Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

Att löpa ulv och björn

När Malört förlag ger ut Ella Odstedts klassiska studie Varulven i svensk folktradition kompletterad med nyskrivna texter som sätter in Odstedts imponerande samling av varulvsberättelser i ett större historiskt, kulturellt och andligt perspektiv så blir resultatet en sällsynt högkvalitativ och vacker bok. Den har mycket att ge var och en som är intresserad av folkliga berättartraditioner, vardaglig livssyn i det förindustriella samhället och förkristna föreställningar. Varulven i svensk folktradition gavs ut första gången 1943 och bygger på Odstedts gedigna genomgång av en enorm mängd uppteckningar i olika folkminnesarkiv och på hennes eget omfattande fältarbete med långa och strapatsrika resor runt om i landet, i det som etnologerna kallade reliktområden, dvs områden där berättelser från det förindustriella Sverige ännu levde kvar, i alla fall i minnet hos en del gamlingar.

Ella Odstedt (1892-1967) var själv inte akademiker; hon hade bara gått sexårig folkskola men lyckades genom sitt intresse för och uppteckningar om gamla traditioner i hemtrakterna i Ångermanland bli anlitad först av Nordiska museet och senare anställd som arkivbiträde vid Landsmål- och folkminnesarkivet i Uppsala. Hon bildade sig etnografiskt på egen hand på ett mycket imponerande sätt. Dag Strömbäck, professor i folklivsforskning vid Uppsala universitet betecknade i sin recension av Varulven (som ingår i nyutgåvan) Odstedt som en av de ”mest erfarna och kunniga upptecknare av folkminnen” och fällde följande slutomdöme om hennes bok: ”ett gediget arbete, präglat av vetenskaplig stringens och skärpa och genomfört med sund historisk-filologisk metod”.

Varulven är en formlig guldgruva av berättelser som berör varulvskomplexet - dåtidens djupt rotade föreställningar om vilka människor som kunde bli varulvar, hur själva förvandlingen gick till, hur den kunde hävas, hur varulvar betedde sig, hur föreställningarna kunde skifta mellan olika regioner och hur dessa föreställningar kunde härledas ur äldre, förkristna traditioner.

Varulven var för det mesta en varg, men kunde också vara en björn eller en hund och när människan förvandlades till djur så handlade det inte om en metaforisk förvandling utan om en materiell sådan. Varulven var en varg, en björn eller en hund och inte något mellanting mellan människa och djur; även om varulvar under vissa omständigheter behöll en del av sitt mänskliga medvetande. Det fanns en mängd olika uttryck för detta, t ex att löpa varg eller björn, att gå i varg eller björn, att spå i varg eller björn eller att gå i varghamn eller björnhamn. Vilken gestalt varulven tog hade till viss del att göra med vilka av traktens verkliga djur som kunde orsaka ekonomisk skada i form av riven boskap; för bönder som hade sin boskap på fäbodar under sommaren var björnen den mest hotfulla medan det för samer och andra boskapsägare längre söderut var vargen. I de tidigare danska landskapen Skåne, Blekinge och Halland tog varulven oftast gestalt av en stor hund.

Odstedt delar in varulvarna i tre huvudgrupper beroende på hur transformationen åstadkoms:
1) de trollkunniga personer som självförvandlade sig till varulvar, t ex genom att krypa genom ett bälte eller dra på sig ett varg- eller björnskinn,
2) de personer som genom förgörning, dvs olika former av magi, av trollkunniga människor mot sin vilja blev omvandlade till varulvar,
3) de som förvandlades genom omständigheter vid födelsen; framför allt där den gravida kvinnan på magiskt sätt försökt undkomma födslosmärta genom att krypa genom den hinna som omsluter ett nyfött föl eller genom en sele. Detta ansågs strida mot Guds påbud att kvinnor ska föda under smärta och straffet blev att barnet blev varulv om det var en pojke eller mara om det var en flicka.

Det fanns flera tidsfaktorer med i förvandlingen till varulv; oftast löpte den drabbade omkring som varg på nätterna och för det mesta gällde förvandlingen under en period av sju år. Förgörningen kunde brytas om den trollkunniga som orsakat den hann avlida innan de sju åren var till ända eller om någon tyckte sig känna igen människan i varulven och högt uttalade hans namn. Däremot hjälpte det föga att skjuta en varulv; de enda kulor som bet på en sådan var silverkulor. När en varulv skjutits med silverkula och flåddes kunde en under varg- eller björnskinnet finna den olycksaliges ursprungliga kläder och annan utrustning.

Dagtid var varulven som vilken annan människa som helst i bondesamhället, men kunde kännas igen på de sammanväxta ögonbrynen, rivmärken i ansiktet efter nattliga duster med hundar och andra vargar och, ibland, på att han saknade skugga. Jag skriver han för i den övervägande delen av berättelserna var det män som förvandlades till varulvar. De rev boskap och de kunde vara dödligt farliga för kvinnor, särskilt gravida kvinnor. Varulven hade en enorm förmåga att nosa sig till gravida kvinnor och drevs av en oemotståndlig lust att slita ut fostret och antingen äta upp det eller dricka dess blod – i akt och mening att därmed slippa ifrån sin varulvstillvaro. Kvinnor som ville skydda sig mot varulvsangrepp kunde göra det genom att ha en man med i sitt sällskap eller helt enkelt stanna i hemmet. Därmed hade varulvsberättelserna en disciplinerande effekt på bondesamhällets kvinnor påpekar filosofen och genusvetaren Lisa Folkmarson Käll i en av bokens nyskrivna texter. En annan viktig social och kulturell dimension i varulvskomplexet var enligt Folkmarson Käll att peka ut och främmandegöra de grupper som betraktades som inblandade i varulvsförvandlingarna, såväl de frivilliga som de förgörande. Det handlade i första hand om samer, finnar och trollkunniga kvinnor som hade denna förmåga och genom denna farlighet kunde utdefinieras ur det gemensamma.

Ella Odstedt gör inga genusbaserade analyser men hon gör i alla fall ett par mycket viktiga påpekanden som går utöver det rena återgivandet av varulvsberättelser. Det ena är att berättelserna som levande tradition upphörde mot slutet av 1800-talet när varg och björn i stort sett hade utrotats och inte längre upplevdes som stora ekonomiska hot. Det andra är de möjliga sambanden mellan olika mentala sjukdomstillstånd och varulvsförvandlingarna och mellan brottslighet och varulvar. Ibland var varulven helt enkelt en människa som trodde att hen var varulv och sprang omkring på alla fyra (eller möjligen tre extremiteter med den fjärde som ”svans”). Ibland kunde det handla om kriminella personer som iklädde sig varg- eller björnskinn för att som ”varulvar” kunna ägna sig åt stöld, rån, överfall och våldtäkt.

Odstedt påpekar också att det finns ett direkt samband mellan förkristna nordiska föreställningar om bärsärkar, ulvhednar och deras hamnskiften och varulvskomplexet. Hon skriver: ”Varulvstron utgöres av en vävnad av många sedan urminnes tid sammanflätade trådar”, men utreder inte detta på något djuplodande sätt. Det gör däremot religionshistorikern Tommy Kuusela i ett av de nya kapitlen: Varulven i fornnordisk tradition. 1800-talets varulvsföreställningar kan betraktas som en kvarleva av förkristna och rentav shamanska föreställningar om hamnskiften och flytande gränser mellan människa och djur, mellan människa och andeväsen.

I ett annat av de nyskrivna kapitlen Varulven i svensk skönlitteratur går litteraturvetaren Mattias Fyhr igenom några av de förvånansvärt många skönlitterära skildringarna om varulvar som skrivits långt före vår tids skräckgenre med John Ajvide Lindqvist m fl. Här är några av de författare som använt varulvskomplexet: Carl Jonas Love Almqvist, Ola Hansson, Selma Lagerlöf, Dan Andersson, Valdemar Lindholm, Helmer Linderholm och Astrid Lindgren, som låter Krösa-Maja berätta om varulven en mörk höstkväll i köket hemma hos Emil i Lönneberga.

Som avslutning på min recension av denna högoktaniga bok vill jag ge mina läsare en berättelse om Dan Andersson som Ella Odstedt återger i Varulven. Berättelsen är hämtad ur tidningen Nya Växjöbladet den 6 september 1929 där Harry Blomberg beskriver en ”varglek” som han själv och Dan Andersson en natt ägnat sig åt vid en kolarkoja djupt inne i skogen: ”Jag låg då hos en god vän, som var kolare, i hans koja. Dan kom dit på kvällen. Det var fullmåne, milan bolmade, skogen stod spökblå och snöhöljd runt omkring. Gripna av det underliga ljuset började vi ’leka vargar’. Tjutande ströko vi alla tre omkring mellan träden, morrade och gläfste och betedde oss som galna. Jag kan ännu se Dan vältra sig i snön, som yrde omkring honom, och därefter flyga upp på kojtaket. Han var likblek och blev plötsligt rasande av skrämsel, ty hans fantasi hade gjort honom till en verklig varg. På efternatten låg han mellan oss på granriset, och jag kände, hur han fortfarande kämpade med sin vargfantasi. Plötsligt klev han upp, tog ryggsäcken och satte av i full karriär ner mot bygden. Inbillningen höll på att spränga honom, han vågade inte stanna i skogen och månskenet.”

Allt är ett och hänger samman.