David Bohm transcenderar fysik och filosofi

Världen bör betraktas som ett universellt flöde av händelser och processer; som en odelad helhet där allting ingår; som en helhet i flödande rörelse, där materia och medvetande inte är separata företeelser utan olika aspekter av en hel och obruten rörelse. Så går det att sammanfatta några av huvudtankarna hos den brittiske fysikern David Bohm (1917-1992). Bland fysiker har han betraktats som flummig i sina försök att gå bortom såväl fysik som filosofi och skapa ett nytt och omvälvande paradigm, men på senare tid har hans stjärna börjat stiga igen. Bohms böcker trycks på nytt och den som gör sig mödan att tränga in i hans tankevärld blir rikligen belönad.

Min ingång i Bohms teorier har gått via forskare och författare som David Peat och Rupert Sheldrake som båda citerar generöst ur hans arbeten. Det har fört mig fram till Bohms egen Wholeness and the Implicate Order (Routledge Classics 2002) som är en sammanställning av artiklar som publicerats på lite olika håll. Den kan också ses som Bohms bidrag till att utveckla ett icke-fragmentariskt tänkande, som han menar är förutsättningen för att lösa världens många och stora problem.

Bohm som alltså var fysiker understryker att fysiken behöver en ny teoretisk struktur där rum, tid, materia och rörelse beskrivs på nya sätt. Han försöker skapa en kvalitativt ny teori som går bortom både Einsteins relativitetsteori och kvantfysiken. Båda dessa ser han som begränsande abstraktioner och approximationer medan hans egen teori om den implicita och explicita ordningen (implicate and explicate order) går bortom allt detta och betraktar kosmos, materien, livet och medvetandet som projektioner från en gemensam grund. Denna grund för ”allt som är” kallar han the holomovement, alltså holo-rörelsen, helhetsrörelsen.

Jag ska försöka bena upp dessa begrepp. Den implicita ordningen är det som alla företeelser kommer ut ur. I den smälter alla tillvarons olika aspekter samman, där är inte partiklar längre autonoma och separat existerande. ”Det som är” är en process av ständig rörelse och förändring. Alla föremål, företeelser och händelser är former som abstraheras ur denna process, som Bohm betecknar som en okänd och odefinierbar totalitet av flödande rörelse. Allt som finns är tillfälliga manifestationer eller aspekter av den underliggande kosmiska rörelsen. Denna existensens totalitet är ”enfolded”, alltså innesluten, i den mångdimensionella implicita ordningen och ”unfolds”, vecklar ut sig, i det som han kallar den tredimensionella explicita ordningen, som i stort sett är detsamma som den verklighet vi känner.

Den implicita ordningen är primär, oberoende existerande och universell, medan den explicita ordningen är det som flödar ut ur den implicita ordningen och är sekundär och avledd med separerade former som vi kan observera med våra sinnen och våra instrument.

I princip är den implicita ordningen en multidimensionell verklighet, ”en obruten helhet som inkluderar hela universum med alla dess ’fält’ och ’partiklar’”. Materia och medvetande är bara olika aspekter av den implicita ordningen och i denna högre dimension är medvetande och materia ett. Också kunskapen om denna process är en process, en abstraktion från det enda och totala flödet, som är grunden både för verkligheten och för kunskapen om denna verklighet. Den implicita ordningen ”bärs” i sin tur av the holomovement, holo-rörelsen, som är en obruten och odelad totalitet; odefinierbar och omätbar.

Den implicita ordningen har alltså sin grund i holo-rörelsen, som enligt Bohm, befinner sig i ett tillstånd av oändligt flödande inne-slutande och ut-vecklande enligt ”lagar” som vi för det mesta bara har en vag kännedom om och som i sista hand kan ligga bortom vårt vetande. Denna holo-rörelse, som alltså är alltings urgrund, innehåller ett enormt hav av energi som genom den implicita ordningen manifesterar sig i den explicita ordningen. Bohm gör en liknelse mellan detta energihav och de hav som vi känner till och beskriver den explicita ordningen, alltså världen som vi känner till, som krusningar på havets yta. Big bang är då helt enkelt en större krusning på detta energihav.

Vad kan vi göra av dessa teorier idag? För min del ser jag väldigt tydliga beröringspunkter mellan urfilosofi och Bohms paradigm. Kanske är Drömtiden mer eller mindre detsamma som the implicate order? Och då kanske Urds väv är detsamma som the holomovement? Jag har tidigare tänkt mig att Urds väv är en symbolisk beskrivning av kosmos, men nu undrar jag om det inte är en faktisk beskrivning. I Urds väv ryms alla de fält som den avancerade fysiken och biologin teoretiserar om, såsom kvantfält och morfiska fält. Och stommen i den nordiska shamanismen – runmagin – tycks rymma allt detta. I Utharken finns kunskapen om alltings ursprung och väsen.

Från det fattbara till det ofattbara

Det är definitivt inte alla vetenskapsmän som ser en andlig dimension i kvantfysiken eller vill kännas vid några samband mellan kvantfysik och traditionell andlighet. Men de finns och de betonar att även de bygger sina tankemodeller på en vetenskaplig grund. Dessutom anser de att kvantfysikaliska utsagor om verkligheten inte bara förändrar vårt sätt att se på världen utan också bör leda till ett förändrat sätt att vara i världen.

Några av dessa som jag tidigare har skrivit texter om är David Peat, Lothar Schäfer och Wolfgang Pauli. Nu är det dags att bekanta sig lite mer med Hans-Peter Dürr – något senkommet kanske med tanke på att Dürr avled 2014 och tilldelades The Right Livelihood Award redan 1987 (men då fanns ju inte min blogg!). Det var Dürrs arbete mot kärnvapen och kärnkraft som ledde fram till det alternativa nobelpriset. I motiveringen framhölls särskilt Dürrs arbete mot det så kallade strategiska försvarsinitiativet (SDI) som Pentagon arbetade fram under Ronald Reagans presidentskap (”stjärnornas krig”) och hans verksamhet med att använda högteknologi i fredliga syften. Utöver detta är Dürr kanske mest känd för det så kallade Potsdamsmanifestet från 2005 - We have to learn to think in a new way – som kom att undertecknas av drygt 130 vetenskapsmän.

Mitt intresse för Dürr handlar främst om hans försök att sammanföra kvantfysik, ekologi, filosofi och andlighet i en ny livssyn. Dürr var professor i fysik vid Ludwig Maximilian-universitetet i München och föreståndare för Max-Planck-Institutet i fysik. Han är publicerad huvudsakligen på tyska med titlar som Geist, Kosmos und Physik och Es gibt keine Materie! (Till dessa ska jag återkomma efter lite tyska språkövningar.) Den här texten utgår från en föreläsning som Dürr höll i München 2011 på Akademie der Bildenden Kunste och som finns tillgänglig i tvåspråkig bokversion - Vom Greifbaren Zum Unbegreiflichen/From the Comprehensible to Incomprehensible: Revolutionär neue Wege der modernen Physik/Revolutionary New Paths in Modern Physics (Deutscher Kunstverlag 2012).

Dürr slår i föredraget fast att världen egentligen inte är materiell och inte heller immateriell utan snarare a-materiell. De hittills formulerade naturlagarna är fundamentalt felaktiga, hävdar han. ”I princip existerar inte materia längre. Allt som återstår är till slut en sorts våg. Strängt taget finns inga elektroner, inga kärnor, de är bara vågfigurer – som en mobiltelefonkonversation i det elektromagnetiska fältet, inget materiellt i ordets egentliga bemärkelse.”

Han säger också att i fysiken är verkligheten egentligen inte realitet utan snarare potentialitet. Den är en icke-lokal ”möjlighet” som kan manifestera sig någonstans som energi och materia. Utifrån detta drar Dürr slutsatsen att världen är ”en och hel”. Det finns egentligen inga ”gränser” mellan företeelserna och inga ”delar” eftersom allt är en odelbar helhet. Konsekvenserna av detta är enligt Dürr ”fantastiska”: ”Det innebär till exempel att om vi verkligen inkluderar oss i denna värld så är vi inte åtskilda, även om vi alla är olika och möjliga att särskilja. Vi befinner oss alla så att säga i denna gemensamhet, och det är en väsentlig förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna kommunicera med varandra.” Därmed ansluter sig Dürr till den uråldriga synen att världen är icke-dualistisk, att världen är både Den enda och Den hela.

Detta kan vara svårt eller rent av omöjligt att ta till sig och verkligen förstå med sitt logiska intellekt. I ett annat avsnitt av föredraget säger Dürr att vi med vårt språk inte kan känna igen verklighetens struktur utan att vi i stället anpassar vår varseblivning så att den passar in i vårt språk. Kanske ligger i förlängningen av detta resonemang att vi inte kan förstå världen fullt ut med vårt tänkande utan att en sådan förståelse egentligen är bortomspråklig, att det alltså handlar om en mystik upplevelse. Nu närmar vi oss det som traditionella lakotas kallar Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa, och som Carlos Castaneda så genialt formulerade som ”att uppleva energin direkt”.

Vad blir då konsekvenserna av denna syn på världen? Allt befinner sig i konstant rörelse, ett dynamiskt flöde, och det är detta flöde som är själva byggstenen för allt. ”Verkligheten är en immateriell väv av relationer som inte kan repas upp, en sorts ’förväntansfält’ för möjliga energimässiga och materiella manifestationer i framtiden. Därigenom är framtiden i det väsentliga öppen.” ”Skapelsen är inte avslutad; ny skapelse äger rum i varje ögonblick och vi är alla deltagare i ett kosmos som inte kan repas upp och i en kontinuerlig skapande process.”

Här hittar vi förklaringen till Dürrs aktivistiska sida: ”Vi är inneslutna i Det enda/Det hela och därför vet vi redan något som vi kan dela med oss av. På detta sätt har vi också förmågan att förstärka vissa processer som verkligen kan trygga den framtida existensen för alla levande varelser.”

För Dürr handlar kvantfysiken inte bara om att förklara världen utan också om att förändra den - på liknande sätt som Karl Marx nästan 200 år tidigare uttryckte sig om filosofins roll. Såväl kvantfysik som filosofi kan vara en lek med ord och begrepp men rymmer också en aktivistisk dimension för den som har öron att höra.

Ny bok: Drömtiden knackar på

Mycket har hänt sedan psykiatern C. G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli försökte förena djuppsykologi, kvantfysik och alkemi i en enhetlig teori. Ett centralt begrepp i deras arbete var synkronicitet, som betecknar meningsfulla och sammanfallande händelser. Synkronicitet förebådar förändringar i både inre och yttre bemärkelse och är kärnan i all verklig magi. Insikterna i synkronicitetens aspekter har senare fördjupats och är en stor inspirationskälla för alla som vill samspela på ett kreativt sätt med Moder Jord och Det stora kosmiska kretsloppet.

I Drömtiden knackar på: Om synkronicitet, arketyper och talmagi (norrshaman 2016) analyserar jag vad synkronicitet är och hur den kan möjliggöras, vad det himmelska giftermålet och multiplicatio-effekten innebär och vad det betyder att de naturliga talen och runorna är arketyper. Detta är en bok om verklig magi.

Allt i universum befinner sig i ständig utveckling och förändring och det innebär att den som vill delta i och förändra världen också ständigt måste utveckla och transformera sina egna redskap. Vi kan inspireras av uråldriga traditioner, men om vi vill åstadkomma verklig magi (till skillnad från inbillad) måste vi vara beredda att ta till oss ständigt nya insikter och förändra metoderna i enlighet med dem. Runmagi idag skiljer sig t ex på åtskilliga sätt från hur runmagi utövades för 1 000 eller 2 000 år sedan.

Från Drömtiden strömmar ständigt ny kunskap för alla som är beredda att öppna sig och ta emot – som en inbyggd nödvändighet i den kosmiska matrisen. Efter Jung och Pauli har många andra utvecklat teorierna om synkronicitet och därmed också om verklig magi, t ex Marie-Louise von Franz, F. David Peat och Remo F. Roth. Deras arbete har varit en enorm inspirationskälla för mig i arbetet med Drömtiden knackar på. Inspiration har också flödat till mig direkt från Moder Jord och Drömtiden, i form av synkronistiska fenomen. Det kan handla om situationer där ovanliga djur plötsligt dyker upp, eller där vanliga djur plötsligt gör oväntade saker. Vad dessa situationer signalerar är: ”Var uppmärksam!”. Och när en öppnar sig för nya insikter så kan ett kunskapssprång äga rum. I synkronistiska händelser finns en kreativ aspekt, där något nytt skapas av eller för den som blir medveten om synkroniciteten. Det handlar inte om att vi människor skapar synkronicitet, möjligen kan vi göra oss receptiva och därigenom bidra till förutsättningarna för synkroniciteten.

Synkronicitet förutsätter ett förändrat medvetandetillstånd. Healing och annan magi är uttryck för synkronicitet och kan bara inträffa när de står i överensstämmelse med den grundläggande kosmiska matrisen och rörelsen. Verklig magi förändrar såväl ceremonins deltagare som den stora kosmiska väven, Urds väv. Det är den processen som utgör multiplicatio-effekten. Sambanden är komplexa och verklig magi äger inte rum enligt någon enkel logik av orsak och verkan. Det försöker jag beskriva i Drömtiden knackar på.

Boken går att beställa direkt från norrshaman till ett pris av 120 kr + porto. Den finns också hos nätbokhandlar som Adlibris och Bokus och, förstås, på Bokbörsen.

Synkronicitet, psykoiden och Drömtiden

Kvantfysiken och djuppsykologin har båda bidragit till att vidga den västerländska mekanistiska världsbilden. På atomnivå och i psykets djup upphävs etablerade sanningar om orsak och verkan, subjekt och objekt, ande och materia. Två vanliga exempel: elektronen är både partikel och våg; arketypiska symboler i det undermedvetna yttrar sig likartat för människor från helt olika kulturer och tycks komma ur ett kollektivt omedvetet.

Att det skulle uppstå nyfikenhet och tankeutbyte mellan utövare av teoretisk fysik och djuppsykologi är helt följdriktigt. Det mest kända samarbetet är kanske det mellan Carl Gustav Jung och nobelpristagaren i fysik Wolfgang Pauli. Det resulterade 1955 i den gemensamma boken The Interpretation and Nature of the Psyche och en omfattande brevväxling som också finns utgiven i bokform - Atom and Archetype - The Pauli/Jung Letters, 1932 -1958. Jung var en visionär pionjär inom djuppsykologin som riktade sitt sökarljus åt alla möjliga håll för att stilla sin enorma kunskapstörst. Han har bidragit till att vidga ramarna för det västerländska tänkandet med sina teorier om det kollektiva omedvetna, om arketyperna och, inte minst, om synkroniciteten. Jungs bidrag till den gemensamma boken med Pauli har titeln Synchronicity: An Acausal Connecting Principle och är i sig en god sammanfattning av vad det handlar om – meningsfulla sammanträffanden som innebär ett kreativt möte mellan inre och yttre, mellan psyke och materia men som är icke-kausala, dvs som inte sker i enlighet med faktorer som orsak och verkan.

Trots sin intensiva kommunikation lyckades inte Jung och Pauli med sin föresats att skapa en ny teori för både materia och psyke. Eftersom mycket har hänt sedan 1955 såväl inom den teoretiska fysiken som inom djuppsykologin finns goda möjligheter att uppdatera, utveckla och nyskapa synkronicitetsteorierna. Den uppgiften har fysikern F David Peat gripit sig an vid flera tillfällen. 1987 gav han ut boken Synchronicity: The Bridge between Matter and Mind, 1994 kom Blackfoot Physics: A Journey into the Native American Universe och senare slog han sig ner i byn Pari i Toscana där han driver The Pari Center for New Learning, som bland mycket annat anordnar seminarier och kurser kring just synkronicitetsbegreppet. När Peat tänkte göra en reviderad nyutgåva av Synchronicity kom han fram till att det faktiskt behövdes en helt ny bok och nu föreligger den – Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche (Pari Publishing 2014). Här bjuder Peat in läsaren till en intellektuellt krävande resa vars mål är att transformera vårt sätt att betrakta oss själva, naturen och samhället.

På bara 130 sidor och på en flödande och lättläst prosa går David Peat igenom synkronicitetsbegreppet, vad medvetande är, huvuddragen i Freuds och Jungs teorier, Wolfgang Paulis intresse för ämnet, samarbetet mellan Jung och Pauli, alkemins principer och divinationssystem som I Ching. Ja, allt detta – och mycket därtill – hänger samman på komplexa och intrikata sätt.

En synkronicitet är ett sammanträffande där något inre och yttre händer ungefär samtidigt som uttryck för något gemensamt men utan att det ena på något mekaniskt sätt skulle ha orsakat det andra. Det kan t ex handla om att en person får ett varsel i en dröm som tyder på att något kommer att hända en viss person och så inträffar en stor förändring för just denna person eller någon närstående. Eller att ett föremål ramlar ner från en vägg samtidigt som något händer med den person som har med föremålet att göra. Jung talade om meningsfulla sammanträffanden eller en icke-kausal förenande princip som har sitt ursprung i det kollektiva omedvetna. Senare skapade han termen psykoid för att beteckna denna existensgrund, som innehåller både materia och medvetande men som ändå går bortom och föregår dessa kategorier.

För Peat är synkroniciteter inte vilka sammanträffanden som helst – de ska ha en djupgående effekt på oss för att få denna beteckning. ”Någonting utanför oss försöker tala med oss” och i synkroniciteten öppnas dörren till en ny fas i livet. I synkroniciteter förbinds inre och yttre, drömmar och fysiska händelser, materia och psyke. De är vanliga i samband med transformativa processer som födelse, död, förälskelse, intensivt kreativt arbete, psykoterapi, byte av yrke m m, alltså vid kriser och kritiska punkter i livet. De inträffar när vi är redo för en förändring och de ”överskrider vetenskapens vanliga lagar”. ”Synkroniciteter helar splittringen mellan det inre och det yttre”.

Teorierna om synkronicitet bygger på att det finns en enhetlighet mellan materia och medvetande. De förnekar dualismen mellan materia och medvetande, som inte är två separata substanser utan utvecklas ur en gemensam källa som varken är materia eller medvetande. Där Jung talade om det kollektiva omedvetna och psykoiden talar Peat om en kreativ universell källa eller ”det formlösa” som föder fram principerna om himmel och jord, dag och natt, liv och död, manligt och kvinnligt etc – alltså de faktorer som driver den ”kontinuerliga processen där materia ständigt förnyar sig själv”. Vad synkroniciteter gör är att de öppnar ett fönster till en kreativ källa med en gränslös potential och att de visar att vårt medvetande egentligen saknar begränsningar, skriver Peat.

Synchronicity: The Marriage of Matter and Psyche innehåller mängder av knivskarpa formuleringar och omvälvande tankar – t ex att elektronen kan ha ett proto-medvetande och att medvetandet inte är en produkt av kosmos utan var närvarande redan vid skapandet av kosmos. Eller om kvantteorins syn på sambanden mellan observatör och det observerade, som upphäver den rådande dualismen mellan subjekt och objekt: ”Tänkaren är tanken; tanken skapar tänkaren som i sin tur tänker tanken på nytt. I en mening är det snarare så att det är tanken som skapar hjärnan än att det är hjärnan som skapar en tanke. Eller mer korrekt – hjärnan och dess aktiviteter är oskiljaktiga och genom sin ständiga aktivitet skapas och vidmakthålls hjärna och medvetande.”

Universum är alltså en kreativ och levande organism – något som divinationssystem som I Ching (och runorna skulle jag vilja tillägga) är uttryck för. Divinationssystemen rymmer såväl inre som yttre världar och kan visa hur dessa speglar och påverkar varandra. De bygger helt och hållet på synkronicitetsprinciper och kan peka på de energier som är inneboende i ett speciellt ögonblick, på de krafter och mönster som omger oss och i vilken riktning de kan önska att ta oss. Jung sa om I Ching att det var ett system som gör det möjligt för oss att läsa de arketypiska energierna. Jag brukar säga att runorna är portar till Drömtiden. Säger vi inte samma sak? Är Jungs psykoid, Peats kreativa källa och det formlösa samma sak som Drömtiden? På det stora hela vill jag svara ja på den frågan och då kommer följdfrågan om det är nödvändigt att som Jung, Pauli och Peat gå vägen via djuppsykologi och kvantfysik för att komma fram till det uråldriga begreppet Drömtiden? Mitt svar är att också Drömtiden befinner sig i dynamisk förändring, såväl av sig själv, sin egen kraft, som av människors och andra väsens samspel med den. Även teorierna om Drömtiden måste kontinuerligt nyskapas – precis som Jung, Pauli och Peat gjort med synkroniciteten. Mottot för The Pari Center for New Learning är "The Future has an Ancient Heart" (=Framtiden har ett uråldrigt hjärta). Peat menar att den kreativa källan vecklar ut sig i medvetandet, den fysiska kroppen, hela kulturen, civilisationen och universum och han jämför den med en källa som självmant och utan tvång porlar fram ur berget. Den kreativa källan har inget slut och den genomsyrar all existens. Denna kontinuerliga skapelseprocess har gått under olika namn i olika kulturer, t ex Det stora mysteriösa, Det stora mysteriet, Drömtiden, Drömmandet, Urds väv.