Uran, vatten och jord

Det pågår ett utdraget och på sätt och vis lågintensivt krig mot Moder Jord överallt i världen. Jag syftar på exploateringen av naturtillgångar i form av gruvdrift, utvinning av gas och olja, skogsskövling, industriellt jordbruk, kraftverksdammar och förgiftning och uttömning av sötvattenresurser.

De människor som drabbas värst är för det mesta urfolk, vare sig de ägnar sig åt traditionella näringar i sina ursprungliga områden eller tvångsförflyttats till reservat som tidigare ansågs mer eller mindre värdelösa. När urfolk gör motstånd sker det oftast under de stora mediernas radar men ibland kan en lokal kamp utvecklas till ett gravitationscentrum för en mer global mobilisering och uppmärksamhet. Det är precis det som nu sker vid Standing Rock-reservatet i South Dakota och kampen mot en oljeledning (Dakota Access Pipeline) som byggs för att transportera olja från fälten i North Dakota till Illinois längre österut. Projektet innebär ingrepp i marker som betraktas som heliga av lakotas och som utgör ett hot mot präriens känsliga ekosystem, i synnerhet vattentillgångarna.

Dakota Access Pipeline är inte det enda hotet i dessa trakter. Här är det också tänkt att den stora pipelinen Keystone XL ska byggas för att transportera kanadensisk tjärsandsolja från Alberta ner till raffinaderierna i Texas. Delar av Keystone-systemet har redan byggts men den mest omstridda, den som kallas XL, är tillfälligt stoppad av president Obama av hänsyn till klimateffekterna.

Den som vill få en aktuell och bra bakgrund till dessa strider rekommenderas att läsa Klas Lundströms färska rapportbok Urangruvan på prärien (Rongo förlag 2016). Den fokuserar på uranutvinningen i nordvästra Nebraska och dess inverkan på det känsliga prärielandskapets jord och vatten, i synnerhet den underjordiska Ogallala-akvifären. Klimatet på prärien är hårt med kalla vintrar, heta somrar och varierande regnmängder. Storskaligt jordbruk har lett till katastrofal erosion, t ex i form av 1930-talets dust bowl, och till ohållbar dränering av Ogallala-akvifären genom omfattande konstbevattning. Att gräva ner oljeledningar i detta torra landskap ökar ytterligare hotet mot vattentillgångarna. Det gäller i synnerhet också tidigare och nu pågående utvinning av uran. Den sker numera inte i dagbrott eller traditionella gruvschakt utan genom en metod som kallas in situ-lakning. Den är en sorts variant av den frackningsmetod som används för att utvinna gas och olja ur skifferlager. Vid in situ-lakning pressas syresatt vatten, eventuellt förstärkt med bikarbonat och andra kemiska tillsatser, ner i den porösa sandstenen där uranet finns. Vattenlösningen tvättar ur uranet ur sandstenen, det uranhaltiga vattnet pumpas upp till ytan och där separeras uran och vatten. Det ”renade” vattnet pumpas sedan tillbaka ner i berggrunden. Såväl vid frackning som vid in situ-lakning sprids på detta sätt olika föroreningar, även radioaktiva sådana, i grundvattnet och i det här fallet även till den stora Ogallala-akvifären.

Klas Lundström har rest runt i Nebraska, South Dakota och Wyoming, han har gjort en grundlig historisk och faktamässig research och han har intervjuat en rad människor som på olika sätt är inblandade i eller påverkade av verksamheten. Hans fokus ligger på människorna kring gruvstaden Crawford och i lakota-reservatet Pine Ridge och han sätter in de lokala problemen i ett större globalt sammanhang av kärnvapenrustningar, kärnkraftssatsningar och klimatförändringar. Otvetydigt leder uranutvinningen till ruggiga och oförutsägbara konsekvenser, både för miljö och människor, bl a i form av sjukdomar och missbildningar. Bland de drabbade finns också de som på kort sikt tjänar på eller tror sig tjäna på uranverksamheten i form av jobb eller betalning för markområden.

 Jag har själv tidigare skildrat uranbrytningens förödande effekter för navajos i Arizona och New Mexico i min bok Navajo: Att tänka och vandra i skönhet. Utifrån dessa historiska erfarenheter har navajos styrande råd beslutat att för all framtid förbjuda uranutvinning på reservatet. Frågan är vilken långsiktig juridisk tyngd detta beslut kommer att ha gentemot uranbolagens planer på framtida in situ-lakning.

Lakotas i North och South Dakota står inför samma problem som navajos – hur få stopp på energibolagens våldsamma framfart vare sig det handlar om utvinning av uran, olja och gas eller bygget av jättelika oljeledningar? Men problemet gäller ju inte bara navajo och lakota – det gäller också oss andra. Vi är alla del i den civilisation som föröder Moder Jord och släpper lös giftiga substanser som sedan sprids över hela jorden. I navajos myter berättas om de heliga tvillingarna som i urtiden dödade och fjättrade monster som hotade hela tillvaron. Ett av dessa monster, det gula monstret, uranet, naglades fast under jorden och där bör det enligt traditionella navajos också förbli.

Den som läser Urangruvan på prärien får en god inblick i den förstörelse som pågår i präriestaterna och som faktiskt också har en direkt svensk koppling. Två svenska pensionsfonder, Andra och Sjunde AP-fonden, investerar nämligen i Cameco, den kanadensiska koncern som utvinner uran i Nebraska. Inte är det vettigt att svenska pensionsmedel är med och finansierar denna förödelse, eller hur?

En ny fin utgåva av Den poetiska Eddan

Var tid har sitt sätt att tolka och översätta sångerna i Den poetiska Eddan. De gamla översättningarna av Brate, Thall och Collinder är bitvis otympliga och daterade. Att förlaget Atlantis nu ger ut en alldeles ny tolkning av Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap, är därför en kulturgärning av rang.

Lönnroth skriver själv i en kort inledning att det inte längre är möjligt att använda ”den högtidligt arkaiserande ’fornnordiska’ vokabulär” som en gång var typisk för svenska eddaöversättningar. Han har i stället försökt att finna en modernare språkform utan att poesin i de isländska texterna går förlorad.

Jag tycker att Lönnroths tolkningar står sig bra i förhållande till t ex Collinder och att han genom att bli mer lättläst och modern också låter eddasångerna tala mer direkt till dagens människor. Jämför själv några strofer ur Völvans spådom:

Först Collinders översättning:

Jättar som föddes i förtider minns jag,
dem som fordom fostrade mig;
nio väldiga världar minns jag,
herrligt ödesträd, höljt av mullen.

Arla i urtid fanns ingenting,
ej sand, ej hav, ej svala vågor;
jord fanns icke, ingen himmel,
där fanns omätligt gap – gräs fanns icke.

Hos Lönnroth lyder dessa två strofer:

Urtidens mäktiga
jättar minns jag,
dem som i forntiden
fostrade mig;
nio världar minns jag,
nio jättekvinnor,
innan världsträdet
började växa.

För länge sedan
då Ymer levde
fanns ej sand eller sjö
eller svala vågor.
Jorden fanns inte,
ej himlen där ovan,
gapande svalg fanns
men ingenstans gräs.

Lönnroths bok innehåller för övrigt två olika versioner av Völvans spådom, den ena från Codex Regius, eddasångernas huvudhandskrift från cirka 1270, och den andra från Hauksbok från början av 1300-talet.

I en del sånger blir skillnaderna i översättningar större än i exemplet ovan, t ex i valkyrjan Sigdrifas hälsning till Sigurd Fafnesbane. Här är Collinders tolkning:

Hell Dag! Hell Dags söner!
Hell, Natt och Natts syster!
Med blida ögon må ni blicka hit,
giv seger åt oss som här sitta!

Hell er, asar, hell, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Given oss två talekonst och visdom
och läkhand, så länge vi leva!

Och i Lönnroths version:

Jag hälsar dig, dag,
hälsar dagens söner,
liksom natten och dess syster!
Med blida ögon
se på oss båda,
ge oss som sitter här seger!

Jag hälsar asarna,
hälsar asynjorna,
hälsar den givmilda jorden!
Ge oss två
visdom, talförmåga
och läkekonst medan vi lever!

En fördel med Lönnroths Edda är att han lägger in förklaringar i direkt anslutning till texterna i stället för i en krånglig notapparat längst bak i boken.

Detta är definitivt en bok att skaffa, för även om Lönnroth själv har en tämligen oandlig syn på eddasångerna kan hans översättningar med fördel användas av den som vill tränga djupare in i dem och upptäcka deras dolda visdom.

Sejd 5.0 - omarbetad och uppdaterad manual

Den första upplagan av Sejd - en vägledning i nordlig shamanism gavs ut 1985 av förlaget Gimle. Jag var en av fyra medförfattare som alla var verksamma i det shamanska nätverket Yggdrasil. Boken blev väldigt populär och tog snabbt slut. Den nya upplaga som Vattumannen gav ut 1988 var betydligt mer omfångsrik och sålde också slut på några år.

Först 2004 kom en ny utgåva och då stod jag ensam som författare och förläggare. Eftersom den nya utgåvan på avgörande sätt skilde sig från de tidigare fick den titeln Sejd 3.0. Jag la där stor vikt vid att sätta in shamanismen i ett större samhälleligt, filosofiskt och evolutionärt perspektiv. Sejd 3.0 byggde på erfarenheter och insikter som jag hade skaffat under nära 30 års studier av nordisk, samisk och indiansk shamanism och genom resor i Sápmi och i Navajo Nation i sydvästra USA.

Nya teoretiska och praktiska insikter nödvändiggjorde en rejäl omarbetning som kom ut 2010 under titeln Sejd 4.0. Sex år har gått sedan dess – den stora kosmiska dansen har genererat mängder av ny kunskap och det är dags att införliva dem i en ny utgåva. Boken som just har kommit från tryckeriet skiljer sig en hel del från tidigare utgåvor och heter därför Sejd 5.0. Med nya perspektiv om synkroniciteter och arketyper och insikter från kvantfysik och alkemi försöker jag här utveckla shamanismen i en kreativ riktning.

Sammanfattningsvis är Sejd 5.0, precis som de tidigare utgåvorna, en introduktion till shamanismens kärna utan alltför många pekpinnar. Den är tänkt att fungera som en manual och vägvisare in i shamanens sällsamma värld – både för nybörjaren på området och för den mer erfarne, vare sig hen är ute efter praktisk vägvisning eller teoretisk förståelse.

Sejd 5.0 är på 90 sidor, formatet är A5 och den är spiralbunden. Priset vid beställning från mig är 180 kr + porto. Det går också bra att beställa hos Adlibris, Bokus och Bokbörsen.