Kosmisk extas – vårt grundtillstånd

Hos allt levande är den kosmiska extasen egentligen ett grundtillstånd. Den kan beskrivas som ett tillstånd av enhetskänsla – att allt är ett och hänger samman och att vi är oskiljaktiga delar av detta allt. Det är ett tillstånd där den existentiella alienationen är upphävd; alltså den alienation som hänger samman med att människan (de flesta i alla fall) har utsöndrat sig ur alltets gemenskap genom att skapa samhällen som bygger på exploatering inte bara av människan själv utan – och kanske framför allt – av andra arter och av Moder Jord och hennes kropp och rikedomar. Den ursprungliga enhetskänsla som kännetecknar all skapelse, allt skapande och allt skapat är hos människan i allmänhet ”beslöjad” genom den process av socialisering, disciplinering och utbildning som tar sin början i den allra spädaste barndomen. Hos de flesta vuxna människor ligger den kosmiska extasen dold under flera slöjor eller lager, såväl i medvetandet som i den fysiska kroppen. Att lyfta illusionens slöjor, att kasta av sig illusionens ok, är att avtäcka och släppa fram den kosmiska extasen och att skåda in i den stora kosmiska tomheten, medvetandets mörka hav.

Denna upplevelse av skådande in i Det ovetbara, det kosmiska möjlighetsfältet, befinner sig bortom syntax och kan inte beskrivas på något exakt sätt med vårt mänskliga språk. Enda sättet att närma sig det – förutom genom själva upplevelsen – är genom språkliga metaforer och liknelser. På sätt och vis handlar det också om att försöka beskriva den kosmiska extasen genom att definiera vad den inte är. Den är t ex inte den känsla av upprymdhet och hänförelse som hänger samman med musik, dans, sex, trumning, sinnesvidgande drycker och droger, masshänryckning vid arenaarrangemang som konserter och fotbolls- eller hockeymatcher. Alla sådana upplevelser rymmer visserligen en dimension av att gå ”utom sig” och överskrida jagets gränser, men den kosmiska extasen är något mer, och framför allt något annorlunda. Den kan vara subtil och ska vi säga – avskalad, naken, karg – samtidigt som den är allomfattande och kan fylla hela ens organism med ett vitt inre ljus, som egentligen inte är något ljus; eller med en tomhet som egentligen inte är en tomhet. Det allomfattande innebär att man kan uppleva sig som en mycket liten beståndsdel av en oändligt stor kosmisk väv samtidigt som man inom sig rymmer hela denna kosmiska väv. Att samtidigt ha dessa känslor av icke-jag och jag, av tomhet och fullhet, tidlöshet och tidsmanifestation, ljus och mörker, icke-medvetande och medvetande har jag försökt sammanfatta med begreppet all-medvetande. Detta all-medvetande är en essentiell del av den kosmiska extasen och den innebär alltså en extas som inte på något sätt utsläcker medvetandet utan snarare skärper det och till och med kan sägas rymma all sorts medvetanden, och egentligen också medvetanden som är icke-mänskliga. Man kan alltså i den kosmiska extasen få del av andra människors (t ex förfäders) och andra varelsers (t ex kattugglors) medvetanden, något som ibland tolkas som upplevelser av tidigare liv eller av andra universum.

Eftersom den kosmiska extasen är ett grundtillstånd, en integrerad dimension av den kosmiska matrisen, finns det i alla varelser en inbyggd drift att upphäva alienation och införlivas med detta kosmiska medvetande. Den skulle kanske kunna betecknas som genetisk eller biologisk drift men dessa begrepp är i detta sammanhang bara metaforer. Den inneboende driften efter all-medvetande kommer ur själva matrisen som formger allt i universum, som en impuls från Det ovetbara, det som Carlos Castaneda kallade Nagualen och som en kvantfysiker som David Bohm benämnde ”den implicita ordningen” (the implicate order). Den finns alltid och överallt närvarande men bryter fram, eller snarare flödar fram i vissa situationer och händelser enligt dess egen inre logik. Vi kan uppfatta detta flöde i form av synkroniciteter, alltså meningsfulla sammanträffanden. Det är inte vilka sammanträffanden som helst utan händelser som på djupet inbegriper såväl materiella som mentala processer. ”Som ovan, så ock nedan. Som inom, så ock utom.” Inre medvetandesprång kan äga rum ungefär samtidigt som yttre händelser eller manifestationer, t ex när man möter djur i oväntade situationer. När man väl öppnat sig för dessa perspektiv kommer man att märka att synkroniciteter inträffar ganska ofta – något som i sig kan vara tecken på att man är på rätt väg och har rätt attityd. Det är nämligen inte bara så att det finns en rätt tid och plats för saker och ting, det handlar minst lika mycket om rätt attityd och förhållningssätt. Förutsättningar för att uppleva kosmisk extas är först och främst att man släppt eller detroniserat sin självviktighet och stoppat sin inre dialog. Huruvida man dessutom behöver utplåna sin personliga historia eller som jag föredrar att uttrycka mig, bita av ödets trådar, är något som kan diskuteras. Hur mycket? Allt eller bara delvis? Även detta är en process som inte kan sägas ha någon bestämd slutpunkt – det viktiga är att den pågår.

Vad den esoteriska shamanen eftersträvar är inte bara ögonblick av kosmisk extas utan ett kontinuerligt tillstånd som genomsyras av extasen. Det handlar om att låta extasen vara närvarande i allt man gör och är. Även när man i vardagslivet kan behöva ”trycka ner” extasen för att kunna fungera optimalt i olika sociala sammanhang – det som Castaneda kallade smygande eller kontrollerad dårskap – så vet man att den finns kvar därunder som ett grundtillstånd, som är lätt att återvända till. Liksom meditationstekniker försöker skingra ovidkommande tankar med fraser som ”Åter till andningen” kan man när det gäller extasen helt enkelt fokusera på meningen ”Åter till extasen”. Det går alltså att hålla ett all-medvetande samtidigt som man utför vardagssysslor. Det gäller inte bara sådant som är ett direkt samspel med Moder Jord, som bärplockning, potatissättning eller vedhuggning, utan också andra mer ”industriella” verksamheter som t ex arbete med en slipmaskin, husmålning, däckbyte på en bil eller allehanda uppgifter som hör samman med vanligt lönearbete.

Kosmisk extas är ett tillstånd som man kan stöta på oförhappandes och inte bara i drömmar eller omskakande situationer (så kallade ”andliga nödlägen”) utan också med hjälp av de många tekniker som finns för att bryta igenom illusionerna. Grunden är att man stämmer sig i resonans med det kosmiska energiflödet – den kosmiska Örnens emanationer. Idag har vi möjlighet att välja tekniker från många olika andliga traditioner, tekniker som har fungerat i många hundra eller rentav tusentals år, men man bör vara medveten om att många av dessa tekniker också har en sida av att fungera som illusionsmakare. I stället för att lyfta illusionens slöjor riskerar man att skapa nya illusioner. Det gäller inte bara sådana potenta hjälpmedel som psykoaktiva växter och svampar utan även mer ”harmlösa” tekniker som trumning, magisk sång och dans, meditationer och späkningar av olika slag. Det finns nämligen i det mänskliga medvetandet – ja kanske i allt medvetande – en instans som går under namn som Villfarelsen, Illusionsmakaren, Skuggan m fl och som av olika skäl – kanske rentav som en inbyggd begränsning av vårt medvetande – frambringar nya illusioner när man tror sig lyfta de gamla. Vad Villfarelsen gör är att skapa villvarelser, en sorts avledande avatarer, som fångar medvetandet och omintetgör ett verkligt genombrott till extasen och det kosmiska all-medvetandet. En sådan villfarelse kan vara att man tror att det kosmiska medvetandet bara kan nås i form av kortvariga trippar. Men det är fullt möjligt att nå ett kontinuerligt/vardagligt extastillstånd som då yppar sig som en stämning, ett temperament. Det är detta tillstånd som den esoteriska shamanen eftersträvar och det kan beskrivas som ett tillstånd av total kunskap och total frihet. Shamanen har då kunskap om den kosmiska totaliteten och genom att förstå sin egen ”plats” och ”roll” i det stora sammanhanget når man den totala friheten. Denna kunskap kommer direkt ur Nagualen/Det ovetbara/Medvetandets mörka hav/Den implicita ordningen och kan svårligen definieras, egentligen bara upplevas. Denna direktupplevelse av den kosmiska grundenergin gestaltar sig olika för olika människor. Det ovetbara talar till oss på olika sätt, individuellt anpassat. Det gör det ännu svårare att på något exakt sätt beskriva denna kunskap eftersom den kan upplevas på så många olika sätt. Men vad man däremot kan säga bestämt är att denna direktupplevelse av den kosmiska energin finns inbyggd som en möjlighet i den mänskliga konstitutionen och att den rymmer kunskap av ett allomfattande slag som förankras i och påverkar hela vår organism – inte bara medvetande och hjärna, hjärta, händer och kropp, utan också vår energikropp, vårt ”lysande ägg”.

Utifrån denna kunskap kan vi inte bara förstå och förutse kosmiska impulser – det universum som är på väg att växa fram – utan också förstå vad just vår egen uppgift kan vara i detta stora perspektiv. Shamaners uppgift har genom tidernas lopp varit att skapa/återskapa balans på alla möjliga plan som omfattar människors och jordens välmående och ”lycka”. Idag är den esoteriska shamanens uppgift att medverka till balans också i kosmisk skala och det kan ske genom verklig magi. Om själva kunskapandet kan beskrivas med termen drömmande så handlar magin om manifesterande, alltså hur drömmandet kan omsättas i den ordinära verkligheten. Precis som när det gäller själva drömmandet, omfattandet av all-medvetandet, måste var och en hitta sin egen väg också när det gäller manifesterandet. Var och en måste hitta sina egna svar på vilka intentioner som ska styra magin och vilka processer som är möjliga att medverka i och därmed också påverka.

Den här tankeskissen utgår från de mer utförliga och djuplodande texterna i min senaste bok Esoterisk shamanism så den som vill gå på djupet med dessa existentiella frågor hänvisas till den. Den kosmiska magins förutsättningar, möjligheter och begränsningar kommer jag att ta upp i nästa tankeskiss här på webben under rubriken Kosmisk magi - överallt och alltid.

Den tredje uppmärksamheten

En rundivination som jag gjorde efter en ceremoni ledde till att jag började läsa om Carlos Castanedas Örnens gåva. Många år sedan sist. Anledningen var primärt att jag ville fördjupa mig i frågeställningen om medvetandets möjlighet att överleva den fysiska döden. Den här gången upplevde jag boken som tämligen trist med mycket svammel och dödkött men den rymmer, liksom Castanedas övriga böcker, även en del glimrande avsnitt.

För att sätta in läsaren i Castanedas resonemang ska jag kort rekapitulera vad Örnen är för något. Den beskrivs som ”den makt som styr alla levande varelser … inte för att den är en örn eller har något med en örn att göra, utan därför att den för den seende framträder såsom en omätlig kolsvart örn. Vilande i upprätt ställning, så som örnar brukar sitta, når den upp i oändligheten.”

Alltså: någonstans mitt i kosmos finns en kraft som allt utgår ifrån och även återvänder till. Om vi ska ge detta en uppdaterad analys kan vi se paralleller med begrepp som det mytiska Ginnungagap, Carl Johan Callemans kosmiska livsträd, David Bohms Cosmic Holomovement, Rupert Sheldrakes morfiska fält, C G Jungs kollektiva omedvetna och alkemisternas Unus Mundus.

Enligt Castaneda förtär Örnen allt medvetande hos de varelser som ögonblicket innan levde på jorden men nu är döda och har svävat upp till Örnens näbb ”för att möta sin härskare, skälet till att de ägt liv”. Medvetande är Örnens föda.

Örnen låter sig inte bevekas av någon levande varelses böner men alla dessa har ändå fått en gåva av honom, nämligen möjligheten att ”hålla medvetandets låga vid liv och därmed makten att inte åtlyda budet att dö och förtäras.” Det finns alltså en möjlighet att i dödsögonblicket smita förbi Örnen och behålla sitt medvetande. Detta kallar Castaneda en övergång in i ”den tredje uppmärksamheten” – ett tillstånd av totalt medvetande och frihet. ”Att dö och bli slukad av Örnen är ingen utmaning. Att däremot smita förbi Örnen och bli fri är största djärvhet.”

Även om Castaneda ingår i en tradition där kunskapen sedan flera hundra år överförts direkt från mentor till elev ser jag detta försök att bevara medvetandet intakt efter döden som ett sätt att göra kunskapen tillgänglig för alla i eftervärlden. Det är ett sätt att lämna tydliga spår i Drömtiden, att aktivt nyskapa eller förstärka morfiska fält. Därför kan dessa resonemang vara av största intresse även för oss idag som försöker hitta fram till långsiktigt hållbara vägar att leva i balans och harmoni med Moder Jord. Sedan Castaneda skrev Örnens gåva i början av 1980-talet har de kosmiska processerna dock trätt in i så nya faser att vi kan tala om medvetandemässiga kvantsprång som gör hans författarskap mer eller mindre obsolet.

Kanske var det inte möjligt för Castaneda att komma längre än han gjorde medvetandemässigt. Om vi betraktar hans böcker och Michael Harners samtida popularisering av core shamanism utifrån Carl Johan Callemans teorier om maya-kalendern så kan vi konstatera att de skrev sina huvudverk när vare sig den åttonde eller nionde skapelsevågen hade aktiverats. (Mer om Callemans teorier i min recension av hans The Nine Waves of Creation) Det kan (i alla fall delvis) förklara den nästan extrema individualism som präglar såväl Castanedas som Harners versioner av shamanism. De befann sig i resonans med den sjunde dualistiska skapelsevågen och var så att säga det andliga uttrycket för den kosmiska impuls som på ekonomins och politikens område tog form av nyliberalism, reaganism och thatcherism. Samtidigt försökte de spränga och överskrida dualismen och förebådade på så vis även den åttonde och nionde vågen, som enligt Calleman aktiverades 1999 resp 2011). Det gjorde även C G Jung, märkligt nog flera decennier tidigare, vilket gör Jung till en än mer beundransvärd visionär.

Idag när den åttonde och framför allt den nionde skapelsevågen är aktiverade finns en helt annan och ny potential för att överskrida dualismen och uppleva och manifestera enhetstänkandet. Vi kan alltså idag träda in i Castanedas tredje uppmärksamhet inte bara när vi dör och sugs in av "Örnen" – utan här, i världen, nu och i vardagslivet. Castanedas och Harners shamanism var individuellt fokuserade – om shamanismen vill bidra kreativt till världen idag måste den vara kollektivt fokuserad; för det gemensamma bästa, för Moder Jords bästa, för kosmos bästa. Såväl Castaneda som Harner måste överskridas.

Det är där jag ser ett begrepp som ceremoniellt motstånd komma in. Vi kan idag gå in i "den tredje uppmärksamheten" genom vårt varande i världen. Detta kommer då också att växelverka med och återverka på det jag kallar Drömtiden, Unus Mundus, The Cosmic Holomovement. Vi kan med rätt handlingar vid rätt tidpunkt även återverka på och förändra Örnen, alltings upphov. Kanske kommer saker att verkligen kunna vända omkring år 2031 när den sjunde vågen, enligt Calleman, går in i en ny dagfas och då för första gången kan resonera med den åttonde och nionde vågen. Då kan det finnas oanade möjligheter att åstadkomma avgörande kreativa förändringar i världen. Men det vi gör även dessförinnan är viktigt. Vi kan redan nu bidra till att nyskapa och förstärka de morfiska fält som gynnar kreativa handlingar och därmed vandring i skönhet. Om det dessutom, som Castaneda förutskickar, kan leda till att vi som individer får möjlighet att smita förbi Örnen när vi dör är det väl bara att tacka och ta emot?

David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.