Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Varför gråter nornan?

Även om Odens likgalder och tillskotten till Vägtamskvädet är medeltida och även om dess författare överanvänder metaforer och namnbyten för att framhäva sina egna kunskaper så finns här en hel del visdom att hämta. Insikter i traditionell livssyn och magi levde kvar som en stark underström i de nordiska samhällena ända in i industrialismens tidsålder.

Likgaldern inleds med en allmän lägesbeskrivning av tillvaron och dess drivkrafter och vad olika väsen representerar. Stroferna 4 och 5 målar upp en dov bild av världens tillstånd: ”Varken jord eller sol står för evigt.” I första strofen sägs att ”nornor visar”, och det har av vissa uttolkare översatts som ”nornor visar vägen”. Eftersom den resa som skildras i detta kväde företas in i den icke-ordinära verkligheten, Drömtiden, så är detta ett kväde som beskriver en kunskapsväg. I andra strofen slås fast att nornan Urd vaktar Odrörer vilket bör tolkas som att Urd har ett nära samband med den extatiska visdomsdrycken. Det är det mjöd som i urtiden bryggdes på den vise Kvasirs blod med ett tillskott av honung. Oden fick dricka av denna magiska dryck efter sin nio dygn långa initiationsrit i världsträdet och inne i jätten Suttungs berg sedan han i tre nätter lägrat jättens dotter Gunnlöd. Sedan Oden rövat mjödet från Suttung blandades det med runor som blev ”sända vida vägar; de finnas hos asar, de finnas hos alver, en del hos de vise vaner, en del hos mänskor dväljas”.

En annan magisk dryck som nämns i Völvans spådom är det mjöd som finns i jätten Mimers (= Minnets) brunn. I likgaldern ser vi ett väldigt komplext och intressant samband mellan Mimers brunn, Urds brunn och Odrörer – tre källor till extatisk visdom som i grunden kan vara en och densamma. I strof 5 av likgaldern sägs att ”alla väsens vishet” finns dold i Mimers brunn. 

Nornan kallas för den framsynta disen, alltså den som kan skåda framåt i tiden, och det är tydligt att hon inte känner sig hemma under världsträdets stam. Hon tycks vara fasthållen mot sin vilja och vantrivs hos Natt eftersom hon är van vid betydligt vidare vyer. Asarna ser att hon sörjer och sänder henne en ulvpäls som hon använder för att skifta hamn (”bytte hug”). Det som återges i strof 8 är en typisk medeltida beskrivning av en förvandling till varulv. Tror asarna att nornan ska se världens framtid tydligare om hon sveper sig i en vargpäls? I strof 9 beskrivs hon som ”guldbärande” vilket bör tolkas som visdomsbärande, men det räcker uppenbarligen inte. Här krävs också att hon försätts i ett visionärt, icke-ordinärt medvetandetillstånd. I strof 10 förstärks detta genom att Oden och de övriga asarna sjunger magiska sånger (”gol galdrar”) och rider på gandstav ”till världens tak”. Detta är en beskrivning av en traditionell sejdceremoni.

För säkerhets skull har Oden skickat tre gestalter för att söka nornans kunskap om världens öde – Heimdall, Brage och Loke. Heimdall är ett uråldrigt väsen som ursprungligen varit förknippad med solen och kallats för den vite asen. Han har fått superhörsel efter att ha druckit ur Mimers brunn och fungerar vanligtvis som asarnas väktare vid himmelsbron (regnbågen eller vintergatan). Brage är skaldekonstens gudom och Loke ska här nog betraktas huvudsakligen som Odens skugga och blodsbroder.

I strof 11 ställer Heimdall sina frågor om ”himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång” till nornan men det enda svar hon ger är ”tår efter tår”. Hennes kraft beskrivs som ”domnad”, hon känner sig hopplös och beskrivs som ”svullen av sorg”. Vad är det som nornan ser men inte vill eller kan berätta? Ragnarök och asarnas undergång? Eller ännu större skeenden bortom Ragnarök? Ser hon ända in i det 21:a århundradet? Är det i själva verket oss som hon varnar? Vet ni än eller vad?

Stroferna 13 och 14 är en poetisk beskrivning av nattens och sömnens väsen och så följer berättelsen om hur Heimdall och Loke reser tillbaka till asarnas sammankomst, som uppenbarligen äger rum i Frejas hall Vingolf, för att avlägga rapport om resans magra resultat. Kanske kan de med ”list och konstgrepp” tvinga den svårbedda nornan till svar? Oden föreslår nya rådslag under natten, men det är oklart om detta resulterar i något beslut. De avslutande fem stroferna är en kraftfullt poetisk beskrivning av hur den nya dagen gryr och natten och nattens väsen viker undan. Heimdall återtar sin väktarposition på Himmelsberget, men under denna skenbara harmoni vet vi att inget är eller förblir som förr. En obönhörlig och ostoppbar process är i full sving: ”Varken jord eller sol står för evigt, förödelsens ström ej stannar i rymden.”

Om likgaldern är tänkt som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet) så är det långt ifrån en sömlös övergång som författaren åstadkommit. Likgaldern handlar om världens öde medan Vägtamskvädet fokuserar på hur Oden själv rider på den magiska hästen Sleipner till dödsriket för att få svar på varför sonen Balder plågas av onda drömmar. Det tycks som om frågeställningen snävas in. Baldersmyten bör ses i ett större perspektiv vilket framgår av prosaberättelsen i Snorres Edda. I boken Eddans dolda visdom har jag försökt att avkoda berättelserna om Balders drömmar och om Baldersmordet så här nöjer jag mig med att peka på några intressanta detaljer i de senare tillskott till den ursprungliga texten i Vägtamskvädet som torde vara samtida med likgaldern.

Strof 2 talar om ”djupsint spåkonst”, kanske med hjälp av runor, som visar att Balder är ”dödsvigd”. Alla väsen sägs gå ed på att inte skada Balder men Oden fruktar ändå ”vansklig utgång” eftersom Balders skyddsväsen (”hamingjor”) hållit sig undan. Därför gör han färden norrut och nedåt till dödsriket där han väcker upp en död völva. Här får vi en ganska detaljerad beskrivning av tillvägagångssättet. De flesta översättningar av Den poetiska Eddan säger bara att Oden sjöng likgalder över völvan men här tillkommer viktiga detaljer; Oden står vänd mot norr, han lägger in runstavar (antagligen under völvans tunga, vilket är en känd magisk metod för att få döda att tala) och läser en magisk formel. Detta sammantaget tvingar völvan att tala och vad Oden får reda på är att Balder är väntad i dödsriket, att det är Odens blinde son Höder som kommer att döda Balder och att detta ska hämnas av Vale som Oden ska avla med jättinnan Rind. Völvan vägrar ytterligare upplysningar sedan hon förstått att det är Oden som väckt upp henne och i slutstrofen säger hon att hon inte kommer att visa sig igen ”förrän Lokes lemmar ur fjättrarne lösas och till gudarnes fall fienderna komma”, dvs vid Ragnarök.

Det var Loke som regisserade mordet på Balder och nu är det befogat att fråga sig om det också är Loke som tagit gestalt av den döda völvan? Loke hade ju också deltagit i resan till nornan vid världsträdet där asarnas frågor om världens öde bara fick tårar till svar. Vi bevittnar ett mycket intrikat tricksterbeteende från Odens blodsbroder och skugga. Här finns antagligen viktig kunskap att avtäcka – inte minst när det gäller processer i vårt eget inre. Loke är inte bara Odens skugga utan också vår egen skugga. Och nornan som svarar på de existentiella frågorna med tårar är en arketyp som representerar delar av vårt psyke som försöker balansera insikten om vår egen dödlighet och ofrånkomliga förintelse med lusten att leva vårt jordiska liv helt och fullt.

Vet ni än eller vad?

Odens likgalder - ulvpäls och gandstav

Detta kväde har också gått under namnet Odens korpgalder. Fram till modern tid ansågs det vara en del av den klassiska Edda-diktningen men från slutet av 1800-talet har det rensats bort ur Den poetiska Eddan.  Av vissa akademiker har det ansetts vara en 1600-talsprodukt men är sannolikt betydligt äldre – enligt Åke Ohlmarks antagligen från 1400-talets Island. Tanken med kvädet var att det skulle fungera som ett företal till Balders drömmar (Vägtamskvädet), som inleds tämligen abrupt med att asarna sitter i rådsmöte för att dryfta vad Balders olycksbådande mardrömmar kan betyda.

Många har gått bet på att tolka likgaldern som är full av dunkla metaforer och grammatiskt märkliga konstruktioner. Min hypotes är att författaren varit insatt i magi och att insikter i magi också kan underlätta tolkningen. Grundberättelsen är att Oden sänder Heimdall, Loke och Brage för att få kunskap om världens öde av nornan (antagligen Urd) vid världsträdet Yggdrasils stam. Det enda svar de får är nornans tårar och det leder småningom till att Oden själv reser till dödsriket och väcker upp en död völva för att få svar om Balders onda drömmar.

I tre bloggtexter kommer jag att presentera och analysera detta material:

1) Min egen nytolkning av Odens likgalder baserad på översättningar av Peter August Gödecke (1881), Nils Fredrik Sander (1893), Åke Ohlmarks (1956) och Annette Lassen (2011) samt eget kontemplativt arbete (2016).

2) Balders drömmar (Vägtamskvädet) översatt av Edvin Thall (1913) med ett par senare tillskott tolkade av Nils Fredrik Sander (1893) och Åke Ohlmarks (1956).

3) Min egen analys av dessa båda kväden.

Först alltså Odens likgalder. Namnförklaringar längst ner i texten.

1.
Allfader verkar, alver skönjer,
vaner vet, nornor visar,
jättemö ger näring, tider föder,
tursar trånar, valkyrior längtar.
2.
Asar fick onda aningar,
trolska väsen villade med runor;
Urd skulle Odrörer vakta,
mäktig att hejda manstark hop.
3.
Hugin kretsar högt och spanar,
Asar anar ofärd, om han dröjer;
tung dröm fyller Trains tanke,
Dains tanke döljer drömmen.
4.
Dvärgarnas styrka domnar,
världarna sjunker mot Ginnungs mörker;
Allsvinn ofta från ovan fäller,
ofta det fällda åter samlas.  
5.
Varken jord eller sol står för evigt,
förödelsens ström ej stannar i rymden;
dold är i Mimers djupa brunn
alla väsens vishet;
vet ni än eller vad?
6.
I dalen dväljs disen, den framsynta,
kommen från Yggdrasils ask;
alvers ätter kallade henne Idun,  
den äldsta av Ivaldes yngre barn.
7.
Med sorg och saknad sjönk hon ned,
hållen kvar under högträdsstammen;
hon trivdes ej i natten hos Nörves dotter,
van som hon var att ha världarna till boning.
8.
Segergudarna såg den sörjande mön,
sände till hästens träd en ulvpäls;
hon sig i honom höljde, bytte hug,
skiftade skepnad, villade med svek.
9.
Vidrir valde väktaren av Bifrost,
att spörja gudamön, den guldbärande,
allt vad hon visste om världens öde;
vittnesbörd skulle bäras av Brage och Lopt.
10.
Oden och makterna gol galdrar;
på gandstav, red de till världens tak;
Oden lyssnar från Hlidskjalf,  
låter dem färdas långa vägar.
11.
Vismannen sporde dryckens giverska,
om vilken kunskap hon ägde,
om himlens, Hels och hela världens
ursprung, ålder, levnad och undergång.
12.
Intet hon sade, ej ett ord hon kunde
de ädla ge till svar, eller glamma med dem;
blott tår efter tår, tillrade från ögat,
hennes kraft var domnad, hopplös var hon.

13.
Strax kommer östan ur Elivågor
sömntörnet från frostkalle jättens åker;
Dain, som dräper folken alla
över hela Midgård natt efter natt.
14.
Då dignar krafter och domnar händer,
dvalan svävar över den vite asens svärd;
vanmakt kommer med trollkonans vind,
i vågor stillnar allt i skapelsen.
15.
Svullen av sorg syntes Jorun
ställd för gudar, ur stånd att svara;
ju mer de sporde, dess mer teg hon;
utan framgång flödade asarnas ord.
16.
Drog så hemåt frågefärdens ledare,
väktaren av Herjans Gjallarhorn;
den av Nål födde tog han till följe,
Grimnes skald lämnades att vakta mön.
17.
Vidars hjältar till Vingolf nådde,
förda dithän av Fornjots söner;
in gick de i härliga salen,
hälsade asarna vid Yggs ölgille.
18.
De önskade Hangatyr, lyckligast bland asar,
att i välmakt bjuda högsätets mjöd,
och asarna att sälla sitta i laget
och med Yggjung evigt fröjdas.
19.
Bänkade efter Bölverks råd
med Särimners kött gudarna mättades.
Skögul ur Hnikars skaftkar på borden
mjöd skänkte i minneshornen.
20.
Mycket gudarna sporde vid måltiden Heimdall,
gudinnorna frågade Loke dryga dagen,
ända tills dunklet kom,
om vad sierskan vetat av visdom och spådom.
21.
Illa det avlöpt, de sade, intet nåtts,
ärendet olöst, ingen frejd.
List och konstgrepp borde brukas
för att tvinga den svårbedda till svar.  
22.
Ome svarar, alla lyssnar:
"Natt må nyttjas till nya rådslag;
Envar som mäktar må tills morgon bräcker,
tänka ut ett råd till asarnas välfärd!”
23.
Rinds moder löpte med långa steg,
också Fenris fader lämnade gillet;
Gudarna tog farväl av Hropt och Frigg,
när Hrimfaxe for i gryningsljuset.
24.
Fram drev Dellings son sin draghäst,
av ädelstenar strålande prydd;
av hästens man det i Mannheim glänser,
i vagnen drog han Dvalins leksak.
25.
Vid den mäktiga jordens norra rand,
under urträdets yttersta rot,
till vila gick gygjor och tursar,
döingar, dvärgar och svartalver.
26.
Upp steg gudar, högt rann solen,
norr ut till Nifelheim natten vek undan;
upp tog han morgonväkten, Ulfruns ättling,
den i hornklang väldige på Himinbjörg.

Förklaringar:
Strof 2: Odrörer är den kittel som innehåller den extatiska visdomsdrycken. Här snarast i betydelsen Urds brunn.
Strof 3: Train och Dain är bland de dvärgar som räknas upp i Völvans spådom. Dain tolkas också som ”döing” och kan ibland representera döden eller sömnen.
Strof 4: Allsvinn = en av de hästar som drar solen över himlavalvet. Ginnung = Ginnungagap.
Strof 6: Idun är egentligen en asynja som beskyddar livskraftens äpplen men används här som namn på völvan. Ivalde är namnet på en dvärg.
Strof 7: Nörves dotter = Natt.
Strof 8: Hästens träd = Yggdrasil.
Strof 9: Vidrir = Oden. Lopt = Loke.
Strof 10: Hlidskjalf = Odens högsäte.
Strof 13: Elivågor = iskallt vatten som i skapelsens begynnelse strömmar in i Ginnungagap.
Strof 14: Den vite asens svärd är en poetisk beskrivning av huvudet. Den vite asen = Heimdall.
Strof 15: Jorun = völvan.
Strof 16: Herjan = Oden. Herjans Gjallarhorn är det varningshorn som Heimdall använder. Nål = Lokes mor. Grimne = Oden. Grimnes skald = Brage.
Strof 17: Vingolf = Frejas hall. Fornjot är elementens fader och hans söner är havet, elden och vinden. Ygg = Oden.
Strof 18: Hangatyr = Oden. Yggjung = Oden.
Strof 19: Bölverk = Oden. Hnikar = Oden. Särimner = den magiska galten i Valhall. Skögul är en valkyrja.
Strof 22: Ome = Oden.
Strof 23: Rind är den jättekvinna som Oden avlar sonen Vale med; den som ska hämnas Baldersmordet. Fenris fader, dvs Fenrisulvens fader = Loke. Hropt = Oden. Hrimfaxe = den häst som drar natten över himlavalvet.
Strof 24: Dellings son = Dag. Mannheim = människornas sfär, den ordinära världen. Dvalin är namnet på en forntidsdvärg och bland dvärgar kallas solen för Dvalins leksak.
Strof 25: Gygjor = jättinnor.
Strof 26: Ulfrun är en av Heimdalls mödrar. Himinbjörg, Himmelsberget, är Heimdalls boplats.

I nästa avsnitt: Balders drömmar (Vägtamskvädet) med en del tillskott.

Om hur Lódur/Loke tvättades bort

De nordiska veckodagarna har med romersk förebild namn efter kraftfulla heliga varelser – Sol, Måne, Tyr, Oden, Tor, Freja – med ett märkligt undantag, nämligen den sjunde dagen som hos oss kallas lördag; i äldre form laugardag eller lögardag. Den allmänt omfattade förklaringen går ut på att det var just den dagen som våra förföräldrar tvättade sig inför vilodagen – ja, alltså den vilodag som infördes med kristnandet. Förutom att medeltidsmänniskor knappast ägnade sig åt kroppstvätt så ofta som en gång i veckan ter det sig ytterst märkligt att sex av de sju dagarna har mer eller mindre heliga namn medan den sjunde förknippas med en sådan världslig sak som kroppstvätt.

Det är något som inte stämmer i denna förklaring och det har fått Jan Ekermann att försöka tränga igenom dimridåerna och göra en djuplodande undersökning av lögardagens tillkomst, som då visar sig vara ett inslag i en stor och omfattande andlig syn- och tankevända. Resultatet är två böcker, som bör intressera alla som på något sätt vill fördjupa sig i förkristen nordisk andlighet – Hagtornsgåtan (Credendum 2005) och Lögardagsgåtan (Credendum 2007).

Ekermanns huvudtes är att också den sjunde dagen före kristendomens ”lögardag” hade ett hedniskt namn, nämligen Lódursdagen och att denne Lódur, var en högt ansedd gudom, senare mer känd under namnet Loke. Beviskedjan för detta lyder i korthet ungefär så här: den romerska sjunde dagen var uppkallad efter Saturnus, som liksom Lódur/Loke var av jätteätt och var en dubbelnatur med både kreativa och destruktiva sidor. Germanerna hade en parallellgud till Saturnus som kallades Sater eller Saetere och som fick namnge sjundedagen (något som lever kvar i engelskans Saturday). I Norden knöts dagen till Lódur/Loke, som var föremål för en omfattande kultisk verksamhet vid stora vårfester i heliga hagtornslundar. Lódur/Loke har enligt Ekermann haft noanamnet Hagall som visar på hans samhörighet med hagtornsträdet. Lokes mor är Laufey eller Nál, som kan tydas som lövträdet hagtorn med sina sylvassa törnen/nålar. Samband mellan Lódur/Loke och Hagall hittar Ekermann bl a på de kalendariska runstavarna där just Hagal-runan betecknar den sjunde dagen. Många platsnamn med prefix som Torn- och Hagel- är också belägg för den omfattande Lokekulten

Den kristna kyrkan såg med avsmak på att sjundedagen hade namn efter Lódur/Loke som prästerskapet i enlighet med parallellerna till Saturnus uppfattade som en variant av Satan. Vid kyrkomötena 1152-1153 i Nidaros och Linköping infördes den julianska tideräkningen i Norden och då beslöts också att Lódursdagen måste döpas om. Resultatet av diskussionerna blev laughardagen, som ljudmässigt ligger ganska nära Lódursdagen, och som ideologiskt kunde kopplas samman med påsklördagen då det var vanligt att massdöpa hedningar. Simsalabim så hade den sataniska Lódursdagen transformerats till lögardagen då de kristna skulle genomgå en omsorgsfull rening inför vilodagen, Herrens dag.

Till demoniseringen av Lódur/Loke har inte minst Snorre Sturlasson bidragit i sin version av Eddan, där han har förvanskat gestalten till oigenkännlighet och raderat bort Lódur ur skapelseberättelsen. I Valans spådom i den poetiska Eddan (Edvin Thalls tolkning) finns Lódur däremot ännu närvarande i stroferna om hur de första människorna skapades:

Ur kretsen trädde trenne asar,
mäktige, hulde, till huset ned;
funno på land föga mäktande
Ask och Embla, ödeslösa.

Ej anda de hade, ej hug de ägde,
ej blod, ej later, ej gudalikhet;
ande och hug gav Oden och Höner,
later gav Lodur och gudalikhet.

I Björn Collinders tolkning sägs att Lódur gav ”blod och blomstrande hy” och med Åke Ohlmarks ord ”livssaft och livets färg”.

I vilket fall som helst är Lódur ett väsen som intimt är sammankopplat med människoblivandet och människans särskilda kvaliteter och därför är det inte alls någon långsökt tanke att Lódur/Loke betraktats och behandlats som en särskild ”människornas vän”. Det känns således helt rätt att avdemonisera Loke och återge honom hans spännande och mer sammansatta karaktär. Men var han föremål för de jättelika offerfester som Ekermann menar? Här måste jag anmäla en viss tveksamhet eftersom de ekermannska bevisen bitvis känns rätt så tunna. En helt annan lösning på lögardagsgåtan som jag började fundera på när jag läste Ekermann skulle kunna peka hän mot havets gudomliga väsen – Ägir och Ran. Kanske var den sjunde dagen från början helgad åt dem i deras egenskap av de ursprungliga vattnens livgivande kraft och skaparförmåga? Kanske var det ett sätt att behålla sjundedagens helighet att namna den efter vattnet, det heliga? Laugardag = det heliga vattnets dag?