Om att laga revan i den kosmiska metabolismen

Den omsättning av energi och materia som äger rum i det stora jordsystemet kan också kallas Moder Jords metabolism. Denna ämnesomsättning är självreglerande och tycks också vara medveten. Det har gett upphov till den så kallade Gaia-hypotesen. Självregleringen verkar dock ha uttömt möjligheterna till ett någorlunda stabilt, om än dynamiskt, klimat till följd av mänsklighetens överutnyttjande av naturens ”resurser”. För att tala klartext: människan har rubbat eller rent av oåterkalleligen fördärvat Moder Jords metabolism. Och för att tala ännu mera klartext så är det kapitalismen som genom sitt behov av ständigt stegrande tillväxt (ackumulation av fiktiva värden) har öppnat denna reva i den jordiska metabolismen. Som den sene Karl Marx påpekade så är detta ett ofrånkomligt fundament i det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalism är helt enkelt detsamma som naturförstörelse. Och, vill jag tillägga, denna naturförstörelse har sin grund i en utarmning eller till och med förstörelse av det mänskliga medvetandet. Som medicinmannen Rolling Thunder påpekade under en kurs i Nordmaling 1982: Föroreningen av Moder Jord kommer ur föroreningen av människors tänkande.

Nu förhåller det sig också så att den jordiska metabolismen är en del av och en avspegling av en betydligt större metabolism – den kosmiska omsättningen av energi, medvetande och materia. As above, so below. Det jordiska speglar det kosmiska, men återverkar samtidigt på det kosmiska. De är ömsesidigt sammanflätade och beroende av varandra och påverkar därmed också varandra ömsesidigt. När jordiska kretslopp av energi och medvetande störs, utarmas eller förstörs av mänskliga aktiviteter så har det negativa återverkningar på den stora kosmiska metabolismen. Det är något ytterst allvarligt eftersom allt vi gör som försvagar skapelsen också försvagar skaparen, alltså den gudomliga sfären – Det kosmiska medvetandet, Det stora mysteriet, Den heliga vinden, Gud, Den heliga ande etc. Detta förhållande lyfts fram på ett tydligt sätt av David Mevorach Seidenberg i boken Kabbalah and Ecology (2015). Kanske är den aspekten av naturförstörelsen den mest ödesdigra eftersom det ordinära ju föds fram ur det icke-ordinära; det jordiska föds fram ur det kosmiska. Nu har vi hamnat i en situation där de negativa/mörka inslagen i den jordiska och i den kosmiska metabolismen driver på varandra i en nedåtgående spiral. Resultat: en allt bredare reva i den kosmiska väven som ger ett ökat momentum åt de mörka krafterna, thursakrafterna - i det kosmiska, i det globala och i människornas värld, såväl på den samhälleliga som privata nivån.

Att kapitalismen över huvud taget uppstod kan sägas vara ett uttryck för en redan då pågående utarmning av den kosmiska metabolismen. Kapitalismens orsak var inte ”bara” jordiska händelser, som utvecklingen inom det feodala samhället, koloniala erövringar, destruktiv ny teknik etc utan i kanske ännu högre grad obalanser i den gudomliga sfären, i Det ovetbara, det kosmiska potentialitetsfältet. Det har funnits insikter om detta långt före kapitalismens inträde på scenen, t ex hos urbefolkningar, men även hos sådana profeter som Yuhannan mamdana (=Johannes döparen) och Yeshua (=Jesus) – jag föredrar att använda de ursprungliga arameiska namnen. Mest känt är kanske Yeshuas yttrande: ”Ingen kan tjäna två herrar…Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon” (Matteus 6:24). Aposteln Paulus sammanfattade denna systemkritik i den kärnfulla meningen ”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (Första Timotheosbrevet 6:10). Om vi sätter in dessa yttranden i sin historiska kontext så är det uppenbart att det inte bara handlar om kritik av vissa missförhållanden i det dåtida samhället utan om en systemkritik.

Vad kan då vara vår mänskliga uppgift i detta perspektiv av ömsesidig påverkan mellan den jordiska och den kosmiska metabolismen, mellan den materiella och den andliga dimensionen? Eftersom den pågående och nytillkommande naturförstörelsen ofrånkomligen leder till ytterligare utarmning av det gudomliga behöver vi ställa oss frågan hur vi samtidigt kan laga revan i både den kosmiska och den jordiska metabolismen. I traditionella kulturer har shamaner axlat denna uppgift, t ex som ceremoniella ledare och healers. Jag tror att en shamanism för det 21:a århundradet faktiskt kan öppna många nya vägar i detta arbete för att laga världen och återställa dess skönhet.

Jag hämtar inspiration inte bara från urandligheten utan också i hur Yuhannan mamdana och Yeshua och deras anhängare agerade utifrån sin samhälleliga systemkritik. Båda dessa historiska personer kan betraktas som en sorts shamanska arketyper – de ägnade sig åt olika varianter av healing och magi, de manifesterade sina handlingar som öppna kanaler för det gudomliga och de nådde avgörande insikter genom långa vision quests i vildmarken. Yuhannan inte bara döpte Yeshua in i en upplevelse av direktkontakt med den heliga ande utan fungerade uppenbarligen också som Yeshuas mentor under en avgörande tid. Båda två var starkt influerade av den gammaltestamentliga profeten Jesaja som med lite god vilja skulle kunna betecknas som en sorts andlig socialist när han manade Israels folk att ”Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt” och ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum… ser du en naken, så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!...Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt skall bli strålande dag”. (Jesaja 58:7-10)

Yuhannan sammanfattade denna radikala sociala hållning som ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. (Lukas 3:11). Från Yeshuas mun har vi flera liknande yttranden, t ex i uppmaningen till lärjungarna: ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga” (Lukas 12:33). Både Yuhannan och Yeshua använde det identiska utropet: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” (Matteus 3:1). I ett icke-hierarkiskt andligt perspektiv innebär omvändelse helt enkelt att förändra sitt tänkesätt och utveckla ett nytt sätt att leva i en jämlik gemenskap baserad på principen om ömsesidig hjälp. Det vore att förverkliga himmelriket, eller Guds kungarike, och både Yuhannan och Yeshua ville åstadkomma denna omvandling där och då i den ordinära verkligheten – inte i någon sorts oändligt avlägsen framtid eller i form av en virtuell drömvärld någonstans ovan molnen. Följdriktigt finns det många som idag betraktar såväl Yuhannan som Yeshua inte bara som andliga rebeller utan också som anarkistiska prototyper. Om vi lyfter de illusionens slöjor som den etablerade kristendomen har vävt runt dem och befriar dem ur denna kristna fångenskap kan de träda fram som arketypiska inspiratörer i arbetet med att laga de metaboliska revorna, eller med andra ord: för att återställa världens skönhet.

Hur kan man då ta itu med den övergripande uppgiften att manifestera det gudomliga i den ordinära verkligheten och återupprätta det heliga i kosmisk skala? Två begrepp som ligger nära till hands är tacksägelse och lovsång. David Mevorach Seidenberg formulerar detta som: ”bring blessing to all the orders of Creation and divinity” och ”bring blessing to the world through service” och ”make sure that the processes of life are not disrupted by our actions”. En liknande hållning har tidigare formulerats av åtskilliga urfolksrepresentanter, t ex lakotas ceremoniella ledare Black Elk: ”Varje steg ni tar på Moder Jord skall vara som en bön. Vår bön skall verkligen vara en bön från alla varelser, för alla är faktiskt en. Inte bara människan utan alla väsen ber oavbrutet till Den Store Anden på olika sätt. De tvåbenta och alla de andra varelserna på jorden är heliga och måste behandlas därefter”. (Den heliga pipan, 1978).

Det är faktiskt ganska lätt att i sitt eget vardagsliv införliva kontinuerliga ceremonier med tacksägelse och lovsång, lämpligen när man just vaknat och när man ska gå till nattvila. Här är min egen variant: ”Jag lovsjunger Skapelsen. Jag lovsjunger Skaparen – Det kosmiska medvetandet, Det stora mysteriet, Den heliga vinden, Den heliga ande. Jag lovsjunger Moder Jord. Jag lovsjunger Mormor Sol och Syster Regn. Jag lovsjunger livet. Jag lovsjunger den kosmiska sammanflätningen – allt är ett och hänger samman. Jag lovsjunger den stora ömsesidigheten – allt är liv, allt är medvetande och vi ingår alla i den stora kosmiska väven som också finns i oss alla. Jag lovsjunger världens skönhet”. Om man arbetar ceremoniellt med runor, oavsett om det är som en uthark eller en futhark, så kan man helt enkelt sjunga alla 24 runorna som en form av tacksägelse och lovsång eftersom runsystemet ju innehåller allt som är, dvs allt som manifesterar kosmos.

Att arbeta för ett icke-hierarkiskt samhälle som vilar på en ekonomi i resonans med Moder Jord är ett av många sätt att bidra till att laga den metaboliska revan och återställa världens skönhet. Men på vägen mot detta mål finns förstås en mängd olika sätt att manifestera Jesajas ord om att sluta göra det onda och börja göra det goda. Det kan t ex handla om att lindra människors ekonomiska, sociala och hälsomässiga lidande – från det maximala ”sälj vad ni äger och ge åt de fattiga” till att ekonomiskt stödja hjälporganisationer som Majblomman, Stadsmissionen och Frälsningsarmén eller arbeta som volontär på Myrorna eller med utdelning av matkassar eller stänga sina ”sociala” medier och i stället ge av sin tid till en ensam åldring. Allt som minskar mänskligt lidande är bidrag till att laga den metaboliska revan.

Men det kan ju inte bara handla om att minska mänskligt lidande utan även lidandet för andra levande varelser – djur och växter, såväl vilda som domesticerade. Att arbeta för omställning av det industriella jord- och skogsbruket, få stopp på industrifisket och kalhyggesbruket och på det stora hela verka för skydd av djur och natur. Man kan gå med i eller på annat sätt stödja djur- och naturskyddsorganisationer, man kan börja odla en del av den egna maten eller bli vegan, för att nämna några varianter av minskat lidande för andra levande väsen.

Att minska lidandet för Moder Jord bidrar också till att laga revan i den kosmiska väven. Att aktivera och försvara heliga platser, sätta stopp för gruv- och torvbrytning, motverka krig och den pågående destruktiva militära kapprustningen, arbeta för att avskaffa kärnvapen och kärnkraft, verka för en energiproduktion som är en integrerad del av de jordiska kretsloppen och inte minst minska sin konsumtion av varor och energi över huvud taget – det finns hur många sätt som helst att lindra jordens lidande. Och när vi minskar lidandet för Moder Jord, för människor, andra arter och levande väsen ja då minskar vi också lidandet för Det stora mysteriet. Allt detta kan kännas som en övermäktig uppgift men att inte göra någonting alls är inget alternativ för den som med hela sin organism upplevt och insett vad den stora kosmiska ömsesidigheten innebär, nämligen att allt är ett och hänger samman, att allt är liv och medvetande. De exempel som jag har gett i den här texten handlar om att manifestera sin andlighet genom verksamhet i den ordinära verkligheten, men det är ju bara det ena benet som man går på i återställandet av världens skönhet. Det andra benet är den rent ceremoniella verksamheten, de magiska ceremonierna för att i resonans med Det kosmiska medvetandet direkt lägga om trådarna i den kosmiska väven. Som Yeshuas bror Yaakov säger: ”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan” (Jakobsbrevet 5:16). Den som vill ta del av mina tankar om sådan shamansk och ceremoniell magi hänvisar jag till min lilla skrift Shamanistiska manifestet 2.0.

Alla kan hitta sitt eget sätt att medverka i helandet av den jordiska och den kosmiska revan. ”Bring blessing to the world through service”. Även om ens eget bidrag kan kännas som en försvinnande liten del i detta stora arbete så är det likväl en del av den kosmiska och jordiska metabolismen och att delta i detta stora arbete är också ett sätt att hela sig själv. Och när man helar sig själv minskar världens och Det kosmiska medvetandets lidande och man blir en medvarande som dansar i resonans med det stora kosmiska kretsloppet.

Tiden är inne och vi behöver omvända oss, vilket innebär att vända ryggen åt det kapitalistiska produktions- och konsumtionssamhället och samtidigt vända ansiktet mot Moder Jord och Kosmos. Som ord på vägen citerar jag Black Elks tankar om lakotas fredsceremoni: ”Den första freden, vilken är den viktigaste, är den som kommer till människans själ när hon inser att Wakan-Tanka dväljs i världsalltets mittpunkt, och att den mittpunkten verkligen är överallt, den är inom var och en av oss. Detta är den verkliga freden – och de andra är bara återspeglingar därav. Den andra freden är den som slutits mellan två enskilda varelser och den tredje är den som slutits mellan två folk. Men framför allt måste vi inse, att det aldrig kan bli fred mellan folken förrän man känner den sanna freden, och den finns som jag ofta har sagt, i människans själ”.

Litteratur som inspirerat till denna text:
Diar Al-Haydar: Mandeismen – De sista gnostikerna, Johannes döparens lärjungar (2012)
Black Elk, Joseph Epes Brown: Den heliga pipan – Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter (1978)
Paul Dordal: In Search of Jesus the Anarchist (2017)
Matthew Fox, Skylar Wilson, Jennifer Berit Listug: Order of the Sacred Earth - An Intergenerational Vision of Love and Action (2018)
James F. McGrath: Christmaker – A Life of John the Baptist (2024)
Nya testamentet i Bibelkommissionens översättning 2000
David Mevorach Seidenberg: Kabbalah and Ecology – God’s Image in the More-Than-Human World (2015)
Cecilia Wassén, Tobias Hägerland: Den okände Jesus – Berättelsen om en profet som misslyckades (2016) 

Shamansk aktivism – under radarn och steget före

Vi har kommit en bit in i det 21:a århundradet och för den som har ögon att se och öron att höra står det klart att mänskligheten står inför ett antal predikament, ja en djup kris för hela jordsystemet, som hotar inte bara överlevnaden för den egna arten utan även för mängder av andra varelser. Jag syftar på det som brukar kallas den sjätte massutrotningen, en destruktiv process som är intimt sammanlänkad med de klimatförändringar och den överexploatering av jordens resurser som det mänskliga ekonomiska systemet fört med sig och rent av vilar på. Vad kan och bör shamaner göra åt allt detta? Traditionellt har shamaner ansvarat för sitt samfunds balans, såväl inre som yttre, och om den uppgiften ska anpassas till det 21:a århundradet så behöver shamaner inse att det idag gäller att bidra till balans inte bara lokalt eller regionalt utan i global skala och på kosmisk nivå. Dags alltså för vår tids nyshamaner att höja blicken från den egna naveln och kliva ut ur sina bubblor av privatterapi och egoutveckling. Hög tid att utveckla en shamansk aktivism som ersätter teatraliska ceremonier och fromma förhoppningar med verklig, verkningsfull magi – en magi som innebär ett kreativt samspel med det som Castaneda kallade Örnens emanationer, alltså det kosmiska energiflöde som är Alltets upphov. Och: en magi som förmår gripa in i det som konstituerar tillvaron – det kosmiska möjlighetsfältet.

När vi 1982 bildade det shamanska nätverket Yggdrasil var huvudinriktningen för mig och kanske majoriteten av de ursprungliga medlemmarna att åstadkomma något som liknade det som traditionella amerikanska indianer sammanfattat som att ”bevara ceremonierna och rädda jorden”. Så länge nätverket var aktivt höll vi ett avsevärt antal ceremonier med syfte att skydda specifika platser som hotades av exploatering eller att få utrotningshotade djurarter att frodas och växa till. Vi famlade i många stycken i mörkret när det gällde hur ceremonierna skulle utformas, hur och när kraft kunde ackumuleras och riktas. Kanske kan man likna det vid att vi sköt med hagelbössa rakt ut i mörkret, och dessutom oftast med lösa skott.

Likväl samlade vi på oss värdefulla erfarenheter som vi på olika håll senare försökt manifestera kreativt i våra ordinära verkligheter. För egen del har jag efterhand börjat förstå skillnaderna mellan inbillad och verklig magi och betydelsen av tid och plats för det magiska arbetet. Inte minst gäller det insikten att det i magiska sammanhang inte finns några enkla kausala samband, typ om jag gör A så inträffar B, och att magi bara är möjlig under vissa bestämda förhållanden som det gäller att lära sig att läsa av. Det handlar om så kallade synkroniciteter, dvs meningsfulla sammanträffanden av impulser från Det ovetbara (Unus Mundus, alltså det kosmiska möjlighetsfältet) och händelser i den ordinära verkligheten.

Här följer några av mina nuvarande tankar om hur shamansk aktivism eller om vi vill kalla det ceremoniellt motstånd ska kunna bli något som är vassare än fromma böner och magiska hagelsvärmar avlossade rakt ut i mörkret.

För att det 21:a århundradets magi ska kunna bli precisionssäker räcker det inte med att den har en kosmisk utgångspunkt, den behöver också koppla samman en förståelse av de ekologiska sambanden i hela jordsystemet med en precis analys av de ekonomiska drivkrafterna bakom destruktionen. Magin behöver vara grundad i en förståelse av vad det är i det kapitalistiska systemet som driver fram all förödelse. Och det är inte enskilda kapitalisters eller gruppers girighet och ondska (även om sådant spelar in) utan kapitalets valoriseringbehov och profitkvotens fallande tendens. För att fatta mig extremt kort: man måste förstå att grundorsaken till naturförstörelsen är kapitalets inbyggda ”eviga” och ”nödvändiga” strävan att motverka den fallande profitkvoten med ständigt stegrande vinster och därmed ständigt nya områden att exploatera (land, hav, berggrund, vård, omsorg, skola etc). I begreppet naturförstörelse räknar jag då självfallet in exploatering av mänskliga kroppar och mänskligt arbete. Shamaner behöver förstå att kapitalismen är oförenlig med ett (för alla arter) långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden. Verklig magi strävar alltså efter ett systemskifte i mänsklighetens relation till den övriga naturen.

En verksam ceremoni förändrar inte bara världen utan även oss själva. Allt är i flöde och när vi i en ceremoni lyckas samstämma oss med det stora kosmiska energiflödet (Örnens emanationer) så förändras vi också – i form av såväl inre som yttre kvantsprång. Magin kan hämta inspiration från urfolks självförsvar mot kolonisering och exploatering och då överskrids begrepp som vit och svart magi. Man tar till de medel man har helt enkelt. Förutsättningen är att intentionen är klart icke-egoistisk och utan självviktighet. Ceremonier kan också hjälpa oss att ta in och bearbeta den sorg och förtvivlan som förstörelsen av världen ger upphov till. Vi måste acceptera vår egen förtvivlan och försöka transformera den till kreativ drivkraft. Om vi låter våra handlingar utgå från hjärtat behöver vi inte gripas av panik och bli lamslagna. Och ni som har er Castaneda i minnet vet att den andlige krigarens stig är en stig med hjärta och att den enda värdiga uppgiften är att vandra denna stig till slutet.

Magi – inte minst för att försvara Moder Jord – behöver en klar och tydlig riktning. Det kan även innebära att den tar sikte på makthavare/beslutsfattare för att på ett pro-aktivt och konstruktivt sätt bidra till att sätta stopp för destruktiva förslag och åtgärder. Det kan innebära att makthavares ambitioner och energier behöver fjättras. I extremfall kanske också nyckelpersoner behöver oskadliggöras, till exempel genom att deras mentala karta/mjukvara bringas att implodera. Det är dock knappast lämpligt att direkt konfrontera makten eftersom det högst troligt skulle medföra att man själv tar till sig och påverkas av det man vill bekämpa, vare sig man vill eller ej. Det är ingen idé att spela på maktens planhalva eller försöka besegra makten med dess egna medel. Bättre då med en magisk fjätter och helst en sådan som inte ens syns. Den kan utformas med inspiration från den mytiska berättelsen om hur asarna fjättrade Fenrisulven med hjälp av Gleipner. Det var en magisk lina som dvärgar smidde av följande sex ingredienser: katters buller, kvinnoskägg, bergets rötter, björnens senor, fiskens andedräkt och fågelspott. Om dessa beståndsdelar tolkas som runor kan vi hitta Feh, Bjarka, Pertra, Algiz, Ass och Lagu med ett sammanlagt talvärde av 90, vilket reducerat till ett naturligt tal blir 9, alltså Naud, som är nornornas och nödvändighetens runa. Med andra ord: en mycket kraftfull kosmisk fjätter.

Att genom magi försöka förändra stora strukturer och system är mycket svårt men knappast helt ogörligt. Shamanens aktivism arbetar mer indirekt än direkt så till vida att den riktar sig till det kosmiska potentialitetsfältet, Alltets urgrund, för att via kosmiska impulser manifesteras i det ordinära. Självklart kan den shamanska aktivismen också fungera som energigivare och beskyddare av krafter i den ordinära verkligheten, typ Greta Thunberg och organisationer som Fridays for Future och Skydda skogen, som arbetar för att få politiska genomslag som gynnar Moder Jord. Det kan ibland dock vara lämpligt eller nödvändigt att helt lämna denna nivå i tillvaron och göra ceremonier som enbart vänder sig till Det ovetbara och det som komma kan. Ett sätt att göra detta är att ackumulera kraft i en magisk ceremoni och sedan själv träda tillbaka och helt enkelt överlåta åt Oändlighetens aktiva sida eller vad man nu vill kalla det att ta hand om fortsättningen; man lägger ceremonin och dess energi i det icke-ordinäras händer. Förutsättningen för verksam magi av detta slag, liksom all magisk verksamhet, är att deltagarna har detroniserat dess största hinder, nämligen den egna självviktigheten. Eftersom skönheten redan finns som påtaglig närvaro i de globala och kosmiska kretsloppen eller möjligtvis ligger slumrande som potential så är ceremonins uppgift helt enkelt att släppa in den i det ordinära. Magin kan öppna en kanal från Det ovetbara/Unus Mundus in i det ordinära och för shamanen gäller då att inte stå hindrande i vägen med självviktighet eller hybris.

Vid all magi är det viktigt att analysera vilka krafter och intressen som är verksamma i en bestämd situation och det gäller att vi också utvecklar en förståelse för hur jorden själv kan aktivera motstånd i form av extrema väder, jordskalv, vulkanutbrott, tsunamis eller ruggiga virus. Då har vi att göra med utomordentligt kraftfulla energier och shamaner bör liksom alla andra undvika att konfrontera den vredgade jorden och i stället ta till harvärjan och söka skydd.

Ceremonier bör ske under maktens radar och magikerna måste hålla tand för tunga om vad de sysslar med. Makten bör inte ens känna till att ceremoniell motståndsaktivitet pågår och kommer då heller aldrig att förstå vad som verkligen hände – varför oväntade saker inträffade eller varför deras egen energi imploderade. Då kan ingen motkraft mobiliseras mot den ceremoniella verksamheten. Lika viktigt kan vara att ceremonin ligger ”steget före”, alltså genomförs innan en exploatering eller förstörelse har inletts; allra helst när den bara befinner sig på idéstadiet, eller ännu tidigare. Det är stor skillnad på pro-aktiva och re-aktiva ceremonier.

Även om den ceremoniella aktiviteten har en global och kosmisk dimension kommer den ofta att ha sin utgångspunkt i konkreta, regionala eller lokala frågor, som ju i och för sig också ingår i den stora kosmiska väven. Jag tänker exempelvis på ceremonier med syfte att aktivera, skydda och knyta samman kraftplatser. Liksom shamanen kan smida en magisk fjätter för att omintetgöra destruktiva handlingar kan hen väva ett magiskt skydd över heliga platser eller andra ställen som behöver skyddas. Det kan säkert gå till på många olika sätt och en mytisk beskrivning att hämta inspiration från är beskrivningen av hur nornorna vid Helge Hundingsbanes födsel tvinnade ”starka ödestrådar” av guld för den blivande hjälten; trådar som de ”fäste samman i mitten under månens sal” och vars ändar de gömde i öster och väster samtidigt som en tråd drogs norrut och befalldes att ”hålla hårt för evigt”.

Magiska ceremonier behöver rätt tid och plats för att kunna bli verksamma. Rätt plats är helig plats som ingår i ett kosmiskt nätverk av platser med förhöjd energi. Vid ceremonier är det av yttersta vikt att respektera platsens protokoll, det som också kallas ställets sed. Ödmjukhet påbjuds! Rätt tid är när synkroniciteter visar på gynnsamma impulser från Det ovetbara som vi kan observera i form av sammanfallande rörelser i den kosmiska väven och konkreta händelser i den ordinära verkligheten. Själv försöker jag också anpassa tidpunkter för ceremonier efter Carl Johan Callemans tolkning av mayakalenderns nio skapelsevågor. Ceremonier behöver ibland göras med kort varsel, vilket naturligtvis kan göra det svårt att samla ihop människor som är beroende av arbetsscheman, barnpassning, lediga dagar etc. Dock: avgörande är inte hur många som deltar i en ceremoni, det avgörande är kvaliteten på ceremonins uppsåt och energi. Individuella ceremonier kan få stor inverkan genom det som alkemisterna kallar multiplicatio, dvs att energin från en ceremoni, som är rätt utförd vid rätt tidpunkt, ögonblickligen kan spridas icke-lokalt genom hela kosmos. En framkomlig väg är att tidsmässigt samordna individuella ceremonier som hålls på olika platser men i ett gemensamt syfte. När man ceremonierar tillsammans med andra kan man uppleva det som brukar kallas svärm-intelligens, alltså att gruppens energinivå och shamanska intelligens blir högre än summan av de enskilda deltagarnas energier. Det är något som i sig även kan leda till väldiga individuella kvantsprång för deltagarna.

En viktig fråga när det gäller shamansk aktivism är om och hur en sådan verksamhet rent praktiskt behöver samordnas eller organiseras. En påtaglig risk är att en organisering trots goda intentioner kan bli tids- och energiödande och mynna ut i byråkratisering och förstelning. Vad som behövs är snarast icke-organisation och icke-byråkrati samt mer av spontanitet och flexibilitet. Hur detta kan lösas är en grannlaga och dynamisk uppgift, t ex när det gäller att utlysa eller kalla samman till ceremonier som behöver bedrivas under maktens radar. Då är det självfallet ingen bra idé att kalla samman via sociala internetforum (som ägs och kontrolleras av svartmagiska amerikanska tech-jättar) – annat än i väldigt allmänna eller vaga ordalag. Skulle ett alternativ kunna vara ett löst sammanhållet ceremoniellt akutnätverk med människor som med kort varsel, när signalerna från kosmos är de rätta, kan medverka i ceremoniellt motstånd?

Verkningsfulla ceremonier behöver vara icke-hierarkiska där var och en som deltar utgör ett eget ceremoniellt centrum och där alla medverkar på likvärdig och jämställd basis. Samtidigt bör allt hållas i det fördolda och ligga steget före exploatörerna. En inte alldeles lätt nöt att knäcka. Det är mycket som inte är färdigtänkt och jag välkomnar inspel från andra med konkreta reaktioner på denna text och/eller med mer allmänna tankar om shamansk aktivism och hur man kan utforma precisionsmagi för det kosmiska möjlighetsfältet. Bäst är att mejla tankarna direkt till mig på  norrshaman@gmail.com.

Kosmos befinner sig i ett kontinuerligt dynamiskt energiflöde och den som vill dansa med och samspela med detta flöde kan inte stå stilla eller spika fast sina idéer i några dogmatiska trossatser. Allt fast förflyktigas, som Karl Marx betonade i Kommunistiska manifestet för över 170 år sedan. Ett shamanskt manifest för det 21:a århundradet är något som formuleras i den shamanska praktiken genom det som Castaneda kallade smygandets konst och som jag föredrar att kalla manifesterandet, i samspel med Örnens emanationer. Och det övergripande syftet? Vad sägs om ”global shamansk socialism”?

(En längre version av denna artikel har publicerats i Gimle nr 3/2021 och på norrshamans hemsida.)

Karl Marx går inte att undvika

Den som vill förstå det kapitalistiska samhällets väsen, dess drivkrafter och dess följder kommer inte undan Karl Marx. Det gäller också för dem som vill förstå och avvärja de pågående storskaliga effekterna av detta samhällssystem på klimatet och Moder Jords tillstånd.

Men den som vill förstå Karl Marx har inte stor hjälp vare sig av ”marxister” eller av den tankebyggnad som kodifierats som ”marxismen” eller ännu värre som ”marxismen-leninismen” eller etter värre som ”marxismen-leninismen-Mao-Zedongs-tänkande”. Dessa mer eller mindre bisarra teorier har inte särskilt mycket med Karl Marx eget ursprungliga och dynamiska arbete att göra. Det framgår väldigt tydligt av Sven-Eric Liedmans senaste bok Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag 2015). Liedmans avsikt är att befria Marx från marxisterna och marxismen och boken är en utomordentligt grundlig introduktion till Marx väldigt komplexa teorier.

Det råder mängder av missuppfattningar, mer eller mindre vulgära, om vad Marx egentligen stod för, både bland marxister och bland icke-marxister, såväl till vänster som till höger på den politiska skalan. Liedman punkterar åtskilliga av dessa vulgäruppfattningar och leder läsaren tillbaka till Marx egna, ursprungliga tankegångar med möjlighet för var och en att bilda sig en egen uppfattning om denne man och hans verk.

Marx hyste alls inte de grova uppfattningar om mekaniska och enkla samband mellan produktionssätt och människors medvetande som senare tiders marxister gjort till sina. Det gäller också synen på religionen och religionens roll i samhället, sambanden mellan det som brukar kallas samhällets ”bas” och ”överbyggnad” (där Marx egna termer snarare var form och innehåll) och huruvida kapitalismen oundvikligen och lagbundet skulle ersättas av ett socialistiskt produktionssätt. Än mindre hade Marx någon enkel syn på vad för slags revolution som skulle kunna omvandla kapitalismen till något annat och bättre – härvidlag uteslöt han inte alls att det kunde ske via demokratiska parlamentsval. För Marx var det självklart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk och han motarbetade aktivt och med hetta idéer om att revolutionen skulle kunna genomföras av ett avantgarde-parti. Leninismen innebar alltså ett radikalt brott med andan hos Marx.

Liedman visar också att Marx teorier ständigt omarbetades och utvecklades. Det är stora skillnader t ex mellan vad 1840-talets Marx skrev i de texter som går under namnet de ekonomisk-filosofiska manuskripten och vad 1870-talets Marx formulerade i Kapitalet. Han kände sig heller aldrig färdig med Kapitalet. När hans vapendragare och mecenat Friedrich Engels till slut lyckades sammanställa de marxska manuskripten till det första bandet av Kapitalet kände Marx själv rätt omgående att det var dags att formulera om alltihop. Han blev helt enkelt aldrig färdig med ambitionen att utarbeta en sorts totalteori för det kapitalistiska samhället. Kanske är en sådan totalteori inte ens möjlig – lika lite som försöken från vår tids fysiker att formulera en ”teori för allt”.

Trots ambitionen att formulera en heltäckande samhällsteori finns det stora luckor i Marx tänkande – vilket också framgår av Liedmans bok. Det gäller även om vi tar hänsyn till att han faktiskt skrev sina böcker för mer än 150 år sedan i ett samhälle, en tid och en värld som skiljer sig väldigt mycket från våra dagars tillstånd. En sådan lucka gäller kvinnornas roll såväl i samhällets produktion som i den mänskliga reproduktionen inom familjelivet. Andra luckor handlar om en oförmåga att förhålla sig kritiskt till produktionskrafterna, alltså själva tekniken, och en ovilja att fördjupa det alienationsbegrepp som var så väsentligt för den unge Marx, som då fortfarande var starkt påverkad av Hegels filosofi.

En hel del tvetydigheter och oklarheter hos Marx – t ex hans maskinbeundran liksom den olyckliga formuleringen om ”proletariatets diktatur” i kommunistiska manifestet – bidrog till den olycksaliga kodifieringen av ”marxismen” som ett mer eller mindre slutet teoribygge med en stark slagsida åt materialismen. Denna process började enligt Liedmans uppfattning redan med Friedrich Engels – något som för övrigt bestrids i Tristram Hunts utmärkta Friedrich Engels: Kommunist i frack (Leopard förlag 2013). Processen fortsatte sedan av Karl Kautsky och de tyska socialdemokraterna och fulländades småningom av Lenin och de ryska bolsjevikerna.

Det finns all anledning för den som liksom Marx inte bara vill förklara utan också förändra världen att gå tillbaka till Marx egna texter och då fungerar Sven-Eric Liedman som en utmärkt vägvisare. Sedan gäller det att befria Marx också från Liedman.

Kapitalet som Gud (3) – Om Karl Marx och Sitting Bull

Tillväxt, arbete, konsumtion är industricivilisationens berättelse om meningen med livet. Det duger inte för att lindra den existentiella ångest som människan alltid burit med sig. Däremot fungerar denna ångest som drivkraft för Tillväxten, bl a genom att människor försöker döva den existentiella ångesten genom att ”arbeta” och genom att ”konsumera” – varor, tjänster, resor, människor, ”kultur” etc. Men redan Sigmund Freud förstod att vantrivseln (egentligen obehaget) sitter i själva kulturen, ja konstituerar själva kulturen. Och långt tidigare hade Karl Marx analyserat alienationen i det kapitalistiska produktionssystemet, först och främst den alienation som människan upplever i lönearbetet. Själva arbetets natur skapar en klyvnad mellan den arbetande och själva verksamheten, mellan den arbetande och produkten. Enligt Marx kan denna klyvnad upphävas först när ägandet till produktionsmedlen blir allmänt och gemensamt och när produktionen syftar till att tillfredsställa allmänna, gemensamma behov, och inte primärt till att få kapitalet att växa och produktionsmedlens ägare att bli rikare.
Men den existentiella ångesten är äldre än det kapitalistiska produktionssystemet och går betydligt djupare. Den har med själva vår existens som människor att göra och är säkert jämngammal med vår egen art Homo sapiens. Under tusentals år utvecklade människor olika kreativa lösningar för att lindra den existentiella klyvnaden i känslan av att vara avskild/åtskild från allt det övriga i skapelsen. Det handlar om metoder för att såväl tillfälligt som mer permanent överbrygga känslan av existentiell ensamhet och fruktan för Tomheten, som vi fötts ur och snart ska återgå till. Jag tänker på ceremonier av olika slag som går ut på att betona och uppleva samhörigheten med allt annat. Jag tänker på shamanens arbete med extas, själsresor, kraftdjur och andehjälpare. Jag tänker på utesittning och andra meditativa metoder för att uppleva enhet med allt annat och få del av landskapets och det osynligas inbyggda kunskap och kraft.
Avsikten med alla dessa och liknande metoder var/är att återskapa balans mellan människan och den övriga skapelsen så att hon kan komma överens med världen och vandra i skönhet. Den gemensamma nämnaren i dessa metoder är begreppet ömsesidighet. Allt är ett och hänger samman med allt annat i ett ömsesidigt beroende. Ömsesidighet innebär gemenskap – gemenskap med andra människor och arter, gemenskap med Moder Jord och alla hennes manifestationer i landskap och vädersystem, gemenskap med det osynliga, med den andliga dimensionen/essensen i allt som existerar.
Industricivilisationens berättelse om tillväxt, arbete och konsumtion går på tvärs mot dessa ömsesidighetsövningar och förstärker därigenom den existentiella ångesten. Människan betraktas i denna berättelse inte som en del av något annat utan som en fri och fristående enhet – en fristående produktions- och konsumtionsenhet. I centrum för berättelsen står JAG och inte VI. Eller som en traditionell navajo beskriver skillnaden mellan västerländsk och traditionell filosofi: ”Västerländsk filosofi är jag, jag, jag (me, me, me) medan urfilosofi är vi, oss, vårt (we, us, ours). Det västerländska tänkandet utgår från jaget medan urfilosofin i vi-et innefattar jaget, alla släktingar, djuren, växterna, jorden, luften, vattnet, allt. Den står för en holistisk förståelse av världen”.
I traditionella kulturer bearbetar man existentiell ångest med ceremonier för att skapa harmoni och balans, för att påminna om ömsesidigheten i existensen. I industricivilisationen sjukdomsstämplar man existentiell ångest som diagnostiseras och medicineras till läkemedelsindustrins fromma. Bara i Sverige använder ungefär en halv miljon människor antidepressiva preparat – långvarigt!
Jag ser ömsesidighetsfrämjande metoder som ett sätt att förbereda sig för industricivilisationens implosion. Om man vet att allt är ett och att man hänger samman med allt annat i en kosmisk väv behöver man inte vara så ängslig inför denna implosion. Den kommer förvisso att innebära mängder av problem som kommer att behöva en lång och säkerligen svår övergångsperiod innan något nytt och bättre, förhoppningsvis, utkristalliserar sig. Även vi som är civilisationskritiska lever ju i och av civilisationen och kan inte hoppa av, men vi kan redan nu inleda en process av att komma överens med världen och beväpna oss med kunskap. Framtidens samhälle blir definitivt ett kunskapssamhälle, men inte på det vis som makten använder denna term idag. Det handlar om praktisk kunskap, handfast kunskap om hur vi ska kunna leva i ett uthålligt samhälle. Det handlar om att odla sin mat (inte minst inne i städerna), att ordna rent vatten, lösa avloppsfrågor, omvandla avfall till näring för Moder Jord, väva tyger, sy kläder, lappa och laga, återanvända industricivilisationens skrot som råvaror, bygga energisnåla bostäder, bota och föda utan droger, producera och använda elektricitet utan att skada Moder Jord, skapa uthålliga system av energisnåla transporter med hjälp av förnybar energi (allt kanske inte behöver gå med häst och vagn?), hitta nya vägar att kommunicera och lagra information för perioden efter internet och mycket, mycket annat. Det finns hur många kreativa behov som helst och processen borde ha börjat redan igår.
Men processen att underifrån skapa det nya måste kombineras med en process av motstånd mot olika former av våld och förstörelse som hotar livet och Moder Jord och som försvårar en omvandling till ett samhälle i balans med naturen. Även här finns ett överflöd av uppgifter, t ex att få stopp på uranbrytning och kärnkraft, att avveckla industrijordbruket och därmed den pågående utarmningen av de odlingsbara jordarna och övergödningen av hav och vattendrag, att stoppa skogsbrukets industriella förödelse av skogar och våtmarker, att stödja projekt med skogsplantering, att skydda utrotningshotade arter av växter och djur, att stödja urfolkens kamp för att leva på traditionellt sätt i sina traditionella områden etc.
Båda dessa processer – att skaffa kunskap för ett nytt och förhoppningsvis enklare sätt att leva och att motverka förstörelse på och av Moder Jord – är i sig kreativa sätt att bearbeta sin existentiella ångest. I synnerhet om de kombineras med ömsesidighetsfrämjande metoder från traditionell andlighet. För mig är detta ett sätt att viga samman inflytanden från två av mina inspiratörer – Karl Marx och Sitting Bull (Thathanka Iyotake). De var samtida och ibland leker jag med tanken på hur ett samtal mellan dessa intellektuella giganter skulle ha kunnat gestalta sig. Det hade hur som helst säkert präglats av mångfald i infallsvinklar. Mångfald är Moder Jords spontana sätt att formge livet och mångfald måste också prägla ett samhälle som frigör sig från Kapitalets Gud.

Kapitalet som Gud (2) – Om illusioner och uppror

Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Denna lutherska tolkning av det första kristna budordet gäller även i dagens industricivilisation där ”jaget” i budordet är Kapitalet eller dess manifestation som Kapitalackumulation eller i vardagligt tal Tillväxten. I detta budord ligger implicit följande order: Arbeta! Konsumera!
Precis som Karl Marx för 150 år sedan lyckades avtäcka och beskriva det som verkligen sker i det som synes ske måste vi idag se genom de illusioner, det skådespel, som döljer de verkliga processerna. En sådan illusion är att pengar är levande och skapar nya pengar genom skickliga ”placeringar”, som i själva verket handlar om digitala förflyttningar av fiktiva ”värden” utan någon direkt koppling till produktion av varor eller nyttigheter. Nya pengar skapas kontinuerligt genom nya lån och uppfinnandet av nya finansiella instrument – allt i den heliga tillväxtens namn.
En annan illusion går i Sverige under namnet ”arbetslinjen”. Den skapar en bild av att alla möjliga sorters verksamhet på det som kallas ”arbetsplatser” är nyttiga eller nödvändiga och skapar ”värde” som till viss del betalas tillbaka till den verksamma som ”lön”. Det är otvivelaktigt så att de flesta människor som befinner sig på en ”arbetsplats” 30-40 timmar per vecka är aktiva och bedriver någon sorts verksamhet, men det är inte detsamma som att de arbetar och skapar reella värden eller att verksamheten är nödvändig. Verksamheten handlar ofta om att organisera och administrera den egna institutionens eller företagets verksamhet eller utföra mer eller mindre fiktiva uppgifter åt andra institutioner och företag. Det kan t ex handla om så kallad konsultverksamhet, pr, reklam och annan medieverksamhet, eller kommunikation som det heter idag, eller något som har med begreppet ”human resources” att göra. Många som har försökt förklara för sina barn vad sådana här ”arbeten” går ut på märker (om de är ärliga) att de egentligen inte går ut på någonting – utom att få en ”lön” så att man kan överleva i civilisationens komplexa samhällsmaskin. Industricivilisationen har utvecklats till en oerhört komplex global företeelse och precis som tidigare civilisationer kommer den att implodera under sin egen komplexitet.
Ett samhälle som har som övergripande berättelse att skapa ”värde” och ”tillväxt” genom att ”arbeta” och ”konsumera” är ett påvert samhälle utan andligt och filosofiskt djup. När Tillväxten inte sker på jämställda villkor mellan de som äger och inte äger produktionsmedel bygger den in oförsonliga motsättningar som hotar att spränga systemet. Det såg också Karl Marx men eftersom hans tänkande inte förmådde spränga sin västerländska tvångströja såg han revolutionen och det klasslösa samhället som en förutsägbar och nödvändig konsekvens av dessa inbyggda motsättningar. Men faktum är att vi idag omöjligt kan säga vad industricivilisationens implosion kommer att leda till. Vi kan säga att den måste ersättas/omvandlas med/till ett samhälle i långsiktig harmoni och balans med Moder Jord, men vi vet ju inte alls om så kan ske, eller vilka krafter som kan åstadkomma detta.
Dyrkandet av Tillväxten skapar ökande klyftor mellan klasser, stater och arter på ett så uppenbart orättfärdigt sätt att det bäddar för uppror i stor skala. Men vilken sorts uppror? Arbetarklassens? Multitudens? De ”illegala” migranternas? Minoriteternas? Urfolkens? De utrotningshotade djurens? Bakteriernas och virusens? Moder Jords? Kanske många av dessa eller alla samtidigt? Traditionella ursprungsamerikaner talar t ex om att Moder Jords uppror redan pågår i form av extrema väderhändelser, jordbävningar, tsunamis och epidemier. Årets olika arabiska uppror och sommarens upplopp i London visar att upplopp och revolter idag (liksom förr) kan locka fram mycket destruktiva processer och även i sig själva ha fula trynen. Revolutioner och uppror är bara vackra i revolutionsromantikernas fantasier. Redan en så gammal ärrad revolutionär som Mao Zedong påpekade för snart 100 år sedan att en revolution aldrig kan vara förfinad som en middagsbjudning. Och som Gil Scott-Heron, salig i åminnelse, konstaterade 1970 så kommer revolutionen inte heller att sändas i tv (the revolution will not be televised). Med det menade han att den verkliga revolutionen, den som äger rum i människors medvetande, det som gör att de är beredda att ta steget in i en revolutionär transformation av sig själva och av världen inte är möjlig att sända i tv eftersom den är en inre process. Medierna skildrar på sin höjd vissa manifestationer av revolutionen – som massmöten, förstörelse, plundring och våld på gatorna – men inte själva revolutionen. Revolutionen sker ”under” eller ”bortom” eller ”före” det som synes ske och medierna är en del av civilisationen, en del av det synsätt som konstituerar systemet med Kapitalet som Gud. Därför skildrar de mestadels bara det som synes ske.
Att industricivilisationen så småningom imploderar under sin egen komplexitet och till följd av de skador den orsakar Moder Jord är en process som kommer att öppna möjligheter för att ett nedskalat och rättskalat (downsized and rightsized) samhälle ska kunna växa fram – och det kommer i så fall att växa fram underifrån, inte som ett påbud från makten eller Kapitalets prästerskap. I nästa avsnitt av denna textserie (den sista) ska jag peka på några kreativa sätt att förhålla sig för att lindra den existentiella ångest som fördjupas i och av industricivilisationen och några handlingsvägar som kan ha betydelse för framtiden.

Kapitalet som Gud (1) - Om fetischer och teckentydning

Vad Karl Marx en gång försökte göra i sina analyser av den kapitalistiska ekonomin var att beskriva det som verkligen sker i det som synes ske. Det som på ytan förefaller vara ett jämlikt och ”rättvist” utbyte mellan köpare och säljare, mellan arbetare och kapitalägare är i själva verket ett parasitärt förhållande mellan den som äger och den som inte äger. Alla utbyten överför värde från den ena till den andra parten – i kapitalismen från den egendomslöse, som egentligen bara har sin arbetskraft att sälja, till den som äger produktionsmedlen och berikas av varje transaktion.
Marx gav sig också på att analysera begreppet pengar - som många tror är något som arbetar och skapar värde i sig – och betecknade träffsäkert pengar som en fetisch. Slår man upp ordet fetisch i Svenska Akademiens ordlista får man följande förklaring: ”föremål som tros ha magisk kraft; föremål för överdriven beundran eller sexuell fixering”. Stämmer ganska väl överens med hur pengar betraktas i industricivilisationen. Sedan Marx’ dagar har kapitalismen utvecklat en del nya drag, som dock inte kullkastar Marx grundanalys av att arbetet är det enda som skapar värde och att driften att skapa ständigt större mervärde är själva motorn i den kapitalistiska ekonomin. Det nya är t ex finanskapitalets frikoppling från den reella ekonomin där ”värden” av astronomiska tal ”skapas” genom så kallade ”finansiella transaktioner” i stället för som förr genom produktion av varor. Detta om något är ett uttryck för pengarnas fetischkaraktär. Pengarna tycks ha magisk kraft och ständigt nyskapa sig själva genom skickliga ”placeringar”. I själva verket handlar det om att nya pengar skapas genom ständigt nya lån som ges ut av banker, finansinstitut och centralbanker – lån som uppgår till betydligt större belopp än summan av de handfasta produkterna. Låtsaspengar, funny money, kallas detta träffsäkert av en del civilisationskritiker.
Men frågan är om man inte rent av skulle beteckna själva kapitalackumulationen, ja hela kapitalet, som en fetisch ”som tros ha magisk kraft” – t ex när det gäller att lösa den olösliga ekvationen med en ekonomi i ständig ”tillväxt” på ett jordklot som faktiskt är ändligt. Kanske skulle man kunna jämföra industricivilisationens syn på kapitalet och kapitalackumulationen med tidigare civilisationers syn på Gud. Kapitalet som Gud och ekonomkåren som dess prästerskap – ett prästerskap som försöker tyda kapitalets/marknadens/konjunkturens vägar och irrvägar, men väldigt ofta går bet. Förr sa det kristna prästerskapet att ”Guds vägar är outgrundliga”. Idag talar vår finansminister om en internationell skuldstorm vars risker ”är svåra att bedöma” och att ”marknader fungerar ju inte alltid helt rationellt”.
Man skulle kunna jämföra dagens ekonomiska teckentydare med tidigare civilisationers uttolkare av ”gudomliga” tecken. De kunde studera och diskutera himlakroppars rörelser eller ovanliga händelser i naturen och ur dem försöka utröna eventuella samband med händelser i staten eller ekonomin och möjliga handlingsvägar. Våra dagars teckentydare sitter dagarna i ända och stirrar på ständigt föränderliga siffror och diagram på dataskärmar för att kunna dra liknande slutsatser.
Teckentydarna har alltid varit betalade av och lierade med makten och därför har tecknen alltid tolkats till maktens fördel och undersåtarnas nackdel. De ”offer” som krävts för att lösa problem och återställa balans har alltid lagts på undersåtarna – eller möjligen ”de andra”, dvs andra stater eller folk. Det kan gälla allt från aztekernas offrande av levande människohjärtan för solens fortlevnad, via den katolska kyrkans avlatsbrev till USA-imperiets permanenta krigföring och dagens ekonomiska stimulans- och nedskärningsförslag. Påbuden kommer uppifrån och riktar sig nedåt. De kommer från Gud eller Guds ställföreträdare, från Kapitalet eller dess alias Tillväxten eller dess mänskliga ställföreträdare i gestalt av regeringar, finansinstitut och överstatliga organ som Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen – när så är nödvändigt dessutom uppbackade av våld och militära styrkor. Kravet mot ”dem därnere” är samma nu som då – mästerligt sammanfattat i en Joe Hill-sång som ”bed och slit, gnag din bit, du får smör ovanför när du dör”.
Nästa text i denna serie handlar om Kapitalets illusioner och om de uppror som kan växa fram ur systemets inneboende motsättningar.