Den som är intresserad av hällristningar och andra former av så kallad klippkonst har lagom till vintern 2010/2011 fått en finfin bok att sjunka in i. Den heter Jägarens leende – Resor i hällkonstens rymd och är skriven av den finlandssvenska etnologen och författaren Ulla-Lena Lundberg (utgiven av Söderströms förlag i Helsingfors). Detta är en synnerligen välskriven och välkomnande bok som observerar, analyserar, diskuterar och kommenterar den mångtusenåriga konst som har målats, ristats eller knackats in i berg och sten världen över.Det skulle säkert ta en livstid i anspråk att bara besöka alla områden med klippkonst. Lundberg skriver om hällkonst i Afrika och Europa, skickligt tematiskt uppdelat i fyra huvudområden; klippmålningar (södra Afrika), grottmålningar (Spanien och Frankrike), hällristningar och hällmålningar (Sverige, Norge, Finland och Ryssland) samt den underjordiska konsten i stora megalitmonument (Irland och Frankrike). Hon har entusiastiskt rest runt tillsammans med sin syster och boken innehåller också gripande avsnitt om deras livslånga syskonkärlek och existentiella samtal som pågår in i det sista även under systerns borttynande i sjukdom.
Lundberg är en entusiastisk anhängare av de nyaste rönen inom hällkonstforskningen, som ställer shamanen i centrum och primärt beskriver hällarnas bilder som beskrivningar av shamanska transupplevelser. Bilderna betraktas numera i allt mindre omfattning som uttryck för så kallad jaktmagi utan mera som skapelseberättelser, ”om varifrån vi kommer” och som uttryck för en världsåskådning där gränserna är flytande mellan människor och djur, mellan vår värld och den osynliga världen, där ”världarna går in och ut hos varandra”.
Lundberg beskriver sin och systerns metod som ”intuitivt betraktande” där de försöker se och uppleva hällbilderna utan förutfattade meningar. Det gör att hon ofta kommer väldigt nära en shamansk uppfattning av dessa bilder, som ju innebär att man ser dem som portar till Drömtiden. Hon beskriver det som att klippkonsten strävar till att frigöra det som ligger bakom hinnan till en annan värld. Konstnärerna tog alltså fram de bilder som redan fanns på platsen. Hällbilderna har koncentrerats till vissa platser just för att en speciell kraft fanns/finns där: ”Platsen är lika viktig som konsten och utslagsgivande för dess placering”, och ”konsten förstärker och proklamerar platsens betydelse”.
När det gäller de senare ristningarna från bronsåldern konstaterar Lundberg att de är uttryck för ett annat samhälle och en annan livssyn än den som fanns i det egalitära samlar- och jägarsamfundet. Bilderna ger uttryck för världslig och religiös makt, hierarkier och våld även om äldre mer egalitära och vilda element fortfarande smyger sig in i ristningarna – som björnspåren på hällen i Himmelstalund i Norrköping. Lundberg säger sig tycka mycket bättre om jägare och samlare än om bofasta jordbrukssamhällen ”som förökar sig för snabbt och utvecklar militanta hierarkier”. Och de jättelika stenmonumenten i Irland (t ex Newgrange) och Carnac i Frankrike, som förutsatte tvångs- eller slavarbete, betecknar hon som ”vanvettiga stenbaxarprojekt” för att förgylla makten.
Ulla-Lena Lundberg är ödmjuk och fylld av respekt inför klippkonsten och dess skapare och erkänner att många frågor är obesvarade och kanske aldrig kommer att få några logiska svar. En sådan gåta är skålgroparna. Vad var den ursprungliga avsikten med dem? Kanske skulle hällbildsforskarna komma svaren närmare om de tog steget fullt ut från ett erkännande av sambandet mellan shamansk trans och hällbilderna till att själva pröva dessa transmetoder för att verkligen gå in i bilderna och Drömtiden och kanske komma tillbaka något klokare? När börjar bildforskarna ta med sig trummor till de magiska hällarna?
Samtidigt skulle jag vilja ifrågasätta fixeringen vid transupplevelserna. Jag tror att den förklaringen kan vara lite för enkelspårig. Klippkonsten är uttryck för en livssyn. När den gjordes kunde säkerligen människor i gemen – och inte bara shamanerna - ”läsa” bilderna.
En annan förklaring som Lundberg inte alls kommer in på är bildernas karaktär av budskap till kommande generationer och människor. Traditionella hopis t ex ser klippkonst som ett medvetet sätt av förfäder och förmödrar ute på långa vandringar över kontinenten att markera var man gått fram och därigenom också kommunicera genom tiden – med oss.
Jag hade gärna sett flera bilder i Jägarens leende, men oavsett det så måste detta vara en av de bästa böckerna 2010 för den shamanskt intresserade.
