David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.

Sheldrake om vetenskapens illusioner

För några veckor sedan lyssnade jag till ett föredrag av Rupert Sheldrake i Stockholm. Det hade temat The Science Delusion precis som hans senaste bok och handlade om den västerländska vetenskapens begränsande dogmer. Sheldrake, som i grunden är biokemist, är mest känd för sina teorier om morfisk resonans som formgivande mönster för all existens. När hans bok A New Science of Life kom 1981 fick den av tidskriften Nature omdömet "the best candidate for burning there has been for many years”.

Föredraget i Stockholm var arrangerat av Sällskapet för parapsykologisk forskning och det ger ju en vink om i vilken riktning Sheldrakes egen forskning har rört sig. Förutom jag så var det mestadels folk med parapsykologiska intressen i publiken och vi fick höra ett briljant föredrag på tydlig och behaglig engelska om nödvändigheten att frigöra vetenskapen från dess hämmande dogmer. Sheldrakes teorier om morfisk resonans har uppenbara beröringspunkter med begrepp som Urds väv, Unus Mundus, det kollektiva omedvetna, det kosmiska potentialitetsfältet, the implicate order etc så därför beslöt jag mig för att läsa boken The Science Delusion. Den som verkligen vill få ett grepp om den morfiska resonansen kanske snarare ska läsa de uppdaterade utgåvorna av Morphic Resonance eller The Presence of the Past men The Science Delusion räcker också långt.

Sheldrake betonar att han är pro-science och att han framför allt vill bidra till att befria vetenskapen så att den blir mindre dogmatisk och mer vetenskaplig. Med den avsikten går han igenom de tio dogmer som formar den etablerade vetenskapen och som fått status av bevisade axiom trots att de i själva verket är antaganden som kan ifrågasättas. De tio dogmer som Sheldrake analyserar och problematiserar och i vissa fall också visar är felaktiga är:

1. Allt är mekaniskt.
2. Materien saknar medvetande.
3. Summan av materia och energi är alltid densamma.
4. Naturlagarna är oföränderliga.
5. Naturen saknar ändamål.
6. Det biologiska arvet är materiellt.
7. Medvetandet finns enbart i hjärnan.
8. Minnen bevaras som materiella spår i hjärnan.
9. Oförklarade fenomen som telepati är illusoriska.
10. Mekanistisk medicin är den enda som fungerar.

Visst ger detta en bitvis påver bild av västerländsk vetenskap och Sheldrake lyfter under varje punkt fram sådana forskningsresultat som pekar i andra riktningar. Fram träder en bild av universum som en växande superorganism bestående av helheter som i sin tur består av helheter etc etc. Vi befinner oss i ett universum av ständigt pågående processer där såväl ny materia som ny energi skapas. Naturlagarna är vanor som befinner sig i utveckling och naturen rymmer ett inbyggt minne som ur det förflutnas erfarenheter formger det nuvarande och det kommande. Denna morfiska resonans gäller alla självorganiserande system, betonar Sheldrake, allt bygger på ett kollektivt minne och bidrar samtidigt till utvecklingen av detta minne. På vilket sätt verkar då denna morfiska resonans? Om det vet vi, och Sheldrake, inte så mycket, men han försöker beskriva den som ett mönster av aktivitet som samspelar med systemets elektromagnetiska fält och kvantfält. Kanske kommer vi aldrig att komma närmare tillvarons innersta än att kunna beskriva det i form av liknelser – som svängningar, fält eller pågående processer.

Evolutionen är för Sheldrake en kombination av vana och kreativitet. Kreativiteten är verklig, nya organisationsmönster dyker upp när världen utvecklas och i den pågående skapelsen är den mänskliga kreativiteten en del av den stora kreativa processen. I detta finns självfallet ett hopp om och för framtiden även om Sheldrake själv inte ger särskilt konkreta svar på frågan om vilken roll det mänskliga medvetandet spelar och kan spela i den kosmiska evolutionen.

Det är väldigt mycket som vi inte vet och Sheldrake manar vetenskapen till ödmjukhet i stället för arrogans, till öppenhet i stället för dogmatism. Bokens slutord känns väldigt sympatiska: ”Mycket återstår att bli upptäckt och återupptäckt, inklusive visdom.”

Vem kan ge naturen rättigheter?

Industrisamhället betraktar och behandlar naturen som en resurs att exploatera, som något människan har rätt att bearbeta och omvandla till varor att köpa och sälja och göra vinst på. Naturen ses som människans slav, utan några egna rättigheter. Allt som definieras som natur kan förslavas och exploateras utan några efterräkningar. Det gäller t ex andra arter som människan tar sig friheten att hålla i fångenskap, genetiskt manipulera och döda för att få mat och en rad andra produkter. De värsta avarterna av denna sorts slaveri hittar vi inom det industriella jordbruket och djurindustrin.

Även människor som definierades som natur kunde tillfångatas, köpas och säljas som slavar. Till viss del har arbetsslavar ersatts med förbränning av fossil energi, vars utvinning i sig är ytterligare ett uttryck för att naturen är människans slav. Det mänskliga slaveriet brukar betraktas som en särdeles barbarisk verksamhet, som många tror avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men som idag tar sig många nya och deprimerande former, t ex i handel med unga kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

Många har genom århundradena kämpat mot olika former av mänskligt slaveri och det har bl a resulterat i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om urfolkens rättigheter. Tyvärr bryter många stater och företag konsekvent mot dessa deklarationer utan att drabbas av efterräkningar, men det är en annan historia. Nu sker ansträngningar för att få FN att anta en deklaration om naturens rättigheter, eller Moder Jords rättigheter. Ecuador har redan bakat in avsnitt om naturens rättigheter i sin författning och på initiativ från Bolivias president Evo Morales antogs en universell deklaration om Moder Jords rättigheter vid den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba i april 2010.

I denna deklaration slås fast att Moder Jord är en levande varelse, ett självreglerande samhälle av ömsesidigt beroende varelser som alla har specifika rättigheter i enlighet med sina funktioner i det stora kretsloppet. Moder Jord och alla varelser som ingår i henne har rätt att leva, rätt till välmåga och att bli respekterade, att fortplanta sig, att bevara sin identitet, att ha tillgång till rent vatten och ren luft, att slippa föroreningar och genetisk manipulation. Alla varelser har också rätt till en plats och till att fullfölja sin roll för Moder Jords harmoniska övergripande funktion.

I en annan paragraf reglerar deklarationen människans skyldigheter gentemot Moder Jord.  Det handlar bl a om att respektera Moder Jord och leva i harmoni med henne. Människans strävan efter välmåga måste bidra till Moder Jords välmåga, sägs det. Det innebär att utveckla ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och att reparera skador som människan orsakat i naturen.

Allt detta låter ju förnämligt och visst vore det ett steg framåt för mänskligheten om FN skulle anta en liknande deklaration. Om det sedan skulle införas i de rättsliga systemen att inte bara människor utan även djur, träd, berg, älvar och hav har rättigheter precis som människan, ja då skulle vi kunna tala om en stor samhällsomvandling. Samtidigt finns här ett predikament som måste beaktas, nämligen att det är människor som definierar naturens och Moder Jords rättigheter. På den innehållsrika sajten Global Alliance for Rights of Nature finns mängder av djuplodande texter om naturens rättigheter och där sägs i en förklaring att ”vi – folket – har det lagliga bemyndigandet och ansvaret att upprätthålla dessa rättigheter på ekosystemens vägnar.” Ja, vem skulle annars göra det?

Fast om vi tar ett riktigt stort grepp på ämnet måste vi nog konstatera att människan varken kan ge rättigheter till andra, än mindre definiera andras rättigheter eller upprätthålla andras rättigheter på andras vägnar. Moder Jord existerar i sin egen rätt. Naturen finns till för sin egen skull och för att den kan finnas. 14 miljarder års utveckling (minst) har lett fram till dagens värld. Vi kan kalla detta för Det stora kosmiska kretsloppet – ett kretslopp där den ständiga rörelsen är det enda bestående. Galaxer, solar och planeter föds och dör i en dynamisk process som tycks ha en inneboende logik (för att nu använda ett mänskligt begrepp). Denna inneboende designenergi/matrix kan man i likhet med Castaneda kalla för avsikt (engelska; intent). På planeterna uppstår olika livsformer, när de kan uppstå och för att de kan uppstå i enlighet med den inbyggda grundmatrixen. En del livsformer utvecklas och omvandlas till andra livsformer – evolutionen – medan andra kan gå under. Det kan ske av många olika orsaker, t ex överutnyttjande av födoämnen, klimatförändringar, vulkanutbrott, meteornedslag eller utmanövrering från andra arters sida. Eller helt enkelt för att de inte förmår att på lång sikt röra sig i harmoni och balans, dvs med avsikten i det stora kosmiska kretsloppet.

Naturen gör som den gör för att den kan göra det. Vi skulle kunna säga; Moder Jord tar sig rätten att agera, oavsett vad enstaka arter kan anse att hon har för rättigheter. Ingenstans i deklarationerna om Moder Jords rättigheter ser jag något om att hon har rätt att utlösa vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar, klimatförändringar och liknande storslagna reaktioner. Men visst har hon de rättigheterna? Det är inget som människan kan ge henne. Hon tar sig helt enkelt de rättigheterna i enlighet med kosmos grundläggande avsikt/matrix.

Moder Jord frambringar också mängder av arter som har lärt sig att livnära sig på eller av varandra, som inbördes kan samarbeta eller ligga i fejd med varandra. Vi kan kalla detta för en ömsesidig dans, men denna dans kan vara dödlig för vissa. Och vi kan kalla denna totalitet av födelse, liv och död för den kosmiska livsväven eller Urds väv. Den innehåller både liv och död, uppbyggande och nedbrytande krafter. Det är ju det som skapar dynamiken. Alla arter existerar i sin egen rätt – även fästingen och skorpionen. Egentligen existerar ingen art för någon annan art. Myggan existerar inte för att bli mat år fågelungar utan för sin egen skull. Att fåglarna har lärt sig att föda upp sina ungar på myggor ingår i deras existensrätt. Alla varelser ingår i en väv eller ett hav av relationer, men inte för att de fyller en ”nyttig” funktion för andra utan för att de existerar i och med sin egen rätt. Fästingen har alltså rätt att suga mitt blod, men jag har också rätt att freda mig mot fästingen. Och vad är Moder Jords övergripande rätt i detta exempel? Jag tror att hon släpper frågan till mig och fästingen.

Försöken att formulera naturens rättigheter är en reaktion mot den rådande synen på naturen som en råvaruresurs, men kanske rymmer även dessa försök uttryck för mänsklig hybris. Vi kan inte formulera naturens rättigheter, eller fästingens rättigheter – vi kan bara formulera våra egna skyldigheter gentemot Moder Jord. Det är bara på oss själva som vi kan anlägga en mänsklig måttstock. Det är vi som kan och bör sätta upp regler som begränsar vår egen framfart i naturen och i det arbetet behöver vi naturligtvis stor kunskap om alla andra arter, om det som vetenskapen idag kallar ekosystem, om det som tillsammans är Moder Jord. Ur denna kunskap om andra varelser och om existensens totalitet kommer ett ödmjukt och uthålligt sätt att leva på och med Moder Jord. Det är detta som är kärnan i vad vi brukar kalla traditionell livssyn, eller urfilosofi, eller urtänkande. Det är kunskaper som har funnits länge och finns tillgängliga även idag – för den som vågar kasta sin mänskliga hybris överbord.

Att öva sig i tacksamhet

”Vår religion handlar framför allt om att tacka Skaparen. Det är det vi gör när vi ber. Vi ber Honom inte om saker. Vi tackar Honom. Vi tackar Honom för världen och för varje djur och växt i världen. Vi tackar Honom för allt som existerar. Vi tar inte för givet att ett träd bara finns där. Vi tackar Skaparen för trädet. Om vi inte tackar Honom kanske Han tar bort trädet. Det är vad våra ceremonier handlar om, det är därför de är viktiga – också för er, Den vite mannen. Vi ber för harmoni i hela världen. Vi tror att om vi inte gjorde våra ceremonier i Långhuset så skulle världen upphöra. Det är våra ceremonier som håller samman världen. En del människor tror kanske inte på detta, de kan skratta åt det, men det är sant. Skaparen vill bli tackad. När vi går in i Långhuset och tackar Honom för Skapelsen så knäböjer Han och lyssnar till oss. Han sätter örat intill Långhusets fönster. Han hör sina egna barn, så han väntar med att förstöra världen ett tag till.”

Så säger Leon Shenandoah, onondaga, i boken Wisdomkeepers (som jag tidigare recenserat här). Att tacka för det som finns och lever i stället för att be om sådant man vill ha uttrycker en attityd till världen som är central i all traditionell livssyn. Det handlar om den grundläggande ömsesidigheten i tillvaron; att allt är ett och hänger samman. I Eddasången Haves ord uttrycker Oden en liknande insikt efter sin nio dygn långa initiationshängning i Världsträdet och resa in i Drömtiden;

Bättre är att icke bedja, än för mycket blota,

gåva ser jämt efter gengåva;

bättre intet offrat, än för mycket ödslat:

så stadgade Tund i tidernas morgon,

då upphöjd han vart, sedan åter han vänt.

För onondaga och de fem andra nationer som ingår i irokesförbundet – mohawk, oneida, cayuga, seneca och tuscarora – är tacksägelsen i sig en andlig metod, ett redskap för att förändra sitt medvetande och gå in i Drömtiden eller Den stora verkligheten – The Great Reality – som den också kallas. Varje rådsmöte som de sex nationerna håller i Långhuset inleds med en lång tacksägelse av talmannen. I Wisdomkeepers återges den version som Irving Powless Sr, onondaga, höll 1984. Den omfattar fem sidor i boken och inleds med tack till Skaparen för att rådsmedlemmarna har kunnat samlas. Sedan fortsätter tacksägelsen att räkna upp viktiga företeelser – Moder Jord och alla arter som växer, rör sig och lever på och av henne; alla växter, odlade och vilda, som vi människor kan livnära oss av; alla däggdjur och fiskar som ger oss mat, kläder och andra nyttigheter; vinden, åskan regnen, solen, månen, vattnet, ljuset och mörkret. Tacksägelsen innebär att man tackar för att alla varelser fullgör de plikter de ålagts av Skaparen, det som brukar kallas De ursprungliga instruktionerna, The Original Instructions. Låt det fortsätta så, lyder en mening som avrundar varje enskilt tack.

En annan version av tacksägelsen finns utgiven på svenska i ett litet behändigt häfte som man kan bära med sig i fickan. Översättningen är gjord av Göran Gennvi och skriften är utgiven av Naturakademin. Den kostar 50 kr och kan beställas från gennvi@naturakademin.se. 

Med Görans tillåtelse återger jag här ett par korta avsnitt av tacksägelsen;

”Moder Jord. Vi är alla tacksamma för att Moder Jord finns, eftersom Hon ger oss allt som vi behöver för att leva. Hon ger våra fötter stöd när vi går på henne. Det gläder oss att Hon fortsätter att bry sig om oss precis som Hon gjort ända från tidernas begynnelse. Vi sänder hälsningar och tack till Moder Jord.”

”De fyra vindarna. Vi är alla tacksamma för de krafter vi känner som de Fyra Vindarna. Vi hör deras röster i den vinande vinden, medan vindarna friskar upp oss och renar luften vi andas. De hjälper till att växla årstiderna. Från de fyra olika håll de blåser ifrån, kommer de med budskap och ger oss styrka. Vi samlar våra sinnen och själar, och sänder våra hälsningar och tack till de Fyra Vindarna.”

”Åskvarelserna. Nu vänder vi oss emot väst där våra förfäder, Åskvarelserna, bor. Med blixtar och åska i rösterna, kommer de med vatten som förnyar livet. Vi förenar våra sinnen i ett och sänder våra hälsningar och vår tacksamhet till våra förfäder, Åskvarelserna.”

Med inspiration från detta kan man utforma sin egen tacksägelseceremoni, som man kan göra i samband med en utesittning eller som en fristående ceremoni. Detta är en ceremoni som bör genomföras utomhus och helst på en kraftplats. Efter att ha bett platsens rådare om tillåtelse att hålla ceremonin just där hälsar man de fyra (eller sex) kardinalriktningarna. För att stämma sig i harmoni och balans med landskapet kan man sedan sjunga någon lämplig kraftsång eller runorna i utharken. Och sedan är det bara att sätta igång med att tacka allt som man kan komma på att tacka. En lämplig ingång till tacksägelsen kan vara att tacka det som möjliggjort att man kommit till just denna plats denna dag. Det kan leda vidare till tack för att man överhuvud taget finns till och vad som gjort att man finns till; föräldrar, far- och morföräldrar etc etc; allt som möjliggör livet, såväl ens eget som allt annat levande; allt som gett kunskap; all kärlek man har mött i livet; årsvarvens kretslopp, alla andra arter, alla andra medvetanden, alla element och naturföreteelser, kosmiska kretslopp etc etc.

Man märker snabbt att detta är en ceremoni som kan pågå väldigt, väldigt länge och att det är en ceremoni som kan rymma såväl ångest som glädje, skratt såväl som tårar. Detta är en ceremoni med en stark katarsisk dimension. Om man börjar gråta är det bara att låta tårarna flöda – och tacka för dem. Denna ceremoni är en övning i ödmjukhet som kan leda till starka upplevelser av att man rent fysiskt, på cellnivå, hänger samman med och kommunicerar med allt annat; insikter som omfattar hela organismen och går bortom intellektet, eller, om man så vill, vidgar definitionen av intellekt.

Tacksägelseceremonin är ett sätt att komma till insikt i hur man är invävd i ett hav av relationer med allt annat. Min egen existens vore omöjlig utan det hav av relationer som jag är inbäddad i. Detta är ett sätt att verkligen lära känna Urds väv, den kosmiska väven som allt ingår i. En tacksägelseceremoni tar ganska lång tid att genomföra och det är en av anledningarna till att man inte gör den alltför ofta – kanske ett par gånger om året i samband med solstånden. En kortform av tacksägelsen som man kan kombinera med och/eller inkludera i alla andra ceremonier och böner är den som lakota-indianerna har utvecklat i formeln som avslutar alla deras böner; Mitakuye Oyasin, To All My Relations, Till alla mina släktingar/relationer.

Rätt plats, rätt tid, rätt attityd

Tillsammans med Vargmannen är jag på väg in i en alldeles särskild skog – någonstans i Uppland. Vargmannen är områdets mänskliga väktare. Det rör sig om ett naturreservat, som inte varit utsatt för industriellt skogsbruk under de senaste 50 åren. Här finns tjäder och järpe, korp och hackspettar. Och ibland spår efter varg.
Vi ska inte spana efter varg – vi ska sjunga för och med ett berg inne i reservatet. På vägen dit passerar vi en gammal ihålig, men ännu levande, ek, som man kan kliva in i. Sittande inne i stammen – omfamnad av Moder Ek – hör jag en hackspett som trummar på en av ekens döda grenar. Om man sluter ögonen kan man resa in i Drömtiden med hjälp av hackspettens rytmiska trumslag. Då och då avbryter den trummandet för att hämta en ny tallkotte att bearbeta.
Efter att Vargmannen och jag turats om att sitta inne i eken står vi en bit därifrån och iakttar hackspetten. Plötsligt och till synes slumpmässigt kastar hackspetten ner en delvis bearbetad kotte framför fötterna på mig. Snacka om övertydligt budskap! Jag tar upp kotten och tittar upp mot hackspetten, som lugnt fortsätter med sina göromål. Ingen hjälp därifrån, men jag känner intuitivt att jag ska ta med mig kotten för att senare i lugn och ro försöka avkoda innebörden i det skedda.
Vi fortsätter upp på bergknallen där vi sjunger högt och rakt ut en spontan, ordlös och böljande sång utan egentlig början eller slut. Vi sjunger med berget. Vi låter berget och Moder Jord sjunga genom oss. Och när vi tystnat hör vi korp. Vi deltar i en rörelse och ett flöde av energi som genomströmmar hela kosmos – det som i nordisk tradition kallades Urds väv och som Carlos Castaneda kallade intent, universums inneboende avsikt eller nödvändighet. Det som sker kan också beskrivas som att vi med sången öppnar en port till Drömtiden och att vi låter Drömtiden strömma in i den ordinära verkligheten.
På natten kontemplerar jag kotten som hackspetten kastade till mig genom att sova med den under kudden. Drömmer märkliga saker som jag inte kan återkalla i minnet, men fortsätter kontemplationen under en löprunda dagen därpå. Plötsligt kommer hackspettens budskap till mig: Den som är på rätt plats, vid rätt tid och med rätt attityd får del av kunskap och kraft.
Budskapet kan synas enkelt, ja rent av banalt, men då har man inte förstått dess djup. Det sköna finns i det enkla. Plats, tid och attityd hänger nära samman. För en shaman är attityd A och O. Har man inte rätt attityd kan man inte stämma sig i harmoni och balans med vare sig tid eller plats och inte heller få del av landskapets inneboende kunskap. Än mindre kan man påverka saker och ting. Man kan alltså befinna sig på rätt plats vid rätt tid och ändå inte få del av någon kunskap om man har fel attityd. Å andra sidan: om man har rätt attityd är sannolikheten stor att man hamnar på rätt plats vid rätt tid.
Vad är rätt plats? Alla platser är heliga men vissa platser, så kallade kraftplatser, är mer heliga än andra. På dessa platser kan kraft och kunskap vara lättare åtkomlig – sprickan mellan världarna är vidare. Men eftersom universum är statt i dynamisk förändring varierar heligheten och kraften mellan olika platser vid olika tidpunkter. I princip är varje plats rätt plats.
Med rätt tid förhåller det sig på liknande sätt. All tid är helig men vissa tider är mer heliga än andra. Det kan vara lättare att gå in i Drömtiden i gryningen eller skymningen, vid solstånden eller i förhållande till månens olika faser. Men i princip är varje tid rätt tid – om man har rätt attityd.
Vad är då rätt attityd? Det handlar om en ödmjuk inställning av ömsesidighet och respekt för allt annat. När man har den inställningen och är i balans med Urds väv och Moder Jord, ja då kommer kraft och kunskap. Man behöver inte jaga den. Shamanen är ingen jägare, shamanen är en person som låter kraft och kunskap komma till honom/henne. Shamanen är inte en person som försöker påtvinga omvärlden sin vilja – det är en vrångföreställning av vad verklig magi handlar om. Shamanen bjuder in den grundläggande kosmiska energin, önd, att dansa med honom/henne. Det är ett sätt att röra sig med och inte emot Urds väv, intent, nödvändigheten.

När tänkandet stillnar

När jag häromkvällen tog en lång stavgång på småvägar i Norduppland kom jag plötsligt att tänka på gök. Undrar om den kan vara i faggorna, tänkte jag och bara någon minut senare hörde jag ett svagt hoande norrifrån. Välkommen, tänkte jag, och efter några minuter hörde jag göken betydligt närmare, dock inte helt nära. Vid två tillfällen räknade jag antalet hoanden och fick det till 18. För den som arbetar med utharken, med runorna, är gökens budskap nästan övertydligt. Den artonde runan är eh – hästrunan, shamanens runa.
Göken har en stark shamansk laddning. Den ger mig intuitiv kunskap och kraft och den har alltid – i alla fall så länge jag kan minnas haft en speciell plats och laddning i mitt liv. När göken hoar har jag svårt att göra något annat eller över huvud taget koncentrera mig på något annat. Hoandet stillnar och tränger ut alla andra tankar. En gång för några år sedan började göken hoa ihärdigt och ganska nära när jag målade sommarboplatsens plåttak. Jag befann mig alltså uppe på taket när hoandet försatte mig i en lätt yrsel så jag var tvungen att avbryta arbetet och stilla mig en lång stund. Nu, häromkvällen, föll jag inte i diket men avbröt stavgången varje gång jag hörde göken. Det är som om inget annat låter sig göras just då.
Göken ropade: Stanna upp – lyssna! Och vad hörde jag förutom hoandet och tystnaden mellan hoandena? Ingenting. Eller snarare tomhetens ljud. Som fyllde mitt medvetande med något formlöst. Denna paradoxala känsla av samtidig tomhet och fullständig närvaro, av ett tomt medvetande och ett medvetande fyllt av något existentiellt nödvändigt, en sorts urgrund. Ett medvetande som är tömt på det linjära, objektiva tänkandet, och i stället fyllt av något som kommer ur landskapet, landskapet som summan av allt som finns i det, eller ska vi säga Moder Jord. Kanske kan man som David Abram säga att jag kopplat upp mig på landskapets intelligensfält. Eller kanske ska vi använda mytens språk och beskriva detta medvetande som ett uppgående i Urds väv, eller snarare att jag släppt in Drömtiden i mitt medvetande.
Göken är alltså en budbärare från Drömtiden. Talar när han själv vill. Eller när du är redo att höra den. Allt är ett och hänger samman. Eller: allt är samma. Budskapet från Drömtiden är egentligen ett budskap från Drömtiden till Drömtiden – ett budskap från landskapet till landskapet. Moder Jord talar genom göken och lyssnar genom mig (och antagligen många andra också). Jag och göken är inte bara släkt – vi är också ett.
På en löprunda idag hör jag inte gök, men landskapet talar på andra sätt. Löpningen stillar mina tankar. Men när tankarna stillnar innebär det inte att medvetandet är tomt, även om det är fyllt av tomhet. För inuti tomheten, eller bortom tomheten, finns ett stort skratt – existensens nödvändiga glädje över att existera. När de vanliga tankarna stillnar, när den inre monologen tystnar (för att använda Castanedas uttryck) bereds plats för något annat och detta något annat är just det som Abrams kallar landskapets intelligensfält. Summan av landskapets intelligenser fyller medvetandet och det är inte säkert att vi människor förstår detta som strömmar in i medvetandet. En talls intelligens t ex är inte så lätt att känna igen eller ens få grepp om. Kanske skulle vi kunna kalla det som fyller medvetandet vid sådana tillfällen för icke-tänkande, eller no-mind, men det är likväl en sorts tänkande, fast av ett annat slag än vårt eget.
Plötsligt – under löpningen - kommer följande fråga upp i medvetandet: vem är det som springer? Det banala svaret är ju att det är ”jag” som springer, men ett djupare svar växer fram under den fortsatta löpningen. Det är landskapet som springer. Eller snarare en del av landskapet som rör sig i relation till andra delar av landskapet som också befinner sig i rörelse fast på annat sätt och kanske åt andra ”håll”. Allt handlar om relationer och processer – all kunskap, all kraft, all magi. Jag som en liten del av den stora väven rör mig i relation till allt annat som utgör denna väv. Varför? – som min dotterdotter skulle fråga. För att väven vill vara i rörelse. Det har den varit sedan arla i urtid och det vill den fortsätta med. Och dansar vi med och inte emot kan vi komma in i detta stora skratt som driver Det stora kretsloppet.

Att följa Dao och bli ett med Dao

När man arbetar och rör sig i landskapet kan det ta några veckor innan man tar landskapet i besittning och blir accepterad av det. Först nu efter en månad på sommarboplatsen känner jag mig som en naturligt ingående del av landskapet. Ett ännu bättre uttryck hittar jag i den kinesiska visdomsskriften Dao De Jing: ”Den som blir ett med Dao kommer Dao att anamma”. Man blir anammad av landskapet – dess synliga och osynliga dimensioner.
Dao De Jing (Läran om Vägen och Kraften) av Lao Zi känns som en lämplig sommarläsning – långsamt och meditativt. Ofta innehåller texten paradoxala vändningar och tankesprång så detta är inte en text man ska tolka med sitt logiska tänkande. Den bör kontempleras och trängas in i på liknande sätt som man tar in och införlivar sångerna i Den poetiska Eddan.
Den senaste svenska översättningen/tolkningen av Dao De Jing är gjord av sinologen Göran Malmqvist som också skrivit en inledning där han sätter in texten i perspektiv av Kinas idéhistoria och andliga strömningar. Bland annat pekar han på det starka shamanska inflytande som kan spåras i texten som antagligen sattes samman på 400-talet före vår tideräkning.
Dao De Jing försöker att med ord beskriva tillvarons essens, något som egentligen ligger bortom det mänskliga förnuftets förmåga och är omöjligt att definiera. Här kallas detta grundläggande Något för Dao och det sägs vara De tiotusen tingens ursprung, och De tiotusen tingens moder. Dao frambringar De tiotusen tingen, men äger dem inte. Dao sägs vara förborgat, skapades ur kaos och är Himlens och Jordens moder. Vattnet är det som kommer närmast Dao och den som i sitt handlande följer Dao blir ett med Dao, som också kallas för Det evigt oföränderliga. Den som äger kunskap om detta är en upplyst.
Ersätt Dao med begrepp som Urds väv eller Sá'ah Naagháí Bik'eh Hózhóón och vi ser tydliga paralleller med den förkristna nordiska traditionen eller en levande tradition som navajo. Det handlar om den matrix, den kraft, den essens som ger form och innehåll åt världen och alla dess företeelser och hur allt är sammansatt av komplementära och balanserande motsatser, t ex kvinnligt och manligt:
De tiotusen tingen bär Yin på ryggen och Yang i famnen och
når harmoni genom att blanda de två krafternas
andedräkter.
Dao De Jing noterar också att det allra mjukaste tränger genom det allra hårdaste och: ”Den kvinnliga kraften besegrar ständigt den manliga kraften med sin stillhet.”
En mycket hoppingivande och aktuell tankegång i detta nådens år 2010. Men glöm inte varningen från Dao De Jings sista kapitel (nr 81): ”Den som äger sann kunskap argumenterar inte”.

Vad är visdom?

Visdom är en bristvara i dagens värld, framför allt i västvärlden. Förmågan att bli vis finns inbyggd i alla människor och visdom tar sig ungefär samma uttryck världen över, oavsett kulturella skillnader. Det skriver Merriam Field Bleyl i sin bok Finding Wisdom – Learning from Those Who Are Wise (Xlibris 2009), som innehåller intervjuer med 19 personer i fem olika kulturer/länder: Navajo, Sápmi, Tyskland, Japan och Kenya.
Flera av Bleyls intervjupersoner ser visdom som ett sätt att leva och något som har med erfarenhet och mognad och med ens relationer till andra människor och naturen att göra. Genomgående är också att alla intervjuade på olika sätt uttrycker visdomen i handling. Det här är inte folk som sitter på en piedestal och känner sig heliga. Bleyl själv ställer samman en omfattande lista över egenskaper som är gemensamma för dessa personer och där framhålls t ex att de visa är ödmjuka, att de lever disciplinerade liv med empati och respekt för andra människor, djur och för jorden, att de har utvecklats genom motigheter i livet som smärta, sorg och diskriminering, att de törstar efter kunskap och förståelse och är life-long learners, att de söker balans i allt och att de är generösa och altruistiska och söker det gemensamma goda, såväl för människor som för djur och natur. De är inte intresserade av att samla egendom och rikedom för egen del.
Minst lika intressant är Bleyls analys av varför det är så svårt att hitta visa personer i västvärlden: det förgångna nedvärderas, de äldre nedvärderas, erfarenhet nedvärderas, individuella framgångar hyllas, vetenskap och teknologiska landvinningar ses som enda vägen till sanning och utveckling..
Bleyls egna slutsatser av allt detta är att visdom är något som kan uppnås och att aktivt söka visdom och omsätta den i handling är ett positivt, osjälviskt bidrag till universum som var och en kan göra. En längre recension av Bleyls bok kan du läsa här.
Mina egna slutsatser efter att ha läst Bleyls bok? Jo, att visdom är ett uttryck för relationer. Visdom är relationell. Visdom är en process av närvarande, medvarande och deltagande i världen. Visdomen finns i själva livsprocessen. Källor till visdom är ”alla våra relationer”, Moder Jord, Urds väv. Visdomen finns i landskapet. Människor kan ta del av den, göra sig åtkomliga för den, men blir då inte innehavare av visdomen utan dess förmedlare och redskap. Det som visa personer kan lära andra är inte visdom utan attityd – hur man gör sig åtkomlig för visdomen och hur den kan ges kropp, gestalt och handling i världen.