Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Vägtamskvädet – med runstavar under tungan

Vägtamskvädet går också under namnet Balders drömmar. Versionen här är tolkad av Edvin Thall (1913) med tillskott de första nio stroferna enligt Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956). Vägtam eller Vegtam är ett av Odens många namn och betyder den vägvane. Namnförklaringar efter texten.

1.
Asarne hastade alla till tinget
och asynjorna alla att rådslå;
och om det de mälte, de mäktige gudar,
vi Balder hade så hotande drömmar.
2.
Tryckande tyckts honom tunga sömnen,
svunnen i sömnen synts hans lycka:
asarna sporde med djupsint spåkonst,
om onda drömmen ofärd bådade.
3.
Domen blev att dödsvigd han var,
allas älskling, Ulls frände:
främst gav det ångest åt Frigg och Svavner
och de rådandes rad: råd måste läggas.
4.
Ut skulle bud sändas och alla väsen
bedjas om trygghet att Balder ej skada:
gavs då allsköns eder om skoning,
Frigg fick de fasta löftena.
5.
Valfader fruktar dock vansklig utgång,
tyckte, att hamingjor hållit sig undan;
han asarna kallar och kräver ett rådslut;
vid denna målstämma vart mycket ordat.
6.
Upp steg Oden, åldrige skaparn,
och lade Sleipner sadeln på;
nedåt han red åt Nifelhel till,
mötte hunden, som ur Helriket kom.
7.
Blodig var han på bröstet framtill,
käften var mordglupsk, käken hängde;
skall gav han och skräckligt glupade,
mot galdrars fader gläfste han länge;
8.
Fram red Oden, färdvägen dånade,
helt till Hels höga hall:
Oden red öster om porten,
där han väl visste en völvas grav.
9.
För leda trollkonan likgalder kvad han,
mot rymden i norr såg, runstavar inlade,
forna formler och frågor ramsade,
tills tvungen hon kvad med tunga av död.
10.
”Vem är den mannen, okänd för mig,
som tvang mig att vandra mödande vägar?
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn,
vättes av daggen, död var jag länge.”
11.
”Vegtam jag heter, är Valtams son;
från Helriket tälj mig, jag vet om himlen:
för vem äro bänkarne med blänkande ringar
och sätena fagert flödande av guld?”
12.
”Här står för Balder mjödet bryggt,
skira drycken av skölden täckt;
asmegerna här vänta på asen.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
13.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva?”
14.
”Had bär hit ned äroträdet höga,
han skall Balders bane varda
och Odenssonens ålder röva.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
15.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
vem giver hämnd för hemska dådet,
och bringar å båle Balders bane?”
16.
”Rind föder Vale i västerns salar;
Blott en natt gammal Odenssonen hämnas;
sin hand ej han tvättar, ej huvudet kammar
förrn till bålet han bär Balders fiende.
Nödgad talte jag nu må jag tiga.”
17.
”Tig ej völva, fråga vill jag;
förkunna mig allt, som än jag vill veta:
säg mig de mör, som sörja må
och mot himlen kasta halsarnes slöjor?”
18.
”Du är ej Vegtam, den som jag trodde,
förr är du Oden, åldrige skaparn!”
”Du är ej völva, ej vis kvinna,
Förr är du trenne tursars moder!”
19.
”Hem rid Oden, var i hugen stolt:
ej kommer en man att mer mig få se,
förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas
och till gudarnes fall fienderna komma.”

Förklaringar.
Strof 3: Svavner = Oden.
Strof 5: Valfader = Oden.
Strof  14: Had = Höder.

Nästa avsnitt: min egen analys av Odens likgalder och Vägtamskvädet. Varför gråter nornan?

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.