Vem kan ge naturen rättigheter?

Industrisamhället betraktar och behandlar naturen som en resurs att exploatera, som något människan har rätt att bearbeta och omvandla till varor att köpa och sälja och göra vinst på. Naturen ses som människans slav, utan några egna rättigheter. Allt som definieras som natur kan förslavas och exploateras utan några efterräkningar. Det gäller t ex andra arter som människan tar sig friheten att hålla i fångenskap, genetiskt manipulera och döda för att få mat och en rad andra produkter. De värsta avarterna av denna sorts slaveri hittar vi inom det industriella jordbruket och djurindustrin.

Även människor som definierades som natur kunde tillfångatas, köpas och säljas som slavar. Till viss del har arbetsslavar ersatts med förbränning av fossil energi, vars utvinning i sig är ytterligare ett uttryck för att naturen är människans slav. Det mänskliga slaveriet brukar betraktas som en särdeles barbarisk verksamhet, som många tror avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men som idag tar sig många nya och deprimerande former, t ex i handel med unga kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

Många har genom århundradena kämpat mot olika former av mänskligt slaveri och det har bl a resulterat i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om urfolkens rättigheter. Tyvärr bryter många stater och företag konsekvent mot dessa deklarationer utan att drabbas av efterräkningar, men det är en annan historia. Nu sker ansträngningar för att få FN att anta en deklaration om naturens rättigheter, eller Moder Jords rättigheter. Ecuador har redan bakat in avsnitt om naturens rättigheter i sin författning och på initiativ från Bolivias president Evo Morales antogs en universell deklaration om Moder Jords rättigheter vid den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba i april 2010.

I denna deklaration slås fast att Moder Jord är en levande varelse, ett självreglerande samhälle av ömsesidigt beroende varelser som alla har specifika rättigheter i enlighet med sina funktioner i det stora kretsloppet. Moder Jord och alla varelser som ingår i henne har rätt att leva, rätt till välmåga och att bli respekterade, att fortplanta sig, att bevara sin identitet, att ha tillgång till rent vatten och ren luft, att slippa föroreningar och genetisk manipulation. Alla varelser har också rätt till en plats och till att fullfölja sin roll för Moder Jords harmoniska övergripande funktion.

I en annan paragraf reglerar deklarationen människans skyldigheter gentemot Moder Jord.  Det handlar bl a om att respektera Moder Jord och leva i harmoni med henne. Människans strävan efter välmåga måste bidra till Moder Jords välmåga, sägs det. Det innebär att utveckla ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och att reparera skador som människan orsakat i naturen.

Allt detta låter ju förnämligt och visst vore det ett steg framåt för mänskligheten om FN skulle anta en liknande deklaration. Om det sedan skulle införas i de rättsliga systemen att inte bara människor utan även djur, träd, berg, älvar och hav har rättigheter precis som människan, ja då skulle vi kunna tala om en stor samhällsomvandling. Samtidigt finns här ett predikament som måste beaktas, nämligen att det är människor som definierar naturens och Moder Jords rättigheter. På den innehållsrika sajten Global Alliance for Rights of Nature finns mängder av djuplodande texter om naturens rättigheter och där sägs i en förklaring att ”vi – folket – har det lagliga bemyndigandet och ansvaret att upprätthålla dessa rättigheter på ekosystemens vägnar.” Ja, vem skulle annars göra det?

Fast om vi tar ett riktigt stort grepp på ämnet måste vi nog konstatera att människan varken kan ge rättigheter till andra, än mindre definiera andras rättigheter eller upprätthålla andras rättigheter på andras vägnar. Moder Jord existerar i sin egen rätt. Naturen finns till för sin egen skull och för att den kan finnas. 14 miljarder års utveckling (minst) har lett fram till dagens värld. Vi kan kalla detta för Det stora kosmiska kretsloppet – ett kretslopp där den ständiga rörelsen är det enda bestående. Galaxer, solar och planeter föds och dör i en dynamisk process som tycks ha en inneboende logik (för att nu använda ett mänskligt begrepp). Denna inneboende designenergi/matrix kan man i likhet med Castaneda kalla för avsikt (engelska; intent). På planeterna uppstår olika livsformer, när de kan uppstå och för att de kan uppstå i enlighet med den inbyggda grundmatrixen. En del livsformer utvecklas och omvandlas till andra livsformer – evolutionen – medan andra kan gå under. Det kan ske av många olika orsaker, t ex överutnyttjande av födoämnen, klimatförändringar, vulkanutbrott, meteornedslag eller utmanövrering från andra arters sida. Eller helt enkelt för att de inte förmår att på lång sikt röra sig i harmoni och balans, dvs med avsikten i det stora kosmiska kretsloppet.

Naturen gör som den gör för att den kan göra det. Vi skulle kunna säga; Moder Jord tar sig rätten att agera, oavsett vad enstaka arter kan anse att hon har för rättigheter. Ingenstans i deklarationerna om Moder Jords rättigheter ser jag något om att hon har rätt att utlösa vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar, klimatförändringar och liknande storslagna reaktioner. Men visst har hon de rättigheterna? Det är inget som människan kan ge henne. Hon tar sig helt enkelt de rättigheterna i enlighet med kosmos grundläggande avsikt/matrix.

Moder Jord frambringar också mängder av arter som har lärt sig att livnära sig på eller av varandra, som inbördes kan samarbeta eller ligga i fejd med varandra. Vi kan kalla detta för en ömsesidig dans, men denna dans kan vara dödlig för vissa. Och vi kan kalla denna totalitet av födelse, liv och död för den kosmiska livsväven eller Urds väv. Den innehåller både liv och död, uppbyggande och nedbrytande krafter. Det är ju det som skapar dynamiken. Alla arter existerar i sin egen rätt – även fästingen och skorpionen. Egentligen existerar ingen art för någon annan art. Myggan existerar inte för att bli mat år fågelungar utan för sin egen skull. Att fåglarna har lärt sig att föda upp sina ungar på myggor ingår i deras existensrätt. Alla varelser ingår i en väv eller ett hav av relationer, men inte för att de fyller en ”nyttig” funktion för andra utan för att de existerar i och med sin egen rätt. Fästingen har alltså rätt att suga mitt blod, men jag har också rätt att freda mig mot fästingen. Och vad är Moder Jords övergripande rätt i detta exempel? Jag tror att hon släpper frågan till mig och fästingen.

Försöken att formulera naturens rättigheter är en reaktion mot den rådande synen på naturen som en råvaruresurs, men kanske rymmer även dessa försök uttryck för mänsklig hybris. Vi kan inte formulera naturens rättigheter, eller fästingens rättigheter – vi kan bara formulera våra egna skyldigheter gentemot Moder Jord. Det är bara på oss själva som vi kan anlägga en mänsklig måttstock. Det är vi som kan och bör sätta upp regler som begränsar vår egen framfart i naturen och i det arbetet behöver vi naturligtvis stor kunskap om alla andra arter, om det som vetenskapen idag kallar ekosystem, om det som tillsammans är Moder Jord. Ur denna kunskap om andra varelser och om existensens totalitet kommer ett ödmjukt och uthålligt sätt att leva på och med Moder Jord. Det är detta som är kärnan i vad vi brukar kalla traditionell livssyn, eller urfilosofi, eller urtänkande. Det är kunskaper som har funnits länge och finns tillgängliga även idag – för den som vågar kasta sin mänskliga hybris överbord.

Moder Jord reagerar på mänsklig hybris (2)

Att ordet varg kan kombineras med hur många olika svärord som helst blev jag varse när jag såg SVT-dokumentären Vargkriget. I den öser anonyma varghatare med förvrängda röster ur sig sitt bottenlösa varghat, som måste betecknas som rent patologiskt. De hävdar att de ingår i en sorts väpnad gerillarörelse som hittills tagit livet av 26 vargar – med kulor eller med gift. Ingen vågar skvallra om dessa marodörer för polisen på grund av rädsla för repressalier och i programmet hotade en av milismännen dem som försöker stoppa den illegala vargjakten med att de kommer att gå samma öde till mötes som vargen.
Det påminner onekligen om de kriminella mc-gängens metoder, men här sägs förövarna vara människor som lever ett vanligt Svenssonliv förutom att de mördar vargar i hemliga sällskap. Om programmets beskrivning av milisjägarna stämmer borde Säpo för länge sedan ha intresserat sig för och kartlagt grupperna – de utgör ju ett hot mot det demokratiska systemet. Och självfallet borde de lagföras.
Men jag undrar om inte programmakaren Peter Andersson fallit för sin egen mediedramaturgi. Varghatarna har självfallet ett intresse av att visa upp sig som starkare och mer organiserade än vad de antagligen är – inte minst för att blåsa upp sin egen stukade självbild och för att fortsätta sätta skräck i eventuella motståndare och tjallare.
Hur som helst gav dessa personer rikhaltiga inblickar i hur mänsklig hybris resonerar och förhåller sig. Varghatet har sin grund i att vargen konkurrerar om villebrådet som dessa personer anser sig ha ensamrätt till. När vargen dödar ett bytesdjur är det grymt bortom allt vanvett, medan jägarnas eget dödande beskrivs som ”förvaltning”. Men nu är vargen ett faktum som det helt enkelt gäller för människan att förhålla sig till. Den går inte att utrota en gång till i Sverige. De vargar som klarar sig undan legal och illegal jakt förökar sig villigt och nya vargar kommer vandrande österifrån. Vargarna rör sig med Moder Jord, varghatarna rör sig mot. Därför är deras kamp i det långa loppet dömd att misslyckas. För varje varg de skjuter skjuter de sig själva i foten. Deras hat och karma kommer obönhörligen att hinna ifatt dem. Vargen däremot representerar framtiden. Den ingår som en viktig beståndsdel i ett nordiskt landskap i harmoni och balans. Den har kommit för att stanna. Så är det och så kommer det att vara.

Barbarisk jakt på lodjur

På måndag den 1 mars utmärker sig Sverige återigen som ett av de länder som fullständigt struntar i den biologiska mångfalden. Då inleds nämligen lodjursjakten och 209 djur får fällas – trots att stammen i själva verket skulle behöva växa rejält. För t ex Upplands del fördubblas antalet lodjur som får skjutas. Det framgår av en kritisk debattartikel i Upsala Nya Tidning som ett antal biologer har skrivit.
Det sätt som lodjursjakten bedrivs på är barbariskt. Till stor del går den till så att lodjuren lockas in i fällor där de sedan tas av daga med ett skott i nacken. I många fall sitter lodjuren fast i fällorna i åtskilliga timmar och försöker desperat gnaga sig ut under stort lidande. En mycket ovärdig ”jakt”form.
Naturvårdsverket som har gett tillstånd till licensjakten följer i tilldelningen riksdagens beslut om ny rovdjursförvaltning. Merparten, 127 djur, får fällas i de fyra nordligaste länen där lodjuren är ett problem för rennäringen. Det anmärkningsvärda är att Naturvårdsverket säger sig vilja gynna en spridning av lodjur till södra Sverige där antalet lodjursföryngringar bara var totalt tio förra året. Ändå höjer man jaktkvoterna i Mellansverige med motiveringar som det samlade rovdjurstrycket och vikande stammar av betesdjur.
- Vi finner det ytterst motsägelsefullt att … tillåta en kraftig minskning av antalet lodjur alldeles i sydkanten av lodjurets sammanhängande utbredningsområde, skriver biologerna i UNT.
Bakom Naturvårdsverkets fikonmotiveringar döljer sig de svenska jägarorganisationerna och deras åsikt att lodjuren tar för många rådjur - som ju jägarna själva vill fälla. Genom att stödutfodra rådjur (och vildsvin) och samtidigt skjuta de rovdjur (varg och lo) som spelar en viktig roll för att hålla dessa stammar i balans sätter jägarna den naturliga balansen ur spel. Jägarna bedriver inte viltvård – de rubbar naturliga balanser. Det senaste utspelet från Jägareförbundet handlar om att man nu vill bedriva så kallad skyddsjakt på sångsvan och tranor! Återigen är det dags att ställa jägarförbundens hybris i strålkastarljuset. Skogen, ja landskapet i stort, är inte primärt till för jägarna och deras hundar. Den är till för sin egen skull och är hem för en mångfald av arter där ingen står över någon annan.