När tänkandet stillnar

När jag häromkvällen tog en lång stavgång på småvägar i Norduppland kom jag plötsligt att tänka på gök. Undrar om den kan vara i faggorna, tänkte jag och bara någon minut senare hörde jag ett svagt hoande norrifrån. Välkommen, tänkte jag, och efter några minuter hörde jag göken betydligt närmare, dock inte helt nära. Vid två tillfällen räknade jag antalet hoanden och fick det till 18. För den som arbetar med utharken, med runorna, är gökens budskap nästan övertydligt. Den artonde runan är eh – hästrunan, shamanens runa.
Göken har en stark shamansk laddning. Den ger mig intuitiv kunskap och kraft och den har alltid – i alla fall så länge jag kan minnas haft en speciell plats och laddning i mitt liv. När göken hoar har jag svårt att göra något annat eller över huvud taget koncentrera mig på något annat. Hoandet stillnar och tränger ut alla andra tankar. En gång för några år sedan började göken hoa ihärdigt och ganska nära när jag målade sommarboplatsens plåttak. Jag befann mig alltså uppe på taket när hoandet försatte mig i en lätt yrsel så jag var tvungen att avbryta arbetet och stilla mig en lång stund. Nu, häromkvällen, föll jag inte i diket men avbröt stavgången varje gång jag hörde göken. Det är som om inget annat låter sig göras just då.
Göken ropade: Stanna upp – lyssna! Och vad hörde jag förutom hoandet och tystnaden mellan hoandena? Ingenting. Eller snarare tomhetens ljud. Som fyllde mitt medvetande med något formlöst. Denna paradoxala känsla av samtidig tomhet och fullständig närvaro, av ett tomt medvetande och ett medvetande fyllt av något existentiellt nödvändigt, en sorts urgrund. Ett medvetande som är tömt på det linjära, objektiva tänkandet, och i stället fyllt av något som kommer ur landskapet, landskapet som summan av allt som finns i det, eller ska vi säga Moder Jord. Kanske kan man som David Abram säga att jag kopplat upp mig på landskapets intelligensfält. Eller kanske ska vi använda mytens språk och beskriva detta medvetande som ett uppgående i Urds väv, eller snarare att jag släppt in Drömtiden i mitt medvetande.
Göken är alltså en budbärare från Drömtiden. Talar när han själv vill. Eller när du är redo att höra den. Allt är ett och hänger samman. Eller: allt är samma. Budskapet från Drömtiden är egentligen ett budskap från Drömtiden till Drömtiden – ett budskap från landskapet till landskapet. Moder Jord talar genom göken och lyssnar genom mig (och antagligen många andra också). Jag och göken är inte bara släkt – vi är också ett.
På en löprunda idag hör jag inte gök, men landskapet talar på andra sätt. Löpningen stillar mina tankar. Men när tankarna stillnar innebär det inte att medvetandet är tomt, även om det är fyllt av tomhet. För inuti tomheten, eller bortom tomheten, finns ett stort skratt – existensens nödvändiga glädje över att existera. När de vanliga tankarna stillnar, när den inre monologen tystnar (för att använda Castanedas uttryck) bereds plats för något annat och detta något annat är just det som Abrams kallar landskapets intelligensfält. Summan av landskapets intelligenser fyller medvetandet och det är inte säkert att vi människor förstår detta som strömmar in i medvetandet. En talls intelligens t ex är inte så lätt att känna igen eller ens få grepp om. Kanske skulle vi kunna kalla det som fyller medvetandet vid sådana tillfällen för icke-tänkande, eller no-mind, men det är likväl en sorts tänkande, fast av ett annat slag än vårt eget.
Plötsligt – under löpningen - kommer följande fråga upp i medvetandet: vem är det som springer? Det banala svaret är ju att det är ”jag” som springer, men ett djupare svar växer fram under den fortsatta löpningen. Det är landskapet som springer. Eller snarare en del av landskapet som rör sig i relation till andra delar av landskapet som också befinner sig i rörelse fast på annat sätt och kanske åt andra ”håll”. Allt handlar om relationer och processer – all kunskap, all kraft, all magi. Jag som en liten del av den stora väven rör mig i relation till allt annat som utgör denna väv. Varför? – som min dotterdotter skulle fråga. För att väven vill vara i rörelse. Det har den varit sedan arla i urtid och det vill den fortsätta med. Och dansar vi med och inte emot kan vi komma in i detta stora skratt som driver Det stora kretsloppet.

Världen som ömsesidigt pågående

Vi är människor bara genom vår kontakt med och vårt ömsesidiga samspel med det som inte är mänskligt, det som är större än det mänskliga, med den verkliga jorden och himlen. Världen är en pågående ömsesidighet, ett ömsesidigt pågående, där Drömtidens process ständigt föder fram världen på nytt. Landskapet är ett intelligensfält där vi som människor deltar med våra handlingar tillsammans med alla andra varelser. Varje landskap har sin egen intelligens som inte bara är människans utan också alla andra arters. Alla arter har sitt eget språk, men det är landskapet som talar genom oss alla, såväl människor som växter och djur.
Så kan man sammanfatta några av huvudtankarna i filosofen/ekologen David Abrams bok The Spell of the Sensous – Perception and Language in a More-Than-Human World (Random House 1997). Det är en bok som man verkligen får ta i för att hänga med i men så är det alltid med skribenter som ligger i framkant när det gäller radikalt tänkande.
Detta är alltså en bok om människans relation till landskapet och om språk som ett uttryck för denna relation. Abrams tes är att språket uppstår i det fysiska samspelet mellan människan och världen och att det lika mycket är landskapets som människornas språk. Med införandet av alfabetet, när bokstäver börjar användas som ljudtecken, riktas människans medvetande i allt högre grad in på sig självt. Språket och tänkandet blir abstrakt och förlorar sin direkta koppling till landskapet. Människorna förfrämligas inför landskapet, börjar uppleva sig som skilda från landskapet, vilket är en viktig orsak till framväxten av samhällen som bygger på exploatering av jorden och alla andra arter i stället för på samexistens och samverkan.
Den minskade biologiska mångfalden som i sig är ett resultat av denna förändring leder i sin tur till att språket utarmas ännu mer och dräneras på sitt innehåll. Vi är därmed inne i en ond cirkel av disharmoni och naturförstörelse.
Abrams, som bor i norra New Mexico, har tillsammans med andra civilisationskritiska filosofer grundat Alliance for Wild Ethics som ett sätt att bidra till vad han kallar en process av att komma ihåg och att åter rota oss och våra verksamheter i landskapet. I detta hämtar han inspiration från urfilosofi och shamanism där han, helt riktigt, ser shamanen primärt som en gestalt med övergripande uppgift att medla mellan det mänskliga samhället och landskapet och alla andra arter som vi är beroende av för vår överlevnad. Shamanen är den som balanserar människornas relation till omvärlden – först som en effekt av detta kan shamanen också vara verksam som healer.
Jag känner en stor samhörighet med David Abrams förespråkande av den direkta upplevelsen i landskapet som det bästa sättet att ta del av landskapets intelligens. Han ser intelligens som en egenskap hos jorden – vi är i den och av den. Men för att kunna ta del av denna intelligens måste vi utsätta oss för lång närvaro i den vilda naturen. Det här är ju ståndpunkter som är själva grunden i urfolksfilosofi och därför kan man tycka att Abrams väg till detta via den gren av den västerländska filosofin som kallas fenomenologi är en onödig omväg. Varför inte gå direkt till källan - traditionell andlighet och livssyn och ceremoniell närvaro i landskapet?
En alldeles färsk bok av Abrams föreligger nu. Den har titeln Becoming Animal – An Earthly Cosmology. Den kanske är mera rakt på sak? Den är beställd och jag återkommer med en recension.