Vargen som projektionsyta

Såvitt jag känner till har vargen aldrig varit föremål för samma vördnad som förärats björnen, t ex i den ritualiserade samiska björnjakten och björnceremonin. Björnen var/är så kraftfull och helig att den måste begravas på ett ceremoniellt sätt. I björngravarna skulle i princip alla ben från den dödade björnen läggas ner som en garanti för att kretsloppet skulle fortsätta och nya björnar låta sig jagas.
Men varggravar? Knappast. Vargen har inte varit älskad, men den har varit respekterad och den var ett inslag i tillvaron som man helt enkelt hade att förhålla sig till. Och för shamaner och andra vismän och viskvinnor kunde vargen vara en lärare och inspiratör, även om den också hade en farlig karaktär av annat slag än björnens heliga farlighet. I den förkristna föreställningsvärlden var Oden omgiven bl a av två vargar, Gere och Freke och en alldeles speciell grupp av bärsärkar kallades ulvhednar för att de hade vargskinnströjor i stället för brynjor. När ulvhednarna gick in i sin stridstrans skiftade de hamn – blev vargar – på liknande sätt som andra bärsärkar kunde anta björngestalt. Sådana föreställningar lever kvar i och tvinnas samman till idéer om varulvar, alltså människor som nattetid förvandlas till vargar som stryker omkring för att sätta tänderna i intet ont anande människor.
Vargen dras till människan och hennes boplatser i sina födosök och ställer till med problem. I de mytiska berättelserna representerar vargen människans skuggsida, hennes egna mörka sidor. Hur mycket av dessa mörka föreställningar ligger bakom det varghat som tar sig uttryck i dagens Sverige och är en drivande kraft bakom den makabra licensjakt som alliansregeringen gett klartecken till trots varningar från EU-kommissionen? Vi har att göra med en mycket komplex fråga men i grunden är jag övertygad om att vargen har blivit projektionsyta för en oerhörd frustration och förtvivlan som många människor, framför allt i glesbygd, känner inför det senkapitalistiska samhällets utveckling. Avfolkning, uttunnad eller helt försvunnen samhällsservice, nedlagda skolor, butiker och bensinmackar, skogsbrukets kalhyggeshärjningar, politikers storstads- och tillväxtfixering, politikers och byråkraters lomhördhet, tilltagande klasskillnader och resursklyftor.
När vargen blir en projektionsyta för ett hat som har djupa sociala och ekonomiska rötter är det svårt att argumentera bort det med saklighet. De sakliga argumenten mot vargjakten (och det finns över huvud taget inga sakliga argument för vargjakten) får riktas till de politiker som sitter på ansvarsposter och där tror jag att vi som vill ha vargen i faunan kan känna en viss optimism: dumheten kan inte försvaras i all oändlighet.
När det gäller varghatet på basplanet är jag mer pessimistisk: sakliga argument biter inte på den underliggande frustrationen. En möjlig utväg är att få människor att se vargen som en resurs, som kan ge inkomst genom sin blotta existens. Redan idag ordnas vargsafaris för turister som vill ha genuina naturupplevelser. Det är säkert en näring som kan växa till och skapa, som det heter, sysselsättning. När det gäller jägarkåren som helhet måste samhället i övrigt göra en tydlig markering: jägarna har vare sig ensamrätt till skogarna eller förstatjing på det som lever där. Jägarna måste tvingas att inse att de är en grupp bland andra som också har legitima anspråk på skogarna – djur och växter, träd och buskar, bärplockare och växtsamlare, vandrare och shamaner. Och vargen är ett oundgängligt inslag i en natur i balans, det som brukar kallas biologisk mångfald.
Till sist – för att knyta an till artikelns inledning – vill jag citera vad den samiska kvinnan Biret Maret Kallio sa till mig om vargen, eller ulven som hon föredrar att kalla den:
-Ulven är en idjamánni, en nattvandrare. Ulven är en lärare och den bästa följeslagare man kan ha när det gäller att hitta nya stigar och stigar som har blivit bortglömda. Ulven är hjälpare till många noaidier. Ulven är människans närmaste släkting. Ulven är i samisk tradition ceazázan, min fars käre lille bror.
(Kallio är en av många samer som intervjuas i min bok Var tids noaidi.)

Behöver vargen en armé?

”The Wolf Armys mål och syfte är att rädda vargarna från fortsatt förföljelse och utrotning genom att grunda ett nätverk av människor, stärka oppositionen, kunskapen, kontakterna och de ekonomiska och politiska krafterna för att nå vårt mål.” Så lyder programförklaringen för en ny sajt på internet - Wolf Army Sweden . Wolf Army grundades i Sydafrika 2005 av Vincent Arthur Kennard, ex-militär och författare till boken The Wolf Chronicles. Nätverket har etablerats i flera länder och nu alltså även i Sverige.
Den 25 september ordnade armén en demonstration och artistgala för vargen i centrala Stockholm och på fotona från tillställningen kan man se Wolf Armys rödsvarta fanor i täten för marschen från Humlegården. Vad är nu detta, tänker jag. En armé? Rödsvarta fanor med varglogga på? För oss som var aktiva redan på 1960- och 1970-talen för detta osökt tankarna till väpnade grupper som RAF, Rote Armee Fraktion i Tyskland, Röda armén i Japan och kanske också till Röda brigaderna i Italien.
Programförklaringen skulle väl de flesta som värnar vargen som aktiv del i ekosystemet kunna ställa upp på, men namnet och symbolerna antyder en militans som man kan ställa sig frågande inför. Är namnet ett sätt att försöka skrämma de värsta varghatarna – de som inte drar sig för att tjuvskjuta och gräva ner vargar? Eller tänker man sig att konfrontera vargjägarna inne i skogen? I så fall tror jag att det är fel väg att gå. De militanta varghatarna känner skogarna väl, de kan hantera vapen och de är hänsynslösa. Att försöka besegra dem med deras egna metoder är en taktik som är dömd att misslyckas.
Är det någon sorts vargfetischism som ligger bakom arménamnet och flaggan? Handlar det om att locka till sig och bygga en starkt sammanhållen och kanske också hierarkisk grupp? Är detta en one-man-show styrd från Durban? Om man läser Kennards texter på hemsidan framgår att han ser tillvaron som ett enda långt krig mellan människa och varg. Det var inte förrän människan skaffade sig eldvapen som hon lyckades besegra vargen – ”jordklotets mest framgångsrika rovdjur” – och förpassa den till oländiga utmarker. Att låta hela sin kosmologi utgå från vargen och motsättningarna mellan varg och människa känns ärligt talat ganska skruvat.
Alla som läst mina texter och hört mina föredrag vet att jag är en uttalad vargförespråkare, och visst behöver vargstammen i Sverige såväl skydd som förnyelse, men behöver den verkligen en armé? Det finns redan ett antal organisationer som arbetar för vargens existensberättigande, så vad vill och kan denna nya armé tillföra? Det får framtiden utvisa helt enkelt.
Vargen är mer betjänt av ett långsiktigt, tålmodigt arbete för harmoni och balans med Moder Jord än av militanta motaktioner mot varghatare. Det största hotet mot vargen är inte varghatarna utan förstörelsen och utarmningen av ekosystemen, förlusten av biologisk mångfald. Vad det handlar om är att arbeta för biologisk mångfald, för ett ekosystem där vargen har sin givna plats, som en art bland alla andra, både som jägare och som jagad.

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (2)

Att ordet varg kan kombineras med hur många olika svärord som helst blev jag varse när jag såg SVT-dokumentären Vargkriget. I den öser anonyma varghatare med förvrängda röster ur sig sitt bottenlösa varghat, som måste betecknas som rent patologiskt. De hävdar att de ingår i en sorts väpnad gerillarörelse som hittills tagit livet av 26 vargar – med kulor eller med gift. Ingen vågar skvallra om dessa marodörer för polisen på grund av rädsla för repressalier och i programmet hotade en av milismännen dem som försöker stoppa den illegala vargjakten med att de kommer att gå samma öde till mötes som vargen.
Det påminner onekligen om de kriminella mc-gängens metoder, men här sägs förövarna vara människor som lever ett vanligt Svenssonliv förutom att de mördar vargar i hemliga sällskap. Om programmets beskrivning av milisjägarna stämmer borde Säpo för länge sedan ha intresserat sig för och kartlagt grupperna – de utgör ju ett hot mot det demokratiska systemet. Och självfallet borde de lagföras.
Men jag undrar om inte programmakaren Peter Andersson fallit för sin egen mediedramaturgi. Varghatarna har självfallet ett intresse av att visa upp sig som starkare och mer organiserade än vad de antagligen är – inte minst för att blåsa upp sin egen stukade självbild och för att fortsätta sätta skräck i eventuella motståndare och tjallare.
Hur som helst gav dessa personer rikhaltiga inblickar i hur mänsklig hybris resonerar och förhåller sig. Varghatet har sin grund i att vargen konkurrerar om villebrådet som dessa personer anser sig ha ensamrätt till. När vargen dödar ett bytesdjur är det grymt bortom allt vanvett, medan jägarnas eget dödande beskrivs som ”förvaltning”. Men nu är vargen ett faktum som det helt enkelt gäller för människan att förhålla sig till. Den går inte att utrota en gång till i Sverige. De vargar som klarar sig undan legal och illegal jakt förökar sig villigt och nya vargar kommer vandrande österifrån. Vargarna rör sig med Moder Jord, varghatarna rör sig mot. Därför är deras kamp i det långa loppet dömd att misslyckas. För varje varg de skjuter skjuter de sig själva i foten. Deras hat och karma kommer obönhörligen att hinna ifatt dem. Vargen däremot representerar framtiden. Den ingår som en viktig beståndsdel i ett nordiskt landskap i harmoni och balans. Den har kommit för att stanna. Så är det och så kommer det att vara.