Unika böcker om wixárica-indianerna

Nästan 40 år efter att John Hedberg för första gången såg en grupp wixárica-indianer på en sandstrand på Mexikos västkust ger han ut två böcker som summerar hans unika och grundliga undersökningar av denna kultur – den indiankultur i Mexiko som allra längst stod emot kolonialismen och bevarade sina gamla traditioner (och för det mesta går under de spanska kolonisatörernas namn huicholer).
Båda böckerna bär huvudtiteln Paradisets barnbarn. Den ena är en helt enastående fotobok där Hedberg i storslagna färgbilder tagna under drygt 30 år åskådliggör wixáricas landskap, liv och andlighet. Fotoboken har undertiteln Bilder från en döende, 1970-2001 och beskrivs av författaren själv som ”en undersökning av en försvinnande kultur i övergången från samlande/jakt till svedjebruk”. Den andra boken har undertiteln Lärdomar genom wixárica-indianerna i Mexiko 1970-2001. Båda böckerna är utgivna 2009 på Hedbergs eget förlag EXIT.
De flesta av dagens drygt 20 000 wixáricas bor numera utanför det traditionella huicholområdet i de otillgängliga bergstrakterna i Sierra Madre Occidental och har mer eller mindre assimilerats av den mexikanska majoritetskulturen. Hedberg beskriver det som att de flesta wixárica inför suget från den industriella kulturen flydde sin egen och att det han bevittnat är slutfaser i stammens kulturella upplösning.
Under årens lopp har Hedberg gjort nio resor till wixárica. Han har knutit personliga kontakter med wixárica, bott med dem på ensligt belägna gårdar, deltagit i olika ceremonier och tuggat peyote. Men även om han ändå aldrig riktigt blir insläppt i kulturen skaffar han sig en mycket grundlig kunskap om deras historia, vandringar, andlighet, myter, försörjningsmetoder och livssätt. Och inte bara kunskap i en yttre bemärkelse utan verklig förståelse inifrån. Centralt för denna förståelse är att Hedberg tidigt inser att andlighet för wixárica är ett sätt att leva.
Det finns ingen åtskillnad mellan andligt och världsligt i en traditionell wixáricas tankevärld. Det som i västerländsk terminologi brukar kallas gudar betraktas helt enkelt som släktingar, där de viktigaste är Tátewari, farfar eld, Nákawe, växandets moder, Kaumari, storebror hjort/den blå hjorten, som är kunskapen och undervisar shamanerna, och majsmodern som ger wixárica deras föda. Den andliga aspekten av livet handlar till stor del om att skapa och vidmakthålla en balans till alla natursläktingar och de stora kosmiska kretsloppen.
Den ceremoniellt utnyttjade kaktusen peyote, hikuri, har vuxit fram ur storebror hjorts fotspår och ger visioner som förbinder wixárica med förfäder och historia. I wixáricas föreställningsvärld finns ett intimt samband mellan hjorten, peyoten och majsen och de har överfört ursprungliga föreställningar från samlar- och jägartillvaron till jordbruksepoken som ett sätt att ceremoniellt bearbeta sin existentiella ångest.
John Hedbergs böcker om wixárica går utöver det mesta och saknar motstycke, åtminstone i svensk litteratur. En längre recension av hans författarskap går att läsa här.

Huicholer, peyote och helig ömsesidighet

Att med hjälp av förändrade medvetandetillstånd få visdom, vägledning och bot för sig själv, andra människor och naturen är kärnan i huicholindianernas traditionella livssyn. Den handlar om att upprätta en helig ömsesidighet med landskapet och dess osynliga, andliga dimension för att bibehålla balansen med naturens krafter.
Ungefär så sammanfattar Tom Soloway Pinkson de mexikanska huicholindianernas förhållningssätt i sin bok The Shamanic Wisdom of the Huichol – Medicine Teachings for Modern Times (2010). När bokens första upplaga kom 1995 hade den titeln Flowers of Wiricuta – A Gringo’s Journey to Shamanic Power och den titeln beskriver bättre vad boken handlar om, nämligen psykologen Pinksons egen resa till andlig insikt och kraft via en strulig uppväxt, LSD-experiment, bergsklättring, terapi med drogmissbrukare i vildmarken och arbete med döende patienter. Den röda tråden i Pinksons utveckling är resorna till huicholerna i centrala Mexikos bergstrakter och initieringen i deras shamanska tradition genom deltagande i ceremonier och strapatsfyllda pilgrimsvandringar till Wiricutaöknen på jakt efter de heliga peyotekaktusarna, visionsgivarna.
Pinkson ger en god inblick i huicholernas kosmologi som han beskriver som en erfarenhetsbaserad världsbild byggd på relationer och samspel med naturens andliga krafter och förändrade medvetandetillstånd. Han lyssnar och lär på ett respektfullt sätt för att med hjälp av huicholernas livssyn kunna skapa ett sätt att leva i harmoni med universums ständigt föränderliga rytmer. Den shamanska kraft han eftersträvar handlar inte om dominans och kontroll utan om att upprätta rätt relationer till universum så att man kan leva i vad han kallar en helig ömsesidighet med skapelsen.
Pinksons bok är ett starkt inlägg för att respektera urfolken och deras visdom och för att stödja dem i deras försök att bevara och skydda sin suveränitet och sina ceremonier. För egen del kanaliserar han sitt arbete med att återsakralisera vardagen genom en organisation som han kallar Wakan, genom sitt arbete med svårt sjuka och döende patienter och genom sina workshops. Mer om detta kan man hitta på hans webbsajter Nierica och Journey to Sacred Living .
Den som vill lära sig mer om just huicholerna, eller wixarica, som de kallar sig själva kan med fördel också läsa någon av John Hedbergs böcker i ämnet: Dagbok från Mexico (1976), Den blå hjorten (1980), Wixarica (1993), Indiansommar (1997) och Paradisets barnbarn (2009). Hedbergs envetna ansträngningar att kartlägga huicholernas komplexa kultur och världsbild är värda stor respekt och de äldre böckerna bör kunna hittas på antikvariat.

Att balansera världen

På Museum of Indian Arts & Culture i Santa Fe pågår just nu en otroligt viktig utställning om huicholindianerna i Mexiko och deras unika kultur med dess peyotebaserade andliga tradition och dess färgsprakande garntavlor som skildrar händelser och kunskaper från Drömtiden. Utställningen bär det talande namnet Balancing the World, Att balansera världen.
När jag besökte museet var Mariano Valades - en av de främsta garnkonstnärerna - på plats i museet för att demonstrera denna fascinerande konstart. De intrikata motiven framställs med olikfärgade garner som med stor precision och kreativitet anbringas på en trä- eller plywoodskiva som täckts med bivax.
Hur komplementära motsatser balanserar varandra i den ständigt pågående skapelsen är kärnan i huicholernas föreställningar, konst och ceremonier. Som människor är deras uppgift främst att genomföra de traditionella ceremonierna som ett bidrag till världens dynamiska balans. Eftersom huicholerna traditionellt lever genom att odla majs och bönor m m handlar grunden i ceremonierna om balansen mellan det torra och det våta, mellan solen/hettan och jorden/regnen, mellan manliga och kvinnliga heliga varelser.
Huichiolerna har alltid gjort intensivt motstånd mot att koloniseras, såväl geografiskt som kulturellt och andligt. De har gradvis dragit sig allt högre upp i de otillgängliga Sierra Madre-bergen, där det idag lever omkring 15 000 huicholer på utspridda familjegårdar. Självklart har de påverkats av den globala kapitalismen och åtminstone delvis dragits in i penning- och varuekonomin, men de har lyckats bevara oväntat mycket av sina gamla traditioner. Författaren John Hedberg har tidigare skildrat denna process bland huicholerna i flera unika böcker, t ex Mexicansk dagbok från 1976 och Den blå hjorten från 1980.
Huicholernas ceremoniella livsstil och kosmologi innehåller kunskaper och erfarenheter som är viktiga för hela mänskligheten och Moder Jord. Mer om detta kan den intresserade hitta hos The Huichol Center for Cultural Survival , en organisation baserad i Mexiko som arbetar aktivt för att föra in den traditionella huicholkunskapen i det tjugoförsta århundradet. Det sker bl a genom olika utbildningsinsatser bland huicholerna för att uppmuntra användningen av det egna språket och genom försäljning av högkvalitativt huicholhantverk.