Om Yeshua som rättfärdig shaman-arketyp

Yeshua i dödsriket

Yeshuas lillebror Yaakov har i Jakobs brev i Nya testamentet formulerat en ceremoniell, eller vi kanske rentav kan säga shamansk grundinställning, som kan inspirera det 21:a århundradets shamaner: 

”Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan.” Eftersom rättfärdig är ett rätt så töjbart begrepp som dessutom har missbrukats och fortfarande missbrukas finns anledning att närmare analysera vilka shamanska dimensioner som kan rymmas i detta begrepp.  

Följande definition av rättfärdig finns i Svenska akademiens ordbok: ”Om person: som alltid gör vad som är rätt (eller gott), som har det rätta (eller goda) såsom norm för sitt handlande, rättskaffens, rättrådig, rättsinnig; i vissa fall liktydigt med dels: rättvis, dels: oförvitlig, ostrafflig.”

Alltså; en rättfärdig kan definieras som en oklanderlig/otadlig andlig krigare; en person som lever i enlighet med gudomliga påbud och/eller det traditionella ”rätta livssättet” (beskrivet som fundamental law hos navajo och proper protocol hos lakota). Med andra ord: en person som lever i resonans med det kosmiska medvetandet och i balans med Moder Jord och det egna landskapet med alla dess invånare, synliga såväl som osynliga.

Lakotan Frank Fools Crow var känd som ceremoniledare och healer och har själv beskrivit sitt förändrade medvetandetillstånd i samband med healing som att han då blev ”a hollow bone”, alltså en öppen kanal, för energin från Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Frank betonade att det inte var han själv utan Wakan-Tanka som utförde boten. Min tolkning är att Frank Fools Crow var i resonans med det kosmiska medvetandet och alltså kan betecknas som en rättfärdig person vars bön ”har kraft och gör stor verkan”.

Frank Fools Crow

Evangeliernas beskrivningar av Yeshuas verksamhet visar otvetydigt att han var en rättfärdig person med stor healingkraft och även förmåga att påverka väder och vind, alltså sådant som traditionella shamaner är kända för. Korsfästelsen och den följande nedstigningen i Dödsriket och uppståndelsen kan betraktas som en shamansk initiation genom konfrontation med dödens sfär. Det är inte alls långsöket att uppfatta Yeshua som en sällsynt kraftfull shaman eller rentav som en sorts shamansk arketyp. Berättelserna om Yeshua koncentrerades efterhand inom den organiserade och dogmatiserade kristendomen i fantombilden, eller avataren, Jesus Kristus. Denna fantombild har i mångt och mycket tonat ner eller fullständigt förträngt Yeshuas ursprungliga radikala eller rentav revolutionära budskap med dess tydliga avståndstagande från kapitalackumulation, rikedomssamlande och patriarkala strukturer. Yeshua förespråkade en socialt rättfärdig omvandling av samhället med icke-våldsmetoder och just den sidan av hans verksamhet inspirerade ex-vis de tyska bondeupproren på 1500-talet och den så kallade befrielseteologin i Latinamerika på 1960-talet. Vissa präster övergav då till och med Yeshuas ickevåldsidéer och förespråkade väpnad kamp.

Om vi gör en energimässig analys av Jesus Kristus-avataren är det uppenbart att den har integrerats med och tjänar kapitalackumulationen trots Yeshuas kompromisslösa hållning om det omöjliga att tjäna både Gud och Mammon. I den kosmiska energiväven – Urds väv – ingår denna avatar som en energientitet i kapitalismens, eller ska vi säga Maskinens, icke-materiella motor. För shamaner finns dock ingen anledning att dra ut i strid mot just denna patriarkala fantombild – däremot finns all anledning att skapa en annan energientitet, en egregor, med utgångspunkt från Yeshuas shamanska dimension. En energikropp utgående från Yeshuas shamanska verksamhet som i sin tur kan bana väg för nya möjligheter att med Yeshua som symbol och inspiration utforma såväl magi som praktiska handlingar med syfte att återställa världens skönhet. En egregor som vi skulle kunna namnge som Yeshua-shamanen och som skulle kunna verka som en aktiv inspiration för oss att vandra i skönhet på Moder Jord. Då skulle vi kunna bana väg för kreativa Yeshua-shamaner. Låter inte det lockande?

Kosmisk magi - Att bli ett med uppsåtet

 Den som idag ger sig in på en shamansk kunskapsväg måste vara medveten om att kvantfysiken mer eller mindre fullständigt kullkastar alla etablerade verklighetsuppfattningar med sina teorier om icke-lokalitet, icke-kausalitet, kvantmekanisk sammanflätning och att saker och ting bara kan existera i rörelse och i relation till annat (och inte bara i förhållande till den mänskliga observatören). Vi har inte ännu insett dess fulla potential, men vi kan idag veta betydligt mer om alltings essens än vad forntidens shamaner intuitivt anade. Det jag förespråkar är att vi helt och fullt försöker omfamna dessa nya perspektiv och förena dem med ursprungliga föreställningar från t ex shamanism och runmagi för att därmed skapa något kvalitativt nytt. Det kan beskrivas som en modern shamansk version av alkemisternas coniunctio, alltså famntaget/sammansmältningen mellan himmel/ande och jord/materia. Det kanske också kan beskrivas som en multiplikation enligt följande: andlighet x kvantfysik x direktupplevelse av Moder Jord och det kosmiska energiflödet = all-medvetande och kreativt medskapande i den kosmiska skapelsen.

Coniunctio är den process som frambringar filosofernas sten eller det röda guldet som alkemisterna kallar det och som jag föredrar att helt enkelt kalla visdom. Själva processen innebär en inre transformation i form av ett kvantsprång och enligt många alkemister leder äkta coniunctio alltid till multiplicatio. Enkelt uttryckt: den transformation som sker inom individen är icke-lokal och sprider sig ögonblickligen genom hela den kosmiska väven. För att använda en term från Carlos Castaneda: detta är helt enkelt energifakta. Shamaner i det 21:a århundradet behöver axla inte bara globala utan även kosmiska uppgifter och det kan beskrivas som att medskapa med eller dansa i balans med det stora kosmiska energiflödet, som ju per definition också är ett medvetandeflöde. Shamanen kan förverkliga sin egen coniunctio och genom multiplicatio-effekten manifestera det kosmiska i det jordiska. Att ha dessa stora kosmiska perspektiv på sin verksamhet känns som en självklarhet idag och, omvänt, att inskränka shamanens uppgifter till något mindre skulle kännas väldigt futtigt.

Att det kosmiska energi- och medvetandeflödet är en dynamisk och sig själv ständigt förnyande skapelse är ett grundläggande energifaktum. Vare sig vi kallar källan till detta flöde för Livets träd, Nagualen, Det ovetbara, Urkällan, Det stora mysteriet, Möjlighetsfältet eller Unus Mundus så handlar det om något som per definition är odefinierbart. Denna källa ligger bortom alla upplevelser och definitioner men är den psykofysiska urgrunden för allt som existerar. Och den finns ständigt närvarande, runt omkring oss som en sorts parallellvärld, men betydligt större än den ordinära verkligheten. Det som finns, eller inte finns, i Urkällan trotsar all beskrivning – det är vare sig ande eller materia – och finns egentligen enbart som potential. Jag använder fortsättningsvis Castanedas begrepp Nagualen om detta stora mysterium, som vi alltså inte kan besöka eller uppleva utan bara se och uppleva effekterna av i den ordinära verkligheten. Skulle vårt medvetande kunna ta sig in i Nagualen skulle det helt enkelt upphöra, ungefär som man föreställer sig att materia upphör i svarta hål. Det vi kan uppleva i ordinära och icke-ordinära medvetandetillstånd är helt enkelt effekterna av flödet från Nagualen, i form av energifakta.

Min egen sammanfattning av dessa kosmiska energifakta kan låta så här: Det ovetbara, Nagualen, är källan, Moder Jord är förmedlaren, Drömtiden är gränssnittet mellan det ovetbara och det vetbara (mellan Nagualen och Tonalen), utharken är läraren medan jag själv bara är någon som pekar på dessa fakta.

Med hjälp av shamanska metoder som trumning, runsång och utesittning kan man åstadkomma coniunctio och det därmed sammanhängande enhetsmedvetande som alltså är icke-dualistiskt och av en del beskrivits som ”inga begrepp, inget tänkande, bara närvaro”. Jag kallar detta medvetande för all-medvetande eftersom det omfattar kunskap om Alltets väsen och sammanflätning, från mikro- och partikelnivå till makro- och kosmisk nivå och dessutom innefattar samtidig närvaro i både det icke-ordinära och det ordinära. Dessa enhetsupplevelser, som omfattar hela ens organism, alltså även den fysiska kroppen och energikroppen, äger dock inte rum inne i Nagualen utan i gränssnittet Drömtiden. Det innebär självfallet inte att dessa upplevelser inte skulle vara transformerande eller gränsöverskridande. Tvärtom – och de visar med all önskvärd tydlighet att allt är ett och hänger samman och att det är ur sådana upplevelser som vi, var och en, kan nå inte bara visdom och magisk kraft utan också kan få klart för oss vilka enskilda uppgifter just vi behöver ta itu med för att bidra till balans i det jordiska och i det kosmiska.

Hur ska man då bete sig för att få del av denna kunskap och kraft? Hur ska man göra för att likt lakotashamanen Frank Fools Crow bli ett ”hollow bone” för Wakan-Tankas visdom och kraft, dvs det kosmiska energi- och medvetandeflödet? Det finns, som Castanedas mentor don Juan Matus underströk, egentligen inga tekniker och metoder för detta. Var och en måste själv hitta fram till sitt eget förhållningssätt och hitta sin egen shamanska stig att vandra. Men även hos Castaneda kan man få viktig inspiration om rätt förhållningssätt och här kommer min sammanfattning av detta förhållningssätt – allt marinerat i mina egna erfarenheter av 40 års shamanskt arbete:

·         Vandringen på en shamansk stig måste ske disciplinerat och uthålligt.

·         Grunden för att över huvud taget kunna få del av kraft och kunskap är en attityd av ödmjukhet. A och O därvidlag är att släppa sin självviktighet och få stopp på den inre dialogen.

·         Man behöver kunna bita av ödets trådar och lösa upp den personliga historiens fjättrar. Det innebär också att bränna bort eller detronisera de egna illusionerna. Shamanen behöver bli illusionsfri.

·         Då kan man öppna sig för den kunskap som finns i varje ögonblick och på varje plats. Det gäller ändå – paradoxalt kan det tyckas – att välja rätt tid och rätt plats för att detta ska kunna ske. Rätt tid kan vi läsa av genom synkronistiska händelser, dvs meningsfulla sammanfallanden mellan dimensionerna. När det gäller platser, och i synnerhet heliga platser, är det dessutom helt nödvändigt att respektera ställets sed. Vad vill platsen själv egentligen?

·         Sedan behöver shamanen tänja sina steg ytterligare så att hen tar fullt ansvar för sina handlingar och utan att rygga tillbaka axlar det ansvar som man åläggs av den nyvunna kraften och kunskapen.

·         Därför behöver allt betraktas som en utmaning och shamanen måste inse att ingenting sker av en slump.

·         Insikten om att livet är ändligt måste omfattas på djupet för att man ska kunna anlita döden som rådgivare, vår enda sanna vän som aldrig ljuger för oss enligt Castaneda.

·         Shamanen behöver inse att allt är ett och hänger samman och att vi ingår i en icke-hierarkisk skapelse där vi inte är mer eller mindre värda än något annat. I detta kosmiska perspektiv behöver vi finna vår egen stig och vår egen uppgift.

·         Shamanen vill manifestera magisk kraft och kunskap i den ordinära världen och vardagen. För den skulle behöver hen hitta sin egen väg att knäcka nöten om hur ett icke-dualistiskt all-medvetande kan omsättas i fokuserad handling.

Magi innebär att bli ett med uppsåtet. Det innebär att shamanen måste hitta ett sätt att bli det hen åkallar; att kunna sjunga/tala med ett öppet hjärta och framsäga orden som om det är det sista man gör; som om världens och ens egen existens står på spel; ord som man tar fullt ansvar för och som kommer direkt från Jorden/Kosmos utan att begränsas eller tolkas av det ordinära medvetandet. Då behöver man lita helt och fullt på att de andliga krafter som man åkallar också kommer att agera. Vi kan inte sia om utgången av magiska ceremonier eftersom det icke-ordinära kan ha andra och större perspektiv än vi, vilket vi ödmjukt måste acceptera. Det gäller alltså att samverka med kosmos på det sätt som kosmos önskar. Tilliten till det andliga kan uttryckas genom att man utgår från och föreställer sig att det man åstundar verkligen kommer att ske och, faktiskt, redan sker, åtminstone i möjlighetsfältet.

En bra formel att avsluta ceremoniellt arbete med är: Må så ske, så kommer att ske och så sker redan!

Alkemist bränner bort sina illusioner. Matthaeus Greuter 1500-tal.

Kosmisk magi – överallt och alltid

Förutsättningen för att utöva en kosmisk magi är den totala kunskap som ryms i den kosmiska extasen som jag skisserade i den föregående artikeln, Kosmisk extas - vårt grundtillstånd. Den magi som jag tecknar konturerna av i den här tankeskissen är en magi som samverkar med, eller annorlunda uttryckt, som är i resonans med det kosmiska energiflödet – den medvetandeström som flödar fram ur Det ovetbara och som är urgrunden för allt som skapats, allt som skapas och allt som kommer att skapas. Den totala kunskapen flödar fram genom impulser som kan avläsas i form av synkronistiska händelser och den flödar fram när den ”vill bli” manifesterad. De synkronistiska impulserna signalerar alltså inte bara att det finns ny och essentiell kunskap tillgänglig utan också att denna kunskap ”vill” och kan materialiseras. De uppmärksamma kan alltså tolka synkroniciteter som signaler om att det kan vara dags för magi och deltagande i universums stora kreativa process. De säger på ett ungefär när något bör ske, men inte var eller hur, som ju är minst lika viktigt. Jag ska i den här texten peka på några viktiga faktorer att ta hänsyn till för den som vill medverka i den stora processen.

Jag utgår från en traditionell shamansk världsbild som bygger på att universum är en sammanhållen helhet där delen speglar helheten. Allt är ett och hänger samman med allt annat, allt är relationer och rörelse och det som händer på ett ställe i den kosmiska väven sker samtidigt på alla andra ställen. Allt är energi och allt är medvetande och därmed möjligt att kommunicera med. Den moderna fysikens insikter om kvantmekanisk sammanflätning och kvantfältets icke-lokala egenskaper, observatörens inflytande på materiens sannolika eller osannolika valmöjligheter och själva rumtidens undflyende och rentav paradoxala dimensioner kan ses som mer pregnanta och uppdaterade metaforer för en uråldrig intuitiv kunskap.

Eftersom vi ingår i den kosmiska väven och medvetandeströmmen så innebär det att våra tankar, intentioner och handlingar också spelar roll i de stora kosmiska kretsloppen. Som det är idag när det mesta som mänskligheten företar sig utgår från illusoriska världsbilder strider mycket av det mänskliga handlandet mot den kosmiska medvetandeströmmens rörelse med obalanser och kaos som resultat – i alla fall för jorden och livet i vår lilla del av universum. Magi som rör sig med och inte mot flödet från Det ovetbara kan hjälpa till att skapa, eller återskapa, balans i de jordiska kretsloppen – något som kommer att få återverkan även på de större kretsloppen i kosmos.

Magisk medverkan är inte möjlig utan en impuls från Nagualen/Det ovetbara. Att tro något annat är uttryck för mänsklig hybris och/eller naivitet. Jag brukar citera den samiske shamanen Eirik Myrhaug i detta avseende: ”Vi kan inte bestämma, men vi kan be och ibland inträffar mirakel”. Det gäller alltså för den esoteriska shamanen att lära sig att läsa av den kosmiska klockan och observera när de kosmiska impulserna inträffar. Det kan också vara väsentligt att stämma sitt magiska ingripande i resonans med andra viktiga kretslopp som solens och månens faser och – vilket jag själv numera gör – mayakalenderns skapelsevågor enligt Carl Johan Callemans system.

Då har vi kommit till frågan om var; alltså lämplig plats för en magisk ceremoni. Eftersom allt, inklusive vi människor, ingår i samma kosmiska väv och faktiskt är del av väven behöver vi strängt taget inte fundera så mycket över frågan om plats. Var vi än befinner oss kan vi fokusera på den magiska intentionen och så fort som intentionen är skapad – i samma ögonblick – når den överallt i väven. Vi behöver alltså inte ”sända” magin någonstans – den blir verksam överallt i och med att den uppsåtas. Det är det som är essensen i kosmos icke-lokala design – allt är närvarande överallt och hela tiden. Inom traditionell shamanism brukar man säga att alla platser är heliga men att en del platser faktiskt är mer heliga än andra, så även om universum är icke-lokalt så kan en helig plats i dess egenskap av port till Drömtiden göra det enklare för oss att samverka med det stora kretsloppet. Det väsentligaste med platsbegreppet är dock den inre plats som magin utförs från. Magikern måste vara i samstämning, samvibration eller resonans med det kosmiska energiflödet. Och förutsättningen för det är att man har släppt sin självviktighet och handlar utifrån en position av icke-jag, dvs med ett uppsåt som överskrider egot och uttrycker en större eller högre målsättning än det egna välbefinnandet – t ex jordens välmåga.

Därmed är vi inne på den tredje aspekten, nämligen hur magin kan utföras. Den magiska intentionen behöver vara strikt fokuserad och det räcker inte med att uttala böner eller goda ord på ett slentrianmässigt eller ytligt sätt. Shamanen måste agera på ett sådant sätt att hen blir ett med uppsåtet, eller annorlunda uttryckt: att shamanen blir det hen åkallar eller sjunger. Sjunger man t ex runor så behöver de sjungas fram så att man blir ett med de aktuella runornas energi. Lätt att säga kanske men svårare att hitta fram till för oss som är socialiserade in i en kultur där människan ses som skild från och därmed också överordnad allt annat i skapelsen. Som med allt annat i esoterisk shamanism: var och en måste finna sin egen väg till att sammansmälta med det magiska uppsåtet. Och man måste komma ihåg att magi är icke-kausal, dvs att det inte finns några klara eller enkla samband mellan orsak och verkan, typ om jag gör A inträffar B. Vi kan inte heller veta exakt vilka förändringar som är möjliga att bidra till – kanske inte ens efteråt. Ödmjukhet inför den egna magin anbefalles, för visserligen kan mirakel inträffa men vi kan inte bestämma när och hur och det är inte vi som åstadkommer miraklet. I bästa fall fungerar magin om vi likt Frank Fools Crow har lyckats i att göra oss till ett ”hollow bone” för kraften från Det stora mysteriet. Vi har då förhoppningsvis medverkat i processen med att frambringa och förändra universums verklighet på det sätt som det själv önskar. I vår del av universum handlar det enligt min förståelse primärt om att försvara, skydda och stärka Moder Jord och hennes heliga platser och samtidigt bidra till ett dynamiskt balanserat leverne för alla som bygger och bor på denna planet. Detta kommer i sin tur att återverka på Nagualen/Det ovetbara/Möjlighetsfältet även om vi omöjligt kan säga hur mycket eller på vilket sätt. Även om vi inte kan definiera vad urkällan är så vet vi att den inte är någon konstant, en gång för alla given. Även den befinner sig i en ständig dynamisk förändring, driven av sin egen energi, sin egen dröm och mottaglig för energipåverkan. Det är energifakta, som Carlos Castaneda kanske skulle ha uttryckt saken.

Denna tankeskiss utgår liksom den tidigare texten Kosmisk extas som grundtillstånd från analyserna i min senaste bok Esoterisk shamanism – En kosmisk magi. Den som vill gå djupare och få mer kött på benen hänvisas till denna bok.

  

Frank Fools Crow - budbärare från Wakan-Tanka

Frank Fools Crow, också känd som Wanbli Mato (Eagle Bear), betraktas bland lakotas som något mycket mer än en medicinperson, nämligen som en helig man. Den beteckningen delar han med sin farbror Black Elk, som blev känd för omvärlden genom Joseph Epes Browns bok The Sacred Pipe (på svenska 1978 som Den heliga pipan: Svarta Hjortens berättelse om Oglala Siouxindianernas sju riter). Förutom att vara släkt med varandra så har dessa två heliga män det gemensamt att de föddes på 1800-talet, levde till mycket hög ålder, avled på Pine Ridge-reservatet i South Dakota i tillstånd av yttersta armod och förknippades inte bara med bevarandet av lakotas traditionella ceremonier utan också med berättelser om mirakulösa bedrifter.

Frank Fools Crows liv, tankar och förmågor beskrivs i två böcker av den lutheranske prästen, författaren och konstnären Thomas E. Mails med titlarna Fools Crow (1979) och Fools Crow: Wisdom and Power (1991/2001), en högintressant bok som kommit i min ägo först nu 2020. Jag kan bara uttrycka djup tacksamhet för den synkronistiska händelse som förde in denna bok i min värld. Här finns häpnadsväckande insikter att ta del av för den som idag vill vandra en shamansk kunskapsväg. Kännetecknande för både Black Elk och Fools Crow är deras ödmjuka attityd och andliga innerlighet. De såg sig båda två som hängivna katoliker, väl insatta i Bibelns berättelser, men primärt representerade de en mycket traditionell lakota-andlighet och Fools Crow var en väldigt viktig inspiratör för de unga indianaktivisterna i American Indian Movement på 1970- och 1980-talen. Det var t ex Fools Crow som lyckades återuppliva den traditionella soldansen.
 

När man tar del av berättelser om Fools Crows healing-bedrifter och om vad som kunde hända under hans ceremonier i reningshyddan (mer känd som sweat lodge) där det slog gnistor ur hans kropp och han kunde rödglödga stenar med mental kraft så får man helt enkelt släppa taget om sitt västerländska paradigm. Det gäller förstås också Thomas E. Mails som fått bevittna åtskilliga mirakel under sin samvaro med Fools Crow. När Fools Crow själv beskriver vad som händer i svetthyddan säger han att den är fylld av ”tryck och energi”, som får hans kropp att spritta och skaka. Det hörs höga skrik från örnar och hökar, åskknallar, människoröster som sjunger och trummor som dånar och hela hyddan börjar skaka och slamra. Detta kan pågå i någon timme eller mer och under den tiden upplever Fools Crows patienter att något som är väldigt hett, som en stor hand, drar sjukdomen ur dem på ett smärtsamt sätt. Fools Crow konstaterar: ”dessa människor blir alltid fullständigt botade”. 

Svetthyddan är bara en av många metoder som Fools Crow använder. Han betonar oupphörligt att han själv inte har någon botekraft – all kraft kommer från Wakan-Tanka, Det stora mysteriet. Fools Crow är bara ”ett ihåligt ben” som förmedlar Wakan-Tankas kraft. För varje enskild patient frågar han Wakan-Tanka om sjukdomens orsak och hur han ska kunna bota den – med svetthydda, handpåläggning, skallra, trumma, sång, läkeväxter, pipceremoni eller någon annan av många olika flexibla metoder. Sätten att fråga Wakan-Tanka tycks vara lika många – och lika kreativa. Ibland frågar han sina ”talande stenar” som han förvarar i medicinknytet och som var och en har en alldeles specifik historia. De talande stenarna fungerar, precis som bergskristaller, som mottagare av budskapen från den gudomliga sfären. Deras funktion är alltså att precis som Fools Crow själv fungera som ihåliga ben och länkar mellan den andliga sfären och det jordiska livet. Det fantastiska i denna bok är hur Fools Crow beskriver dessa processer inifrån och inte bara utanverket. Det är i mörker som han talar med stenarna som då blir röda och varma och ger ifrån sig knastrande ljud som omvandlas till lakotaspråk och ger Fools Crow information om vad som bör göras. Vid andra tillfällen ägnar han sig åt det han kallar visioning, som beskrivs som en sorts vakendrömmande eller ”att se med sinnet, beröra med ögonen och besluta med hjärtat”. Visioning är att låta de heliga makterna visa hur saker och ting ter sig genom deras ögon. ”Wakan-Tanka and Hjälparna kastar ett andligt ljus på saker så att jag kan se dem som de verkligen är”. Han beskriver detta som bilder på hans ”sinnesskärm” (mind screen) som han förlägger till insidan av pannan. Det rör sig alltså om en variant av den process som Jung kallade aktiv imagination.

En något mer komplicerad metod är det Fools Crow kallar spirit travel (anderesa) och som han använder i svetthyddan. Han skakar sin skallra, sjunger sin sång och svävar som en örn upp i rymden. Efter bara några sekunder passerar han förbi fåglar, moln, planeter, stjärnor och vintergatan och flyter fritt i rymden. Hyddan har då blivit lika stor som hela universum och Fools Crow möter de formlösa heliga varelserna som han beskriver som ”ljus av visdom”. Wakan-Tanka är ett enormt vitt ljus, Tunkashila ett blått, Mormor Jord ett grönt och de fyra kardinalriktningarna har sina specifika ljus. ”Jag möter dem ansikte mot ansikte. Jag ser dem.” Ur de heliga ljusen kommer röster som svarar på hans frågor och tolkar hans visioner. Det finns en komplikation med dessa anderesor och det är att Fools Crow svimmar när han gör dem och förblir medvetslös tills själen återvänder till kroppen, något som kan ta upp till två dagar! Under tiden håller hans hustru Katie ett vakande öga över honom. Förmågan att göra anderesor betecknar han som en speciell gåva som man inte kan få förrän man förtjänar den och det sker först när Wakan-Tanka och Hjälparna anser att man är redo. ”Det hände inte mig förrän jag hade blivit en erfaren helig man”. En ödmjuk attityd som borde bli ett rättesnöre för den nyshamanska rörelsen! 

En annan klassisk magisk förmåga som Fools Crow behärskade var det som kallas shape-shifting, alltså att uppträda i djurgestalt. Han beskriver det som att Wakan-Tanka förvandlar honom till en fågel, en hund eller en katt och att han då kan besöka olika platser och få reda på vad folk säger och gör. Förvandlingen kan komma utan förvarning men det tycks också som om Fools Crow själv kan be om den. Så gjorde han t ex 1973 när han under FBI:s belägring av indianaktivister i Wounded Knee fick rollen som en sorts medlare. Han gjorde då täta besök hos de omringade aktivisterna - vid flera tillfällen i gestalt av en hund för att få bättre upplysningar om hur de resonerade. Det här har jag aldrig berättat för någon tidigare, säger han till den häpne Thomas E. Mills. 

Att beskriva Fools Crows olika metoder mer ingående skulle föra alltför långt i en enkel recension men genomgående för såväl informationsinhämtning som botande är att han arbetar i mörker, antingen i svetthyddan eller med ögonbindel eller en huva nerdragen över huvudet (vilket också kan gälla för patienten). Mörkret skapar en tyst plats där han kan fokusera helt och fullt på det problem han står inför och på de svar han behöver från de heliga. En annan ytterst viktig förutsättning är den totala tilliten; boteceremonierna fungerar enbart om Fools Crow har absolut tilltro till Wakan-Tanka och om patienten i sin tur har tilltro till Fools Crows förmåga att fungera som förmedlare av Wakan-Tankas kraft. Om han känner att patientens tro inte är tillräckligt stark så åtar han inte uppdraget.

 

Ett av Fools Crows stora bekymmer (liksom tidigare Black Elks) var hur han skulle kunna föra sina kunskaper vidare till nya generationer. Det är så få som är villiga att leva moraliskt och enkelt, sa han till Thomas E. Mails, som blev den som fick dokumentera kunskaperna för eftervärlden. Fools Crow var också djupt bekymrad över det utbredda alkoholmissbruket, det sociala eländet och den allmänt sett bedrövligt låga andliga nivån på lakota-reservaten. Beklagligtvis blev Fools Crow själv ett offer för detta när han mot slutet av sitt liv blev utsatt för en ytterst förnedrande stöld av all sin egendom – möbler, hushållsattiraljer, ceremoniella dräkter och föremål, ja allt – och fick framleva sin sista tid i en utrangerad husvagn uppställd på hans dotters tomt. Begravningen i december 1989 på Pine Ridge-reservatet blev dock en stor och hedersam manifestation och efter sin död har Frank Fools Crow betydelse som en av lakotas heligaste män och en symbol för den traditionella andligheten antagit sina rättmätiga proportioner. Han är också en stor inspirationskälla inte bara för lakotas utan för alla som vill föra in traditionell andlig och magisk kunskap i dagens och morgondagens värld. Fools Crow trodde definitivt inte på reinkarnation utan sa med emfas: ”Vi föds på den här jorden och vi dör här, och sedan fortsätter vi för att för alltid vara med Wakan-Tanka.” Och för oss, som än så länge är kvar på jorden, gäller ett annat av Fools Crows motton: ”Var och en som är villig att leva ett sådant liv som jag har gjort kan åstadkomma samma saker som jag.”