Magiska runor och heliga platser

Tre dagar med runmagi i Tiveden 28 – 30 april 2017 med Jörgen I Eriksson.

Det rör sig i den kosmiska väven och runmagin har återkommit med stor kraft i dagens värld. På den här kursen i den magiska Tiveden (= Tyrs skog) undersöker vi på djupet runornas väsen och inneboende kraft. Runorna är arketyper som funnits inbyggda i skapelsen ända sedan dess början med Big Bang. De rymmer en kosmologi som stammar från Drömtidens heliga varelser, ”arla i urtid” och som har många beröringspunkter med mer sentida kunskapsfält som kvantfysik, alkemi och djuppsykologins teorier om synkroniciteter.

Under denna kurs kombinerar vi runorna med andra traditionella metoder som utesittning, landskapsgång, sejd och skakande badstugan för att undersöka och utveckla deras fulla potential. Avsikten är att deltagarna ska hitta sin egen väg till att använda runorna som hjälpmedel för att tänka och handla i skönhet. 

Kursen hålls på den ekologiska kursgården Hemma hos Martha& Anders i Perstorp, Tiveden. Inkvarteringen sker i 2-, 3- eller 4-bäddsrum med frukost, lunch och middag gjord på ekologiska och säsongsbaserade lokala råvaror. På gårdens ägor ligger det heliga berget Stavahall vid sjön Unden och nästgårds finns Tivedens nationalpark där vi ska göra en gemensam landskapsgång till sällan besökta heliga platser. 
Hitta Perstorp på karta. Med bil tar det ungefär tre timmar från såväl Göteborg som Stockholm. Närmaste järnvägsstation är Laxå. Från Laxå går det buss till Perstorp.

Tid: Kursen börjar kl 13 fredagen den 28 april och slutar kl 16 söndagen den 30.

Pris: 2800 SEK (allt inkluderat, alltså även boende och mat).

Anmälan: Till jorgen.i.eriksson@bredband.net eller norrshaman@gmail.com. Anmälan blir bindande först när anmälningsavgiften på 1000 SEK har betalats till Jörgens plusgirokonto 4229295-3 eller bankgiro 375-6038.

Mer info om kursen på www.norrshaman.net. 

David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.

Sheldrake om vetenskapens illusioner

För några veckor sedan lyssnade jag till ett föredrag av Rupert Sheldrake i Stockholm. Det hade temat The Science Delusion precis som hans senaste bok och handlade om den västerländska vetenskapens begränsande dogmer. Sheldrake, som i grunden är biokemist, är mest känd för sina teorier om morfisk resonans som formgivande mönster för all existens. När hans bok A New Science of Life kom 1981 fick den av tidskriften Nature omdömet "the best candidate for burning there has been for many years”.

Föredraget i Stockholm var arrangerat av Sällskapet för parapsykologisk forskning och det ger ju en vink om i vilken riktning Sheldrakes egen forskning har rört sig. Förutom jag så var det mestadels folk med parapsykologiska intressen i publiken och vi fick höra ett briljant föredrag på tydlig och behaglig engelska om nödvändigheten att frigöra vetenskapen från dess hämmande dogmer. Sheldrakes teorier om morfisk resonans har uppenbara beröringspunkter med begrepp som Urds väv, Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet, the implicate order etc så därför beslöt jag mig för att läsa boken The Science Delusion. Den som verkligen vill få ett grepp om den morfiska resonansen kanske snarare ska läsa de uppdaterade utgåvorna av Morphic Resonance eller The Presence of the Past men The Science Delusion räcker också långt.

Sheldrake betonar att han är pro-science och att han framför allt vill bidra till att befria vetenskapen så att den blir mindre dogmatisk och mer vetenskaplig. Med den avsikten går han igenom de tio dogmer som formar den etablerade vetenskapen och som fått status av bevisade axiom trots att de i själva verket är antaganden som kan ifrågasättas. De tio dogmer som Sheldrake analyserar och problematiserar och i vissa fall också visar är felaktiga är:

1. Allt är mekaniskt.
2. Materien saknar medvetande.
3. Summan av materia och energi är alltid densamma.
4. Naturlagarna är oföränderliga.
5. Naturen saknar ändamål.
6. Det biologiska arvet är materiellt.
7. Medvetandet finns enbart i hjärnan.
8. Minnen bevaras som materiella spår i hjärnan.
9. Oförklarade fenomen som telepati är illusoriska.
10. Mekanistisk medicin är den enda som fungerar.

Visst ger detta en bitvis påver bild av västerländsk vetenskap och Sheldrake lyfter under varje punkt fram sådana forskningsresultat som pekar i andra riktningar. Fram träder en bild av universum som en växande superorganism bestående av helheter som i sin tur består av helheter etc etc. Vi befinner oss i ett universum av ständigt pågående processer där såväl ny materia som ny energi skapas. Naturlagarna är vanor som befinner sig i utveckling och naturen rymmer ett inbyggt minne som ur det förflutnas erfarenheter formger det nuvarande och det kommande. Denna morfiska resonans gäller alla självorganiserande system, betonar Sheldrake, allt bygger på ett kollektivt minne och bidrar samtidigt till utvecklingen av detta minne. På vilket sätt verkar då denna morfiska resonans? Om det vet vi, och Sheldrake, inte så mycket, men han försöker beskriva den som ett mönster av aktivitet som samspelar med systemets elektromagnetiska fält och kvantfält. Kanske kommer vi aldrig att komma närmare tillvarons innersta än att kunna beskriva det i form av liknelser – som svängningar, fält eller pågående processer.

Evolutionen är för Sheldrake en kombination av vana och kreativitet. Kreativiteten är verklig, nya organisationsmönster dyker upp när världen utvecklas och i den pågående skapelsen är den mänskliga kreativiteten en del av den stora kreativa processen. I detta finns självfallet ett hopp om och för framtiden även om Sheldrake själv inte ger särskilt konkreta svar på frågan om vilken roll det mänskliga medvetandet spelar och kan spela i den kosmiska evolutionen.

Det är väldigt mycket som vi inte vet och Sheldrake manar vetenskapen till ödmjukhet i stället för arrogans, till öppenhet i stället för dogmatism. Bokens slutord känns väldigt sympatiska: ”Mycket återstår att bli upptäckt och återupptäckt, inklusive visdom.”