligger i våra egna händer kan inte nog starkt inskärpas när en fördjupad global kris nu följs av snabbt förvärrade motsättningar.”

Omställningen sker inte av sig själv utan bygger på vår egen förändringsvilja och det är just där som Forsbergs bok vill vara ett kreativt bidrag till en annan (och bättre) värld. Detta är en mångfacetterad och resonerande bok som jag rekommenderar alla som känner ”obehag i kulturen” (för att låna ett uttryck från salig Freud) att ge sig i kast med – för att få impulser och inspiration om vad som behöver och vad som kan göras för att göra reträtten ut ur industrisamhället så skonsam som möjligt.

Forsberg bygger på samma kunskapsbas som Peak Oil-teoretiker och civilisationskritiker som Richard Heinberg, John Michael Greer och Howard Kunstler men han tillför också en hel del egna erfarenheter från omställningsrörelsen. Han målar inte heller i svart-vitt utan vrider och vänder på de alternativ han rapporterar om för att visa såväl framsteg som svagheter. Det gäller t ex stadsodlingarna i världens forna bilhuvudstad Detroit, omläggningen av trafik- och energisystem i Portland, Oregon, och på Samsö, Danmark och det gäller ett av de mest genomgripande bortom-oljan-programmen som genomförts, nämligen på Kuba – för övrigt ett av bokens bästa kapitel.

Om man ska sammanfatta Forsbergs budskap utifrån hans egna och andras erfarenheter skulle det kunna skrivas så här; oljetoppen och resursväggen är nu, tillväxten är död, förnyelsebar energi och ”grön” teknik kan inte rädda systemet; förändringen/omställningen kan bara komma underifrån och bygga på ett nytt sätt att tänka, på en ny värdegrund där normer och värderingar måste vara i samklang med ekosystemen. En sådan värdegrund kan försätta berg och åtminstone krympa utrymmet för ohållbara beteenden.

Det där är ju lätt att skriva under på, liksom Forsbergs analys av vad som förblindar våra sinnen så att vi inte ser det uppenbara; tekniken pekas ut som vår största fiende som gör oss oförmögna att se de problem som tekniken faktiskt står svarslös inför. Forsberg gör sig också till talesman för en omdefiniering av ekonomin; ”Nyckelordet för ekonomin bortom tillväxteran är nedskalning.” I stället för en ohållbar global ekonomi ska vi bygga lokala ekonomier som samtidigt bygger social gemenskap och möjliggör balans med naturen. Omställningen är vårt livs chans till frigörelse från materialismens andefattiga och passiviserande livsform. Och vägen dit? Ja, den går via lokala initiativ som ger ”lust till framtiden”. Det gäller alltså att bygga glädjefyllda visioner och finna glädje i omställningen, som inte ska ses som en uppoffring även om den innebär en betydligt lägre materiell standard än vi har idag i t ex Sverige. För att omställningen ska få fart och så småningom omfatta hela samhällen behövs säkert djupgående kriser på många samhällsområden som kan generera förändringsvilja hos det stora flertalet människor. Framtiden skapas på Detroits bakgårdar skriver Forsberg hoppfullt, men vi måste komma ihåg att stadsodlingarna i Detroit och Havanna (liksom omläggningen av hela det kubanska jordbruket till att bli fossilfritt) inte har inletts förrän nöden har tvingat människor att ordna sin försörjning på egen hand.

Svagheten i Omställningens tid liksom i omställningsrörelsen i stort är att den inte går tillräckligt djupt i det som Forsberg kallar de djupa frågorna eller värdegrunden och det som jag brukar kalla livssyn. Andliga dimensioner undviks som pesten. Man talar gärna om ekosystem och respekt för andra arters rättigheter, men man tar aldrig steget fullt ut och förklarar att jorden faktiskt är ett levande, kännande och medvetet väsen, att Moder Jord inte bara är en metafor utan en reell beskrivning av det faktiska förhållandet; jorden är vår moder! Jag får en känsla av att Forsberg försöker skapa en ny värdegrund med hjälp av just sådant sätt att tänka som orsakat problemen och all naturförödelse. Medicinmannen Rolling Thunder sa när jag träffade honom 1982 att nedsmutsningen av jorden kommer ur nedsmutsningen av tänkandet och så ligger det faktiskt till.

Ett nytt tankesystem måste också växa fram underifrån, ur Moder Jord, och bygga på att allt är ett och hänger samman, liksom att allt har liv, medvetande och själ. När vi omfattar en sådan förståelse på djupet då blir exploateringen av naturen en omöjlighet. Men kanske kan en sådan djup förståelse hos tillräckligt många bara växa fram ur industrisamhällets kommande stora omskakningar? Hur som helst finns åtskilliga initiativ till sådana nya tankesystem på g världen över. Mycket av det beskrivs grundligt i Henrik Hallgrens bok Det gröna skiftet som idémässigt är en vassare bok än Forsbergs. Hallgren är också en av initiativtagarna till nätverket Lodyn där en djupgående kreativ idé-process satts igång. Jo, jag själv är också med på ett hörn i Lodyn och rekommenderar ett besök på hemsidan.

Kärlek och avsikt - Om rörelsen i universum (1)

Nu är det 2012 och många talar om en pågående medvetandeförändring som kan öppna upp för en övergång från industrisamhällets nuvarande destruktiva livssätt till ett samhälle, ett produktionssätt och ett liv i balans med Moder Jord. De senaste veckorna har jag fört samtal med en gammal vän, Jonas som är trädgårdsarbetare, om dessa frågor och om vilken rörelse som pågår både i det lilla och i det stora, i universum. Jag har delat upp en redigerad version av vårt samtal i två delar. Detta är del 1.

Jonas: Vi är nu vid ett vägskäl där det allt tydligare känns som att det andliga/magiska möter och förenas med miljörörelsen, naturen, jorden, floran och faunan och behovet av en hållbar utveckling och därmed blir "andligheten" på ett naturligt sätt politisk i den galna tid vi lever i och det kaos som skapas av civilisationens dödsryckningar. Detta leder i sin tur bort från andligheten som en hobby och konsumtionsvara.
På samma sätt måste vi normalisera de ekologiska matvarorna och myten om det goda livet på landet. Det räcker inte med att stilla sitt samvete med att köpa en ekologisk lyxmarmelad för 160 kronor, gå på spa-yoga och skaffa sig ett "Ernst"-torp på landet för att vara delaktig i en framtida förändring om man sedan ändå stressa iväg till reklambyråjobbet på måndag morgon med magkatarr i en stadsjeep med McDonald's kaffe i framsätet.
Man måste ju dagligen leva med respekt, ödmjukhet, empati och solidaritet med sin omgivning (att vandra i skönhet) självklart utifrån de förutsättningar man själv har och den medvetandenivå man nått fram till. Små val i vardagen som växer sig starkare allteftersom man själv blir starkare.
Vill man stå på barrikaderna och ockupera Wall Street så gör man det men det kan självklart likaväl handla om att vårda en ekologisk trädgårdsodling, förvalta gamla namnsorter av frukt och grönt i all stillhet. Eller varför inte både och.

JIE: Det är inte så många människor som har både den andliga dimensionen och industrisamhälleskritiken från vänster och som man kan kommunicera på ett djupt sätt med. Jag kanske dock inte delar din optimistiska syn på att andligheten håller på att bli politisk. Kanske är det så, men jag ser ju också frånvaron av politiskt perspektiv hos många "andliga" bekantskaper och å andra sidan, en fixering vid ett naturvetenskapligt synsätt inom miljörörelsen, som tycks svårt att vidga. Med politiskt perspektiv menar jag politik i en djupgående mening, alltså inte bara ett slags parollkritik av industrisamhället. Själv behöver jag få utmanande tankemässig stimulans och har just läst Tony Judts sista bok - en samtalsbok med titeln Thinking the Twentieth Century. Den tvingar mig att ta i när jag läser. Men den bok som på senare tid gett mig mest är dock Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall. Det är en fantastisk resa in i ett traditionellt tänkande bland ursprungsamerikaner som jag har recenserat här. Annars har jag varit djupt inne i arbetet med att översätta Runmagi och shamanism till engelska. Den kommer ut i april. Jag har också under vintern hållit i en studiecirkel i runmagi så runorna är mer eller mindre ständigt närvarande i livet. Och som vanligt bjuder de på märkliga drömmar och ibland en och annan hisnande insikt. Ditt mejl ramlade in just som jag hade slutfört en fröbeställning inför den kommande odlingssäsongen. Ingen tillfällighet förstås! Vi har ju tidigare talat om att de verkligt revolutionära sakerna äger rum under maktens radar, genom skapandet av temporära autonoma zoner som gamle Hakim Bey kallar det. Det pågår en hel del intressant inom omställningsrörelsen även om många människor där saknar ett djupare andligt perspektiv. De är mer intresserade av hur man praktiskt bygger en komposthög än av hur man samtalar med Moder Jord.

Jonas: Visst finns det en frånvaro av överbryggande tolerans från bägge läger som du säger, men jag känner små krusningar på vattenytan genom mina internationella kontakter som jag inte sett förut och strömningar som först verkar långsamma kan plötsligt få fart i kvantumhopp. Guds vägar äro outgrundliga och Kaos är granne med gud. Jag vet av erfarenhet att vårt land på många sätt är speciellt och extremt i sin lagomhet, vi är väldigt icke-andliga, logiska, praktiska och lite tröga och de andliga sökare som precis flytt undan det fängelset kan tänkas ha svårt att ta ett halvt steg tillbaka för att plocka med sig lite politik och praktiskt arbete in i sin nya världsbild. Jag har själv aldrig varit med i någon grupp, forum eller förening, förutom Rovdjursföreningen, och har svårt att kompromissa med människor som "vet" vad som är rätt och fel utan att ha personliga praktiska livserfarenheter. Jag är själv en social ensamvarg som de senaste 3-4 åren dragit mig undan för att meditera, fundera, förkovra mig och bara vara men känner nu att det är dax att ge mig ut i nya sammanhang med likasinnade för att dela erfarenheter och kunskaper samt realisera drömmar och idéer, men det får ske i sin egen takt. Jag har länge varit engagerad i vissa delar av den västerändska/anglosaxiska ockulta ritualmagiscenen med sina rötter i Mellanöstern via Grekland och renässansen, det är en del av mitt sökande, här har jag personligen lite lättare att acceptera att den är mer "bokig" och teoretisk, men när en engelsman nyss frågade mig om den nordiska traditionen sa jag att jag vill behålla den i skog och mark, ren och enkel, minimalistisk "som ett glas friskt källvatten med ett par isbitar i" Jag tror han förstod.
Vi är nu vid en punkt där det måste ske en korsbefruktning av de olika lägren. En trädgårdsmästare, permakulturodlare eller Peak Oil-intresserad miljöforskande ekolog eller biolog kan inte längre bara luta sig tillbaka på det praktiska eller vetenskapliga och därmed blunda för det gudomliga medvetande som genomsyrar allt liv på jorden. Utöver att vara "klimatsmart" och jobba ekologiskt (som jag ser som en absolut självklarhet) så måste han/hon även bygga upp en relation med de osynliga andliga krafter som omger oss i flora och fauna.
På samma sätt så kan inte längre en ockultist, wicca-utövare eller en mer allmän andlig sökare anta att "personlig utveckling" endast sker i ett vakuum som främst handlar om MIG och MITT välbefinnande i en isolerad fantasivärld utan praktiska och politiska aspekter och konsekvenser och där Moder Jords magiska kraft är något man läser om snarare än gräver och planterar i. Föst då kan vi komma vidare till nästa steg.

Del 2 av Jonas och mitt samtal om rörelsen i universum kommer snart.

Maskin-imperiet under demontering

Det finns ett gemensamt mönster för hur imperier går under. Historiskt sett har nedgångsprocesserna varit komplexa och utdragna – ofta har de sträckt sig över flera hundra år. Det är många faktorer som har samverkat och de direkt utlösande orsakerna kan skilja sig åt (överutnyttjande av naturresurser, militära angrepp utifrån, naturkatastrofer etc) men gemensamt är att imperier går under när de blivit alltför komplexa.
Upp till en viss nivå är komplexiteten och den därmed sammanhängande storleken en positiv och dynamisk faktor, men någonstans, någon gång når alla imperier en punkt när komplexiteten blir alltför komplex och blir en tärande och rent av destruktiv faktor. Det krävs mer resurser för att upprätthålla samhällets komplexitet än vad komplexiteten ger tillbaka. Det kan handla om svårigheter att försörja en svällande stadsbefolkning, problem med att underhålla stora konstbevattningssystem, storskaliga jordbruksmetoder som eroderar bort matjorden, tekniska system som bryter samman, kostsamma militära äventyr och maktstrukturer som inte längre går att vare sig motivera eller underhålla.
Ta alla stora imperier som uppstått och försvunnit under den mänskliga historien och ni hittar samma mönster: i Babylonien, Indien, Kina, inka- och maya-imperierna, Romarriket, de spanska, brittiska och sovjetiska imperierna och nu också USA-imperiet.
När vi använder ord som sammanbrott, undergång, implosion eller demontering för det tankarna till snabba och katastrofala förlopp, men de flesta imperier har imploderat så långsamt att invånarna kanske inte ens märkt eller förstått att imperiet befunnit sig i fritt fall. Som den amerikanske ärkedruiden John Michael Greer har påpekat handlar en imperieundergång snarare om att rulla nedför en sluttning än att störta rakt ner i ett bråddjup. Och under nedgångsprocessen kommer också perioder av tillfällig stabilisering och rentav uppgång, t ex när det gäller materiella förhållanden.
Det brittiska imperiets nedgång inleddes t ex redan efter första världskriget men accelererade under och efter det andra världskriget. Fynden av Nordsjöolja, liksom den finansiella sektorns snabba tillväxt, hejdade tillfälligt nedgången under 1980- och 1990-talen men nu är den i full sving igen.
Sovjetimperiets implosion gick snabbare av flera specifika orsaker, bl a den ohållbara krigföringen i Afghanistan, kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl och det alltmer korrupta politiska systemet.
USA-imperiet då? Ja, frågar ni mig så säger jag att nedgången inleddes med förlusten i Vietnamkriget som ägde rum samtidigt som USA:s ställning som ledande industrination urholkades, med så kallade rostbälten av nedlagda industrier i norra och nordöstra USA. En tredje viktig faktor var att USA redan då, på 1970-talet, blev en oljeimportör i stället för oljeexportör. Sedan har nedgången delvis maskerats av finanssektorns uppblomstring (vars komplexitet var starkt bidragande till krisen 2008 och spelar en viktig roll i den kommande, fortsatta nedgången) och kontinuerlig krigföring i t ex Irak och Afghanistan. Men ”den enda supermakten” (till följd av sovjetimperiets implosion) har tänjt sina militära resurser till det yttersta och ihåligheten i dess makt är uppenbar, även om den amerikanska krigsmakten fortfarande besitter en enorm eld- och förstörelsekraft. Att det är det militärindustriella komplexet som har makten i detta imperium framgår med all önskvärd tydlighet av president Obamas senaste regeringsrockad: CIA-chefen Panetta blir försvarsminister medan chefen för Afghanistaninsatsen general Petraeus blir ny CIA-chef.
Hur kommer då Sverige in i detta sammanhang? Jo, vi är en del av industricivilisationens imperium, som vi också kan kalla maskincivilisationens imperium eller maskinimperiet. Vi följer med i nedgången. Det finns många tecken på att även det svenska samhällets komplexitet nått sådana nivåer att den har blivit en nedbrytande faktor. Hela privatiseringsvågen när det gäller allmän, gemensam egendom, i form av utförsäljning eller så kallad avknoppning är ett uttryck för denna process. Stora och viktiga sektorer av samhället har gjorts ogenomskinliga, alltmer komplicerade och svåra att överblicka. Jag tänker på sådant som bolagiseringen och uppsplittringen av SJ i ett antal bolag med ansvar för delområden av infrastrukturen. Resultat: kaos och oklara ansvarsförhållanden. Eller ta skolan – en av industrisamhällets grundbultar: avknoppad, utsåld, fragmentiserad och ”övervakad” av ett skolverk utan muskler och verktyg. Eller elproduktion och –distribution: konkurrens som inte är konkurrens utan oligopol med en inriktning som konserverar bestående produktions- och konsumtionssystem.
På vår rullning nedför industricivilisationens slänt kan det vara viktigt att återreglera mycket av det som avreglerats och skingrats för vinden – inte minst för att det underlättar den omställning som industrisamhället förr eller senare måste igenom för att vi människor ska kunna leva i balans med Moder Jord. Redan under rullningen nerför är det viktigt att vi som individer och kollektiv börjar ställa om våra sätt att tänka, producera och konsumera, resa och bo. Att börja omställningen nu är ett sätt att bidra till maskinimperiets demontering. Att maskincivilisationen närmar sig sin bortre parentes bör vi hälsa med glädje eftersom det kan bana väg för ett nytt och bättre sätt att leva.

Att hitta kraft och hopp i mörkret (2)

Hur förbereder man sig för industricivilisationens nedgång och sammanbrott? På webben kan man hitta alla möjliga attityder – från att utöva fredliga påtryckningar vid FN:s klimatkonferenser eller sätta sin digitala signatur under upprop mot Islands valjakt till att förespråka sabotage för att påskynda sammanbrottet eller att bygga upp alternativa jordbrukssamhällen på landsbygden. På bloggen The Story of Here ger Alan Wartes läsarna fredliga och kreativa alternativ som bygger på närvaro och handling i nuet. Hur kan man förbereda sig för svåra omställningar och samtidigt leva väl här och nu?
Wartes som tillsammans med sin hustru driver en handelsträdgård (urban farm) i Denver, Colorado, skriver att de flesta som har börjat inse omfattningen av den omställning som mänskligheten står inför under de kommande åren beskriver sitt tänkande och sina handlingar som ”förberedelse”. Detta är ett adekvat ord men ofullständigt, menar Wartes, eftersom dess fokus enbart ligger i framtiden.
- Förberedelse ser alltid framåt även när den medför lämpliga handlingar i nuet. Faran är att detta kan leda till ett liv som för alltid är uppskjutet, och som väntar på en signal från någon utomstående källa om när det är dags att verkligen göra det som man har förberett sig för.
Wartes använder uttrycket ”en handgjord värld” för att beskriva hur världen kan komma att gestalta sig efter Peak Oil och andra omställningar – ett uttryck han lånat från James Howard Kunstlers framtidsroman A World Made by Hand. Men en handgjord värld behöver inte vänta på att något ska kollapsa:
- Det handlar inte så mycket om ett tillstånd i världens affärer som ett tillstånd i hjärta och medvetande understött av mina händers arbete. Det är den värld som jag redan hjälper till att skapa tillsammans med min familj och mina grannar. New Leaf Gardens – vårt urbana jordbruk på ett halvt tunnland – är inte en anakronism, det är prototypen för vad som komma skall.
Vi har släppt vår tro på ”tillväxtens kult” fortsätter Wartes:
-Om jag väljer en handgjord värld i det dagliga livets små ögonblick så kommer jag att vara redo för framtiden när den kommer. Och vem vet – kanske kommer människor omkring mig att bli inspirerade till att göra likadant? Med våra händer upptäcker vi, dag för dag, ett alternativ till galenskapen runt omkring oss. Vad tror ni? Det kanske inte är så svårt när allt kommer omkring.
- Jag vill att det outhärdliga oljudet från den här maskinkulturen ska sluta så att vi kan fortsätta med ett liv som är hårt, men också gott.
Nästa bloggtext handlar om hur man kan använda ceremonier för att transformera sin förtvivlan till positiv handling.