Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Kosmisk magi – överallt och alltid

Förutsättningen för att utöva en kosmisk magi är den totala kunskap som ryms i den kosmiska extasen som jag skisserade i den föregående artikeln, Kosmisk extas - vårt grundtillstånd. Den magi som jag tecknar konturerna av i den här tankeskissen är en magi som samverkar med, eller annorlunda uttryckt, som är i resonans med det kosmiska energiflödet – den medvetandeström som flödar fram ur Det ovetbara och som är urgrunden för allt som skapats, allt som skapas och allt som kommer att skapas. Den totala kunskapen flödar fram genom impulser som kan avläsas i form av synkronistiska händelser och den flödar fram när den ”vill bli” manifesterad. De synkronistiska impulserna signalerar alltså inte bara att det finns ny och essentiell kunskap tillgänglig utan också att denna kunskap ”vill” och kan materialiseras. De uppmärksamma kan alltså tolka synkroniciteter som signaler om att det kan vara dags för magi och deltagande i universums stora kreativa process. De säger på ett ungefär när något bör ske, men inte var eller hur, som ju är minst lika viktigt. Jag ska i den här texten peka på några viktiga faktorer att ta hänsyn till för den som vill medverka i den stora processen.

Jag utgår från en traditionell shamansk världsbild som bygger på att universum är en sammanhållen helhet där delen speglar helheten. Allt är ett och hänger samman med allt annat, allt är relationer och rörelse och det som händer på ett ställe i den kosmiska väven sker samtidigt på alla andra ställen. Allt är energi och allt är medvetande och därmed möjligt att kommunicera med. Den moderna fysikens insikter om kvantmekanisk sammanflätning och kvantfältets icke-lokala egenskaper, observatörens inflytande på materiens sannolika eller osannolika valmöjligheter och själva rumtidens undflyende och rentav paradoxala dimensioner kan ses som mer pregnanta och uppdaterade metaforer för en uråldrig intuitiv kunskap.

Eftersom vi ingår i den kosmiska väven och medvetandeströmmen så innebär det att våra tankar, intentioner och handlingar också spelar roll i de stora kosmiska kretsloppen. Som det är idag när det mesta som mänskligheten företar sig utgår från illusoriska världsbilder strider mycket av det mänskliga handlandet mot den kosmiska medvetandeströmmens rörelse med obalanser och kaos som resultat – i alla fall för jorden och livet i vår lilla del av universum. Magi som rör sig med och inte mot flödet från Det ovetbara kan hjälpa till att skapa, eller återskapa, balans i de jordiska kretsloppen – något som kommer att få återverkan även på de större kretsloppen i kosmos.

Magisk medverkan är inte möjlig utan en impuls från Nagualen/Det ovetbara. Att tro något annat är uttryck för mänsklig hybris och/eller naivitet. Jag brukar citera den samiske shamanen Eirik Myrhaug i detta avseende: ”Vi kan inte bestämma, men vi kan be och ibland inträffar mirakel”. Det gäller alltså för den esoteriska shamanen att lära sig att läsa av den kosmiska klockan och observera när de kosmiska impulserna inträffar. Det kan också vara väsentligt att stämma sitt magiska ingripande i resonans med andra viktiga kretslopp som solens och månens faser och – vilket jag själv numera gör – mayakalenderns skapelsevågor enligt Carl Johan Callemans system.

Då har vi kommit till frågan om var; alltså lämplig plats för en magisk ceremoni. Eftersom allt, inklusive vi människor, ingår i samma kosmiska väv och faktiskt är del av väven behöver vi strängt taget inte fundera så mycket över frågan om plats. Var vi än befinner oss kan vi fokusera på den magiska intentionen och så fort som intentionen är skapad – i samma ögonblick – når den överallt i väven. Vi behöver alltså inte ”sända” magin någonstans – den blir verksam överallt i och med att den uppsåtas. Det är det som är essensen i kosmos icke-lokala design – allt är närvarande överallt och hela tiden. Inom traditionell shamanism brukar man säga att alla platser är heliga men att en del platser faktiskt är mer heliga än andra, så även om universum är icke-lokalt så kan en helig plats i dess egenskap av port till Drömtiden göra det enklare för oss att samverka med det stora kretsloppet. Det väsentligaste med platsbegreppet är dock den inre plats som magin utförs från. Magikern måste vara i samstämning, samvibration eller resonans med det kosmiska energiflödet. Och förutsättningen för det är att man har släppt sin självviktighet och handlar utifrån en position av icke-jag, dvs med ett uppsåt som överskrider egot och uttrycker en större eller högre målsättning än det egna välbefinnandet – t ex jordens välmåga.

Därmed är vi inne på den tredje aspekten, nämligen hur magin kan utföras. Den magiska intentionen behöver vara strikt fokuserad och det räcker inte med att uttala böner eller goda ord på ett slentrianmässigt eller ytligt sätt. Shamanen måste agera på ett sådant sätt att hen blir ett med uppsåtet, eller annorlunda uttryckt: att shamanen blir det hen åkallar eller sjunger. Sjunger man t ex runor så behöver de sjungas fram så att man blir ett med de aktuella runornas energi. Lätt att säga kanske men svårare att hitta fram till för oss som är socialiserade in i en kultur där människan ses som skild från och därmed också överordnad allt annat i skapelsen. Som med allt annat i esoterisk shamanism: var och en måste finna sin egen väg till att sammansmälta med det magiska uppsåtet. Och man måste komma ihåg att magi är icke-kausal, dvs att det inte finns några klara eller enkla samband mellan orsak och verkan, typ om jag gör A inträffar B. Vi kan inte heller veta exakt vilka förändringar som är möjliga att bidra till – kanske inte ens efteråt. Ödmjukhet inför den egna magin anbefalles, för visserligen kan mirakel inträffa men vi kan inte bestämma när och hur och det är inte vi som åstadkommer miraklet. I bästa fall fungerar magin om vi likt Frank Fools Crow har lyckats i att göra oss till ett ”hollow bone” för kraften från Det stora mysteriet. Vi har då förhoppningsvis medverkat i processen med att frambringa och förändra universums verklighet på det sätt som det själv önskar. I vår del av universum handlar det enligt min förståelse primärt om att försvara, skydda och stärka Moder Jord och hennes heliga platser och samtidigt bidra till ett dynamiskt balanserat leverne för alla som bygger och bor på denna planet. Detta kommer i sin tur att återverka på Nagualen/Det ovetbara/Möjlighetsfältet även om vi omöjligt kan säga hur mycket eller på vilket sätt. Även om vi inte kan definiera vad urkällan är så vet vi att den inte är någon konstant, en gång för alla given. Även den befinner sig i en ständig dynamisk förändring, driven av sin egen energi, sin egen dröm och mottaglig för energipåverkan. Det är energifakta, som Carlos Castaneda kanske skulle ha uttryckt saken.

Denna tankeskiss utgår liksom den tidigare texten Kosmisk extas som grundtillstånd från analyserna i min senaste bok Esoterisk shamanism – En kosmisk magi. Den som vill gå djupare och få mer kött på benen hänvisas till denna bok.