Rolling Thunder i Ledusjö - revisited

JIE, RT och Paul-Anders Simma i Ledusjö 1982.

På den nyshamanistiska sajten Shaman Portal har The Voice of Rolling Thunder (Bear & Company 2012) utsetts till månadens bok. När jag såg det hade jag redan plöjt huvuddelen av de 340 sidorna om den remarkable shamanen John Rolling Thunder Pope (1916-1997). Boken hade kommit till mig via andra krokiga vägar, precis som den första boken om RT som han oftast kallas – skriven av Doug Boyd och utgiven 1974 under titeln Rolling Thunder. Den boken var en stor aha-upplevelse för mig och gav mig en knuff in på den shamanska väg som jag har försökt vandra sedan dess. Boyds bok var också bidragande orsak till att ett 50-tal personer i juni 1982 befann sig i Ledusjö i Västerbotten för att under ett veckoslut ta del av Rolling Thunders kunskaper. Jag var där och vid läsningen av The Voice of Rolling Thunder blev det nödvändigt för mig att gå tillbaka och rekapitulera mitt eget möte med RT. Jag sökte i minnet, kontaktade några vänner som var med i Ledusjö för att lyssna till deras hågkomster, läste om min egen artikel i tidskriften Sökaren om detta evenemang (Rolling Thunder, son av Moder Jord, Sökaren nr 8 1982) och tittade igenom gamla pärmar med material från nätverket Yggdrasil från nyshamanismens första spirande år i Sverige (jodå, jag har en deltagarlista från Ledusjö 1982!). Denna konfrontation med det förflutna (som känns väldigt förflutet) har inte enbart varit angenämt. RT var en man som väckte motstridiga känslor och reaktioner hos dem som mötte honom och allt detta väller fram på nytt vid researchen inför denna text. Jag tror att det finns en del allmängiltiga lärdomar att dra av RT:s nedslag i Ledusjö och därför försöker jag mig på en ny analys – 30 år efteråt.

Den nya boken om RT är sammanställd av hans dotterson Sidian Morning Star Jones och den kände psykologiprofessorn Stanley Krippner, som under flera år hade nära kontakt med RT. Undertiteln är; A Medicine Man’s Wisdom for Walking the Red Road. Jag skulle tro att det var just det vi trodde att Rolling Thunder skulle delge oss i Ledusjö, men den dominerande känslan var besvikelse för det var ganska tunnsått med praktiska råd om hur vi skulle kunna vandra denna röda väg. Det RT bjöd på i sina långa monologer var allmängods om ”indianskt” tänkande och örtmedicin – framfört på ett tämligen grovhugget och odisponerat sätt – och vi kände oss nästan förorättade. Hallå, allt det där känner vi till – visa oss i stället hur vi ska kunna samtala med växter och djur och hitta tillbaka till ett ödmjukt sätt att leva på Moder Jord. Fast det sa vi aldrig till RT, i synnerhet inte eftersom vi hade blivit strängt tillsagda av hans vite road manager och livvakt Larry att närma oss RT respektfullt och bara ställa frågor via Larry. Detta skedde i den svala junimånaden 1982 strax före midsommar med oss deltagare sittandes i skolbänkar i en gammal utrymd och utkyld skolsal som RT:s medhjälpare hade försökt rena genom att tutta eld på några enekvistar i en stekpanna. Det var verkligen ingen lyckad inledning på en kurs med en medicinman! Men först lite bakgrund.

John Rolling Thunder Pope var född i Oklahoma. Mamman var vit, fadern cherokee och cajun. RT var alltså en fjärdedels cherokee och hade alltså kunnat enrollera sig i stammen. Han valde dock att stå utanför alla sådana registreringsprocesser – något som senare bidrog till ifrågasättanden av hans verksamhet. Vad stod RT egentligen för? Cherokee-traditionen? Eller byggde han på shoshone-traditionen som han gift in sig i genom sin andra hustru, Spotted Fawn? Stod han över huvud taget för en traditionell andlighet? RT hade oomtvistade shamanska förmågor att bota sjukdomar, kommunicera med djur och påverka väder och vind; det framgår av vittnesmålen i de båda böckerna om honom. Han hade också en imponerande kunskap om läkeväxter. Men vem hade han gått i lära hos? Han jobbade under en stor del av sitt liv som bromsare på Southern Pacific Railroad och bodde inte på något reservat. I The Voice of Rolling Thunder nämns ett antal traditionella medicinmän från flera olika kulturer som skulle ha fungerat som hans lärare, men ingenting är känt om hur långa perioder han tillbringade med dem. Själv talade han ofta och gärna om att han hade utbildat sig i 30 år till medicinman och om de sju olika prov som han hade måst genomgå för att bli medicinman; ett av dem handlade om att bli biten av en skallerorm och bevisligen tålde RT bett av giftormar senare i livet.

I början av 1970-talet började RT nå en viss berömmelse i alternativkretsar i USA sedan han framträtt på konferenser om alternativa terapier och shamanism. Berömmelsen närmast exploderade när han började umgås med hippierockgruppen Grateful Dead och blev mycket nära vän till en av gruppens trummisar, Mickey Hart. Gruppen köpte till och med in ett markområde på 130 hektar i Nevada åt RT där han upprättade en sorts eko-andligt kollektiv, Meta Tantay (vandra i fred).

Till Meta Tantay kom mest unga människor, såväl vita som indianer, för att bli ”andliga krigare” och leva i harmoni med varandra och Moder Jord. RT byggde sin vision på en gammal profetia som han själv tillskrev hopi-indianerna, nämligen att när den vite mannens barn börjar odla långt hår och klä sig som indianer är tiden mogen att dela med sig av visdomen till dessa vita. (Det är ytterst tveksamt om denna profetia har något med traditionella hopis att göra – om den nu över huvud taget existerar). I visionen ingick att Meta Tantay skulle bli självförsörjande genom odling, boskapsskötsel, vindkraftverk och solpaneler, men man får aldrig kläm på hur långt de kom i den verksamheten. En noggrann läsning av boken antyder snarare rätt så kaotiska förhållanden på Meta Tantay med folk som kom och gick, många av dem drogberoende eller med andra problem eller flummiga idéer. RT fungerade som samhällets andlige ledare, omgiven av en grupp unga indianska andliga krigare/livvakter, men den som verkligen höll samman ”kommunen” var hustrun Spotted Fawn. Hon fungerade som klanmoder i detta samhälle som RT hade designat med en traditionell uppdelning av sociala roller mellan män och kvinnor. Männen arbetade med jord och djur; kvinnorna lagade mat, tvättade och skötte barn. Först åt männen, sedan kvinnorna. Detta var naturligtvis väl magstarkt för en del feministiskt lagda vita kvinnor som dök upp på Meta Tantay och hade svårt att finna sig tillrätta. Det framgår också av Jones/Krippners bok att relationerna inom kommunen periodvis komplicerades avsevärt av att det förekom en hel del så kallad fri sex. RT själv beskrivs med förskönande ord som ”flörtig”.

Som läsaren förstår ställde sig många traditionella indianer frågande eller starkt kritiska till allt detta. Det blev helt enkelt för mycket hippieguru över RT. Han hade heller ingen djup förankring i någon specifik ursprungskultur och att som bokens redaktörer försöka ta sig förbi problemet genom att kalla honom för en intertribal medicinman löser inte RT:s autenticitetsproblem. Detta är bara en av de många paradoxer som präglade denne man. Han tog till sig kunskaper från alla möjliga håll och utformade sin egen shamanism. På så vis skulle man kunna säga att han å ena sidan fullföljde en sann shamansk tradition att nyskapa och gå sin egen väg. Å andra sidan gjorde han likväl anspråk på att manifestera en väldigt traditionell kunskap. Betänk att detta var på 70-talet, den pan-indianska rörelsen var stark och radikal, t ex i form av American Indian Movement, och RT hade ett otadligt indianpolitiskt engagemang, även om han aldrig blev en del av AIM; han hade deltagit aktivt i motståndskampen mot skogsavverkningar i Nevada; han talade militant om kamp för fred och för Moder Jord och hans anhängare såg sig som den nya tidens andliga krigare; The Thunder People. Det lockade inte bara vita radikaler och sökare till Meta Tantay utan också unga indianer som sökte en ursprunglig identitet.

Det var så vi som satt där i skolsalen i Ledusjö hade hört talas om RT och nu trodde vi att han skulle visa oss hur vi skulle kunna hitta tillbaka till en ursprunglig identitet och bli en sorts nordiska andliga krigare. Vilket han alltså inte gjorde. Att inte leva upp till sina åhörares förväntningar kan ju vara ett användbart trick när man vill få någon att konfronteras med sin egen dumhet (vilket Carlos Castaneda skildrar infernaliskt skickligt i böckerna om sin läromästare don Juan Matus). RT beskrivs i den nya boken också som en sorts trickster, men jag tror inte att det var som medveten trickster han framträdde inför oss. Jag tror snarare att hans oinspirerande sätt innehöll såväl en gnutta arrogans som ett ointresse för vad vi verkligen ville uppnå. Han hade kommit till Ledusjö efter en turné i Österrike och Tyskland – väl påpassad och vaktad av sina tre andliga krigare (Larry + två unga indianer som även tjänstgjorde som trummare och sångare). Om RT:s umgänge med Grateful Dead och hippiescenen fjärmade honom från många indianska traditionalister i USA så spelade hans road manager Larry en liknande roll i Ledusjö. Det var rena upprorsstämningen i vårt tältläger efter den första dagen med RT där han hade pratat runt om sådant vi redan visste och skrytsamt om sina egna mirakulösa och magiska ingripanden. En man som betonade ödmjukhet och bön och samtidigt skröt om sina egna bedrifter och tycktes njuta av att bli satt på piedestal. Vi fick helt enkelt inte ihop dessa paradoxer och kände oss snuvade på utlovad kunskap.

Till den dåliga stämningen bidrog naturligtvis också den erbarmliga skolsalen. Arrangörens plan hade varit att all undervisning med RT skulle ske i vårt tältläger vid Ledusjön (helt OK plats) och att även RT och hans krigare skulle bo där. Planerna ändrades dock abrupt när arrangören (jag skonar honom genom att utelämna namnet) i samråd med RT:s krigare fick för sig att en grupp deltagare som höll sig lite för sig själva planerade ett attentat mot RT. Därför inhystes RT i arrangörens lägenhet inne i Nordmaling och föreläsningarna flyttades till skolsalen. Visserligen brukade FBI-agenter snoka runt i trakterna av Meta Tantay, men ett attentat i Ledusjö? Eftersom misstankarna från arrangören och RT-folket riktade sig mot en specifik grupp personer och eftersom vi var flera som snappade upp detta kan läsaren säkert förstå att stämningen i lägret inte bara var upprorisk utan även depressiv. Vad gjorde vi där – egentligen? Inte blev det bättre av att arrangören själv på kvällen dök upp i tältlägret och framförde kritik från road manager Larry om att vi var en väldigt passiv publik som inte gav RT något gensvar. Men hallå! Det var ju Larry själv som sett till att vi vördnadsfullt höll oss på mattan!

-          Ni ska inte tro att ni köpt något bara för att ni betalat pengar, svarade arrangören med inte så väl valda ord.

Det var naturligtvis oerhört provocerande men ledde till långa diskussioner i lägret där vi kom överens om att nästa dag genomföra en midsommarceremoni för RT. Så skedde också – vi sjöng bl a Rune Lindströms Visa i midsommartid, som inte är så särskilt uråldrig – och RT blev på bättre humör. Han kom till vårt läger, ledde en vacker solhälsningsceremoni och genomförde också en stor cirkeldans med oss. Vi kände att vi i alla fall fick en glimt av hans andliga kunskap och vägledning. Sedan höll RT hov sittande i en bekväm stol i lägret svarandes på frågor – också från den tillresta lokala pressen. Det syntes att han njöt av situationen. Några mirakel utförde han inte, även om han botade en migrän i tältlägret.

Under den mer avslappnade slutfasen av helgen överlämnade jag en stor torshammare till RT. Han höll den en stund i handen och sa sedan;

-          Mmmm, den har stor kraft. Jag har mött Tor en gång och han sa då att vi är bröder. Vi är av samma slag.

RT bar denna hammare om halsen när han dansade cirkeldansen med oss och jag har funderat mycket över hans uttalande om Tor – också nu när jag rekapitulerar upplevelserna i Ledusjö. Man kan se uttalandet som en sorts hybris – att vara bror med Tor – men jag anser numera att det mera är ett uttryck för en verkligt traditionell andlig inställning. För traditionella indianer står ”gudar” egentligen inte över oss; de flesta ursprungsfolk har inga egna ord som betyder ”gud” utan talar i stället om andar, förfäder eller urtidens heliga varelser, som visserligen är annorlunda än vi människor men ändå är våra släktingar. Att betrakta sig som en bror till Tor uttrycker då inte hybris utan insikten om att allt är ett och hänger samman.

I min artikel i Sökaren ställde jag frågan; Vad ville Rolling Thunder egentligen med oss? Jag vred och vände på frågeställningen utan att hitta något entydigt svar utom möjligen att sprida en livsattityd, en attityd av ömhet mot jorden och allt skapat. Ceremonier och böner genomsyrade hans budskap och vi fick en glimt av hur man kan bli delaktig i en magisk verklighet. Men bara en glimt. Kanske var det viktigaste som hände i Ledusjö den gruppdynamik han skapade bland oss deltagare genom att inte leva upp till våra förväntningar?

En av mina vänner som var med i Ledusjö berättar att han kom på god talefot med RT:s två indianska medhjälpare. De var förbryllade över oss. Vad ville vi – egentligen? Inte så förvånande då att det inte blev någon djupare kontakt mellan oss och RT. Han talade ofta om att det finns en rätt tid och plats för allt och jag lutar numera åt att Ledusjö i juni 1982 var både fel tid och plats för såväl oss som RT. Och antagligen var det fel arrangör och fel road manager också. Och kanske fel medicinman och fel deltagare? Det hindrar ju inte att man även ur en sådan situation kan utvinna kraft och kunskap när man ändå har hamnat där – men det blir ju knappast av det maximala slaget.

Boken The Voice of Rolling Thunder vill ge en komplex bild av RT och vi får ta del av goda såväl som dåliga sidor hos denne man. I ett anonymiserat samtal mellan dottersonen Sidian Morning Star och fyra av RT:s närmaste (antagligen hans barn) används bland många andra epitet flera gånger ordet asshole för att beteckna RT:s karaktär. Familjemedlemmarna var uppenbarligen inte alltid imponerade av hans kvaliteter. Boken bekräftar min bild av RT som en paradoxal man; en egensinnig shaman utan djup förankring i någon ursprungsamerikansk andlig tradition; en aktivist för Moder Jord som gillade att bli skjutsad i bilar och flygplan; en blygsam man som betonade bön och ödmjukhet men njöt av att sättas på piedestal av anhängarna; en healer av rang som själv drabbades av diabetes och misskötte den så att han så småningom tvingades amputera ena benet; en renlevnadsman som förbjöd alkohol och droger i Meta Tantay men själv tog till flaskan.

Vad hände med Meta Tantay? Det imploderade efter att ”klanmodern” Spotted Fawn avlidit i cancer 1984 (troligen till följd av det radioaktiva nedfallet över Nevada efter atombombsproven på 1950- och 60-talet). RT bodde kvar där och fortsatte resa runt och hålla föreläsningar – dock med avtagande intensitet. En av hans söner Mala Spotted Eagle Pope driver numera Nanish Shontie i Oregon - en sorts fortsättning på Meta Tantay.

Vad lämnade RT för arv genom alla oss som träffade och lyssnade på honom? För min egen del kan jag tveklöst säga att han gav mig en puff i en viss riktning som jag är tacksam för, men jag kände mig aldrig riktigt bekväm med honom och den känslan vittnar också andra om. För min del hade jag svårast med hans skrytsamma sida, något som jag i Sökarenartikeln kallade ”amerikansk egofixering”. Och hans föreläsningar var i ärlighetens namn ganska gaggiga. Det går inte att förklara bort med att alla indianer talar i cirklar. Jag har senare träffat och lyssnat till ganska många traditionella ursprungsamerikaner och de talar på ett annat sätt – utan självhävdelse och genomsyrade av äkta ödmjukhet. RT hade nog inte gjort upp med sin självviktighet. Riktiga traditionalister talar inte heller om sig själva som ”indianer”, som RT gjorde. De har alltid en förankring i en specifik kultur och är diné, lakota, onondaga etc. RT stod utanför det riktigt traditionella och försökte som en sorts kompensation skapa sin egen stam, sin egen community. Kanske hade han inte kunnat göra annorlunda med sin bakgrund som enkel järnvägsarbetare och i den speciella tid han verkade? Han var möjlig på 70- och 80-talen men vore han möjlig som andlig ledare/lärare idag? Inte i den formen. Inte på det sättet.

Så, rekommenderar jag denna bok? Kanske för den som behöver få insikt i att en shaman är en komplex och sammansatt människa, precis som alla andra. Kanske för den som träffat RT och vill slutföra sin analys. Kanske för den som är intresserad av den amerikanska alternativscenen på 1970-talet. Men knappast för dem som primärt är intresserade av att i bokform ta del av traditionell andlighet – för dem finns en uppsjö av bättre böcker.

Vad drar jag själv för lärdomar av min rekapitulation av mötet med Rolling Thunder i Ledusjö? Att det viktigaste är att släppa sin självviktighet. Sann ödmjukhet och tacksamhet kan bara växa ur en attityd utan självviktighet. Och visdom växer ur ödmjukhet och tacksamhet. Den bästa läraren är Moder Jord och för att kunna höra Moder Jord måste man stänga av den inre monologen. Moder Jord hör man bäst på den plats där man är, i det landskap som man tillhör. Att lyssna till visdomsbärare från andra traditioner kan vara en hjälp i början men man måste hitta sin egen väg, sin egen sång, sin egen dans i enlighet med det ceremoniella protokoll som gäller just där man är. Detta skulle säkert Rolling Thunder hålla med om.

Att leva väl är att dö väl

Det tycks numera vara accepterat även i den västerländska kulturen att åter börja tala om dygder, alltså goda egenskaper som bör vägleda våra, och därmed samhällets, liv. Den som söker vägledning på detta område har mycket att hämta i traditionella myter och berättelser. Själva ordet dygd fanns redan i fornsvenskan och hade då betydelsen duglighet, godhet. Den som vill få lite alternativ inspiration på dygdernas område rekommenderas varmt att läsa Joseph M Marshalls bok The Lakota Way – Stories and Lessons for Living (Penguin Compass 2002). Boken är en imponerande sammanställning av traditionella lakotaberättelser interfolierade med Marshalls egna minnen av uppväxten hos morföräldrarna på Rosebud-reservatet i South Dakota på 1950-talet. Detta är helt enkelt en lysande bok om vad det innebär att vara människa och inta sin rättmätiga plats i den stora kosmiska väven – allt betraktat genom ett lakotamedvetande. (Jag har tidigare recenserat Marshalls fina berättelser om lärdomarna från hans morfar; Walking with Grandfather)

I The Lakota Way djupdyker Marshall i tolv dygder som han anser karakteriserar det traditionella lakotatänkandet – ett tänkande som sedan flera hundra år är starkt förknippat med den hårda men rika tillvaron på prärierna i västra Amerika. Marshalls tolv dygder är; ödmjukhet, uthållighet, respekt, värdighet, kärlek, offervilja, sanning, medkänsla, mod, själsstyrka, generositet och visdom. En av dessa står ut speciellt eftersom den är förutsättningen för alla de övriga, och det är ödmjukheten. Denna dygd sammanfattar Marshall i begreppet ”den lågmälda vägen” (the quiet path). Tillsammans med uthållighet och andlig styrka har ödmjukheten främst manifesterats av de traditionella lakotaindianer, inte minst de äldre kvinnorna (the grandmothers), som enligt Marshall har lyckats bevara språk, traditioner, sedvanor och värderingar – ”essensen av vad det innebär att vara lakota”. Marshalls egen mormor gav honom följande råd; ”Om du vill gå långt i livet ska du vandra mormorsvägen.” Och essensen i denna väg är enligt Marshall själsstyrkan.

Betydelsen av detta lågmälda men ihärdiga försvar av det egna livssättet kan inte undervärderas; ”Sanningen är att vi lakota fortfarande vandrar omkring på jorden. Sanningen är att vi överlevde traumatisk förändring och är visare och starkare på grund av det… Illusionen är att vi är ett erövrat folk. Sanningen är att vi är överlevare; vi tog oss an det värsta som våra ’erövrare’ kunde kasta över oss och vi står fortfarande upp. Illusionen är att vi är en del av det förflutna – något som kan studeras, analyseras, mätas, dissekeras och slutligen bedömas. Sanningen är att vi fortfarande är en livsduglig kultur med traditioner, sedvanor och värderingar som har bestått de hårdaste prov”.

För Marshall är alla dygderna väsentliga beståndsdelar i ett balanserat samspel mellan alla levande varelser. Till syvende och sist handlar vår mänskliga existens helt och hållet om balans; att finna balans inom oss själva, mellan oss människor och mellan oss människor och alla andra varelser som vi delar jorden med. Vi delar alla den yttersta sanningen, den att döden alltid är en del av livet och en förutsättning för livet. Det finns en sanning som gör mullvaden jämlik med björnen, en sanning som förenar oss alla, vare sig vi går, flyger, krälar, simmar eller har rötter. Vi föds alla och vi dör alla. Det sammanfattar Marshall sålunda; ”Att leva väl är att dö väl” (Living well is dying well).

Många av berättelserna i The Lakota Way stammar från jägar- och samlarlivet på prärien före början av 1700-talet, alltså från tiden innan hästen kom till lakota. En berättelse kan börja så här; ”De gamla brukade säga att det finns många märkliga och mystiska saker i världen. De visste att det var sant eftersom de hade sett saker: en del förunderliga, en del dråpliga, en del mäktiga eller små. Men allt hade ett syfte, sa de, allt som hände är en gåva från livet självt, om inte för annat så för att lära oss en läxa”.

Man känner sig som läsare verkligen välkommen in i lakotas värld och får under läsningens gång mängder av kunskaper om livet på prärien, såväl för länge sedan som för inte så länge sedan, och man får följa med in i heliga ceremonier som svetthyddan och soldansen. Detta är en bok om generositet och om visdom, som handlar om att veta hur och när man ska använda sin kunskap. ”Visdom är livets gåva till oss, men också vår gåva till livet”.

Självviktighet och patriarkat

På mina kurser och föredrag om shamanism och traditionell livssyn är det mestadels en klar underrepresentation av män. Vanligtvis är bara 20-30 procent av deltagarna män. Och tendensen verkar ha förstärkts med åren sedan jag inledde min utåtriktade verksamhet vid mitten av 1980-talet. Jag har ofta funderat på varför och ställt just den frågan till mina kursdeltagare – dock utan att få några helt klargörande svar.
Ett extremt exempel på manlig underrepresentation blev jag vittne till när jag i början av september besökte ett möte i Stockholm med tre representanter för The International Council of 13 Indigenous Grandmothers. Enligt min uppskattning utgjorde männen i salen kanske 5 procent av deltagarna. Män – även inom andliga och ekosofiska kretsar – har uppenbarligen väldigt svårt att ens högst kortvarigt sätta sig vid erfarna kvinnors fötter och ta del av deras visdom och erfarenheter. Jag har kommit fram till att orsaken kan sammanfattas väldigt kort och kärnfullt; brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet. Dessa faktorer hänger intimt samman och är varandras förutsättningar.

Om män vill spela en positiv och kreativ roll i arbetet för att utveckla ett samhälle i harmoni och balans med Moder Jord är det helt nödvändigt att de ser sanningen i vitögat och släpper sin självviktighet. Det är förutsättningen för att ta steget över från att vara en del av problemet till att bli en del av lösningen.

Varifrån kommer denna manliga brist på ödmjukhet och överskott av självviktighet ifrån? Uppenbarligen ligger den inbyggd i det patriarkala samhällets struktur och är därför med och formar männen redan när de är småpojkar och kanske rentav spädbarn. Här tänker jag inte gå in i någon djupare analys av dessa strukturer utan bara peka på att de finns och har funnits under mycket lång tid – här talar vi om årtusenden och strukturer som började växa fram genom människans övergång från samlande och jakt till jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiska revolutionen.

I den manliga självviktigheten finns en känsla av skam inför det kvinnliga och i förlängningen därmed ett förakt för kvinnliga erfarenheter och visdom. I denna självviktighet finns en sorts barnslig förnekelse av att man är sin mors son, att man en gång legat inne i sin mamma, varit en del av henne och kommit in i den här världen genom mammas vagina. I denna förnekelse ryms också en rädsla för det kvinnliga, en rädsla för att bli uppslukad av det kvinnliga och därmed också en rädsla för att ge sig hän i samspel med det kvinnliga – allt ifrån mamma via älskarinnan till Moder Jord. Och framför allt ryms i denna självviktighet ett förakt för den gamla kvinnan – haggan, tanten, mormor och farmor – och hennes visdom.

Som enskild man har man dock möjlighet att frigöra sig från denna kvinnofientliga – och livsfientliga – tvångströja. Det går att öva upp sin ödmjukhet och släppa sin självviktighet och i den processen kan man hämta näring från manliga traditioner som redan för länge sedan hittat fram till en balanserad och dynamisk relation till det kvinnliga. Jag tänker på de former av traditionell andlighet som överlevt bland många urfolk, representerad t ex av de mycket ödmjuka vismän som skildras i den eminenta boken Wisdomkeepers av Harvey Arden och Steve Wall som jag tidigare recenserat här. Eller varför inte Carlos Castanedas böcker om lärotiden med shamanen don Juan Matus? Bland det viktigaste don Juan försöker få Castaneda att inse är att han, liksom alla andra varelser, är på väg mot sin död. Först när man inser detta på djupet kan man bli ödmjuk och mottaglig för mer djupgående kunskap om världen. don Juan inpräntar i Castaneda att ”självviktighet är vår största fiende”, att ”självviktighet är något som vi måste släppa, precis som den personliga historien”. Det är först när vi släppt taget om vår självviktighet som vi kan axla ett verkligt ansvar för oss själva och för världen. För ”så länge som du känner att du är det viktigaste i världen kan du inte på allvar uppskatta världen omkring dig”. don Juan slår också huvudet på spiken när han pekar på sambandet mellan självviktighet och meningslös ilska; ” Du är så förbannat viktig att du anser dig ha rätt att bli förargad över allt och alla.” Ersätt förargad med kränkt och don Juans citat har högsta bärighet på manlighetens självviktighet och kris i det nutida Sverige.

När Castaneda frågar don Juan hur han kan veta så mycket blir svaret att ”jag vet allt möjligt därför att jag inte har någon personlig historia och inte känner mig viktigare än något annat och därför att min död sitter här alldeles bredvid mig.” Döden har vi till vänster om oss på armlängds avstånd och den är vår bästa rådgivare. Men för att kunna och våga ta del av dess råd måste vi släppa självviktigheten och bli verkligt ödmjuka. Att vara ödmjuk kan innebära att man sätter sig vid en gammal kvinnas fötter, tar emot hennes välsignelse och verkligen lyssnar till hennes budskap och erfarenheter. Och det kan innebära att man i vördnad lägger sin panna mot Moder Jord och av hela sitt hjärta tackar för livet och för att man över huvud taget får delta i det stora kosmiska kretsloppet som en varelse jämlik med allt annat i kosmos och liksom allt annat i kosmos också på väg mot sin död. Ur den ödmjukheten och tacksamheten kan kunskap och kraft komma även männen till del.