Sejd 5.0 - omarbetad och uppdaterad manual

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle. Jag var en av fyra medförfattare som alla var verksamma i det shamanska nätverket Yggdrasil. Boken blev väldigt populär och tog snabbt slut. Den nya upplaga som Vattumannen gav ut 1988 var betydligt mer omfångsrik och sålde också slut på några år.

Först 2004 kom en ny utgåva och då stod jag ensam som författare och förläggare. Eftersom den nya utgåvan på avgörande sätt skilde sig från de tidigare fick den titeln Sejd 3.0. Jag la där stor vikt vid att sätta in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Sejd 3.0 byggde på erfarenheter och insikter som jag hade skaffat under nära 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA.

Nya teoretiska och praktiska insikter nödvändiggjorde en rejäl omarbetning som kom ut 2010 under titeln Sejd 4.0. Sex år har gått sedan dess – den stora kosmiska dansen har genererat mängder av ny kunskap och det är dags att införliva dem i en ny utgåva. Boken som just har kommit från tryckeriet skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor och heter därför Sejd 5.0. Med nya perspektiv om synkroniciteter och arketyper och insikter från kvantfysik och alkemi försöker jag här utveckla shamanismen i en kreativ riktning.

Sammanfattningsvis är Sejd 5.0, precis som de tidigare utgåvorna, en introduktion till shamanismens kärna utan alltför många pekpinnar. Den är tänkt att fungera som en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld – både för nybörjaren på området och för den mer erfarne, vare sig hen är ute efter praktisk vägvisning eller teoretisk förståelse.

Sejd 5.0 är på 90 sidor, formatet är A5 och den är spiralbunden. Priset vid beställning från mig är 180 kr + porto. Det går också bra att beställa hos Adlibris, Bokus och Bokbörsen.

Räcker det med lite alkemi?

Wolfgang Paulis världsur

C G Jungs bok Psykologi och alkemi kom ut på tyska 1942 och på svenska 1999 (Natur och Kultur). I år, 2016, har den hittat hem till mig. Jag har tangerat alkemin bl a i mina studier av synkronicitetsfenomenet. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte utarbeta en ny teori där de sammanfogade kvantfysik, djuppsykologi och alkemi – dock utan att lyckas. Andra har fortsatt med de försöken och det har gjort mig nyfiken på alkemin i sig. Och vad kan vara en bättre introduktion till detta komplexa område än Jungs bok?

Som alltid är Jung väldigt grundlig. Han fullkomligt frossar i citat och bilder från alkemistiska skrifter, framför allt från perioden 1500-1700. Den inledande halvan av boken utgörs av drömanalyser och känns kanske inte helt självklar i en bok om alkemi om det inte vore för att drömmarna kommer från en enda person, nämligen Wolfgang Pauli. Han hade ett otroligt rikt drömliv och en underbar förmåga att minnas detaljer ur drömmarna som rör sig på en väldigt arketypisk nivå och därmed också har beröringspunkter med alkemin. Jung har haft tillgång till flera hundra av Paulis drömmar men har här nöjt sig med att analysera 59. Den 59:e är den dröm som mynnar ut i visionen av världsuret som kanske bäst kan beskrivas som en kvantfysikers drömbeskrivning av den kosmiska symmetrin.

Den västerländska alkemin rör sig huvudsakligen inom ett kristet paradigm även om Jung betonar att den inte har sin grund i kristendomen utan i gnosticismen. Han skriver att alkemin vill fylla de luckor som kristendomen lämnat öppna och på så sätt är alkemin en sorts korrektiv till kristendomen. Den bygger på både tre-och fyrtalet och ser sin uppgift inte som att frälsa människan utan att frälsa materien, att frigöra Gud och det gudomliga ur materien. Det sker genom att alkemisten i sitt hermetiska kärl – som måste vara runt och efterlikna kosmos – frambringar det som brukar kallas lapis, de vises sten, guldet, den filosofiske sonen m m. Jung ser klara paralleller mellan Kristusgestalten och stenen. Alkemisten förlossar med sitt verk den gudomliga energin ur sin smältugn och genomgår då också själv en transformation där stenen föds i hens inre och det sker en sammansmältning av det medvetna och det omedvetna, för att tala med Jung. När den naturvetenskapliga kemin började utvecklas på 1700-talet avvecklades samtidigt den materiella dimensionen av alkemin. Dagens alkemister arbetar därför i allmänhet inte med smältugnar och metaller utan enbart med den inre transformationen.

Jung tolkar alkemin med hjälp av sina teorier om arketyper och människans individuationsprocess. Arketypen är en evig närvaro i det kollektiva omedvetna som tar sig ständigt föränderliga och symboliska uttryck. Kristusgestalten är en arketyp, de vises sten en annan. Utvecklingen av symbolerna är en läkeprocess och enligt Jungs sätt att se på saken så är såväl drömmar som alkemistens verk olika sätt att söka själslig jämvikt och transformation. Han formulerar det ibland helt lysande, som att ”ens drömmar natt efter natt bedriver filosofi på egen hand” och att ”alkemisten har projicerat individuationsprocessen i de kemiska förvandlingsprocesserna”.

Samtidigt betonar Jung att det aldrig har funnits någon enhetlig alkemi. De forna alkemisterna var extremt individualistiska och hemlighetsfulla av sig. Terminologin i de alkemistiska skrifterna är så komplex, vag och disparat att det är mycket svårt, eller rent av omöjligt att veta hur de gick till väga i sitt verk. När folk med alkemistiska intressen småningom slöt sig samman i hemliga sällskap, som t ex rosencreutzarna, så var det enligt Jung ”beviset på att alkemins hemlighet hade uttömt sig själv!” Den har alltså blivit mer eller mindre obsolet.

Men det måste väl finnas något i alkemin som är användbart även för den som söker visdom och transformation idag? Jung skriver inte så mycket om just det men för egen del tror jag att vi kan lära en del viktiga saker av alkemisternas attityd. I flera av skrifterna betonas att verket måste inledas med en ”fri och tom själ”, att anden måste överensstämma med verket vilket kan ske genom att ”öppna andens och själens ögon ordentligt och skåda och begrunda med det inre ljus som Gud från begynnelsen tänt i naturen och i våra hjärtan”. Alkemisten får inte vara arrogant sägs på ett ställe och det är ju samma sak som att vi måste släppa självviktigheten för att kunna nå visdom. Samstämmighet tycks ha rått om att verket bara kan fullbordas med Guds hjälp och det är väl ungefär detsamma som att transformationen bara kan äga rum när vi rör oss med den stora kosmiska avsikten.

Hur kan då en alkemisk inre transformation äga rum idag, hur kan det heliga famntaget mellan ande och materia, manligt och kvinnligt, medvetet och omedvetet åstadkommas i vårt inre? Jag har frågat runt en del men har inte fått något bra svar. Jag misstänker att många alkemiskt intresserade idag nöjer sig med att helt enkelt tänka att transformationen äger rum. Men det räcker inte! Kanske kan Jungs metod med aktiv imagination åstadkomma denna process? Jag tror att det måste till ännu mera och Jung pekar själv i den riktningen i slutet av boken:

”Inte för inte betecknar sig alkemin som ’konst’, i den rättmätiga känslan av att det handlar om gestaltningsprocesser som endast kan fattas genom upplevelsen men vilka intellektet blott kan ge en beteckning.”

Detta resonemang ligger nära Carlos Castanedas tankar om att uppleva energin direkt. Alkemin kan, precis som andra visdomsdiscipliner, vara ett första steg på väg mot detta – eller ett hinder. Arketyper kan vara en ingång eller port in i det fördolda, i Drömtiden, där vi kan uppleva den heliga transformationen och då är vi inne i en process som befinner sig långt bortom språk och intellekt.

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.