Valen – om drömmen som vi alla drömmer

Linus Alfredsson i stencirkeln i Vibble

Av Linus Alfredsson

(Linus skrev ner denna händelse 2009. "Den kom till mig som dröm men den är ett minne. Det är som om minnet växer när jag vistas i dess verklighet. Det är väldigt avslappnat. Det är inte jag och ändå minns jag det, minnet är äldre än den ålder som jag nu bär. Kanske finns det mer att minnas?

Kanske minns du mitt minne när du läser? Kanske är det vårt minne, jordens minne och livet i oss som minns.")

Jag minns en gång, en gång för länge sedan

Jag skulle kalla hem en val

Vi hade inte haft mat på en lång tid

Det var en kall vinter och jaktlyckan hade varit dålig

Hela stammen litade på mig

Jag stod vänd mot havet och sjöng en sång

Jag visste att valen skulle komma

Jag kände det

Och så blev det 

Det fanns en stund innan jag visste att valen skulle komma

En stund innan jag kände att han var på väg

Jag visste att jag kunde stå där och kalla

Valen skulle komma eller också inte

Det berodde inte på mig

Valen skulle komma om valen skulle komma

Det är så det är

Det är inte sången utan påminnelsen om det som är

Valen kommer om det är meningen att valen ska komma 

Jag visste att det var så

Och jag visste att om inte valen skulle komma så skulle jag dö

Så var det

Så är det alltid

Vi kan inte göra något

Verkligheten är

Och ändå stod jag där och sjöng

För jag visste att jag inte visste vilken verklighet som var verklig

Först när jag kallat den till mig så blev den verklig i mig och i världen 

Den stora kupolen fylldes av glädje och ljus

När valen landade på isen utanför

Det var länge sedan någon sjungit hem en val

Alla var stolta över mig

Och lite rädda

Jag visste ändå att det inte var jag

Det var verkligheten som visat sig nådig

Tacksamheten stod skriven i mina ögon

Min kvinna såg den och jag visste att hon visste 

Den våren fick vi tre barn

Det var ett lyckligt tecken

Jag visste att det var dags att göra en resa till det stora berget

När jag packade hade jag en känsla

Min fru visste men ville inte säga något

Natten innan jag for berättade hon sin dröm för mig

Det hade varit svåra år men nu skulle det bli goda

Det  var meningen att min son skulle få äran av dem

Jag tog därför med mig min son 

Jag visade honom vägen till berget

Som min morbror gjort före mig

Och berättade om den stora drömmen

Den som vi alla drömmer

Den som vi som vet inte får glömma

När vi var färdiga gav jag honom min trumma och bad honom hänga den på min plats

Jag sade låt den hänga där tills tiden berättar för dig att det är dags

Då vet du

Skär av snodden med pärlan, kasta den i havet, bränn trumman och gör dig sen en egen 

Vi skiljdes åt och jag var inte ensam

Björnen fanns

Jag gjorde en eld och satte mig att vänta på honom

När björnen kommit talade vi länge om det som varit

Sen talade vi om det som skulle komma

Han berättade om hur en man i stammen skulle visa sig för min fru i drömmen

Hon skulle känna igen honom

Och han skulle göra min fru lycklig

Våra barn skulle tycka om honom 

Min son skulle hålla stammen hel i femtio år

När han fick tecknet skulle han berätta drömmen för hövdingens dotter

Hon skulle ta över efter honom

Hon skulle älska en son till ett av mina tre barn

Den sonen skulle vara jag

Jag skulle veta som jag vet nu men det skulle inte spela någon roll

Allt skulle ändå vara annorlunda

Björnen skulle vara med mig

Men tiden skulle vara annorlunda 

Min tid nu är snart slut

Björnen väntar

Jag klär av mig alla kläder

Sist lägger jag min lilla påse på elden

Första bettet tar skuldran och halva halsen

Då står jag redan bredvid

Björnen äter upp mig helt och jag följer röken uppåt

Den med många ansikten möter mig

Jag försvinner in i dem och blir en del av deras rörelse deras sång

 

Att nå Drömtiden från E 4

När jag häromkvällen körde till Norduppland på E 4-an hade jag en märklig upplevelse som jag inte kan tolka på annat sätt än att jag körde in i Drömtiden – samtidigt som jag susade fram genom det uppländska landskapet. Hur hänger detta ihop?

Jag har tidigare i samband med en bilfärd mellan Jokkmokk och Storforsen haft en stark upplevelse av att köra in i Drömtiden – något som jag skildrat i ett kapitel i boken Naturens återkomst. Men den här upplevelsen i skymningen denna sena majkväll var helt ny för mig.

Det var i höjd med Knivsta på bron över sjön Valloxen som jag blev medveten om att något väldigt speciellt höll på att hända, eller redan hände. Ända sedan resans inledning i Sollentuna kände jag en alldeles speciell upprymdhet som vid Valloxen accentuerades – som om jag där passerade en gräns, eller körde in i en annan zon. Jag var medveten om känslan men försökte inte analysera den utan lät den helt enkelt växa allt eftersom färden fortsatte norrut. På Uppsalaslätten svängde vägen så att jag under en period körde rakt in i solnedgången och då slog det mig i en blixtrande insikt; jag kör inne i Drömtiden.

Utan att logiskt försöka analysera upplevelsen fortsatte jag norrut med farthållaren inställd på 110. Trafiken var tämligen gles, men en och annan bil var på väg söderut och några enstaka körde om mig. Känslan av Drömtid fördjupades och det var som om min egen lugna andning var det som drev bilen framåt. För varje andetag borrade jag mig djupare in i Drömtiden och allt längre norrut i det försommargröna uppländska landskapet. Känslan höll i sig ända fram till resmålet där jag klev ur bilen och på regnmätaren såg att Syster Regn hade gjort ett välsignat besök med fem underbara millimeter. Ännu idag – ett dygn senare – finns Drömtidskänslan kvar som en sorts klangbotten i allt jag gör. Skillnaden mot igår är att jag nu både kan och vill kontemplera upplevelsen.

Vad var det som hände - egentligen?

Bidragande till upplevelsen var säkert monotonin i bilkörningen på den glestrafikerade E 4-an. Jag blev helt enkelt mottaglig för eller ska vi säga tillgänglig för tillvarons Drömtidsaspekt. Den ordinära tillvaron är som jag ser det en funktion av Drömtiden; vi lever ”inuti” Drömtiden men kan medvetet eller omedvetet öppna oss och gå in i (eller ut i) detta större. Men det kan också finnas en aktiv aspekt av Drömtiden som medvetet griper in i våra liv – det som Carlos Castaneda kallade ”oändlighetens aktiva sida”. Ett uttryck för det kan vara den kvinna som kom gående på en av motorvägsbroarna vid Uppsala precis som jag passerade under bron. Varför korsades våra vägar just där och då? Vilket budskap hade hon till mig? Eller var det jag som hade ett budskap till henne? Var hon också inne i Drömtiden?

Om jag nu var i Drömtiden när jag passerade Uppsala innebär det att Uppsala finns i Drömtiden?

Uppsala finns inte i Drömtiden. Men jag befann mig i Drömtiden samtidigt som jag passerade Uppsala i den ordinära verkligheten. Jag vandrade i två världar – samtidigt. Kanske kan man säga att min upplevelse, eller till och med jag själv, var multidimensionell? Och vad är förresten jaget i detta sammanhang? Var det jag som upplevde detta märkliga eller var det Drömtiden som ville uttrycka sig genom en fysisk, levande varelse. Var det helt enkelt så att Drömmandet drömde alltihop?

Var jag verkligen vaken?

Jag var vaken och högst närvarande i den ordinära verkligheten. Jag vill poängtera att jag var väldigt närvarande i bilkörningen. Däremot dåsade min medpassagerare.

Kan allt ha varit en inbillning?

Vad betyder egentligen ordet inbilla? Det ursprungliga ordet är inbilda, att göra en inre bild av något. Inbillning kan alltså i sin ursprungliga betydelse tolkas som en inre upplevelse av något, en inre resa. Men vad är inre och yttre i detta sammanhang – det finns ju bara en värld. Allt är ett och hänger samman.

Hur vill jag beskriva känslan av denna Drömtidsupplevelse?

Som jag nämnde började det med en känsla av upprymdhet, som bl a hade att göra med positiva och goda upplevelser tidigare under dagen. Men denna känsla av upprymdhet övergick gradvis i något jag skulle kunna kalla uppfyllnad. Det märkliga med denna känsla av att vara uppfylld av något positivt i sin tur expanderade till/transformerades till ingenting, alltså en känsla av ingenting. Bättre ord är kanske tomhet.

Det låter nästan sorgligt. Var det den känsla av vemod som Carlos Castaneda skriver så smärtsamt vackert om som en av universums grundläggande energier?

Nej – denna tomhet hade inget med vemod att göra. Snarare då med en stillsam extas, men det primära är att känslan var tomhet, känslan var ingenting; och det kändes helt i sin ordning, helt OK.

Så vad ville Oändlighetens aktiva sida som försatte mig i detta tillstånd?

Det är det jag kontemplerar just nu, bl a i denna text. Det jag minns av känslan att samtidigt andas mig framåt på motorvägen och i Drömtiden är en övertygelse om att jag just då verkligen rörde mig med den grundläggande rörelsen i universum, det som Castaneda kallar intent och som jag på svenska kallar avsikt. Alltså att jag rörde mig i enlighet med den inbyggda matrix som får universum att röra sig i en dynamisk spiral. Och att detta på något vis är vad all ursprunglig livssyn och andlighet handlar om i grunden, nämligen att vandra i skönhet.

Shamaner, fåglar och supervision

I en traditionell livssyn, ur-tänkandet, är shamanen ”den som ser”, ”den som vet” eller ”den som vet hur”. Seendet är förmågan att se alltings sanna väsen, att se den inre karaktären i alla företeelser och se in i den icke-ordinära verkligheten, in i Drömtiden, in i det fördolda. Det ”hur” som man lägger till handlar om hur man ska kunna återställa harmoni och balans i människans alla relationer – till andra människor, till andra arter, till landskapet och alla dess synliga och osynliga invånare, till Moder Jord.
Shamanens förmåga att se in i Drömtiden kan man kalla för ”supervision”. I nordisk myt finns åtskilliga uråldriga fragment om sådan supervision och dess koppling till olika fåglar, som är shamanens hjälpare och medaktörer.
Oden, som har många shamanska drag, åtföljs av två korpar, Hugin och Munin (Tanke och Minne) som representerar Odens förmåga till fjärrsyn genom världens alla dimensioner:

Var morgon flyga Hugin och Munin
ut över jordens yta;
jag ängslas för Hugin att han ej kommer åter,
jag är mer orolig för Munin.

Tanken på att förlora minnet av vem man är och var man kommer ifrån ger hos Oden upphov till stor oro. Minnet, Alltets kollektiva minne, har med Drömtiden att göra. Allt som någonsin utspelat sig har lämnat spår efter sig i Drömtiden, drömspår, som rymmer stor kunskap om vad som hänt. Landskapet genomkorsas av sådana drömspår, som Australiens aboriginer kallar sånglinjer. Genom att följa drömspår i landskapet kan man gå samma vägar som de heliga varelserna en gång gjorde arla i urtid. Genom att lyssna till, kontemplera och uppleva drömspåren kan man också återskapa dessa avlägsna händelser och så att säga bidra till att förnya dem. Detta var uppenbarligen en av Munins uppgifter. Hugin var mer inriktad på att se sådant som hände i den ordinära verkligheten och rapportera tillbaka till Oden.
Ett annat fågelpar med supervision sitter i toppen av världsträdet Yggdrasil, en ständigt grönskande ask. I Snorres Edda sägs: ”Det sitter en örn i askens grenverk, och han vet mycket. Mellan hans ögon sitter en hök som heter Väderfölne.” Örnen betecknas på liknande sätt som en shaman, ”han vet mycket”, och med tillskottet av hökens syn har vi här att göra med en extrem form av supervision. Från världsträdets topp kan dessa två magiska fåglar tveklöst skåda genom alla världens dimensioner. De genomskådar allt.
I Valans spådom nämns ytterligare ett annat fågelpar (tvillingar?) som är knutna till världsträdet. De båda börjar gala ödesmättat inför slutstriden mellan gudar och jättar, det som kallas Ragnarök och leder till att den gamla världen och de gamla gudarna går under och en ny värld föds fram (en kraftfull poetisk beskrivning av samspelet mellan nedbrytande och uppbyggande krafter i kosmos):

Gol för asarne / Gullenkamme,
som hjältarne väcker / hos Valfader;
en annan gal / i underjorden,
sotröde hanen / i Helsalarne.

Den gyllene tuppen gal från världsträdets topp och hans röde tvilling från dödsriket när världen går in i en förnyelseprocess, när Drömmandet föder fram den nya världen:

Upp ser hon stiga / för andra gången
jord ur vågen / vårlikt grön;
forsar falla / örnen flyger,
spanar från fjället / efter fisk att fånga.

Även i den nya världen som föds ur det brinnande infernot i Ragnarök flyger örnen som en budbärare från Drömtiden, med bibehållen supervision.
För shamaner har fåglar alltid varit och är fortfarande budbärare från Drömtiden. Det kan handla om vilken fågel som helst i den enskilde shamanens fall – och då baserat på individuella upplevelser i Drömtiden. Vad man mestadels hör om i shamanska berättelser är fåglar av det slag som befolkar myterna: örn, hök, falk, gök, korp, kondor, kråka, lom och allehanda ugglor. För shamanen är fåglarna inte bara lärare och budbärare från Drömtiden utan också ett hjälpmedel för att kunna resa in i Drömtiden och hämta kunskap och kraft.
Har jag själv fått fågelbudbärare från Drömtiden? Javisst! Bästa sättet är genom utesittning, en vision quest. Om man sitter ute en natt på en kraftplats i naturen där ”sprickan mellan världarna” är stor, en plats som är en port in i Drömtiden, då kan man få spännande möten med fåglar som man inte vet om de är reella eller drömfåglar. Man kan få höra fågelläten som man inte visste fanns och fåglarna kan komma med mer eller mindre tydliga budskap från Drömtiden. Det kan handla om allt från att få ett eget magiskt namn (som i allmänhet inte ska avslöjas för den ordinära omvärlden) via kunskap om vad man bör göra för att bringa harmoni och balans i världen till djupgående insikter i alltets essens, i Det stora kretsloppet, dvs visdom.
Har man riktig ”tur” kan man möta vad vi skulle kalla arketypiska fåglar, som Åskfågeln (se upp för blixten bara!) eller Räsvelg (Hräsvelg), den kanske kraftfullaste fågel som har beskrivits i nordisk andlig tradition. Denna skräckinjagande örn beskrivs i Eddasången Vaftrudners ordskifte, där Vaftrudner och Oden duellerar i ”urtidskunskap”:
Oden:
Säg mig för det nionde, / då du slug mig synes,
om du, Vaftrudner, vet det:
vadan kommer vinden, / som över vågen far?
Ingen honom själv har skönjt.

Vaftrudner:
Räsvelg heter han, / som sitter vid himlens ände,
jätten i örnahamn;
från vingarne hans / sägs vinden komma,
som far över alla folk.

Räsvelg sitter i norr och piskar upp den fruktansvärda nordanvinden och om man uttyder hans namn ser man vad det är för vind det handlar om. Räsvelg kan betyda ”likslukaren” men en annan tolkning är ”andesväljaren”. Räsvelg är den destruktiva kraft som oupphörligt slukar den anda som de kreativa krafterna föder fram ur Den stora tomheten, Ginnungagap. Den anda som åsyftas är den grundläggande anda som genomsyrar hela världen och ger liv åt alla varelser. Den kallades i nordisk tradition för önd och motsvarar det som navajo kallar den heliga vinden. När vi andas är det önd som strömmar genom vår organism. Det är önd som andas oss. När vi talar är det önd som strömmar genom vår organism och får våra stämband att vibrera – på samma sätt som önd sätter allt annat i hela kosmos i vibration och rörelse. Om man möter Räsvelg i Drömtiden kan han för en stund ta andan ifrån oss och i den tomhet vi då störtar in i finns stor visdom att hämta – insikt i dödens och livets förutsättningar. Men andan kommer tillbaka till oss från Drömmandets envetna skapande och vi kan återvända till den ordinära verkligheten med ny och större kunskap, rentav kanske visdom.
Vi lever i en dröm som drömmer oss. Genom våra upplevelser i Drömtiden utforskar drömmandet sig själv. Drömmandet drömmer sig självt.

Det är en dröm som drömmer oss

Drömtiden gör sig på olika sätt påmind dagligen, men jag har svårt att få grepp om det som händer och än svårare är det att försöka formulera det upplevda och tänkta i ord. Men här kommer i alla fall lite nya fragment från Drömtiden – en fortsättning och utveckling av mina tidigare texter Rapport från Drömtiden och När tänkandet stillnar.
Det är tidig kväll i slutet av maj. Jag går stavgång på en asfalterad men föga trafikerad väg i Norduppland. Ihållande frisk sydvästvind. Något manar mig att sakta in något på stegen. Jag ser strålkastarna från en annalkande bil på långt håll. Kommer att tänka på när Carlos Castaneda och don Juan Matus var ute och körde i Sonoraöknen och såg förföljande strålkastare långt bakom sig. don Juan förklarade att det var den främste rådgivaren Döden som följde dem – något som knappast lugnade Castaneda. Bilen som nalkas mig rattas dock inte av Döden utan av en medeltjock medelålders kvinna med en medelålders medeltjock man bredvid sig. Just när de kör förbi tänker jag: Såg de mig? Vi är ju i olika världar? Jag i Drömtiden och de i den ordinära verkligheten. Men jag är ju samtidigt närvarande och gående i den ordinära verkligheten också! Det är som om jag och bilisterna kör längs skilda spår i den kosmiska väven. Ungefär som när två tåg möts på en dubbelspårig järnväg. De möts men möts ändå inte. Vi följer olika spår i väven, ibland tangerar de varann, ibland möts de och ibland korsar de varann.
Jag fortsätter stavgången och funderar på vem som sa att jag är i Drömtiden. Tittar in i skogen. Där står de vanliga tallarna och björkarna i ljuset från den nedåtgående solen. Men ändå inte! Det är ytterligare någon ”kvalitet” där som inte brukar vara där. Är träden också inne i Drömtiden? Eller snarare i den process som vi kan kalla Drömmandet? Ett citat från bushmän i Kalahari kommer för mig: ”Det är en dröm som drömmer oss”. Vi är alla del i Drömmandets process, inbäddade i den, men vem är det som drömmer? Drömmen själv! Det är drömmen som drömmer sig själv. Eller snarare Drömmandet som drömmer drömmen. I den nordiska traditionen skulle man nog ha sagt att det är väven som drömmer sig själv, men man hade också ett annat sätt att beskriva denna kreativa kosmiska process. Det var nornorna som vävde väven och därmed också Drömmandet och Drömtiden. Nornorna som drömväverskor!
Kommer oförhappandes (?) att tänka på Viktor Rydbergs dikt Tomten – ni vet den med midvinternattens köld är hård. Efter att ha sett till gård och djur smyger tomten in i husbondfolkets sovkammare och betraktar dem nyfiket medan han grunnar på sin eviga gåta: varifrån kommer de nya generationerna och vart tar de gamla vägen? Det här handlar inte så mycket om tomtens gåta, för han kommer ju själv ur Drömtiden och borde veta, utan om Rydbergs eget grubblande, men det är likväl fint formulerat när tomten liksom är på väg att få tag i svaret (ungefär som jag försöker greppa Drömtiden):
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Nu vet vi ju att tiden inte är en ström som går från punkt A till punkt B utan en cyklisk rörelse, en spiralformad process. Men det som tomten, eller snarare Rydberg, hör är Drömmandet. Och det kommer inte i form av en ström får jag klart för mig denna stavgångskväll. Det ska snarare ses som ett uppvällande, ungefär som vattnet kan välla upp i en källa. Ibland talar man om källor som ”kokar”. En stor och mäktig sådan är Ingbo källor utanför Tärnsjö. Där kan man tydligt se det kristallklara vattnet välla upp ur botten. Så väller Drömmandet/skapandet in i världen via nornornas brunn – Urdarbrunnen. Kanske kan man som John Lamb Lash i boken Not In His Image till och med tala om en Drömtidens fysik när det gäller att förklara universums och galaxernas uppkomst och utveckling?
Jag ökar på stegen hemåt. Brygger en kopp Yunnan-te och funderar: Vem är det som brygger te? Vem är det som dricker?