Moder Jord talar (3)

Detta är del tre i serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok där jag skrivit ner rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. 

Ceremoni

Jag häller mjöd
tre gånger på blotstenen.

Árs ok fridr.

Åkallar de sex
riktningarna
söker visdom
kraft
tålamod
och visioner.

Inte för egen del.

Sjunger mig
skallrar mina skallror
mullrar min trumma.

Ett uppgående
som bryter sönder
som släpper loss
isbjörnskäftarnas malande
till slamsor

för att sedan sätta samman
och se igenom
allt.

Det ljus som avslöjar
hemligheterna
som ger insikter i det fördolda
finns som ett strömmande.

Det går alltid nerifrån
och upp
ur Jorden.

Ibland hörs det
nästan som om det passerade
en vindharpa
upphängd i en björk
innan lövverket tätnat.

Oftast i skymning
eller gryning
då det väger
mellan världarna
och passagen
är fri.

Moder Jord talar (2)

Här fortsätter serien med texter från en drygt 30 år gammal anteckningsbok med rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag åter läser texterna känner jag igen varenda situation och slungas åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa upplevelser i en serie bloggtexter. Här är del 2.

Utesittning

Jag somnar
i den ljumma
augustinatten
just som månen
i söder
slukas av ett jättelikt
svart moln.

Alla ljud är så nära.
De betande korna
på andra sidan Svartån.
Långt i norr
ett intensivt åskväder
som mullrar utdraget
och bländar månen.

Jag sover djupt
och drömmer
om en man
som ligger ute
på samma sten som jag.
Bara ett järngaller
skiljer oss åt.

Jag vaknar strax före
soluppgången.
Någon startar en traktor
för att pumpa upp vatten
till en torr beteshage.
Hans närvaro
är i mig.

När solen glider över
skogsbrynet
kommer en sång
till mig
och ur mig.
Entonigt glider den ner
från stenen och ut över
ungskogen.
Hej Sol!

En man
insvept i en filt
på en stor sten i norra Uppland
hälsar solen
med en entonig sång.
Allt eftersom soluppgången
rör sig västerut
hälsas den av andra
män och kvinnor
på många andra platser.
De är övertygade om
att solen tog sig över
horisonten
tack vare deras sånger.
Alla andra sover
och tror att solens uppgång
är självklar.

De skulle bara veta!

Moder Jord talar (1)

Häromdagen kom en gammal anteckningsbok från början av 1980-talet fram. Ingenting sker av en slump så jag började läsa. Boken innehåller rapporter från egna utesittningar, ceremonier och landskapsgång – nedtecknade som en sorts poesi. När jag läste texterna kände jag igen varenda situation och slungades åter in i de gamla drömspåren. En märklig känsla. Jag delar nu med mig av dessa drygt 30 år gamla upplevelser i en serie bloggtexter. Varsågoda!

Urskogsvandring

Jag stirrar
i det strömmande vattnet.
Forsen
mumlar om
vattnet i mina ådror
som faller
och är av vatten.
Kråka
blickstilla
iakttar mig
från toppen av sin al.

Vandrar
i mitt inre landskap.
Bäck
ringlar
under kullfallna träd.
Porlet öronbedövande
i tystheten.
Ljuset faller ner
i tunnlar.
Träffar också mig.

Höstskogen
står uppochner
i sjön.
Dimmorna driver.
Hackspett hackar
i torr tall.
En and
landar långt ut
och långt
in.

Jag tackar martallarna
för att de
fullgör sina uppgifter.
Försöker finna mina egna.
Korp
visar sig
rakt ovanför.
Vänder snabbt
som om
den visste.

Plötsligt
finner jag
min kultplats
djupt inne
bland
vindfällda träd
torrakor
och mossa.
Hjärtat bankar
och jag vill vara
ensam.
Bara nötskrika
raspar.