Allt är nytt – hela tiden nytt

Det gamla förbundet mellan människa och natur grundades på mytiska och religiösa föreställningar som smulades sönder av den västerländska vetenskapliga revolutionen. Nu har dock denna vetenskap i sig nått därhän att den själv har upptäckt den transcendenta verkligheten och därmed banat väg för ett nytt förbund mellan människa och natur.

Så skulle en kanske kunna sammanfatta huvudlinjen i Lothar Schäfers bok In Search of Divine Reality: Science as a Source of Inspiration (The University of Arkansas Press 1997). Schäfer som under lång tid varit professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas gör en djupdykning i kvantfysikens omskakande genombrott, som enligt honom själv alltså bör leda fram till ett nytt transcendent tänkande med djupt andliga dimensioner. Boken är väldigt akademiskt skriven och hårdfjällad för oss icke-fysiker, men väldigt tankeväckande. Dock bör den ses som ett preludium till Schäfers senare och mer lättillgängliga bok Infinite Potential som kom 2013 och som jag tidigare recenserat här. Så, den som vill få grepp om Schäfers tänkande ska nog primärt läsa Infinite Potential.

Enligt Schäfer visar kvantfysikens genombrott att universum är icke-lokalt, dvs att händelser i en del av universum ögonblickligen och snabbare än ljuset kan påverka förhållanden även långt borta, att universum är gjort av något icke-materiellt (mind-stuff), att människors medvetande är direkt sammankopplat med ”universums medvetandelika bakgrund” (the mind-like background of the universe), alltså en sorts universellt medvetande, att grunden för den materiella världen är icke-materiell, men att även allts minsta beståndsdelar (vågor eller partiklar beroende på hur vi mäter och observerar dem) har ”medvetandeliknande egenskaper” (mind-like properties), alltså en sorts proto-medvetande, att mänsklig moral kommer ur universums medvetandeliknande bakgrund, att vi via vårt medvetandes antenner får vägledning från universums djup, att vi har andliga behov eftersom universums natur är andlig. 

”Upptäckten av kvantvärlden har varit en källa till djup insikt i verklighetens natur, och många forntida idéer har fått en ny mening och oväntad betydelse”, skriver Schäfer.

Han gör främst en genomgång av vetenskapsteoretiska och filosofiska idéer (inte mytiska och religiösa) och kommer fram till att de hade en sorts förkunskap om det som kvantfysiken långt senare skulle komma fram till. De är inte korrekta om vi tar dem bokstavligt eller ordagrant men innehåller ändå en sanning (not correct when its archaic form is taken verbatim, but containing a truth nevertheless). Det är ju vad jag själv kommit fram till när det gäller t ex våra egna förkristna myter; de innehåller fragment av och potential till mer fullkomlig kunskap men behöver självfallet vidareutvecklas, nytolkas och anpassas till den nivå som universum befinner sig på idag. 

Schäfers resonemang om skillnaderna mellan det gamla och det nya förbundet med naturen känns väldigt givande. Det gamla förbundet är obsolet och behöver ge plats åt det nya förbundet, baserat på kvantfysikens genombrott. Här ser jag klara paralleller med Carl Johan Callemans tolkning av Maya-kosmologins nio skapelsevågor (min recension av Callemans The Nine Waves of Creation finns här. Den nionde vågen, vars hologram innehåller det som Calleman kallar enhetstänkandet, aktiverades först 2011. Det är först i och med dess aktivering som fullständig kunskap är möjlig. Idag kan vi veta. Och som jag ser det är utharkens runsystem ett av de bästa dynamiska verktygen för att kunna läsa av den kosmiska klockans tickande. Som Schäfer skriver: ”Universum är ett nätverk, inte ett urverk” (The universe is network, not clockwork). 

Kvantfysikens insikt i att universum är icke-lokalt och att påverkan kan ske ögonblickligen över enorma avstånd banar väg för en vetenskaplig förståelse av vad verklig magi är och vilka dess möjliga effekter kan vara. Samtidigt är jag ense med Schäfer om att förbundet med naturen och med kosmos måste nyskapas utifrån nya insikter om alltings essens. Magi behöver finna nya former för att vara verksam. Eftersom fullkomlig kunskap numera är möjlig och vi därmed kan bli det som Castaneda kallade otadliga andliga krigare (impeccable warriors) behöver vi inse att även om det ryms viktig kunskap i gamla traditioner så behöver de överskridas och transformeras. Allt fast förflyktigas; allt blir ständigt nytt. Och som Schäfer betonar: att sträva efter att leva i enlighet med universums ordning leder till ett autentiskt liv som leder till ett förbund med universums medvetandeliknande grund och möjliggör ett liv i harmoni med naturen, något han kallar det goda livet. Visst är detta ett hoppfullt och kreativt perspektiv i dessa mörka tider!

Är Oden kvantfysikens gudfader?

Den som vill få insikt i världen och dess väsen behöver bekanta sig en del med kvantfysikens teorier. Den moderna fysiken har vänt upp och ner på åtskilliga invanda föreställningar och den har djupgående filosofiska dimensioner. Framtiden ligger öppen, som den tyske kvantfysikern Hans-Peter Dürr underströk. Samtidigt betonade han dock att den inte är obegränsat öppen. Det finns naturlagar och sedvanor som sätter vissa gränser och även en man som Dürr kände ett behov att framhäva kvantfysikens samband med den klassiska fysiken – som en avgränsning mot den värsta sortens flumuppfattningar om kvantfysik som torgförts inom New Age. Där kan en få intrycket att kvantfysik innebär att en kan forma tillvaron som en vill med hjälp av sin egen vilja. En sådan vulgäruppfattning av vad magi är har inget att göra med kvantfysik men förs fram i dess namn pga okunnighet eller som en form av modernt bondfångeri. Magi är en oerhört komplex företeelse som hänger intimt samman med det som C. G. Jung kallade synkronicitet och som innefattar oerhört mycket mer än magikerns egen vilja. Vi lever ju i ett hav av relationer där många viljor och medvetanden är i farten och där utgången av en magisk ceremoni aldrig går att förutsäga.

Den som vill närma sig den äkta kvantfysikens tankar bör göra det via de verkliga kvantfysikerna och inte via dess amatörmässiga uttolkare. Jag har på denna blogg tidigare recenserat flera sådana böcker av F. David Peat, Lothar Schäfer och Hans-Peter Dürr. Jag kan också rekommendera texter av den man som kallas kvantfysikens fader, Werner Heisenberg, t ex hans självbiografiska berättelse om kvantfysikens historia – Physics and Beyond: Encounters and Conversations (Harper Torchbooks 1972). Annars tycks det som om mycket av det bästa i ämnet enbart finns på tyska. Jag har precis läst ut Dürrs Es giebt keine Materie! (Crotona 2013) och håller på att slutföra en verkligt svårtuggad antologi som har Dürr som redaktör – Physik und Transzendenz: Die grossen Physiker unserer Zeit über ihre Begegnung mit dem Wunderbaren (Driediger 2012). Här finns texter av kvantfysiker som Niels Bohr, Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Pascual Jordan, Erwin Schrödinger och Carl Friedrich von Weizsäcker. Texterna spänner över en tidsrymd av 50 år och de äldsta texterna kan kännas mer eller mindre obsoleta. Dock får den tålmodige läsaren en god bild av hur kvantfysikens filosofiska och andliga dimension kontinuerligt har fördjupats. Till och med själve Albert Einstein är representerad med en text om naturvetenskap och religion. Einstein är inte ointressant i dessa perspektiv även om han inte kunde acceptera kvantfysikens osäkerhetsteorier, där han envist höll fast vid att ”Gud spelar inte tärning” – även om det är just det som kvantfysiken nu anses ha bevisat.

När Dürr säger att det egentligen inte finns någon materia innebär det definitivt inte att han förnekar verklighetens materiella sida eller ansluter sig till gamla platonska tankar om att bara anden är reell och den materiella verkligheten ett återsken av anden. Det är när vi genom kvantfysiken rör oss ner till atomnivå som den klassiska fysikens lagar tycks upphöra liksom vårt språks förmåga att återge det som där sker. Där, i grunden, finns ingen materia utan bara – ja vad ska vi kalla det? Energi kanske, information möjligen, eller potentialitet, eller kvantfält, eller den psykofysiska urgrunden (för att tala med Jung och Pauli) eller Urds väv (för att se parallellerna mellan kvantfysik och traditionell livssyn). På denna nivå kan vi bara tala i liknelser, säger Dürr, och riktar kritik mot majoriteten av dagens fysiker som ännu använder den klassiska fysikens kategorier. Han själv närmar sig esoteriska versioner av dagens stora religioner, framför allt buddhism och hinduism, i sina försök att beskriva kvantfysikens implikationer för vår världsbild. Det finns inget icke-levande; allt är förbundet med allt; tinget har försvunnit och blivit process; det finns något inbyggt i skapelsen som ständigt strävar efter utvidgning och expansion; i denna kreativa process är varje individs kreativa bidrag något som också förändrar och utvidgar Helheten; kvantfältet är läraktigt och är själva urgrunden på vilken allt utspelar sig.

Visst hade det varit intressant om Dürr eller för den delen Pauli eller Heisenberg eller Jordan hade haft större kunskaper om traditionellt shamanskt tänkande, om traditionell livssyn och urfolkstänkande. Säkert hade de hittat en del väldigt viktiga beröringspunkter mellan kvantfysiken och den ursprungliga andligheten. Men, och detta är ett viktigt men, det går ju inte att sätta likhetstecken mellan det som i ursprunglig andlighet anades eller förstods intuitivt och det som kvantfysiken visat med sina mätningar och avancerade teoribyggen om det allra minsta och det allra största. Vad jag försöker säga är att den som vill vandra en shamansk väg idag behöver införliva en hel del av kvantfysikens kunskaper och framsteg. Att idag arbeta shamanskt med samma tankar och metoder som shamaner använde för tusen eller hundra år sedan är knappast ett kreativt bidrag till den stora kosmiska processen – snarare en mer eller mindre patetisk gest utan någon större betydelse.

Som mina läsare vet arbetar jag huvudsakligen med runor och det system som kallas utharken. Jag ser runorna som arketyper som alltid har funnits inbyggda i skapelsen. De är öppna dynamiska processer som förändrar sig kontinuerligt som en del av den stora kosmiska förändringsprocessen. En runmagikers arbete idag handlar inte om att anpassa runorna till dagens värld utan att själv göra sig mottaglig för vad runorna är idag. Ständigt ny kunskap uttrycks i och genom runorna och ibland görs viktiga nyupptäckter, som när Lundaakademikern Sigurd Agrell på 1920-talet lanserade sin uthark-teori och som när amerikansen Ralph Blum på 1980-talet upptäckte (eller återupptäckte?) den tomma runan. Nya upptäckter och återupptäckter kan komma.

Men hur hänger Oden samman med kvantfysiken? Jo, Oden är en arketyp som alltid funnits – inte som en person eller gud eller väderfenomen utan som en ordnande princip i det kollektiva omedvetna (för att tala med Jung). Och liksom kosmos är i ständig förändring (allt fast förflyktigas, för att tala med Karl Marx) så är även arketyperna att betrakta som dynamiska processer. Det gäller självfallet också den arketyp som vi brukar kalla Oden men som också är känd under mer än 200 andra namn. Här kommer den kvantfysikaliska parallellen in. En elementarpartikel kan uppfattas som partikel eller som vågrörelse beroende på vilken metod vi använder för att betrakta den. Den är i själva verket ingetdera eller möjligen både och (men inte samtidigt) och samtidigt ytterligare något annat om vi kommer på nya sätt att ”betrakta” den. Beroende på hur Oden har betraktats, alltså beroende av observationsmetod, så har denna arketyp uppfattats på över 200 olika sätt. Och precis som elementarpartiklar kan transformeras från våg till partikel till strålning så kan Oden transformeras till fågel, orm eller fyrfotadjur. Han kan också transformera genus vilket framgår av en liten silverstatyett som hittades vid utgrävningar i Lejre i Danmark för några år sedan och som föreställer Oden i klänning. Precis som elementarpartiklar har Oden också sin antipartikel, Anti-Oden eller snarare sin Skugg-Oden i form av Loke/Lodur, som egentligen är ännu mer av hamn- och genusskiftare än Oden. Precis som antimaterian är högst kortlivad här på jorden är Lokes alla olika gestalter mer eller mindre kortlivade övergångsformer. Och när vi går på djupet med både Oden och Loke och skalar av alla yttre attribut och gestalter så återstår till sist ingenting. Vi kan, liksom Dürr, konstatera att det inte finns någon materia, någon Oden eller Loke. Allt är bara potentialitet i kvantfältet, i Urds väv, i det som jag kallar Drömtiden och som alkemisterna kallade Unus Mundus.

Men gör detta det befogat att kalla Oden för kvantfysikens gudfader? Ja, varför inte?

Från det fattbara till det ofattbara

Det är definitivt inte alla vetenskapsmän som ser en andlig dimension i kvantfysiken eller vill kännas vid några samband mellan kvantfysik och traditionell andlighet. Men de finns och de betonar att även de bygger sina tankemodeller på en vetenskaplig grund. Dessutom anser de att kvantfysikaliska utsagor om verkligheten inte bara förändrar vårt sätt att se på världen utan också bör leda till ett förändrat sätt att vara i världen.

Några av dessa som jag tidigare har skrivit texter om är David Peat, Lothar Schäfer och Wolfgang Pauli. Nu är det dags att bekanta sig lite mer med Hans-Peter Dürr – något senkommet kanske med tanke på att Dürr avled 2014 och tilldelades The Right Livelihood Award redan 1987 (men då fanns ju inte min blogg!). Det var Dürrs arbete mot kärnvapen och kärnkraft som ledde fram till det alternativa nobelpriset. I motiveringen framhölls särskilt Dürrs arbete mot det så kallade strategiska försvarsinitiativet (SDI) som Pentagon arbetade fram under Ronald Reagans presidentskap (”stjärnornas krig”) och hans verksamhet med att använda högteknologi i fredliga syften. Utöver detta är Dürr kanske mest känd för det så kallade Potsdamsmanifestet från 2005 - We have to learn to think in a new way – som kom att undertecknas av drygt 130 vetenskapsmän.

Mitt intresse för Dürr handlar främst om hans försök att sammanföra kvantfysik, ekologi, filosofi och andlighet i en ny livssyn. Dürr var professor i fysik vid Ludwig Maximilian-universitetet i München och föreståndare för Max-Planck-Institutet i fysik. Han är publicerad huvudsakligen på tyska med titlar som Geist, Kosmos und Physik och Es gibt keine Materie! (Till dessa ska jag återkomma efter lite tyska språkövningar.) Den här texten utgår från en föreläsning som Dürr höll i München 2011 på Akademie der Bildenden Kunste och som finns tillgänglig i tvåspråkig bokversion - Vom Greifbaren Zum Unbegreiflichen/From the Comprehensible to Incomprehensible: Revolutionär neue Wege der modernen Physik/Revolutionary New Paths in Modern Physics (Deutscher Kunstverlag 2012).

Dürr slår i föredraget fast att världen egentligen inte är materiell och inte heller immateriell utan snarare a-materiell. De hittills formulerade naturlagarna är fundamentalt felaktiga, hävdar han. ”I princip existerar inte materia längre. Allt som återstår är till slut en sorts våg. Strängt taget finns inga elektroner, inga kärnor, de är bara vågfigurer – som en mobiltelefonkonversation i det elektromagnetiska fältet, inget materiellt i ordets egentliga bemärkelse.”

Han säger också att i fysiken är verkligheten egentligen inte realitet utan snarare potentialitet. Den är en icke-lokal ”möjlighet” som kan manifestera sig någonstans som energi och materia. Utifrån detta drar Dürr slutsatsen att världen är ”en och hel”. Det finns egentligen inga ”gränser” mellan företeelserna och inga ”delar” eftersom allt är en odelbar helhet. Konsekvenserna av detta är enligt Dürr ”fantastiska”: ”Det innebär till exempel att om vi verkligen inkluderar oss i denna värld så är vi inte åtskilda, även om vi alla är olika och möjliga att särskilja. Vi befinner oss alla så att säga i denna gemensamhet, och det är en väsentlig förutsättning för att vi över huvud taget ska kunna kommunicera med varandra.” Därmed ansluter sig Dürr till den uråldriga synen att världen är icke-dualistisk, att världen är både Den enda och Den hela.

Detta kan vara svårt eller rent av omöjligt att ta till sig och verkligen förstå med sitt logiska intellekt. I ett annat avsnitt av föredraget säger Dürr att vi med vårt språk inte kan känna igen verklighetens struktur utan att vi i stället anpassar vår varseblivning så att den passar in i vårt språk. Kanske ligger i förlängningen av detta resonemang att vi inte kan förstå världen fullt ut med vårt tänkande utan att en sådan förståelse egentligen är bortomspråklig, att det alltså handlar om en mystik upplevelse. Nu närmar vi oss det som traditionella lakotas kallar Det stora mysteriet eller Det stora mysteriösa, och som Carlos Castaneda så genialt formulerade som ”att uppleva energin direkt”.

Vad blir då konsekvenserna av denna syn på världen? Allt befinner sig i konstant rörelse, ett dynamiskt flöde, och det är detta flöde som är själva byggstenen för allt. ”Verkligheten är en immateriell väv av relationer som inte kan repas upp, en sorts ’förväntansfält’ för möjliga energimässiga och materiella manifestationer i framtiden. Därigenom är framtiden i det väsentliga öppen.” ”Skapelsen är inte avslutad; ny skapelse äger rum i varje ögonblick och vi är alla deltagare i ett kosmos som inte kan repas upp och i en kontinuerlig skapande process.”

Här hittar vi förklaringen till Dürrs aktivistiska sida: ”Vi är inneslutna i Det enda/Det hela och därför vet vi redan något som vi kan dela med oss av. På detta sätt har vi också förmågan att förstärka vissa processer som verkligen kan trygga den framtida existensen för alla levande varelser.”

För Dürr handlar kvantfysiken inte bara om att förklara världen utan också om att förändra den - på liknande sätt som Karl Marx nästan 200 år tidigare uttryckte sig om filosofins roll. Såväl kvantfysik som filosofi kan vara en lek med ord och begrepp men rymmer också en aktivistisk dimension för den som har öron att höra.

Att vandra i skönhet med kvantfysiken

Kan kvantfysiken säga oss något om hur vi bör leva på jorden? Hur livet ska kunna levas i harmoni med den kosmiska ordningen? Är kvantfysiken rentav ett uttryck för en evolutionär förvandling av det mänskliga medvetandet som signalerar framträdandet av en ny mänsklig art?

Det hävdar i alla fall Lothar Schäfer i sin bok Infinite Potential – What Quantum Physics Reveals About How We Should Live (Deepak Chopra Books 2013). Det har skrivits och sagts en hel del ytligt och okunnigt om kvantfysik i new age-rörelsen men Lothar Schäfer kvalar knappast in i den kategorin. Han är djupt förankrad i västerländsk vetenskap som professor i fysikalisk kemi vid universitetet i Arkansas. I Infinite Potential finns två grundliga appendix där författaren benar ut vad kvantfysik egentligen är och kan säga om tillvarons struktur. Där avlivar han också en del populära myter om kvantfysiken, t ex föreställningen om att något kan vara både en partikel och en vågrörelse samtidigt. Transformationen mellan partikel och våg, där något är antingen partikel eller våg, gäller enbart isolerade elementarpartiklar. När de inte är isolerade är partiklarna materiella partiklar hela tiden. Den läsare som inte är väldigt insatt i kvantfysik – och det gäller väl de allra flesta – kan alltså med fördel börja med appendixen innan hen tar itu med Schäfers egna slutsatser.

Schäfer understryker att kvantfysikens grundläggande idéer har uråldriga andliga rötter, t ex när det gäller föreställningen om ett icke-lokaliserat informationsfält som grundval för allt existerande, om den odelbara helhet som allting kommer ur, om hur allting hänger samman i ett mönster där varje partikel står i omedelbar kontakt med varje annan partikel i universum och om vågor som källa till den manifesterade världen. Det nya paradigm som Schäfer vill utveckla innebär dock inte en återgång till ett arkaiskt tänkande utan en dynamisk och aktiv integrering av ursprungliga andliga åsikter med samtida rationella åsikter om världen och dess beskaffenhet. Schäfer skriver om behovet av en världsåskådning som förenar alla aspekter av verkligheten – dess fysiska ordning likaväl som dess mentala och andliga ordning. Visst känns detta igen! Det var just så som djuppsykologen C.G. Jung och kvantfysikern Wolfgang Pauli tillsammans försökte skapa en ny världsbild, vilket jag har skildrat i min bok Drömtiden knackar på.

Att utveckla en förståelse av hur universum är beskaffat och fungerar är helt nödvändigt för att vi som människor ska kunna leva i harmoni med universums ordning. ”Ett liv i överensstämmelse med den kosmiska ordningen är ett autentiskt liv”, skriver Schäfer. Och lägger han till: det enda liv som är värt att leva.

Så hur är då universum då beskaffat enligt Schäfers tolkning av kvantfysiken? Här en kort sammanfattning i punktform:

·         Urgrunden för all existens är ett fält av kosmisk potentialitet. Detta fält som är ett mönster av information kallar han också den icke-empiriska sfären av verkligheten, den odelbara helheten, en sfär av transmateriella former, bilder och elementartankar.

·         Det finns alltså två sfärer av verklighet – den synliga och den osynliga, den empiriska och den icke-empiriska – och den synliga världen är ett utflöde ur den osynliga världen som innehåller formen, dvs mönstren för allt som existerar.

·         Grunden för den synliga världen är en värld av dolda mönster och bilder. Materiens bas är icke-materiell. Alla ting har alltså transcendenta rötter.

·         Den metafysiska sfären är primär och den fysiska är sekundär. ”Världens grundval är ett informationsfält”. ”Ingenting kommer ur ingenting, utan allt kommer ur den kosmiska potentialiteten”.

·         Den icke-empiriska, eller snarare trans-empiriska ordning som ligger bakom hela verkligheten är immanent, dvs finns i allt, och transcendent, dvs är inte en del av den synliga världen.

·         Biosfärens komplexa ordning är en aktualisering av en virtuell ordning som redan finns i den kosmiska potentialiteten.

·         Den icke-empiriska verkligheten, där det fysiska blir andligt och det andliga fysiskt, är den gemensamma källan till både yttre strukturer och inre principer. Vårt medvetande har alltså sitt ursprung i ett kosmiskt medvetande, i den osynliga helheten. Universum har alltså ett medvetande, men är också medvetande – och vårt mänskliga medvetande är en del av detta kosmiska medvetande. Allt är förenat i och genom sina icke-empiriska rötter.

·         Vi människor har en inre potential som är en del av den kosmiska potentialiteten. Vi lever i ett hav av potentialitet. Förändringar i världen äger rum genom så kallade kvantsprång och dessa kvantsprång är det som styr evolutionen.

·         Vårt mänskliga medvetande fungerar som ett utlopp för det kosmiska medvetandet, den kosmiska anden. Det kosmiska medvetandet kan förverkliga sin potentialitet i den empiriska världen genom vårt medvetande.

·         Det kosmiska medvetandet skapar kontinuerligt alltmer komplexa portar genom vilka det kan träda in i den empiriska världen. Denna process rör sig i riktning mot en tilltagande komplexitet och pekar på behovet av en transformation av det mänskliga medvetandet som, enligt Schäfer, innebär att framträdandet av en ny mänsklig art är nära förestående sedan vårt medvetande tagit ett kvantsprång. Universum är ett budskap som vill bli uttalat och det vill att vi ska tala det, skriver Schäfer.

Människan har djupt inom sig en stark önskan att leva i överensstämmelse med den kosmiska ordningen eftersom vi är ett med denna ordning. När Schäfer försöker omsätta sina tankar om kvantfysiken i en vision för världen kan det låta så här: ”Den nya strukturen hos medvetandet är medvetandet i en icke-dualistisk värld, kvantfenomenens värld, där till synes oförenliga motsatser integreras eller försonas. Det integrativa medvetandet kan acceptera den kosmiska ordningen som en modell för mänsklig ordning. Det kan kombinera en andlig syn på världen med en rationell förståelse av den kosmiska ordningen. Det kan hitta en väg att grunda samhällsordningen på samarbete och hjälpsamhet, snarare än på tävling och konflikt. Och det kommer att bli möjligt för oss att fullt ut leva vår individuella potential i en holistisk värld där alla ting och människor är ett.”

Schäfer skriver själv att hans tolkning av kvantfysiken inte är okontroversiell, men visst öppnar han för verkligt kreativa perspektiv när det gäller sammansmältningen av ursprunglig andlighet och kosmologi med kvantfysikens häpnadsväckande framsteg. Då behöver vi inte hänga upp oss på de uppenbara svagheterna i Infinite Potential som oförmågan att analysera ”det onda” i världen (klaras av på bara fyra sidor) och den totala frånvaron av analys av de mäktiga ekonomiska och politiska krafter som föröder Moder Jord. Som jag ser det behöver kvantfysiken smältas samman inte bara med ursprungsfilosofi och djuppsykologi utan kanske också med analyser av kapitalets valoriseringsprocess à la Karl Marx.

Jag lovar läsarna att återkomma med mer om kvantfysik och hur den hänger samman med utharkens runsystem.