Hur shamaner kan överskrida sig själva

Natten mot min 65:e födelsedag vaknade jag halv tre och kunde inte somna om. Något ville förmedla något. Jag tror att det var Det stora kosmiska kretsloppet. Efter att ha repriserat en del minnesfilmer ur mitt förflutna (oftast pinsamma sekvenser!) verkar det som om mitt medvetande var moget för djupare budskap från Drömtiden. Här följer ett försök till referat.

Shamanismen innehåller ett paradigm, som rymmer kunskap om hur man bör tänka och leva för att vandra i skönhet på Moder Jord. Enligt detta paradigm (liksom i den kosmiska verkligheten) finns inga skarpa gränser mellan genus, alltså mellan det vi brukar kalla manligt och kvinnligt. Shamanen är en hen. Det råder heller inga skarpa gränser mellan människa och djur; mellan människa och allt annat; eller mellan den ordinära verkligheten och den icke-ordinära verkligheten. Allt är ett och hänger samman. Allt är ömsesidighet och process där det ena omvandlas i det andra. Allt fast förflyktigas och Drömtiden spiller in i den ordinära verkligheten.   

Formuleringarna kan skärpas ytterligare; Gränserna är flytande mellan genus, mellan människa och djur, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden.

Och en ytterligare skärpning kan formuleras som; det finns inga gränser mellan genus, mellan människa och allt annat, mellan den ordinära verkligheten och Drömtiden. Det är inte bara så att allt fast förflyktigas; det finns inget fast. Allt är processer och i grunden är allt bara energi, eller ska vi säga vibrationer?

Kunskap om detta är något man måste uppleva. Carlos Castaneda beskriver det som att uppleva energin direkt – utan att gå omvägar via de uppenbarelseformer som vårt medvetande försöker tvinga in den formlösa energin i. Shamanska metoder är utmärkt bra för att nå detta tillstånd och få del av kunskapens kyss från Det stora kosmiska kretsloppet. Idag står shamanens vägar öppna för alla och när en når denna kunskap överskrider en inte bara shamanens sociala och andliga roll utan också shamanismen som företeelse. Shamanen har då överskridit sig själv (och därmed även sina begränsningar) och transformerats till något annat, som är svårdefinierbart eller rent av odefinierbart.

Ur Tomheten föds världens mångfald och mångfald är något gott. Men efterhand återgår mångfalden till Tomheten. Och det är också gott. Det är som när man kastar en sten i ett stilla vatten. Vågorna sprider sig som ringar på vattenytan men upphör efterhand, eller ska vi säga – uppgår i stillheten?

Att få del av kunskapens kyss innebär att ens egen individualitet upphör; jaget upphör, eller ska vi säga utplånas; eller uppgår i Alltet, som är detsamma som att uppgå i Tomheten och bli till ingenting. Den som arbetar med runmagi vet att utharken är framfödd ur Den Tomma och återgår till Den Tomma. Det vi gör under tiden, eller längs vägen, är bara en parentes, men vi vill ju att parentesen ska präglas av skönhet.

Árs ok fridr 2013

Finns några tydliga tecken på att ett skifte är på gång? Ett medvetandeskifte med en kosmisk dimension av ömsinthet gentemot Moder Jord? En transformation som förebådar en ny tidsålder? Högaktuella frågor i samband med just årets solvända den 21 december, men frågor som saknar entydiga svar. Det var i alla fall vad jag och den norsk-samiske shamanen Eirik Myrhaug kom fram till när vi nyligen satt ner för att analysera några trender i dagens värld. Eirik var på Stockholmsbesök för att hälsa på barn och barnbarn och han påpekade att det var i Stockholm som han utbildade sig till ingenjör på 1960-talet.

Eirik som ser sitt shamanska arbete som en del av ett betydligt större socialt, ekonomiskt och politiskt sammanhang ville veta mer om vad som händer på den shamanska scenen i Sverige. Jag märkte när jag berättade om sådant som jag känner till att det faktiskt pågår en hel del utöver de ”vanliga” shamankurserna; arbete för att aktivera och skydda heliga platser; ökande skaror som ceremonierar på gammalt och nytt sätt, försök att knyta samman traditionell andlighet med civilisationskritik och omställningsrörelsen, sammanvävningar av prästinne- och shamantraditioner och så, inte minst, arbetet kring nästa års möte i Gällivare med TheInternational Council of 13 Indigenous Grandmothers. Mormödrarna representerar en ödmjuk traditionell andlighet, manifesterad i bön och ceremoni, som tycks vara på frammarsch. Allt fler inser att visdom bara kan växa ur tacksamhet och att ödmjukhet förutsätter uppgörelse med egot och självviktigheten.

Det står inte stilla i Norge heller; i Sápmi tycks ett genombrott ha skett, manifesterat bl a i Ronald Kvernmos shamanfestival Isogaisa; utanför Oslo arrangerar Ailo Gaup sin årliga sjaman gathering och Eirik själv initierar viktigt ceremoniellt arbete. Men nu vill han vidga detta genom att återknyta till och vidareutveckla sitt 70-talsprojekt ekologisk ekonomi – en ekonomi som bygger in naturens kretslopp i sina beräkningsmodeller och som därmed kan bli en del av dessa kretslopp. Idag är det ännu tydligare än då att industricivilisationen, den globala kapitalismen, har passerat sin peak och är på nedgång. Den har uttömt sin förmåga till långsiktig förnyelse och vi ser många sammanhängande faktorer som samverkar och förstärker varandra i denna nedåtgående rörelse; skuldkris, peak oil, överexploatering av naturresurser (peak everything), ökande sociala klyftor åtföljda av politisk extremism och brutalt våld, klimatförändringar med oförutsägbara konsekvenser i form av oväder, översvämningar och torka, fortsatt befolkningsökning och tilltagande kamp om mark och andra naturresurser såväl inom som mellan stater.

I detta dystra perspektiv; hur långt räcker de tecken på medvetandeskifte och transformation som vi kan skönja? För både Eirik och mig ter sig de destruktiva krafterna som så mycket starkare än de kreativa motkrafterna. Det är uppenbart att en omställning till ett annat sätt att leva inte kommer att initieras uppifrån, vare sig från den ekonomiska eller politiska maktens kluster. Omställningen kan bara växa fram underifrån, ur motrörelsen som primärt måste bli en rörelse för det nya och inte emot det gamla. Och kanske kan den bara växa fram ur en situation där väldigt många människor fler än idag upplever tillvaron som outhärdlig? Ur kaos? Oddsen just nu är inget vidare, konstaterade vi, men kanske finns i det stora kosmiska kretsloppet en avsikt eller impuls som, oss ovetande, kan gripa in och påskynda en omställning. Behövs ett gudomligt ingripande? Ni som sett Quentin Tarantinos film Pulp Fiction vet vad jag menar. Jag tänker på scenen där Samuel L. Jackson och John Travolta ska driva in pengar från några knarkhandlare åt sin boss Marsellus Wallace och en av knarkhandlarna tömmer sin automatpistol mot de båda. Kulorna borde ha genomborrat dem två flera gånger om, men som genom ett mirakel är de oträffade. Ett fall av divine intervention, fastslår Jackson, som beslutar sig för att avbryta sin torpedverksamhet och i stället bli en kringvandrande pilgrim.

Men vi kan knappast förlita oss på ett gudomligt, medvetet ingripande från Det kosmiska kretsloppets avsikt eller från Moder Jord för att styra saker och ting rätt. Vi kan bara förlita oss på vår egen kraft och förmåga. Och det var nog så maya tänkte om sin långa kalender och den trettonde baktunens slut, som enligt de flesta kunniga bedömare inträffade den 21 december 2012 (enligt Carl Johan Calleman redan 28 oktober 2011); nämligen att den signalerar att det är dags för oss att byta spår; dags att ställa om. I det nya som växer fram är vi alla delaktiga med våra tankar och handlingar.

Árs ok fridr! För ett gott år/god äring och fred, frid, fröjd! Välkomna till den paleolitiska världsrevolutionen.

Vem kan ge naturen rättigheter?

Industrisamhället betraktar och behandlar naturen som en resurs att exploatera, som något människan har rätt att bearbeta och omvandla till varor att köpa och sälja och göra vinst på. Naturen ses som människans slav, utan några egna rättigheter. Allt som definieras som natur kan förslavas och exploateras utan några efterräkningar. Det gäller t ex andra arter som människan tar sig friheten att hålla i fångenskap, genetiskt manipulera och döda för att få mat och en rad andra produkter. De värsta avarterna av denna sorts slaveri hittar vi inom det industriella jordbruket och djurindustrin.

Även människor som definierades som natur kunde tillfångatas, köpas och säljas som slavar. Till viss del har arbetsslavar ersatts med förbränning av fossil energi, vars utvinning i sig är ytterligare ett uttryck för att naturen är människans slav. Det mänskliga slaveriet brukar betraktas som en särdeles barbarisk verksamhet, som många tror avskaffades efter det amerikanska inbördeskriget, men som idag tar sig många nya och deprimerande former, t ex i handel med unga kvinnor och barn för sexuellt utnyttjande.

Många har genom århundradena kämpat mot olika former av mänskligt slaveri och det har bl a resulterat i FN:s deklarationer om de mänskliga rättigheterna och om urfolkens rättigheter. Tyvärr bryter många stater och företag konsekvent mot dessa deklarationer utan att drabbas av efterräkningar, men det är en annan historia. Nu sker ansträngningar för att få FN att anta en deklaration om naturens rättigheter, eller Moder Jords rättigheter. Ecuador har redan bakat in avsnitt om naturens rättigheter i sin författning och på initiativ från Bolivias president Evo Morales antogs en universell deklaration om Moder Jords rättigheter vid den alternativa klimatkonferensen i Cochabamba i april 2010.

I denna deklaration slås fast att Moder Jord är en levande varelse, ett självreglerande samhälle av ömsesidigt beroende varelser som alla har specifika rättigheter i enlighet med sina funktioner i det stora kretsloppet. Moder Jord och alla varelser som ingår i henne har rätt att leva, rätt till välmåga och att bli respekterade, att fortplanta sig, att bevara sin identitet, att ha tillgång till rent vatten och ren luft, att slippa föroreningar och genetisk manipulation. Alla varelser har också rätt till en plats och till att fullfölja sin roll för Moder Jords harmoniska övergripande funktion.

I en annan paragraf reglerar deklarationen människans skyldigheter gentemot Moder Jord.  Det handlar bl a om att respektera Moder Jord och leva i harmoni med henne. Människans strävan efter välmåga måste bidra till Moder Jords välmåga, sägs det. Det innebär att utveckla ekonomiska system som är i harmoni med Moder Jord och att reparera skador som människan orsakat i naturen.

Allt detta låter ju förnämligt och visst vore det ett steg framåt för mänskligheten om FN skulle anta en liknande deklaration. Om det sedan skulle införas i de rättsliga systemen att inte bara människor utan även djur, träd, berg, älvar och hav har rättigheter precis som människan, ja då skulle vi kunna tala om en stor samhällsomvandling. Samtidigt finns här ett predikament som måste beaktas, nämligen att det är människor som definierar naturens och Moder Jords rättigheter. På den innehållsrika sajten Global Alliance for Rights of Nature finns mängder av djuplodande texter om naturens rättigheter och där sägs i en förklaring att ”vi – folket – har det lagliga bemyndigandet och ansvaret att upprätthålla dessa rättigheter på ekosystemens vägnar.” Ja, vem skulle annars göra det?

Fast om vi tar ett riktigt stort grepp på ämnet måste vi nog konstatera att människan varken kan ge rättigheter till andra, än mindre definiera andras rättigheter eller upprätthålla andras rättigheter på andras vägnar. Moder Jord existerar i sin egen rätt. Naturen finns till för sin egen skull och för att den kan finnas. 14 miljarder års utveckling (minst) har lett fram till dagens värld. Vi kan kalla detta för Det stora kosmiska kretsloppet – ett kretslopp där den ständiga rörelsen är det enda bestående. Galaxer, solar och planeter föds och dör i en dynamisk process som tycks ha en inneboende logik (för att nu använda ett mänskligt begrepp). Denna inneboende designenergi/matrix kan man i likhet med Castaneda kalla för avsikt (engelska; intent). På planeterna uppstår olika livsformer, när de kan uppstå och för att de kan uppstå i enlighet med den inbyggda grundmatrixen. En del livsformer utvecklas och omvandlas till andra livsformer – evolutionen – medan andra kan gå under. Det kan ske av många olika orsaker, t ex överutnyttjande av födoämnen, klimatförändringar, vulkanutbrott, meteornedslag eller utmanövrering från andra arters sida. Eller helt enkelt för att de inte förmår att på lång sikt röra sig i harmoni och balans, dvs med avsikten i det stora kosmiska kretsloppet.

Naturen gör som den gör för att den kan göra det. Vi skulle kunna säga; Moder Jord tar sig rätten att agera, oavsett vad enstaka arter kan anse att hon har för rättigheter. Ingenstans i deklarationerna om Moder Jords rättigheter ser jag något om att hon har rätt att utlösa vulkanutbrott, orkaner, jordbävningar, klimatförändringar och liknande storslagna reaktioner. Men visst har hon de rättigheterna? Det är inget som människan kan ge henne. Hon tar sig helt enkelt de rättigheterna i enlighet med kosmos grundläggande avsikt/matrix.

Moder Jord frambringar också mängder av arter som har lärt sig att livnära sig på eller av varandra, som inbördes kan samarbeta eller ligga i fejd med varandra. Vi kan kalla detta för en ömsesidig dans, men denna dans kan vara dödlig för vissa. Och vi kan kalla denna totalitet av födelse, liv och död för den kosmiska livsväven eller Urds väv. Den innehåller både liv och död, uppbyggande och nedbrytande krafter. Det är ju det som skapar dynamiken. Alla arter existerar i sin egen rätt – även fästingen och skorpionen. Egentligen existerar ingen art för någon annan art. Myggan existerar inte för att bli mat år fågelungar utan för sin egen skull. Att fåglarna har lärt sig att föda upp sina ungar på myggor ingår i deras existensrätt. Alla varelser ingår i en väv eller ett hav av relationer, men inte för att de fyller en ”nyttig” funktion för andra utan för att de existerar i och med sin egen rätt. Fästingen har alltså rätt att suga mitt blod, men jag har också rätt att freda mig mot fästingen. Och vad är Moder Jords övergripande rätt i detta exempel? Jag tror att hon släpper frågan till mig och fästingen.

Försöken att formulera naturens rättigheter är en reaktion mot den rådande synen på naturen som en råvaruresurs, men kanske rymmer även dessa försök uttryck för mänsklig hybris. Vi kan inte formulera naturens rättigheter, eller fästingens rättigheter – vi kan bara formulera våra egna skyldigheter gentemot Moder Jord. Det är bara på oss själva som vi kan anlägga en mänsklig måttstock. Det är vi som kan och bör sätta upp regler som begränsar vår egen framfart i naturen och i det arbetet behöver vi naturligtvis stor kunskap om alla andra arter, om det som vetenskapen idag kallar ekosystem, om det som tillsammans är Moder Jord. Ur denna kunskap om andra varelser och om existensens totalitet kommer ett ödmjukt och uthålligt sätt att leva på och med Moder Jord. Det är detta som är kärnan i vad vi brukar kalla traditionell livssyn, eller urfilosofi, eller urtänkande. Det är kunskaper som har funnits länge och finns tillgängliga även idag – för den som vågar kasta sin mänskliga hybris överbord.